All I want to do, is to be more like me and less like you
HEJ PÅ ER
Ett par papper, en hel värld
Det var så enkelt att falla in i vanor och låta allt ske per automatik. Vakna, kliva upp och göra allt det som jag brukade göra. Det kändes så mycket enklare när jag inte tänkte på vad jag gjorde.
Det första jag gjorde på morgonen var att dricka kaffe, sedan sprang jag till tåget, åkte till jobbet, kom hem, städade, åt middag, diskade, såg på nyheterna och gick och lade mig. Rutinen repeterades dag efter dag, till och med på helgerna. Eller i alla fall till stora delar.
En morgon i augusti som inte var särskilt olik någon annan dag men ändå så annorlunda att det nästan gick att ta på känslan att något var på gång, gick jag runt i min lilla lägenhet med en kaffekopp i handen. Varenda vrå var tvångsmässigt städad, inte en enda dammråtta kunde synas. Ändå letade jag fanatiskt efter dem, för de fick inte existera i mitt liv. Inte längre. Jag ställde ifrån mig koppen på mitt skrivbord och hukade mig ned framför lådorna. Telefonbolaget hade ringt och påstått att det fanns en obetald räkning, vilket var alldeles befängt. Självklart hade de fel - mina räkningar betalades så fort jag hämnat in dem från brevlådan - men jag kunde alltid se efter för att ha bevis.
I lådorna låg olika mappar, organiserade efter färg. Grönt stod för räkningar, så jag plockade fram dem. Alla räkningar som var under sex månader gamla sparades i mappen utifallatt något sådant som nu hänt skulle hända, som en försäkring, och sedan kastades de iväg. Mappen låg längst ner, eller det var vad jag trodde i alla fall. Under den låg tydligen en rosa anteckningsbok som jag helt hade glömt bort. Det kändes underligt att ha glömt något som spelat så stor roll i mitt liv under ett par år. Vågor av känslor som jag inte hade känt på evigheter sköljde över mig.
Något fick mig att öppna pärmen till den lilla boken, trots att allt i mig skrek åt mig själv att låta bli, att det var en dum idé. Det var det också - jag visste verkligen inte varför jag ens hade kvar boken när jag så noggrant plockat undan allt annat.
Tillhör Annie stod det på första sidan med en handstil som jag fann väldigt vacker, och genast började det att värka i mitt hjärta. Psykologen hade sagt att det inte var något fel med att minnas, men jag hade inte lyssnat. Det hade gjort för ont.
Ändå var det hennes ord som fick mig att bläddra vidare.
Den första anteckningen handlade om mig, att hon skulle ringa och be mig att kolla upp något. Vad det var stod inte, men jag antog att hon bett mig om det i alla fall. Hon glömde aldrig att kolla i anteckningsboken och hennes ord hade varit min lag, så vad det än var så skulle jag ha gjort det.
Den andra anteckningen var en inköpslista, inte särskilt annorlunda från någon annan. Ändå strök jag med fingrarna över det mörkblå bläcket som om det var ett brev från svunna tider.
På den tredje sidan stod det ett telefonnummer och namnet Dr. Reed under sig. Mitt namn stod också där, men med ett litet hjärta bredvid sig. Det fick mig att le lite samtidigt som en klump började att sakta men säkert bildas i min hals.
Sedan kom en bunt med andra nummer upp, alla med olika namn och viktiga titlar framför sig. Det fanns även en liten anteckning om att hon skulle ringa sin mor, och en liten teckning av en fågel inuti en bur. Det gjorde ont att minnas på det sättet; jag ville att hon skulle vara fri.
Resten av sidorna var förvirrade och nästan oläsliga. Inköpslistor flöt ihop med hjärtan som var länkade med påminnelser och ord som RÄDDA MIG.
Rita en gravsten åt mig, Charles.
Den sidan var daterad. Den tolfte maj hade hon bett mig att rita en gravsten. Och sidan därpå, daterad med den trettonde maj, var prydd med en gravsten och en fågel som flög bort mot horisonten, och sedan var resten av sidorna i boken tom. Det fanns ingen vacker, spretig handstil som skulle skrivas i blått bläck i den rosa anteckningsboken någonsin igen.
Ljudet av en droppe som träffade pappret var lika högt som ljudet av en nål som släpptes i ett knäpptyst rum. Det ekade i mitt huvud. Runt om mig var allt tyst, men utanför fönstren rullade livet vidare. Innanför mina väggar hade tiden stannat, och den hade stått still i månader. Tiden hade stått stilla i flera månader och det var svårt att andas vad jag än gjorde, och hur ren från damm luften atmosfären jag befann mig i så fanns det fortfarande ett tryck mot min bröstkorg. Annie hade varit min solstråle, och nu när hon var borta var jag i det närmsta apatisk. Jag var en zombie som gjorde allt automatiskt, skötte mig, men var lika död inuti som en vissnad blomma. Jag hade tvingat mig själv att inte tänka på henne och fått mig själv att fungera normalt. Folk hade trott att jag var galen när jag fortsatte att gå till jobbet, men vad visste de? Bara en gång hade jag flippat ur totalt, och det var när någon påstått att jag aldrig ens älskat henne.
Hon var hela min värld, hela mitt universum. Hon var mitt solsken. Jag klarar bara inte av att tänka på att jag förlorat allt som egentligen var värt att leva för, förstår ingen det?
Allt som hördes var min gråt. Det kändes inte som om det var jag som grät, utan som om jag såg på mig själv genom en fönsterruta. Som om jag egentligen bara såg på en tragisk film. Känslan av att vara utanför min kropp fick mig att glömma bort att det jag såg på var verkligheten, att det var jag som inte kunde sluta gråta och ville riva ut mitt hjärta. Ibland trodde jag dock inte att det fanns något kvar i min bröstkorg, för att hon hade tagit mitt hjärta med sig. Utan ett hjärta var man inte ens mänsklig.
Men vad är jag då?
Jag torkade tårarna och såg på den nästan förstörda sidan i anteckningsboken. Den fick inte se ut så, den skulle vara fin. Jag öppnade en låda och plockade upp en penna, rev ut det blöta pappret och började att rita på ett nytt blad. Pappret var lite buckligt det med, men det var okej. Jag fokuserade på att göra om teckningen; en gravsten, fågeln och ett litet förlåt i hörnet. Jag visste inte vad jag bad om ursäkt för. Kanske var det för att jag vägrade att minnas, kanske var det för att jag förstört teckningen. Sedan stoppade jag undan boken under mapparna igen innan jag reste mig för att lämna rummet. Innan jag släckte lampan så vände jag mig om, och jag kunde nästan se Annie sitta vid skrivbordet och skriva något i boken. Hon såg upp på mig och log, och det såg ut som om hon mimade jag älskar dig.
“Jag älskar dig med”, viskade jag innan jag släckte lampan och stängde dörren bakom mig.
Stanna där du är, för det är precis så jag vill minnas dig. Inte som du var när du var sjuk. Du var fortfarande hela mitt universum, men jag föredrar dig som en fri fågel än en inburad.
Stanna med mig, min lilla fågel. Stanna som jag minns dig.
Billie 16, del 12 + epilog:
”Listen up now motherfuckers – this is how it's got to be, and I don't give a single fuck if you like it or not”
Så kom den där dagen vi alla väntat på så mycket att det gjort ont under hela vårterminens helvete: skolavslutningen. Inte ens jag kunde låta bli att vara glad, fastän saker och ting blivit så fel den senaste tiden.
Idag kommer vändpunkten, idag blir allt bra igen. Jag behöver komma härifrån, bort från allt, och då blir allt bra.
Visst hade jag rätt, men inte på det sättet jag trott från början.
Dagen började med att jag tjafsade med Audie. Om vad? Kläder. Hon tyckte tydligen inte att det var acceptabelt att dyka upp i en bandtröja och svarta jeans (men jag förstod henne också, för det var verkligen sjukt varmt ute).
Dock vägrade jag ta hennes förslag, inte fullt ut i alla fall. Med tanke på att jag är jag så är det nog inte särskilt förvånande att jag fick tag på en hobbykniv. Ärligt talat så är jag fortfarande stolt över resultatet, med tanke på att jag hade så lite tid på mig. När Audie sett vad jag gjort suckade hon bara uppgivet, men hon log också.
De tidigare hela, ljusa jeansen hade nu hål i sig, speciellt runt knäna och låren. Hade jag haft mer tid på mig hade jag gjort de bättre och fixat fler hål, men det var i alla fall tillräckligt för att jag inte skulle dö. Skjortan hon ville att jag skulle ha var okej – den var svart och blårutig, och jag trotsade Audie genom att ha den uppknäppt med en bandtröja under. Det fanns liksom inget hon kunde göra åt det. Och medan vi väntade på att Brendon skulle dricka upp sitt kaffe så hann jag också byta snörena till de svarta conversen – ett rosa och ett svart och vitrutigt. Ja, ni hörde rätt. Rosa.
Det var fullt av folk på skolgården när vi väl kom dit. Elever, lärare, släktingar, vänner. Överallt. (Självklart kände jag knappt igen någon – jag kände bara igen de som gick i min klass.)
Vi gick till klassrummet eftersom det var bestämt att vi skulle börja där och avsluta på skolgården senare. Flera av tjejerna i klassen hade redan gråtit eller grät hysteriskt, och de flesta killarna såg väldigt obekväma ut. Tré såg dock lika glad ut som han brukade göra, innan allt med Angelica hänt alltså. Han gav mig världens längsta kram när jag kom dit, vilket fick många av tjejerna att bryta ihop igen och kasta sig över oss för att vara med och kramas.
Tillslut var alla som hunnit till klassrummet involverade i en stor gruppkram med mig och Tré ihoptryckta i mitten. Efter en stund blev det både varmt och för många som pressade ihop mig så att det inte gick att andas. Jag trasslade mig bort från människohögen och drog efter andan. När jag väl kommit loss och kunde andas igen såg jag att Mike också hittat dit, och han fick också en kram, fastän det bara var jag. Det var länge sedan jag varit nära honom – inte lika länge sedan som med Tré, men ändå kändes det som minst tusen år sedan.
”Om alla kan sätta sig en kort stund så kan vi börja...”
Tal, tårar, kuvert, kramar. Det är vad jag minns som tydligast från avslutningen. Jag kommer ihåg hur sammanbiten Mike började bli mot slutet, hur Tré inte kunde sluta skruva sig på sin stol, hur jag tillslut var den enda som inte grät. (De hade alla känt varandra under fyra år och jag hade haft ungefär ett och ett halvt år med dem, så särskilt konstigt var det. Ingen där tyckte det heller, men de ville gärna påminna mig om att jag varit ett bra tillskott i klassen.)
Efter rektorns tal fick niorna stanna kvar för att få en extra chans att säga hejdå till allt. Klassen, de andra niorna, lärare, skolan.
Min klass blev upptvingade på utomhusscenen för att uppträda. Egentligen var det inte planerat, men vår musiklärare hade varnat oss för att det kunde hända. Ingen av oss visste vad vi skulle göra så det var kaos innan vi lyckades organisera oss tillräckligt mycket för att kunna improvisera fram något. Jag kommer knappt ihåg vad vi gjorde, men jag minns att vi sjöng fel texter hela tiden och skrattade en massa, trots att många grät sig igenom allt.
När vi äntligen blev tillåtna att kliva ner från scenen slängde Mike en arm om mina axlar med ett stort leende. ”Så. Billie. Vad ska du göra i sommar då?”
”Det vette fan. Sova, spela gitarr. Tror att vi skulle till England och andra diverse ställen, men ja.”
”Sounds good. Men du... trots att nian tar slut... vi tar inte slut va?”
”...you do realize how gay you sound?”
”Ohja. Men du det vad jag menar, eller hur?”
”Jag vet.” Jag lade en arm om hans midja och såg upp på honom med ett stort leende. ”Oroa dig inte. Du och Tré, vi tre, vi tappar inte varandra. Eller hur?”
”Absolut inte.” Mike kramade mig hårt. ”Jag adopterar dig som min lillebror nu.”
”Visst.” Jag märkte knappt att vi hade börjat gå bort från folksamlingen, men det gjorde inte så mycket. Jag hade saknat att vara med någon ganska vettig människa, någon som inte i vilken sekund som helst kunde vända om och försvinna. Han var bara inte sån.
”Så, vi har ju inte snackat så mycket den senaste tiden. Tell me how you've been.”
Åhherregud.
”Mm, inte särskilt mycket.”
”Har inget alls hänt?”
”...jo...”
Och jag berättade allt för honom. Det var som om jag hade stoppat allt i en flaska och korkat igen den, men någon idiot hade gått och skakat den om och om igen och tillslut, när jag öppnade den, så flög orden som en kolsyrad fontän. Jag lät det vara en fontän, tillät att ösa ur mig alla orden som suttit inne i mig och nästan gjort ont. Audie hade kunnat lista ut delar av vad som hänt alldeles själv, men jag hade aldrig berättat allt för henne, och jag hade aldrig berättat för Oliver heller.
”...och det har varit sjukt jobbigt att låtsas som om allt är bra, speciellt runt dem”, avslutade jag. ”Och jag borde kanske ha sagt något tidigare. Förlåt.”
När började jag att bita på naglarna igen?
Jag såg osäkert på Mike och insåg att han stannat, och han såg inte glad ut. Tvärtom – han såg ut som om han helst av allt ville slå någon.
”Du skulle ha sagt något ja! Så du har låtit den idioten köra över dig? Och jag fick inte veta ett skit? Damnit Billie!”
”Förlåt.” Jag stoppade händerna i jeansfickorna för att hindra mig själv från att bita ned mina naglar totalt. ”Du hade fullt upp med annat och sånt...”
Han började att skaka på huvudet och bet sig nästan sammanbitet i underläppen. ”Nope, this won't do.” Han grep tag i min arm och började dra iväg med mig. Jag var både för chockad och för svag för att kunna stoppa honom.
”V-vad gör du?”
”Något som någon borde ha gjort för jävligt länge sedan”, sa han mellan tänderna och jag bestämde mig för att hålla käften.
Vi återvände till själva skolgården för att upptäcka att de flesta börjat dra sig därifrån. Tré satt på kanten till scenen och pratade i telefon med någon. Mike släppte min arm och hoppade smidigt upp till honom för att ta telefonen från Tré, som blev ytterst förvånad.
”Vad fan...?”
”Förlåt, Tré måste gå nu. Ring igen senare om det är något viktigt.” Han lade på och stoppade mobilen i sin egen ficka. ”Du följer med här. Nu.” Han drog med sig Tré ned mot mig. Tré var bättre på att försöka protestera än vad jag var, men det hjälpte inte heller.
”Vet du vad fan det är som pågår?”, frågade han mig och såg ut som om han trodde att Mike hade blivit galen. När jag ryckte på axlarna suckade han bara. ”Allvarligt Mike, vart för du oss? Det känns lite som om vi blir kidnappade här.”
”Käften”, morrade Mike till svar.
”Jag antar att vi är påväg till tågstationen, men mer än så kan jag inte -”
”Kan du inte bara snälla hålla fucking käften? Du har sagt tillräckligt redan!”
”Vad har jag ens gjort?! Kan du berätta det för mig, kanske?”
”Du vet redan.”
”Vet vad? Jag vet ingenting.”
”Näjuste, jag glömde – du är helt jävla pantad.”
Jag fnittrade till åt hur chockad Tré blev, men tystnade efter en blick från Mike.
”Jag önskar nästan att jag hade ett halsband och koppel till er”, sa Mike när han var tvungen att släppa mig för att krångla fram alla kort som behövdes. ”Skulle fan vara så mycket enklare då.”
”Det låter bara kinky”, mumlade Tré. ”Hey, mind your hands, det där är inte min ficka. And you tell me you're not gay at all...” Han kved till när Mike stampade hårt på hans fötter.
Ingen av oss vågade säga något mer, med tanke på Mike's dåliga humör. Jag försökte att lista ut vart vi var påväg (eller ja, om Mike verkligen kidnappade oss och varför). Snart visade det sig dock att det var hem till Tré han förde oss. Den lilla uppenbarelsen förklarade inte så mycket mer än det. Varken jag eller Tré – för jag antog att han inte visste mer än vad jag gjorde – hade någon aning om varför.
”Nycklar. Nu.”
På något sätt lyckades de låsa upp dörren och Mike lämnade oss i soffan. Själv gick han runt i cirklar framför soffan. Det märktes hur tydligt som helst hur upprörd han var. Han gav oss då och då blickar som gick både mig och Tré att nästan krypa ihop.
Jag har aldrig sett honom såhär, aldrig någonsin. Han skrämmer mig.
”Vem ska jag skrika på först?”
Tystnad. Det verkade som om han väntade på svar, så efter ett utbyte av blickar viftade jag lätt med handen.
”Okej, vi tar Tré. Du är så jävla dum i huvudet att det inte finns, förstår du inte det? Av alla idiotiska saker du gjort och sagt under de år vi känns varandra har du fan tagit priset nu. Du menar att du, på fullaste allvar, lade dig i vad fan Billie och Angelica gör? Jag förstår att du vill skydda Angelica från allt ont i hela världen men Billie är fan inte ond! Om de tycker om varandra så ska du tamigfan inte komma här och spela Gud. Jag känner också henne – hell, hon är min bonussyster – och jag vet att hon kan ta hand om sig själv. Hon behöver inte dig på samma sätt nu, och du behöver ta och inse det nu. Vill du verkligen förstöra både henne och Billie totalt? Vill du det?
”Och du, Billie – du lät den idioten köra över dig? Seriöst?”
”Det var inte så det var”, sa jag och drog upp benen på soffan. ”Det var hon som gjorde slut med mig, okej? Jag sa att vi kunde fixa det på något sätt – jag var påväg att välja henne.” Jag klarade inte av att se på Tré just då; hans blickar brände, så jag visste att jag inte ville se hans ledsna valpblick.
Mike pekade argt på Tré. ”Sluta se på honom sådär, det här är ditt fel. Jag är mest arg på honom för att han inte sa någonting tidigare.”
Ljud hördes vid dörren och Angelica kom in i lägenheten. Innan hon ens hunnit se oss sprang Mike ut i hallen för att dra med sig henne in till oss; jag förstod hennes lilla tjut.
”Ta det lugnt, det är bara jag!”
”För helvete, skräm mig inte sådär!” Hon tog ett djupt andetag och drog en hand genom håret innan hon upptäckte både mig och Tré. ”...vad har hänt? Varför ser Billie skräckslagen ut och vad är Tré arg för?”
”Tycker du om Billie?”, frågade Mike.
”Va, vad pratar du om?” Hon skrattade nervöst och började att leka med sitt hår. Att någon kunde vara så söt som hon var när hon rodnade hade jag väldigt svårt att tro på.
”Han vet”, sa jag med ett blekt leende. Jag såg hur hon helst av allt verkade fortsätta vilja spela oförstående, men hon verkade ge upp det. Hon visste precis vad jag pratade om, och hon kunde inte neka till det.
Hon suckade och gömde ansiktet i händerna. ”Ja. Jag tycker om honom väldigt mycket.”
”Är Tré anledningen till att ni gjorde slut?”
”...ja.”
Innan jag fäste blicken vid mina händer så noterade jag att Tré vägrade att se på någon av oss, och Angelica verkade kämpa för att inte snegla mot mig. En del av mig började ångra att jag berättat allt för Mike, för det gjorde ont att veta att det gjorde så ont för Angelica med, ännu ondare än tidigare. Jag ville bara krama henne, kyssa henne på pannan och viska ner i hennes hår att allt skulle bli bra, att på något sätt så skulle allt lösa sig.
”Om du fick chansen, skulle du gå tillbaks till Billie då?”
Först gav jag Mike en nästan mördande blick för att sedan se på Angelica. Hur lite jag än tyckte om att han ställt frågan så var jag fortfarande nyfiken på svaret. Nyfiken och skräckslagen på samma gång.
Hon tänkte efter en stund, bet sig fundersamt i underläppen innan hon såg på mig, nickade kort. ”Ja.”
”Och du, Billie? Skulle du gå tillbaks till henne?”
Det kändes som världens svåraste fråga samtidigt som svaret var alldeles glasklart för mig. Jag hade vetat om att det hela var komplicerat redan från början, men jag hade inte förstått vidden av det förrän då.
Jag skulle göra vad som helst för att få ha Angelica för mig själv, få kalla henne min. Vakna upp bredvid henne, få kyssa henne, få henne att le, hålla om henne när hon är ledsen.
Men samtidigt så finns ju allt annat.
”Jag vet inte”, svarade jag tillslut och slet blicken från mina händer för att se på henne. ”Jag behöver inte förklara, för jag vet att i alla fall du förstår”, tillade jag med ett blekt leende.
Du är det enda viktiga.
Hon nickade och besvarade det svaga lilla leendet. Just då var det varken särskilt jobbigt eller svårt att möta hennes blick, för de där ögonen som en liten bit av himmelen fastnat i, som tillhörde den mest änglalika flickan jag någonsin träffat, gjorde inte ont. Jag kunde se längre än horisonten, kunde se förbi molnen – jag kunde se hela universum i de ögonen, och det var det vackraste jag sett i hela mitt liv.
Mike stönade och gömde ansiktet i sina händer innan han skakade på huvudet. ”You guys are breaking my heart”, sa han med ett nästan förtvivlat tonfall. ”You're fucking breaking it!”
Med de orden snodde han runt och stormade ut ur lägenheten utan att se sig om en endaste gång.
”Believe me, we're breaking ours too”, mumlade jag och reste mig upp för att gå ut i hallen. Innan jag lämnade lägenheten hann jag se henne, hann möta hennes blick igen, och jag förstod direkt att hon hört det.
Och jag hade rätt. Det gjorde lika ont i henne som det gjorde i mig, att allt var som det var.
”Jag älskar dig”, mimade jag till henne, gav henne en slängkyss och lämnade lägenheten.
Epilog~
”I've passed the test, I've earned an A – not just in school, but in life”
Jag överlevde alla mina år i skolan. Ärligt talat så är jag fortfarande stolt över det, att jag faktiskt klarade mig. Jag överlevde trots att flera odds verkligen var emot mig. Det gjorde ont, det gav mig ärr som skulle visa sig långt senare, men jag klarade det fortfarande. Jag överlevde.
Allt skulle inte bli bra riktigt än, allt fortsatte göra ont ett tag. Det mesta fortsatte göra ont längre än vad jag velat, än vad jag hoppats på. Särskilt ont gjorde ängeln med himmelska ögon som hemsökte mina tankar dag som natt. Det gjorde ont att längta efter henne, sakna henne, önska att hon var med mig. Hon var anledningen till att jag inte kunde sova de flesta nätterna, anledningen till de överfulla anteckningsblocken med historier och poetiskt trams och halva låttexter som jag aldrig avslutade. Inte förrän lådan med alla häftena under min säng flera år senare gjorde sig påmind, men det är en annan historia. En annan historia för en annan tid.
Men även tankarna, saknaden och sömnlösheten blev bättre senare, jag lovar.
...vadå, ni trodde väl inte att det var över?
Nej. Min och Angelicas historia, den har bara börjat.
”And when they give up, 'cause they always give up, say 'here I am, alive!'”
Slut~
Doing some sinning won't hurt you, baby
“The seven deadly sins are bullshit. Everybody still here? Anybody convert to Scientology because I let fly that little nugget of reality? No? Then we may continue.”
- Corey Taylor
I never know what to say about myself. I mean, I must be the most uninteresting person in the whole world. Seriously. Nothing ever happens to me. Like, I can really just tell you my story and you'd fall asleep.
My life wasn't bad, at all. I lived in a nice house with my mother, younger twin brothers and Steven, mom's husband. There's not even an interesting story how my mom and dad broke up – they just stopped loving each other and all I know about him now is that he lives in another country and send money to mom for me and my siblings. Really, that's all. I wasn't that fond of Steven though, who was extremely into God and Jesus and religious stuff like that. He weren't too fond of me either, liked to tell me what to do and told me my feelings were wrong. So apart from the never ending feud with Steven and me, our family was perfect. The way they are in books, you know?
But me? What about me? I didn't feel like I belonged anywhere. I didn't belong in school, not even with my good grades and many friends and all the boys hanging around me. I didn't belong at home either, because I knew I were kind of different from everyone else there. Maybe that's why Steven never liked me, or if he was just somewhat disturbed. Maybe there was just something about me that screamed “Hate me! Hate me!” to him. I don't know, really.
That was my life before I met Mitch. Mitch with his electric green eyes and tattoos and crooked smile. After that, things became a lot more... interesting.
How could I be so stupid?
I had been home at Molly's and forgotten about the time. Now I had to walk home in the dark and knowing Steven would be nagging about my late arrival for like, ever. And my earphones broke that same day, of course.
It wasn't like me and Molly had done anything special in particular, and that's what bothered me the most. I could have said mom wanted me home for dinner have left a lot earlier. Now I had to put up with hearing how irresponsible and anything that came up in Steven's mind when he thought of me for longer than I would've want. I mean, even a minute is too much – he would probably go on whilst I made myself something to eat and slammed the door to my bedroom in his face, and then I would hear his raised voice as he complained to mom about me. Of course she wouldn't stand up for me – she would just agree with him.
God no, I don't want to.
I decided to walk through the park, as it was light there and was a short cut home. The darkness, the shadows, that lurked everywhere freaked me out, which was one of the reasons I kept calling myself stupid over and over in my head. I tried to cheer myself up with the thought that it's only Tuesday so the park won't be full or drunk people, and it would be just a little bit too early for them anyway.
I didn't see that someone lied on his back on a bench, and that's why I got so startled when I heard a voice behind me. “Do you like stars?”
I turned around and saw a fairly young man (probably around his twenties) with dark hair lying underneath a lamppost on a bench. His eyes were closed, as far as I could see, and a small smile played in the corner of his mouth. He wore black skinny jeans, black converse and a leather jacket. I just stood there and watched him, wondering if he had been talking to me or having a conversation with himself.
“...are you still there?”
“Yeah...”
“Hi.” He sat up and opened his eyes, and I had to catch my breath. They were extraordinarily green, almost electric. It felt as if they were piercing right through me.
If the kind of soft light from a lamppost makes them this... strong, wonder what they would be like if I was closer or in the dark or in an even stronger light...
No. Don't think about that. Don't walk up to him. Just leave, Laura. Leave.
“So... what do you say? Do you like stars?”
“I don't know. I guess so.”
“You guess...? Haven't you seen the stars at all?”
“Of course I have.”
“No you haven't. Take a look at them right now, and tell me they aren't the most beautiful thing in the whole world.”
I have no idea why I actually did it. I turned my face to the sky and saw the sparkling point of light on a black background. At first I thought that there was nothing special about them, but then I noticed they were somewhat magical, the way they winked down to us.
“So?”
“They're beautiful.”
“I know. I'm Mitch, by the way. What's your name?”
“...why would I tell you that?”
“Suit yourself”, he said and fell down to his back again, crossed his arms behind his neck. The light shirt he wore underneath the jacket had slid up on his stomach a bit, showing off some parts of tattoos. He noticed my gaze on his stomach and pulled up the shirt even more. “Sexy, right?”
“...you're drunk, aren't you?”
He started to giggle and nod once, smiled. “I'm drunk as a... fish.”
“And how do you know fishes are drunk?”
“Because... because... they're under water. They drink all the time.” He rolled his eyes like it was the most obvious thing in the whole world, but I didn't get it. You couldn't get drunk on water, right? “Anyway. If you don't wanna tell me your name Imma have to guess who you are. You're that kind of girl who goes to a fancy private school and give boys blowjobs at the public bathroom, right?”
Euw. “No.”
“Oh. I beg your pardon, then.”
“Look, I'm leaving now. Okay. Bye.”
“No, don't go!” He sat up again and just looked at me with an expression of a sad puppy. His eyes were still hauntingly beautiful. “Please? I'm sorry, okay? I'm drunk and I don't know you and I shouldn't have said that.”
“No, it's not you.” Even though you kinda freak me out because I don't know you at all. “I just have to head home.”
“One last question! Do you believe in the seven deadly sins?”
“...what?”
“The seven deadly sins. Do you believe in them?”
“I don't know.”
“But you know what they are, right? Vanity, lust, sloth, envy, greed, glutton and wrath?”
“I know what they are, my stepdad's Christian.”
“Oh, hardcore of soft?”
“...hardcore, I guess you could say.”
“Your family dinners must be very funny.”
“They're all very delightful.”
He laughed at the sarcasm in my voice. “So you don't really believe in any of that shit?”
“Well, I don't know. I don't know much of anything else.”
“You can't believe in nothing, sweetheart. Everyone believes in something, whether it's Scientology, a religion or some hippie-shit about karma.”
“Aren't karma in one of the religions?”
“...whatever; you get my point. So, what do you believe in?”
I went silent for a moment. “The stars”, I said and turned around, walking away.
“But that's not what I meant! C'mon, just tell me!”
“Nope. Bye.”
As expected Steven was nagging on me and my irresponsibility. The chat with Mitch had taken about half an hour (it felt kind of unexpected – I'd guessed that it took fifteen minutes or so but no, I'd been wrong) so I wasn't home until around ten, which made things even worse.
Well, it's not my fault an young drunk started to talk about stars and the seven sins.
When his voice finally disappeared and I was alone, I started to think about what Mitch had been talking about. Did I even believe in anything? I had said stars, but how do you believe in stars?
I guess it's possible, but I don't know if I do.
But as much as I tried to figure out a reason, I knew that I would never meet him again. I wouldn't have to explain myself with some clever words about my beliefs. He would never ask again.
Oh, how wrong I was.
Billie 16, del 11:
”No matter how far we fall apart – we bleed together”
Att få Tré att överhuvudtaget se på mig verkade vara en oerhört svår uppgift, fastän vi gick i samma klass och satt mittemot varandra i klassrummet. Min skola hade också fått för sig att dagen innan skolavslutningen skulle ägnas åt en massa... roliga saker, vilket betydde att klassen delades upp i grupper och tvingades städa, spela fotboll och någon frågesak. Att städa betydde att slänga allt innehåll i sitt skåp i sopsäckar, spela fotboll blev till att ligga på gräset och se på moln och frågesaken bestod av att sitta på en bänk och gissa vilket svar som var rätt. Pretty much.
Oturligt nog för mig så betydde det att jag inte såg mer av Tré än när han satt mitt emot mig i klassrummet i ungefär tio minuter innan alla gick till sina grupper. Nåja – Mike var åtminstone glad att se mig, och han hade lyckats hamna i min grupp. Det var han som påpekade att en grupp på fyra inte kunde spela fotboll och därmed lyckades få oss alla att slippa det, så vi kunde se på molnen tills vi fick gå och äta.
Dagen var faktiskt helt okej, med tanke på att man inte gjorde så mycket. Egentligen var det nog bra att Tré inte var där hela tiden för allt hade nog varit lite värre då. Det var roligare att vara med Mike som var trevlig och pratade en hel massa om musik och bas och musik igen och om ännu mer musik än att vara med Tré som jag var helt hundra på inte ens skulle snegla på mig. Ja, Mike var rolig att vara med, och han frågade inte heller några jobbiga frågor.
När det äntligen var dags att åka hem och ladda inför skolavslutningen dagen därpå så skulle Mike få skjuts hem, vilket betydde att jag fick gå ensam till tågstationen. Det var lugnt, för inget var ju bättre än hög musik i öronen. Men det var halvvägs dit som jag insåg att Tré gick kanske tre meter framför mig, och han var också ensam. Trots att jag helst av allt gärna skulle slippa en väldigt awkward stämning så började jag gå snabbare. Han kunde inte fly, och jag kunde absolut inte fly. Jag hade ingenstans att ta vägen, alls.
”Tré!” Jag drog ur hörlurarna och rörde lätt vid hans arm. Han vände automatiskt på huvudet och såg på mig ett par sekunder innan han fortsatte se rakt fram. ”Du behöver inte behandla mig som luft längre.”
”Inte?”
”Nä. Snälla sluta behandla mig som luft. Jag saknar dig.”
Jag fortsatte vara ett luft. Ett plötsligt infall och plötsligt irritation (och en liten gnutta ilska) fick mig att ta tag i hans arm. Vad som hände efter det var väldigt suddigt, men helt plötsligt befann jag mig på gräset vid sidan av trottoaren. ”Rör mig inte”, fräste Tré. Vad som än hände så startade det en brottningsmatch, som var oerhört välbekant – hur många gånger hade det inte hänt i replokalen, att vi börjat tjafsa och det slutat i att man försökt brotta ner den andra personen och kittla honom? (Den här gången var det dock inte det sistnämnda.)
”Men vad håller ni på med? Släpp varandra!”
”Nej, avbryt inte!”, ropade jag och viftade undan den okända människan som tydligen trodde att vi slogs på allvar. ”Det är lugnt!”
Att jag blev distraherad gav Tré övertaget och han klättrade kvickt upp på mig, tryckte ner mina armar med sina knän och log sött mot den chockade kvinnan. ”Det är okej. Vi slåss inte.”
Hon skakade lätt på huvudet och mumlade något innan hon fortsatte gå därifrån, något snabbare än tidigare kanske. Tré såg ner på mig och leendet försvann. Ändå såg han inte särskilt arg ut, utan mer fundersam. Han försökte väl lista ut vad jag pratat om.
”Jag saknar dig”, upprepade jag och såg på honom. ”Jättemycket.”
”Jaha?”
”Saknar du mig med?”
Tystnad.
”Kan vi inte... kan vi inte bara prata igen? Snälla? Du är ju min bror för helvete. Jag bryr mig om dig, och jag tycker fortfarande om dig. Trots att du är helt jävla störd.”
Han fnös till och lutade sig närmre, tills våra ansikten bara var några centimeter från varandra. ”Och Angelica?”
Angelica...
”Det är slut”, sa jag och lyckades hålla all smärta borta från rösten, och förhoppningsvis såg jag ju neutral ut också. ”Och nej, jag har inte krossat hennes hjärta eller så, om du oroar dig för det.”
Nej, för det gjorde hon nog så bra själv.
Det var något i hans blick som mjuknade och han log. ”Bra.” Han reste sig upp och tog mina händer, drog upp mig på fötter. ”Lust att hitta på något?”
Trots att det fortfarande gjorde ont efter Angelica så kunde jag le. Hur mycket jag än saknade hans syster så hade jag ju saknat Tré sjukt mycket med. Han var ju på flera sätt min bror, och det hade känts så konstigt utan honom.
Jag fick bara hoppas på att allt skulle hålla den gången.
Billie 16, del 10:
Oliver's song ('cause I totally love soundtracks): http://www.youtube.com/watch?v=_mCiRtoPoXw
”This new chapter in your life, read it over once or twice – burn the pages, not the bridge, sew your wounds without a stitch”
Det var som om en del av mig hade försvunnit med Angelica. Jag kan inte förklara det bättre än så. Något som inte syntes, men som märktes. Jag märkte det i alla fall, och kanske var det andra som också gjorde det. Jag vet inte heller hur jag ska förklara det, för jag var ju jag, hela tiden. Men samtidigt så var det något som fattades. Förstår någon?
I alla fall, så från att jag kom hem efter mötet med Angelica på söndagen och under måndagen så kan jag nämna flera saker jag själv fann konstiga i mitt beteende. Exempelvis så stängde jag in mig själv på mitt rum, slutade äta och pratade inte med någon. Jag svarade inte ens på tilltal, utan nickade eller skakade på huvudet eller hummade som svar, för det tyckte jag räckte. Självklart oroade det folk, särskilt när jag skrev en lapp om att jag inte tänkte gå till skolan fastän de satt i samma rum och jag hade kunnat säga det hur lätt som helst.
”Billie... har det hänt något?”, försökte Mike. Hans älskade morgonkaffe-och-upplivande-cigarett-som-gjorde-honom-mänsklig-en-tidig-morgon var som bortglömda för tillfället, vilket var ganska impressive.
”Har du ätit något?”, hade Audie frågat och sett ut som vilken orolig hönsmamma som helst. Och det där är sagt med en väldigt kärleksfull ton, för jag tyckte om att hon brydde sig.
”Dina strumpor har olika färger”, sa Brendon ointresserat utan att knappt se upp från sin tidning. Det fick dock mig att fnissa till mitt i allt allvar.
Nu låter det kanske som om jag överreagerade, det där med att inte äta och allt, men det där var bara något som hände med tanke på att jag stängde in mig. Och eftersom det inte var första gången jag gjorde något liknande så blev Audie orolig och tvingade mig att berätta vad som hänt. När jag berättat allt tvingade hon Oliver att komma hem till oss. Jag förstod först inte alls hur han var kopplad med något alls och ville helst av allt skrika åt henne att hon inte hade någon som helst rätt att någonsin prata om mig, och en massa andra dramatiska saker.
Vi tar det från början.
På måndagskvällen plingade det på dörren. Jag brydde mig inte så mycket om det alls, för det var störst chans att det inte ens var mig någon ville något, men när det knackade på dörren och Oliver kikade in så blev jag förvånad. Inte för att han var där, utan för att han gått till mig. Han log hastigt och klev in i rummet, stängde dörren efter sig. Stod med ryggen mot den och såg på mig med en outgrundlig blick. Det var tyst ett tag tills han sa ”hej”.
”...hej.”
”Får jag sitta med dig en stund?”
”Sure.” Jag flyttade mig lite och klappade på sängen för att visa att han fick sitta där. Han satte sig bredvid mig och såg på mig. ”Vad...?”
”Jag pratade lite med Audie”, sa han långsamt och såg ner på sina händer. Helt plötsligt var det som om han var rädd för hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga. ”Hon... berättade lite om hur hon tror att du mår. Eftersom du inte pratar, alltså. Och hon ville typ få råd och sånt.”
Jag förstod inte varför hon gått till honom bara. Självklart var jag arg för att hon överhuvudtaget snackat om mig med någon, men jag var tacksam över att det varit just Oliver i alla fall. Frågan var bara varför.
Han verkade ha sett min förvirring, hört frågorna som snurrade runt i huvudet på mig, för han log bara lite, verkade ta ett djupt andetag och drog snabbt av sig sin huvtröja. Av det man kunde se av hans armar – för han hade fortfarande t-shirt på sig – var båda nästan helt fulla av ärr. Han hade några tatueringar som sträckte sig ner från under kanten av hans tröja, och det såg nästan ut som om han försökte täcka över ärren, som om han inte ville se dem. Nu när jag tänkte på det så hade jag nog aldrig någonsin sett honom i kortärmat förut. Han hade alltid haft olika huvtröjor och andra långärmade tröjor på sig, varenda gång jag sett honom. Jag såg på honom med stora ögon och kunde inte hjälpa att jag var oerhört förvånad, med tanke på att Oliver var bland de gladaste och mysigaste personer jag någonsin lärt känna.
”Jag var... inte så glad när jag var tonåring”, började han och såg på mig, såg ut att välja sina ord noggrant. ”Det började väl med att mina föräldrar separerade och att jag alltid var den där skumma ungen som hellre satt och läste än lekte med andra barn redan från dagis. I mellanstadiet var det inte accepterat att inte vara som alla andra, så mobbningen började. På min skola var det så att man höll ihop med samma personer genom hela grundskolan, så jag var liksom fast med en klass som hatade mig. I högstadiet blev det ännu mer fysiskt, att killarna gav sig på mig och sånt där, och eftersom de alla höll på med sporter och sånt så var de mycket starkare än vad jag var och sånt. Jag ljög för mamma varje gång jag kom hem och såg ut som ett helvete, för jag ville inte att hon skulle veta. Jag tyckte inte det var viktigt, eftersom jag överlevde. Ännu mindre viktigt blev det när jag hittade rakbladen. De var min flykt från verkligheten, ett sätt att straffa mig själv för att jag var jag, det enda jag hade som kunde få mitt huvud att bli tyst.” Han tog en paus, såg ner på sina händer igen och log lite. ”Vet du hur jag träffade Noah?”
Jag skakade på huvudet, och jag antog att han sett det i ögonvrån eftersom han fortsatte sin berättelse.
”Vi träffades på ett hustak. Jag hade fått nog, hade skrivit mitt avskedsbrev, hade klättrat över stängslet. Av en ren slump så var jag inte ensam, utan det var någon annan där. Denne någon var jävligt sur och sa att jag gärna fick dö, men inte på hans tak. Denne någon lyckades också få mig att komma över till den säkra sidan om staketet, höll mig i handen hela dagen och lovade att slå ner alla som någonsin gjort mig illa. Bara jag pekade ut dem så skulle han ge sig på dem.” Hans leende var ganska stort när han såg på mig igen. ”Noah räddade mitt liv, bokstavligt talat. Hade han inte varit där hade jag varit död nu. Ruttnat under marken. Och... och jag vet inte. Audie berättade att... att du...” Han gjorde en gest mot mig och jag förstod vad han menade. ”Och hon vill inte att du börjar igen.”
”Don't worry, I won't. Det var ändå bara ett par gånger, y'know?”
Det var något jag gjorde när jag var tretton. Jag hade haft tur, för det blev inga ärr av det. Att jag hade diverse andra ärr på armarna och speciellt ett som såg självgjort ut på underarmen hade inget med det att göra.
”Jag vet, men det är så jävla lätt att falla tillbaks. Och... hon nämnde dina matvanor.”
”Det bara blir så ibland. Allvarligt. Jag har alltid var si och så med maten.”
Det var faktiskt helt sant. Ibland kunde jag äta hur mycket som helst och fortfarande vara hungrig för att ett par dagar senare knappt äta mer än en frukt på en hel dag. Det hade bara varit så sedan jag var liten, och jag överlevde ju.
”Om du säger det så.”
Det var tyst en stund innan jag vågade låta min hand hitta hans och krama den. Han såg på mig med ett litet leende.
”Jag bryr mig om dig, Billie. Okej? Du kan alltid snacka med mig. Dag som natt. Du har ju mitt nummer och allt. Lova att du snackar med mig om du behöver, för jag vet att kärlek pretty much suger ibland. Lova.”
”Jag lovar.”
”Bra. För jag vill inte att du någonsin ska stå på ett hustak och tro att ingen skulle bry sig, för jag bryr mig i alla fall.”
”Jag vet.”
Senare under kvällen fick jag tag på Audie och då var jag inte alls lika lugn som jag varit med Oliver. ”Varför i helvete berättade du för Oliver?” är en mycket snällare version av det jag egentligen sa.
”För att jag visste att du skulle prata med honom”, sa hon och vred koncentrationen från tidningen i hennes knä. ”För jag känner dig, och du skulle aldrig liksom verkligen prata med någon här. Och det är bra att prata ibland. Oliver är bra på att prata och en jävel på att lyssna också. Det är fint.”
När det var meningen att jag skulle sova låg jag bara och stirrade upp i taket. Tankarna snurrade runt i mitt huvud – tankar om livet, Olivers historia, mat, mig, Angelica och allt annat man möjligtvis kunde tänka på.
Jag vill inte att jag och Angelica ska vara ett avslutat kapitel, men det finns nog inte så mycket jag kan göra åt det. Vad kan man göra? För jag vill inte att allt ska vara ett helvete, och det är bara jag som kan göra något nu. Angelica har valt, och nu är det min tur. Jag kan ju välja mellan att bara dra mig tillbaks helt och längta tills det blir onsdag då jag kommer ifrån allt – jag kan också göra det bästa av situationen. Vad gjorde jag innan Angelica? Jag var i ett band. Jag kan ju alltid snacka med Tré.
Det kan jag ju faktiskt göra. För det är nog det bästa av de få alternativ jag har nu. Oliver vill inte att jag ska stå på ett hustak – fine. Jag ska läka, jag ska bränna upp kapitlet som involverar Angelica. Det låter bra.
Trots att klockan var fyra och trots att jag verkligen behövde sova och trots att jag skulle ha mycket att göra senare under dagen så klev jag upp och gick till köket för att äta kalla köttbullar och kex, och dricka juice. Mentalt hade jag dragit fram en tändare och höll i sidorna som innehöll Angelica, men jag ville inte bränna upp dem. Nej, de fick vara kvar.
Tills vidare. Nu ska jag äta och sen sova och så ska jag fixa den här jävla skiten. Jag ska inte stå på något hustak, jag kommer aldrig någonsin göra det. Jag måste nog öppna ett till kexpaket...
Billie 16, del 9:
”Tell me something sweet to get me by, 'cause I can't come back home till they're singing la, la la la, la la la”
(Soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=bx7l7X7qy2g)
Känslan av att vakna upp med armarna om Angelica var helt obeskrivbar. Att få vakna och säga godmorgon och le åt hur söt och nyvaken hon var istället för att bara slänga iväg ett snabbt meddelande. Att få trycka läpparna lätt mot hennes panna, ligga kvar i sängen och prata om allt och inget, känna hennes fingrar stryka över min bröstkorg, långsamt och nästan frånvarande.
Nej, det fanns ingenstans i hela världen jag hellre skulle vara just då.
Lite senare under dagen fick jag dessutom den stora äran att fixa någon slags frukost/lunch/något till Angelica, då hennes mage morrat och avslöjat att den var väldigt hungrig. Jag fick lite dåligt samvete över att det kändes som om jag borde ha frågat henne långt tidigare om hon ville ha något att äta eller så, men hon avfärdade alla mina ursäkter.
”Äsch”, sa hon bara och kramade min hand när jag drog med mig henne till köket. ”Just shut up and make me something to eat, bitch.”
”Mm vad vill du ha då?”
Hon tänkte efter en stund innan hon sken upp hela rummet med världens vackraste leende. ”Jag vet något som är jättegott – rostat bröd med sylt.”
Jag satte händerna på hennes axlar och såg henne djupt i ögonen, försökte få läpparna att forma orden jag helst av allt ville säga just då, nämligen ”jag älskar dig”. När det inte gick vände jag bort ansiktet och blundade ett par sekunder. ”Helvete”, andades jag ut.
Hon fnissade till och lade varsamt händerna på mina kinder. ”Det är okej”, sa hon och gav mig en hastig kyss. ”Frukost?”
Jag kommer fortfarande ihåg allt det där så tydligt. Precis allt. Om någon skulle fråga, let's say, vilket motiv som var på Angelicas tröja, så kan jag gå och hämta den nu utan att ens tveka en bråkdel av en sekund. Nu känns det inte så relevant så vi skiter i det.
Det minnet är fortfarande bland det finaste jag har.
”Billie?”
”Mm?”
”Hej.”
”...hej?”
”Jag älskar dig.”
Jag älskar dig med.
Egentligen hade valet varit väldigt enkelt. Kanske hade det varit självklart redan från början.
Trots att det kändes otroligt svårt ändå, så trodde jag att jag kunde flyga. Det gick att le.
Det gick att leva med.
Marken fanns inte längre under mina fötter. Den var lika bortblåst som alla tankar som vanligtvis snurrade runt i mitt huvud. Det var en väldigt underlig känsla, att för en gångs skull ha det tyst och tomt i huvudet – den senaste tiden hade ju alla tankar blivit helt galna av allt snurrande fram och tillbaks.
Jag visslade när jag skuttade fram på gatan. Texten som tillhörde melodin var säkert väldigt sorglig eller djup egentligen, men just då lät det bara väldigt glatt.
Jag hade saknat Angelica sedan rostat-bröd-med-onödigt-mycket-smör-och-löjligt-kladdig-sylt-stunden morgonen innan (ärligt talat så hade jag just då ingen aning om syltmärket som föreställde en hand på mina byxors bak någonsin skulle försvinna, men det gjorde inte så mycket alls). Flera timmar hade gått sedan jag träffat henne senast, en hel natt. Det hade känts som en evighet, en oändlighet.
Solen sken och det var varmt ute. Bussar och tåg var till och med – hör och häpna – i tid! Jag kände att det var en bra dag, att det var en sådan dag där absolut inget kunde gå fel.
Åh så fel jag hade. Fast det visste jag ju, självklart, inget om just då.
Det var Tré som öppnade dörren när jag väl kommit fram. Av någon anledning kändes det som om jag borde vara rädd eller osäker, men det var jag inte. Jag bara log.
”...har drottningen skickat efter sin clown?”
Eftersom jag visste att det var en pik mot min otroligt fåniga clownfobi så gav jag honom bara fingret. ”Hur var det nu med att behandla mig som luft?”
Sweets, you couldn't ignore me if you tried.
Han svarade med att slänga igen dörren, men jag hörde honom i alla fall ropa Angelicas namn. Han nämnde också en massa ord som vi inte alls borde nämna här. Anta bara att det var väldigt trevliga saker han hade att säga om mig. Angelica såg irriterad ut när hon öppnade dörren igen, men hon log ändå stort mot mig. Att jag såg att hon inte riktigt var okej var inget jag ignorerade – jag visste bara att jag inte kunde göra något så länge Tré var i närheten. Trots att jag hörde hans steg i lägenheten så hade jag saknat Angelica för mycket för att kunna låta bli att kyssa henne.
”Get a fucking room”, hörde jag någon muttra innan en dörr stängdes.
Angelica suckade. ”Kan vi dra härifrån? Jag bara orkar inte med honom.”
Jag nickade och väntade alldeles utanför dörren medan hon drog på sig skorna. Med hennes fingrar sammanflätade med mina lämnade vi huset och den extremt idiotiska Tré bakom oss.
Det var tyst medan vi gick, men det gjorde inte så mycket; det räckte för mig att bara gå bredvid henne, ha hennes hand i min.
”Jo, du...”, sa hon samtidigt som jag sa ”Du...” Vi utbytte blickar, ett hastigt leende. ”Du först.”
”Nej, du kan börja.”
”Det är lugnt, du kan prata.”
”Nejmen allvarligt, börja du.”
Hon såg på mig en stund innan hon ryckte lätt på axlarna. ”Okej”, sa hon med en knappt hörbar suck, drog sin lediga hand genom håret. ”Jag har liksom tänkt lite. På oss. På Tré. Och jag har, typ, kommit fram till... att... att vi inte kan göra såhär mot honom. Jag kan inte göra såhär mot honom.
...nej.
”För jag vet hur mycket du betyder för honom, och han för dig. Och han behöver dig.”
Men du betyder ju massor för mig med. Jag behöver dig.
Jag märkte inte att vi stannat, men det hade vi tydligen. Jag såg på Angelica, såg i hennes ögon hur hon plågades av vad hon själv sa. Det gick inte att inte se hur ont det gjorde i henne att tvinga fram orden – jag ville bara krama henne, men jag visste inte om det var okej att göra så just då.
Jag? Vad jag kände? Jag kände ingenting alls.
”...okej. Ehm.” Jag log osäkert och kliade mig lätt i nacken. ”Så...”
Så vad exakt är det du vill få fram?
Jag visste redan svaret på den frågan, och jag hatade det.
”Billie, du får inte glömma att du betyder mycket för mig, okej?” Hon lade armarna om min nacke och jag hatade att jag kunde se hur nära hon var på att börja gråta. Jag hatade väldigt mycket just då, faktiskt. ”Du måste lova att komma ihåg att jag älskar dig. Lova det.”
Jag älskar dig ju med.
”Jag lovar”, mumlade jag fram och försökte desperat hitta rätt ord att säga. ”Men... Angelica, jag...”
Hon tryckte läpparna lätt mot mina. Smakade hon salt? Kanske. ”Ssch”, viskade hon. ”Jag vet.”
Men jag älskar dig ju mest i hela jävla fucking världen!
”Så, uhm... det är slut nu?” Sälla säg att jag tolkade det fel. Snälla se förvånad ut och skratta, säg att jag har fel. Snälla.
Hon nickade. ”Jag älskar dig, Billie. Kom ihåg det. Jag älskar dig.”
Jag såg henne gå iväg, och det var då jag började känna igen. Det gjorde så ont att jag inte kunde andas. Jag ville bara skrika att hon skulle komma tillbaka, be henne att inte lämna mig. Säga att jag älskade henne.
”Helvete”, andades jag ut, men den här gången fanns det ingen Angelica som var där och kunde säga att det var okej.
Och jag hann inte ens säga ”jag älskar dig”.
Billie 16, del 8:
”If these sheets were the states, and you were miles away, I'd fold them end over end, just to bring you closer to me” (part II)
Jag gick aldrig till skolan på fredagen. Jag försökte intala mig att det var mer för huvudvärkens (som jag fått av att ha sovit för lite) skull än för att jag var rädd för att Tré skulle vara där, men hur mycket jag än försökte säga att det inte var så, så kunde jag inte lura mig själv. Brendon köpte att jag hade världens jävligaste huvudvärk och gick med på att ringa till skolan om jag lovade att försöka städa upp i vardagsrummet under dagen, men jag kunde inte ljuga för mig själv.
Men för att se det på den positiva sidan, om det nu ska finnas någon, så betyder det att jag får en dag att vara ifred och tänka lite. För jag måste fixa det här på något sätt, det går inte annars. Ju snabbare jag kommer på något desto bättre.
Problemet var att det fortfarande var så rörigt i mitt huvud att varje gång jag försökte tänka så förvärrades huvudvärken.
Okej, vi tar hand om huvudvärken först. Alvedon, massor med vatten och tv-serier borde fungera.
Jag fixade bubbelvatten och tog tabletter från ett skåp, och jade hade till och med bestämt mig för att se om Dexter verkligen var en groda eller inte, när jag helt plötsligt fick känslan av att inte vara ensam. Det fick mig att stanna upp på vägen till soffan och lyssna. Jag försökte komma på om någon varit hemma eller inte, men jag kunde inte komma ihåg att någon mer än Brendon varit hemma sedan jag vaknat och orkat kliva upp. Tekniskt sett borde det betyda att det bara var jag i lägenheten, men nu var jag helt övertygad om att det var precis vad jag inte var.
”Hallå?”, ropade jag, men egentligen förväntade jag mig inget svar.
”Well long time, no see.” Jag ryckte till och tappade vad jag hade i händerna. Flaskan hade en kork på sig och studsade in under en byrå, men glaset lyckades jag fånga upp innan det hann krossas mot golvet. Olyckligtvis hade jag haft vatten i det, som den smarta jävel jag var, och majoriteten av innehållet flög ut på golvet och mig själv. Mest på mig själv, faktiskt. Jag snodde runt och såg någon stå lutad mot dörrkarmen med ett välbekant, snett litet leende på läpparna.
”David”, suckade jag och gick för att plocka upp flaskan jag tappat samt dra av mig t-shirten jag hade på mig, som så brutalt angripits av kolsyrat vatten. ”Vad fan gör du här?”
”Ärligt talat så har jag ingen aning. Jag bara hamnade här, helt enkelt. Suck it up. Eller vill du att jag ska gå?”
”Suit yourself. Jag bryr mig faktiskt inte.” Jag styrde stegen mot köket igen för att hämta papper. Jag ville inte att golvet skulle fucka upp som det gjort i villan vi bott i när jag var kanske fem år. (För att göra en lång historia kort: David tappade ett glad med läsk i och golvet slukade det, så jag var tvungen att dela rum med honom två hela jävla veckor för att de var tvungna att byta ut golvet. Det märks att jag verkligen är släkt med mina syskon, när man tänker tillbaks på saker som hänt på grund av klantighet.)
Förutom att det gör lite ont att se dig så har jag viktigare saker att tänka på. Det är ändå ganska enkelt att låtsas att du är Mike, så länge du inte pratar bara.
”Okej, vad har hänt? ...vad? Jag ser ju att något är fel.”
”Inget speciellt”, sa jag och sjönk ner i soffan, drog händerna över ansiktet. Dagen hade nästan bara börjat och jag var redan trött på allt. ”Inget som angår dig i alla fall.”
”Meh. C'mon, du kan prata med mig. Lovar att försöka hjälpa till om jag kan.”
”Du kan inte hjälpa mig med det här. Ingen kan det. Det är bara något jag måste göra själv.”
”...well, ibland hjälper det att prata med någon i alla fall. Man kanske på något man missat eller så.”
Eftersom David varken verkade vilja ge upp eller gå därifrån så gav jag en kortfattad överblick över vad som hänt. Det blev väldigt tyst efter att jag berättat färdigt, men det syntes på David, som gått och satt sig bredvid mig, att han tänkte. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta för honom, så nyfikenheten om grodan Dexter tog över och jag startade en episod. Efter kanske halva avsnittet – jag hade hunnit konstatera att ja, det fanns tillfällen där han verkligen såg ut som en groda – yttrade David sig.
”Du har verkligen hamnat i en jävligt svår situation. Det måste vara jobbigt att vara du.”
Hah, tell me about it.
Istället för att ge honom ett väldigt sarkastiskt svar så gav jag honom en blick som sa allt jag ville säga. Han flinade bara. ”Önskar dig lycka till i alla fall”, sa han och reste sig upp.
”Hey, skulle du inte försöka hjälpa mig?”
”Jag lovar att tänka på det, men som du sa – det är bara du som kan bestämma det här.” Han sträckte lätt på sig innan han ställde sig framför mig och lade en hand över mitt hjärta. ”Follow your heart, young padawan.” Han tryckte läpparna lätt mot min panna, och så var han borta.
Åh gud, jag hatälskade honom. Allvarligt talat.
När han försvunnit var det lite enklare för mig att andas, och jag lade mig ner på sofan med ena armen bakom nacken och såg frånvarande mot tv:n, förlorad i tankar.
Om man inte vet vad ens hjärta vill, vad gör man då?
Jag gjorde en mental lista på hur det skulle bli om försökte väga för och emot. Egentligen var det helt omöjligt, men jag var desperat nog att försöka.
Valde jag Tré skulle jag fortfarande ha en av världens finaste vänner samt slippa risken att det blev ännu mer tjafs med bandet. Men samtidigt så skulle jag förlora världens vackraste tjej, förlora henne men ändå alltid vara nära. Att veta att hon inte var min längre... Om jag valde Angelica var det samma saker som skulle hända, men det positiva skulle bli negativt och vice versa, med några ändringar såklart. Om man skulle tänka helt logiskt så borde jag välja Tré, då jag nästan hade mer att förlora om jag inte gjorde det, men jag kunde inte släppa Angelica. Jag kunde inte vara utan henne.
Fan vad jag saknar henne. Hon kanske kan få lite av det trassliga garnnystanet som är mina tankar att redas ut lite eller sluta dunsa omkring i mitt huvud.
Jag plockade upp mobilen och skickade ett meddelande till henne. Svaret kom väldigt snabbt, och det fick mig att le.
”Visst, kommer till dig så snart jag kan – bara en lektion kvar!”
När det plingade på dörren var jag fortfarande ensam hemma, så jag kunde få kramma Angelica ute i trapphuset så länge jag ville utan att någon skulle störa oss. Huvudvärken hade släppt lite tills dess att hon kommit dit, men hon fick den att försvinna helt. Bara att vara nära henne igen fick mig att le, fick alla tankar att tystna.
Fan, jag älskar dig. Jag älskar dig faktiskt.
”Saknade dig”, mumlade jag ner i hennes hår.
”Saknade dig med. Jättemycket.” Hon tog min hand med ett leende och drog med mig in i lägenheten där hon sparkade av sig sina skor. ”Så, vill du prata om allt drama eller ska vi hitta på något annat?”
Är hon lika rädd för att förlora mig som jag är för att förlora henne?
”Distrahera mig, snälla.”
”Visst”, sa hon och log, men jag kunde fortfarande se oron i hennes ögon. Ville hon egentligen prata, ta reda på hur och vad jag tänkte? Vågade hon inte säga det? ”Vad ska vi göra då?”
”Ingen aning.” Jag kramade hennes hand istället för att säga åt henne att inte oroa sig, och jag drog med henne till mitt rum. ”Vill du att jag ska spela för dig igen?”
”Åh, gärna.” Hon satte sig mer korsade ben på min säng, armbågarna på låren och hakan i händerna. Oron i de himmelsblå ögonen omvandlades till förväntan, och det fick mig att le stort. Jag kunde tydligen få hennes oro att försvinna lika lätt som jag kunde få henne att bli orolig, och det var ju skönt att veta.
Jag hämtade gitarren och satte mig mittemot henne, log. ”Vad ska jag spela då?”
”Det spelar ingen roll, spela något bara.”
Jag tänkte efter en liten stund innan jag ryckte lätt på axlarna och började spela. Återigen försvann jag in i min bubbla och jag kunde glömma att Tré verkade ha bestämt sig för att göra allt till ett helvete. Det var så skönt att bara få slippa, bara få glömma.
En annan sak som också var bra var att Angelica också var i min bubbla – hon var den enda jag ville dela min bubbla med. Det fanns ingen annan som jag trodde ens skulle kunna förstå en liten del, och hon förstod den. Hon förstod den verkligen. Och det gjorde mig glad.
Hon flyttade sig försiktigt så att hon satt bredvid mig, lade en arm om min midja. Det var som om hon ville vara nära, men samtidigt så ville hon inte störa.
Jag förstår henne med, precis som hon förstår mig. Hon förstår det jag inte kan förklara, och jag förstår henne utan att hon ens behöver förklara. Det känns så jävla bra.
Så fort låten tog slut blev det tyst, men absolut inte på ett dåligt sätt. Jag såg ner på gitarren med ett litet leende. Vi var kvar i bubblan och inget förutom det spelade någon roll. Utanför fanns verkligheten, problemen jag inte ville tänka på, och de kunde få fortsätta stanna där ute. Jag vred lätt på huvudet och såg på henne. Hon log hon med, satt och strök mig över ryggen. Följde ryggraden, upp och ner och sedan upp igen. Långsamt.
Hon är så jävla vacker. Seriöst. Jag orkar inte. Hur lyckas hon?
Jag lutade mig mot henne och tryckte läpparna lätt mot hennes. Hennes händer stannade upp för att sedan läggas om min nacke, och sedan kommer jag inte ihåg exakt vad som hände. Det enda jag tänker säga är att jag inte vet hur gitarren hamnade på golvet eller hur kläder åkte av. Jag minns att jag frågade om hon var helt säker på att det var okej, och hon hade nickat.
Det är okej, för vi existerar fortfarande i min lilla bubbla. Vår lilla bubbla. Bara hon och jag. Allt är okej då.
Angelica luktade gott, och det var inte första gången den tanken farit genom mitt huvud. Jag trivdes med ansiktet mot hennes nacke, näsan i hennes hår. Armarna om hennes midja. Jag trivdes väldigt bra där under täcket med henne i min famn.
”Är du okej?”, mumlade jag och gosade ner ansiktet i hennes hår. Hon rörde på huvudet, så mycket uppfattade jag, men jag visste inte om det skulle vara positivt eller negativt. Vadå orolig? ”...var det ett 'ja jag är okej' eller ett 'nej haha fuck you'?”
”Det var ett ja, jag är okej”, sa hon med ett litet skratt och lade händerna över mina. ”Jag lovar.”
”Vad bra.” Jag tryckte läpparna lätt mot hennes nacke och kunde inte låta bli att le. Det var bara omöjligt just då.
”Mm jag förstår varför du tycker om din bubbla så mycket. Den är trevlig.”
”Tycker du verkligen det?”
”Japp.”
”Då är du välkommen in i den när du vill. Jag har inget emot att dela den med dig.”
”Naw, vad gulligt. Tack så mycket.”
Vi låg där tysta en stund och bara existerade, tills hon vred på sig så att hon låg på rygg och kunde se mig. Hennes blick var något förundrad och fick mig att rysa till, från topp till tå. Hon strök mig med lätta fingrar över ansiktet, lekte med mitt hår.
”Du vet om att du är det finaste som finns, va?” Orden hann resa från min hjärna till min tunga med ljusets hastighet, så snabbt att jag inte hängde mig. Men det var definitivt okej, eftersom hon började le. Jag var bara helt otroligt svag för hennes leende.
”Aaaw”, mumlade hon och gav mig en lätt puss på hakan. ”Du är den finaste killen jag känner.”
Mitt leende blev ännu större och ännu mer psykopatiskt. Jag rådde inte för det.
”...Billie? Får jag berätta en sak för dig?”
Trots att jag automatiskt började tänka att något var fel så var jag någorlunda lugn när hon log, även om hennes leende var något osäkert. ”Visst.”
”Jag, uhm...” Hon tog ett djupt andetag, blundade ett par sekunder. ”Jag... älskar dig.”
Orden var något förvånande och jag låg bara och såg chockat på henne en stund. Leendet som avtagit lite så fort hon frågat om hon fick berätta något återvände med full styrka när jag förstod att hon menade allvar. Jag kramade henne hårdare.
Är det nu jag ska säga att jag älskar henne med?
”Alla jag säger att jag älskar försvinner”, viskade jag och lutade pannan mot hennes, såg allvarligt på henne. ”Jag vill inte att det ska hända med dig.”
Hon log lite och strök mig över kinden. ”Jag kommer inte att försvinna ifrån dig, jag lovar.”
”Hoppas du har rätt.”
Det blev återigen tyst, tills det verkade som om Angelica försökte sätta sig upp. ”Jag borde gå hem...”
”Nej.” Jag kramade om henne hårdare, försökte få henne att stanna i min famn. ”Stanna.”
”Men Tré...”
”Vad spelar det för roll? Han känner ju till oss, so there's no point in hiding. Om du vill stanna så får du det – han får tycka vad fan han vill om det. Vad du väljer att göra är upp till dig, för om han väljer att behandla mig som luft och du inte gör det så har jag all rätt i världen att vara med dig, eller hur?”
Hon såg på mig och bet sig lätt i underläppen, såg ut att fundera.
”Du får låna en tröja av mig om du stannar”, sa jag och lade huvudet på sned med ett litet leende.
”...deal.” Hon log stort och lade sig ner igen. Jag kämpade mig upp ur sängen och hittade en bandtröja som högst antagligen var något jag ärvt och var lite för stor på mig och en annan tröja som jag själv drog på mig. När jag kom tillbaks till sängen hade Angelica dock hunnit somna, hopkurad som en liten kattunge.
Jag kunde inte låta bli att le när jag lade ifrån mig tröjan vid fotändan av sängen och kröp ner bredvid henne igen, lade armarna om henne. Hon kröp närmre mig, lutade huvudet mot min bröstkorg.
”Sov sött lilla ängel”, viskade jag och strök henne över håret, blundade. Kunde inte låta bli att känna mig som den lyckligaste killen i hela jävla världen.
I've got nine lives, cat style
Sometimes, people do get an unique chance to do somethings that are really, really special. Sometimes people who are special can be good, sometimes they're bad. Just like every other maggot that has ever walked around on this planet. Superheroes are rare while the villains are growing stronger.
Sometimes I just wish that I could tell whatever I was.
“Helloooo New York, it's seven am and it's time to -”
My hand automatically flew out to hit the power-button on the small radio, and I let out a groan.
Seven am? Seriously? Who even gets up that early?
People with a job and someplace to be, you lazy ass fucker.
Grumpily I got out of bed, yawning and wishing I'd be able to fall asleep again. One of the cons of being me was, unfortunately, that once I woke up I wouldn't be able to get back to my pretty little dreamland of rainbows and marshmallows till the following night, which pretty much sucked. That's why I was a coffein-addict and the reason why there were lots of cans of the beautiful energy drink Monster. I felt pretty bad ass while drinking that stuff, even though it probably weren't good at all. You only live once, right?
…well...
I felt proud of myself as I managed to make coffee without burning the kitchen down (or set anything on fire, as I'd done last time), get dressed and make a very, very important decision.
I wanted waffles for breakfast.
When I was done with all the stuff I had to do before leaving the apartment it was almost half past eight. It wasn't my fault I was a sloth most of the time, a very old slow sloth. Not that I was old – the face I was when looking myself in a mirror was fairly young, only 25 years old. Maybe I looked a bit younger than I actually was, but at least I knew my age. And, just to mention it, I had not a single gray hair. It was just darkly reddish – it wasn't colored, which many people I met thought. It had just got a dark red color, like blood, all by itself. Even though the ginger-jokes I got thrown at me all the years through school I'd never dyed it in another color, because I actually like it. Like, hell yeah for no soul at fucking all. I could do whatever I liked without any regrets.
Except that it's was a lie. I do had regrets, and hell loads of them.
So, I left the apartment and strolled downtown towards the subway station that was located only a block away. Sometimes people really thought I was mad, since I could go all the way across town – or, not really, just a very long way away from home – to get waffles. The thing was that this wasn't ordinary waffles; they were my waffles. Waffles with capital W. I really wish I was joking, but once you've had the perfect waffles, you never go back to the oh-shit-what-did-I-do-to-my-kitchen-ones. Perfect waffles are perfect waffles, and I really shouldn't have to explain myself any further.
I didn't see the car around the corner, and apparently the driver didn't see me either, as the car ran straight over me and I flew like a mitten across the street to fall down in a ditch on the roadside. Stars were jumping in and out of my sight and all I could think was “oh shit, and all I wanted was waffles” before I passed out.
No, actually, I didn't pass out. I just died.
I inhaled sharply as I sat up, breathing heavily as I'd had a nightmare or sprinted too far than I usually could. (Fact: I weren't good at sprinting or running or moving at all – I just usually always managed to fall and hurt myself, whatever I did. Exercising wasn't really my thing.) The monitor that still was connected to my heart started to beep like crazy, and I could literally hear my pulse running too fast through my body. It pounded in my ear, making me feel like I was about to explode.
Some nurses and doctors or so – I couldn't really think, so I judged by their white clothes – ran into the room, looking all confused. “I could swear his heart had stop!”, a woman said in a hysterical voice.
Wait, so I really did die again?
I went through a series of examinations, questions and people basically trying to scratch their brains out, or that's what it looked like anyway. No one could really explain what had just happened, so they just choose to call it a miracle. A miracle. They patted me on my shoulder and said I was lucky, and since they couldn't find anything that was wrong with me, they let me go after a few hours of checking.
I sighed as I left the hospital, checking the clock. Three pm. My stomach growled and I asked a bypassing human being where the nearest subway station laid.
Dying took its toll on my stomach, and not even death would be able to stop me from getting my fucking waffles. Yeah, I was a bit pissed off that dying wasn't on my to-do-list that day, nor that it had tried to stop me from eating my beloved waffles, but shit happens.
Thing was, it always seemed to happen to me.
Oh sweet, sweet thing. What I'd like to do to you...
My thoughts accidentally slipped over to the creepy erotic side as I took the first bite of the heavenly waffles with chocolate on, but I was too hungry to care. Dying had made me too hungry to care about the long looks I was given nor the fact that my clothes now where all dirty and torn, and that I probably looked like a mess. Nothing really mattered that day because I choose so. Or, not really – the car that had hit me had made the decision for me. Same shit but different.
And oh, coffee too. Maybe this day can turn into something good after all.
When the plate was empty I realized I still was hungry, so I got up and ordered more waffles. The waiter gave me a weird look and told me to pay first, for coffee and all.
Do I really look homeless or something? I thought and quite irritated I fetched my wallet from the asspocket of my jeans. Yup, asspocket. Good name for it. Lucky them they have absolutely delicious waffles. But really, they need to stop hiring spoiled little fucked up teenagers – I don't want them to ruin my day. As if it hasn't been a downer except for the waffles already. “And oh, can I get a cup of white hot chocolate too?” I smiled as sweet as I could to hide how annoyed I were, and as the waiter nodded and made a note of it I bowed like a gentleman. “Thank you kind, miss.” I didn't realize someone was staring at me and literally dropped his jaw as I walked by.
Someone patted me on my shoulder as soon as I'd sat down again, and for a second I thought I still were at the hospital as I turned around, but no. I were still in the small café with perfect waffles, and the one who had touched me was a man about my age. He looked a bit older, with really dark, brown hair, a little stubble (it wasn't really a beard nor a mustache, but you could tell he hadn't bothered shaving in a few days) and a very confused in his dark eyes. “Yeah?”, I said with a confused little smile, trying to figure out if I knew him from somewhere. Not what I could recall at least, but then my memory was a bit fucked up too.
“Excuse me, but uhm... aren't you supposed to be... dead?”
I looked at him in shock. “...why?”
“'Cause I'm... I'm pretty sure I ran over you. This morning, actually. They said... uhm... the medics said your heart had stopped beating when they got there. They said they couldn't do anything.”
A light bulb switched on in my head and I pointed a finger towards him, smiling as if I finally understood what he was talking about. “You're the guy that killed me!”, I said with a happy voice as I reached out my hand. “I'm Troy. It's nice to meet you.”
“...Philip”, he said as he shook my hand. “Are you a...?”
“Ghost? Nah, fuck that shit. I'm not dead anymore.” The plate arrived and I expectantly picked up the fork. “I was just dead for a while. Shit happens, y'know.”
He stared at me in disbelief as I started to pay the waffles all my attention. They really did deserve all the focus I could give, because goddammit those waffles were great. “Okay, I don't get it”, he said and sat down on the empty chair across the small, round table. “You were fucking dead. People don't just... they don't...”
“First of all”, I said, holding up my fork in the air as if I were holding a very important speech. “I'm not fucking dead. I mean, there's lots of living people to fuck, and they're actually better at it than the dead. Don't ask me how I know that, okay? And secondly – as I said, shit happens. I'm alive again, and I'm not a ghost nor a zombie, and I'm so not fucking them either. Can you even fuck a ghost? I mean, it's not like they're solid...” I shook my head a bit and continued eating my waffles and ignored how confused the other man got. He killed me – he deserved it.
“...then what the fuck are you?”
“Human.” I smiled at how frustrated he was getting. “Okay, shall I be really honest with you?” I leaned forward over the table, towards him, and got a serious face. “I'm a cat. Trapped inside a human body.”
Philip rose to his feet and almost tipped his chair over. “Okay, I'm fucking done with this. If you can't explain it – just fucking say so. Say it was a miracle or whatever, I don't care anymore. Sorry for running over you, I didn't mean to.”
“Sit down”, I demanded in a quiet voice as he turned around, ready to leave. He turned his head towards me and raised one of his eyebrows. “Please? I'll behave. And by the way, I know it still matters. I know you're still curious. So, please, have a seat. I can buy you coffee.”
He carefully sat down again. I waved at a waitress and turned to him. “How do you want it?”
“Just get me café latte, please.”
“Alright.” I ordered and took sips on my hot chocolate. “Have you ever tried hot white chocolate?”
“No, I haven't.”
“I swear, it's like heaven. Not that I've been up there, but if heaven has a taste it would be like this.” I made a small gesture at the cup and put my elbows on the table and my chin in my hands. We just stared at each other till another cup joined us on the table. Philip took it and drank a little, not breaking the stare-competition. That was quite impressive – if I'd tried that I would've missed my mouth and spilled hot drinks all over me and felt like dying, 'cause yeah I was just that kind of person with extremely bad luck.
“So”, I said, looking down at my cup. “It happened when I was five years old or so. That's when I died the first time.”
“Wait, so you've died like not just once?”
“Exactly. It was during a field trip with my kindergarten – okay, field trip isn't the right word, really, but we went to some kind of forest. Anyway, me and some other kids ran a little bit too far away from the watchers and found a cliff. Once again I use the wrong word, but it was like a huge stone that we pretended was a cliff. Around it was like, bushes and flowers and other stones and stuff. So, we competed in who could get to the top first. I was in the lead, but then another boy gripped my ankle and caused me to fall off the stone. My head literally cracked open on one of the more sharper stones, and I died later at the hospital. The weird thing was that I woke up a few hours later, completely healed. No one could explain it, but honestly people were just happy that I all of a sudden lived again.”
I saw the confusion convert to shock with an ounce of disbelief in Philip's eyes, and it made me give away a knowing little smile. Of course it was hard to believe, of course there was no logical explanation to this. It had just happened, and so it had done a few times.
“So, uhm... how does it feel like? To die, I mean.”
“Depends on the death cause. This time I blacked out pretty quickly. It wasn't one of the most painful times, at least. You know, I've never actually talked to the ones who are the reason I died. Like, I've never met them again afterward and stuff. I'm curious too. Tell me what it felt like, hitting me with a car.”
“I... I was so fucking scared. That's basically all. And it felt like I was in a very weird dream, like it wasn't really happening.”
“Oh, I see. Well, you don't have my blood on your hands anymore. Congratulations.” I gave him a huge smile and turned my attention to the plate, finished off the waffles.
“How many times have you...?”
“Died? This was the fifth time, if I remember it right. First the smashing head, then a car accident, then suicide, then falling out a window on the tenth floor, and now another car accident”, I said and counted them off on my fingers. “Yup, seems about it.”
“...suicide?”
“Yup. I had a dark period, okay? And I also was curious to know if the other times I'd died had been occasional. Like, there's pros and cons with being me. The pros are that I can start over. Bad memories? Just die and then get out of there as fast as you can – that's kinda what happened when I fell out a window, but it's a really fucking long story. And I wouldn't have found the most perfect waffles in town if I hadn't died the second time. You see, I died on this exact street when I was nineteen, while one perfectly good morning trying to find a place to have breakfast on. When I came out of the hospital later I was so fucking hungry I didn't know what to do with myself, so I made it back to the small café I'd been headed for at the beginning, 'cause why not? I'm glad I did. So, they gave me free waffles since they recognizes me from under that fucking van, all bloody and messed up. And God I got stuck with 'em. Unfortunately the last owner sold the place to some douchebags who wouldn't give me free breakfast, since the story of my survival wasn't passed on to them. The chef remained where he was, though.”
Philip still looked pretty shocked. “I'm not dreaming, right? This isn't some weird-ass dream?”
I leaned over the table and pinched his arm.
“Ouch!”
“No, you're awake. Sorry.”
He gave me a murderous look, but as he'd already killed me once that day he only let out a sigh and brushed his hair off his face. “So okay...”
“Shit happens. Get over it.”
“...what are the cons then?”
“Well, I die. It's not like I like it. It's like drowning in thick, dark and very muddy water. You can't breathe, can't see, can't feel. You just... kinda exist. You can't move or anything, you're just floating around, suffocating.” I drank the last of the hot chocolate and rose to my feet. “And you get like extremely hungry as you return. Or, at least I do – I don't think all people return from the dead. And honestly I don't thing that dying is the same for everybody as it is for me.” I shrugged and took my jacket. “And oh, there's probably something I should tell you...”
“What?”, Philip said as he emptied his cup.
“You're going to die. Soon.” Silence. “Bye.” I waved and smiled again before turning around to leave the café.
“Wait, wh- wait!”
I didn't wait for him as I walked out of the door and crossed the street. I only listened to the shrieking wheels, screams, the crash, without even turning to see what as going on.
I already knew.
And I smiled.
Billie 16, del 7:
”If these sheets were the states, and you were miles away, I'd fold them end over end, just to bring you closer to me” (part I)
Jag fick inte tag på honom. Det spelade ingen roll hur många gånger jag än ringde honom och bad honom att svara, hur många meddelanden jag än skickade, hur många gånger jag än testade att ringa med dolt nummer. Han vägrade svara. Inte ens Angelica fick tag på honom – han var inte hemma.
Jag vet fortfarande inte vad det var som gav mig mest panik; det faktum att Tré kunde göra precis vad fan han ville med mig om han bara fick tag på mig, eller att jag var livrädd för att han hatade mig. För vad som än hände, vem jag än träffade, så skulle jag aldrig komma ifrån att han var en av de allra bästa vänner jag någonsin haft. Han var den första jag verkligen började lita på, kunde prata med, och det betydde något.
Det fick mig att tänka på huruvida jag och Angelica varit särskilt smarta eller inte. Jag kom inte fram till något, för hela mitt huvud var en enda röra. Det enda jag kom fram till var att jag och Angelica egentligen inte gjort något fel – vi hade bara valt att vara tysta om något som faktiskt inte hade något med någon annan att göra. Samtidigt så önskade jag att vi kommit fram till att det varit bäst att säga något alls till Tré så att inget oväntat skulle hända, som nu. Jag var inte arg på oss för vad vi bestämt, jag var bara otroligt rädd för att något var förstört. Klart det var det, men så förstört att det aldrig skulle gå att fixa igen.
Senare under dagen gick jag runt till ställen där jag visste att man ibland kunde hitta honom, och han fanns mycket väl i en park, omkringåkandes på en skateboard. Vanligtvis när brädan åkt fram såg han alltid så avslappnad ut, hade ett leende lekandes i mungiporna hela tiden, men nu såg han nästan förbannad ut. Koncentrerad. Han hade sagt att han aldrig behövde fokusera på att få skateboarden att göra som han ville – kanske var hans skateboard för honom som min gitarr var för mig.
”Tré!” Jag ropade högt på honom och gick så snabbt jag kunde utan att skrika efter honom, försökte komma ikapp. Han ökade inte farten men han saktade inte heller ner, och jag visste att han egentligen hade hört mig. Hans hörlurar var nästan så orange att man fick ont i ögonen av att se dem och han hade tydligen inte dem med sig. ”Tré, vänta! Snälla stanna?”
Han lät mig följa efter honom nerför gatan innan han tvärt stannade och lyfte upp brädan. ”Vad?”, sa han utan att ens vända sig om och se på mig.
Jag gick tills jag hamnade framför honom och försökte att komma på något bra att säga. Precis som när jag skulle prata med Angelica så hade jag ingen aning om vad det var meningen att jag skulle säga, vad man skulle prata om.
Hur länge sen var det? Känns som en evighet sen.
”Jag... jag bara... förlåt.”
”För vad?”
”...det vet jag inte än. Bara förlåt.”
”Okej, lyssna.” Tré suckade och blundade, verkade samla sig några sekunder, innan han återigen såg på mig. Hans blick fick mig att vilja kasta mig ner på knä och be om ursäkt minst miljoner gånger till, för hur mycket jag än försökte tänka på situationen ur olika vinklar så hade jag lyckats göra honom illa, och man gör inte så mot sina kompisar. ”Du, jag fattar. Okej? Jag fattar. Grejen än bara den att det här var något jag trodde att bara Angelica skulle göra, inte du. Är vi inte tillräckligt nära för att du inte ska vara rädd för mig eller vad fan är det? För ja, det gör ont som fan. Men jag fattar.” Han tog ett djupt andetag. ”Det finns en jävligt lång historia till allt det här, men jag har varken lust eller ork att berätta allt, så fråga Angelica någon gång om varför hennes helt jävla fucked up storebror bryr sig, alright?”
Han började gå igen, men jag grep tag i hans arm, lyckades få honom att stanna. ”Jag fattar att du bryr dig om henne, för det är så syskon gör, men Angelica är inte fem år längre. Förstår du inte det? Hon växer också upp precis som alla andra, och -”
Ett ögonblick var jag övertygad om att han skulle slå till mig. Kanske var det därför jag backade undan så fort jag kunde utan att snubbla när han slet sig ur mitt grepp. Han såg på mig med en uttryckslös blick och såg ut att fundera på vad han skulle göra. Eftersom han fortfarande inte verkade vilja slå mig kunde jag ta en djupt andetag av lättnad och börja tänka igen.
”Du måste släppa taget om henne någon gång. Du inser det va?”
Han nickade och bet sig lätt i läppen. ”Jag vet, men det är inte nu. Inte just nu. Nej Billie du fucking fattar inte, okej? Du fattar inte. Låt mig vara nu, okej?”
”Nej.” Jag tog ett steg mot honom igen utan att släppa honom med blicken. ”Okej, jag kanske inte fattar då, men -”
”Då säger vi såhär, för att göra det enkelt för dig.” Jag såg att han höll på att tappa humöret och valde att svälja kommentaren om att jag inte var helt dum i huvudet, vad han än trodde. ”Du får välja. Mig eller Angelica.” Han backade undan från mig, slog ut med händerna och log ett leende som aldrig nådde ögonen. ”Du får hur lång tid du vill på dig. Jag väntar. Men tills dess är du luft.”
Först när han gått flera meter från mig insåg jag exakt vad han menade och försökte komma ihåg hur man andades, försökte att inte falla över kanten till avgrunden som plötsligt befann sig framför mina fötter. ”Du kan fan inte tvinga mig att välja mellan min bästa vän och min flickvän!”, skrek jag. ”Det går inte, fattar du inte det!?”
Han höll upp ena handen för att visa att han hört, men det fanns tydligen inget att svara på det.
Jag tappade räkningen på hur många gånger min mobil vibrerat sedan jag lyckats ta mig hem. Allt var otroligt rörigt i mitt huvud, en röra jag inte kunde reda upp. Inte själv i alla fall, men det fanns inte heller någon jag kunde be om hjälp från heller. Vad fanns det någon kunde göra egentligen? Jag hade en känsla av att ingen skulle kunna prata med Tré och få honom att ta tillbaks det, att bara komma över hela skiten och lägga det bakom sig.
Till slut knackade det på dörren och Angelica klev in innan jag hann svara något. ”Du kan väl svara när man försöker få tag på dig, eller?”, sa hon irriterat och såg min blick sedan. ”...vad har hänt? Träffade du Tré?”
Jag nickade och korsade benen på sängen, såg ner på mina händer. ”Han, uhm... vi snackade lite och well... han vill att jag ska välja. Mellan er.”
Det blev så tyst att jag var tvungen att se upp på henne igen, och hon stod och stirrade chockat på mig. Det verkade nästan som om hon väntade på att jag skulle le och säga att där fick jag henne allt, men nej. Det var inget skämt – det var precis vad han sagt. ”...oh fuck”, sa hon tyst när hon insett att jag menat allvar och sjönk ner på sängen brevid mig. ”Vad... uhm, hur ska du göra?”
Jag ryckte på axlarna och såg på henne, bet mig lätt på insidan av underläppen. ”Jag vet inte än.”
”Sa han... något mer?”
”Han sa typ att jag får hur lång tid som helst på mig att tänka men att jag är som luft tills jag valt.”
Hon nickade och såg ner på sina händer. Jag hade känt henne tillräckligt länge för att kunna säga att hon inte tog det särskilt bra, och jag hatade att se det. Därför lade jag armarna om henne och kramade henne hårt, gömde ansiktet i hennes hår. ”Jag löser det här, okej?”, mumlade jag och strök henne över armen. ”Jag lovar att jag fixar det här på något bra sätt.”
Det kändes som om hon nickade. Jag lyfte på huvudet och tryckte läpparna lätt mot hennes kind, tvingade mig själv att le. ”Jag lovar, jag är typ awesome.”
Hon vred huvudet mot mig och log snett. ”Du kan vara Batman.”
”Precis. Jag är Batman. Det fixar sig, okej? Du har mitt ord på det.”
Hon nickade och kramade mig hårt, och jag önskade att jag kunde tro på mina egna ord. För just då hade jag ingen aning om vad jag skulle göra – allt jag visste var att jag inte förlora någon av dem, vilket garanterat skulle hända nu.
Och jag hatade det.
Billie 16, del 6:
”Gonna make a heart-throb out of me, just a bit of minor surgery”
Det var svårt att förstå vad som faktiskt hade hänt. Det var svårt att inte le när jag gick hemåt. Det var svårt att tänka något vettigt alls. Det var svårt att tänka att inget egentligen var annorlunda, men ändå var allt, hela världen, sjukt olik vad den varit bara femton minuter tidigare.
Helvete vad svåra vissa saker blivit helt plötsligt då.
”Vad fan ler du för?”, var Brendons hälsning när jag passerade vardagsrummet.
”Vadå, får jag inte vara glad? Det är väl bra att le?”
”Jo, det förstås, men man undrar ju. Nyfiken.”
”Du har inget med det att göra”, sa jag och gick tillbaks till vardagsrummet, hade ändrat mig halvvägs till mitt rum. Jag slängde mig på soffan brevid honom och log nästan ännu större. ”Du får vara nyfiken i all evighet for all I care.”
”Älskar dig med.”
Ytterdörren öppnades och Audie kom in, tätt följd av Oliver. Det var ganska länge sedan jag sett honom, och att se honom nu gjorde mig glad. Han betydde glädje, betydde att ångesten jag ständigt haft tidigare skulle lugnas lite. När allt skitit sig med David och så vidare hade han alltid funnits där, även om jag fått bråka om honom med Noah (en gång hade det nästan blivit slagsmål – jag vet seriöst fortfarande inte om Noah var allvarlig då, men jag hade blivit rädd i alla fall). Att höra Olivers röst fick mig att tänka på att sitta på disken intill kassorna där han jobbade och skratta åt saker utan betydelse, få vara okej och glad ett tag.
”Bra, någon är här! De får avgöra det här.” Audie släpade med sig Oliver till vardagsrummet. Han kastade sig genast över mig och kramades, var som en väldigt klängig nallebjörn. ”Kan ni hjälpa oss med en sak?”
”Sure”, sa Brendon och höjde frågande på ena ögonbrynet. ”S'up?”
”Visst ser Dexter inte ut som en groda? Visst är han het?”
Oliver fnös till och släppte taget om mig, satt med benen uppdragna brevid mig istället. ”Han ser ut som en groda.”
”Inte alls!”
”Joho!”
Jag fnissade till. ”Jo, han ser ut som en groda.”
”HAH JAG SA JU DET!”
”...ibland. Ibland ser han annorlunda ut. Han ändras hela tiden, typ.”
”Han är inte het för det.”
”Det sa jag aldrig, men -”
”Billie, du luktar parfym.” Oliver sniffade på min tröja och såg på mig med stora ögon. ”Tjejparfym.”
”Jamen snälla nån det har han ju alltid gjort”, sa Brendon och viftade avfärdande med handen innan det gick upp för honom vad Oliver sagt. ”...wow, things just got interesting.”
”Har du träffat Angelica?” Ett litet leende lekte på Audies läppar, och jag tyckte inte om hennes blick. Det var som om hon sa att hon visste, att hon visste alltihop. Jag hatade när hon gjorde så.
”Åååh, vem är Angelica?”, frågade Oliver och började hoppa upp och ner i soffan. ”Tell me, I want to knoooow!”
”En kompis”, sa jag och kunde inte låta bli att le igen. På sätt och vis. ”Bara en kompis.”
”Yeah, right.” Oliver luktade på min tröja igen och såg fundersamt ut i ingenting. Eller ja, låtsades. ”Jag tror...”
”...att Billie har rätt, jaaa!” Jag slog nästan till honom när jag började vifta med armarna som om jag vunnit något. ”Allvarligt, hon är bara en kompis.”
”Om du säger det så”, sa Audie, men hennes tonfall sa att hon inte trodde mig.
Hur fan gör hon det där? Hur i hela helvetet kan hon veta? För hon vet, jag vet det. Men hur fan gör hon?
Jag fick aldrig reda på hur hon visste det, men hon frågade mig när vi var ensamma om det verkligen var som hon trodde, och jag hade svarat att det var så. Jag hade också frågat henne hur hon vetat det men hon hade bara skakat på huvudet och gett mig ett hemlighetsfullt leende.
Att Audie var läskig var inte det viktiga just då. Nej, det viktiga var Angelica.
Jag kunde inte låta bli att le när jag tänkte på henne, hennes leende, hennes skratt, hennes röst. Sättet hon alltid rörde händerna på när hon pratade. Allt som hade med henne att göra. Att vakna upp till gulliga sms på morgonen fick mig också att le.
I skolan på måndagen var det roligt att ge varandra hemlighetsfulla blickar som ingen uppfattade, små leenden. När hon kramade mig och gav mig en puss på kinden utan att någon såg det sistnämnda. Små saker som gjorde hela dagen mycket roligare.
Man vet oftast när folk vet om saker, som till exempel i skolan (där det var som allra svårast att hålla saker hemliga), men inget verkade veta något alls om oss. Det var precis så vi ville att det skulle vara också. Det var inte så att någon av oss skämdes på något sätt – jag var tillsammans med världens vackraste tjej, så vad skulle jag möjligtvis kunna skämmas för? – nej, det var mer alla andra vi ville undvika. Med alla andra menades mest Tré. Angelica hade, väldigt detaljerat, berättat vad som hänt med sin senaste pojkvän (och av rätt uppenbara skäl är denna historia utesluten – låt oss bara säga att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta när jag hört det) och hon trodde att det skulle bli värre nu, med tanke på att jag var en av Tré's närmaste kompisar. Uppmuntrande, eller hur? Jag frågade hur hon trodde att han skulle reagera om vi bara gick ut med det, men hon trodde inte att det skulle gå bra alls. Tré var ju väldigt överbeskyddande och impulsiv, vilket hade visat sig vara en dålig kombination när det kom till Angelica.
”Men jag är inte rädd för honom. Seriöst, vad fan ska han göra?”
”Han kan göra mycket. Tro mig. Jag har levt med honom hela livet, och jag vet att han säkert kommer komma på något. Snälla Billie, du vet att jag tycker om dig och att jag önskar att saker och ting var lite annorlunda, men lova att du inte säger något till honom. Inte än. Vi håller honom ute från det här ett tag bara, tills... jag vet inte...”
”...tills du är såpass gammal att han inte har något att säga till om?”
”Precis.”
Trots att det kändes som en evighet tills dess så kändes det ju bra att hon fick det att låta som om vi skulle hålla så länge. Längre än det, med lite tur. Jag tyckte om det.
Efter väldigt många om och men hade jag gått med på att han inte behövde veta något på ett tag. Jag sa till henne att han fick lov att acceptera att hon inte var ett litet barn längre, att hon också växte upp precis som alla andra, men att det inte behövde hända just då. Hon höll med och kramade mig, gav mig en puss på kinden. ”Du är världens bästa, du vet om det va?”
”Jag vet.”
Så, med vetskapen om att jag var världens bästa, började vi alltså låtsas att vi var hemliga agenter, eller något sånt. Och det fungerade faktiskt.
Jag var otroligt förvånad när det gått några dagar och ingen hade fattat vad som pågick mellan oss. Ingen märkte att Angelica åkte för långt med tåget varje dag. Eller ja, de i min familj märkte det ju. De var dock som vanligt – alla förutom Audie, såklart. Jag kunde fortfarande inte förstå hur hon lyckats få reda på det. Det spelade inte heller någon roll om hur många gånger jag frågade henne eller hur många teorier jag och Angelica än kom upp med – hon ville fortfarande inte berätta och inget vi kom på verkade stämma.
Men, precis som allt som hemlighålls för allmänheten, var det svårt att hålla vad vi hade hemligt. Till slut föll det ihop, och det kommer vi till nu.
Det var på torsdagseftermiddagen. Mike hade klagat på hur mycket han saknat replokalen och Tré hade till slut gått med på att följa med dit. Det var skönt att allt var som vanligt just då, att det inte var en massa bråk. Jag tyckte om att allt lät bättre, att det hörde att både Mike och Tré hade övat, för det betydde att ingen gett upp på vad vi hade. Eller så var det bara jag som tolkade det så, men det var lika trevligt för det.
”Wow, har du spelat så mycket trummor att du fått muskler?” Mike såg upp på Tré med ett litet leende medan han stoppade ner basen i sitt fodral. Jag kommer ihåg att jag, när vi börjat repa tillsammans och jag var ny, hade frågat varför han inte bara använde basen som fanns i lokalen. Lite senare samma dag upptäckte jag varför jag borde börja ta med min egen gitarr dit.
”Vi säger så”, sa Tré och vickade lätt på ögonbrynen, spände armarna så att musklerna blev ännu tydligare under t-shirten.
Jag är så glad att han inte vet något om mig och Angelica, just saying.
”Så, Billie, vad säger du – tänder du på det här?”
”Ohja.” Jag nickade allvarligt och flinade mot Tré som sken upp. ”Så sexigt.”
”Eller hur?!”
Min mobil vibrerade och jag fiskade snabbt upp den ur jeansfickan. ”Kan vi ses nånstans? Saknar dig <3” Självklart började jag att le, för vem skulle inte göra det om den fått veta att världens vackraste tjej saknade en?
”Sure. Kom till replokalen, vi är snart klara c:”
Hon kom dit när Tré var påväg ut, och han blev lite förvirrad. ”Fan gör du här nu? Vi är klara här.”
”Jag vet, men jag ska hänga med Billie hem.”
”...varför?”
”Ska låna en film från Audie och hon sa att Billie kunde släppa in mig.”
”Woah, är du kompis med henne?”
”Yeah, why?”
”Ah, coolt. Nej nyfiken bara. Snackar hon något om mig?”
”Dream on, boy.” Hon log när hon klev in i replokalen där jag satt på golvet och Mike satt på knä en liten bit bort och krånglade med fodralet. ”Tja”, sa hon och satte sig ner brevid mig efter att ha gett Mike en hastig kram.
”Synd att du inte kom hit lite tidigare – då hade du kunnat få höra oss spela.”
”Pfft, det slipper jag mer än gärna, era talanglösa pingviner.” Hon gav mig ett snett litet leende och strök mig lätt över handryggen, fick hjärtat att slå helt fucked up. Det var obehagligt på ett mysigt sätt – jag kan inte förklara det bättre än så. Det är som att varje gång jag var med henne var det som att bli satt i en fluffig elektrisk stol. Vadå använda tortyrmetoder som metaforer? Inte alls. Aldrig.
”Bara för att du önskar att du är cool som vi är.” Att hon började skratta fick mig att knuffa till henne och börja fnittra. Not cool. ”Sluta skratta.”
Nej sluta inte – du har världens finaste skratt.
Angelica slutade inte skratta, och jag kunde inte sluta le.
”Billie, hänger du med eller? Bussen går snart.”
”Nah, jag kan fixa det sista här. Ni kan gå, det är lugnt.”
”Okej, ses då.”
”Yeah.”
Så fort de båda lämnat byggnaden sträckte Angelica på sig för att kunna kyssa mig. ”Hello handsome.”
”Hey.” Jag lade armarna om henne och besvarade kyssen. Det kändes som tusen år sedan det bara varit hon och jag, även fast vi lyckats smita ifrån alla andra på lunchrasten.
”Du, jag började tänka på en sak nu. Jag har aldrig hört dig spela gitarr.”
”Inte?” När jag tänkte på det så insåg jag att hon nog hade rätt. Om klassen tvingats uppträda hade jag bara sjungit, aldrig spelat något instrument alls. ”Hm. Det var... skumt.”
”Har du lust att spela något nu?”
”...alltså, jag hamnar liksom i mig egen värld när det bara är jag som spelar. Helt. Jag typ... försvinner, medan jag spelar. Är i min egen privata bubbla.”
”Och du vet inte om du vill dela det med någon?”
”Precis.”
”Gör det. Snälla?”
Jag nickade och drog åt mig gitarren, tänkte efter. Nickade sedan kort och såg efter så att alla strängar lät som de skulle innan jag började spela alldeles mjukt.
”I'm always screaming my lungs out, till my head starts spinning, playing my songs is the way I cope with life...”
Var det någon jag ville dela min bubbla med så var det Angelica. Hon kunde få följa med till den värld där inget gjorde ont, där allt var lika mjukt som sockervadd och moln. Dit jag hade flytt när allt blivit för illa, när allt gjort för ont. Där orden som blev kastade efter mig varje dag inte spelade någon roll, slutade göra ont. Där det inte fanns någon saknad efter något man aldrig någonsin riktigt haft.
Men jag har ju allt jag vill ha nu.
”Won't keep my voice down – know the words I speak are the thoughts I think out loud.”
Jag blundade och lät fingrarna fara över gitarren, lät allt ske per automatik. Jag kunde låten utantill, visste precis vart jag skulle ha fingrarna. Det var knappt så att jag behövde tänka eller koncentrera mig alls.
”I like to keep things honest, I'm a safe bet like your life's staked on it, for real. I'd hate to keep you all wondering, I'm constant like the seasons – I will never be forgotten.”
Let's leave no words unspoken... save regrets for the broken...
”Will you even look back when you think of me?”
Jag glömde bort Angelica och precis allt annat. Att glömma Angelica var, normalt sett, helt omöjligt för mig, vilket var ett bevis på hur musiken verkligen fick mig att hamnade någon helt annanstans. Hon var visserligen fortfarande där, hon var med mig – jag kände hennes hand som försiktigt strök mig över ryggen och nacken, letade sig upp i mitt hår. Mitt huvud gungade i takt med gitarrens mjuka hummande och ett litet leende lekte på mina läppar när jag sjöng vidare.
”All I want is a place to call my own, and mend the hearts of everyone who feels alone. Whoaa, you know it keeps your hopes up high and your head down low...”
De sista tonerna dog ut, klingade iväg och drog mitt säkra lilla gömställe med sig. Jag såg den platsen som mitt gömställe mitt ute i allmänheten, som när man gömde sig i en garderob med öppna dörrar när man lekte kurragömma. Ett gömställe som fanns där hela tiden, bara man kollade efter ordentligt.
Jag satt med slutna ögon en stund, log fortfarande. Sedan vred jag lätt på huvudet och såg på Angelica. Det var något med hennes blick som jag inte kunde förklara med ord, men det fick mitt hjärta att slå snabbare, fick mitt leende att bli större. Hon började också le och knöt sina händer i mitt hår, kysste mig igen.
”Så vackert”, viskade hon mot mina läppar. ”Du är... vacker. Vet du om det?”
Killar ska egentligen inte vara vackra, men det funkar väl det med. I guess.
”Ska du säga”, mumlade jag och besvarade kyssen.
”Tack för att jag fick dela din bubbla. Det var trevligt.”
”Jag vet.”
Vi reagerade lite för sent på ljudet av steg ute i korridoren, steg som rörde sig mot replokalen. ”Billie, har du...” Orden klipptes tvärt av och stegen stannade lika hastigt. Ljudet av rösten fick hela mitt huvud att frysa till is och jag bad om att jag hade fel. Jag vred hastigt på huvudet och kände hur hjärtat for upp till någonstans i halsen.
Tré.
Han såg chockat på oss innan alla känslor bara försvann ur hans ögon. Jag vet fortfarande inte vad han tänkte precis just då, där han stod i dörröppningen med knytna nävar – allt jag kan komma ihåg är att jag var rädd för honom. Inte för att hans nävar var knutna, inte för att han definitivt skaffat sig muskler på något sätt. Nej, det var hur tomma hans ögon blev som skrämde mig.
Han klev in i rummet, följd av både mina och Angelicas blickar, och grep tag i en nyckelknippa som låg på en pall intill trumsetet, och utan att se på oss eller säga något vände han om igen och gick ut. Jag vred långsamt huvudet mot Angelica, och hon såg lika chockad och rädd ut som jag kände mig.
Vad fan var det som hände alldeles nyss?
”Angelica. Andas.”
”Jag andas.”
”Säkert?”
”Ja. Billie? Andas.”
”Kan inte.”
Vad fan var det som hände alldeles nyss egentligen?
Låten Billie spelade för Angelica, if anyone's interested:
Billie 16, del 5:
”Ladies and gentlemen – it's the moment of truth”
Jag kunde inte sova på nästan hela natten (framåt morgonen började jag slumra till och somnade vid kanske fem, men det var svårt). Det var något som gjorde att det absolut inte gick, att jag inte kunde sluta tänka. Jag visste inte om det var bra eller inte att jag visste precis vad det var också.
Kyssen behövde inte betyda något – det skulle inte vara första gången någon gjort så som ett slags hejdå. Grejen var ju bara den att det aldrig hänt mig, inte med Angelica. Och brukade man inte pussa på kinden istället för munnen om man inte var mer än kompisar?
Jag visste ju inte hur hon var med andra kompisar, visste bara hur hon var med mig, men jag hade alltid bara fått kramar. Dittills i alla fall, tydligen.
Kanske gjorde jag det bara större än vad det egentligen var. Kanske hade det ingen stor betydelse alls. Men hur skulle jag kunna veta? Alltså verkligen veta?
Jag kan ju fråga. Så svårt kan det väl inte vara, eller?
Jo, så svårt var precis vad det var. Jag hade hennes nummer och skulle kunna ringa henne hur lätt som helst, men så slog tvångstankarna och paniken in. Jag sköt upp det så mycket jag kunde genom att duscha, klä på mig, äta – jag pluggade till och med (eller okej, att läsa en mening om och om igen och ändå inte förstå den kanske inte direkt var att plugga, men jag hade i alla fall öppnat boken). Trots att jag gjorde allt jag kunde för att distrahera mig själv så kunde jag inte sluta tänka på vad jag skulle säga till henne, kunde inte sluta skapa dialoger med henne i mitt huvud.
Sedan tog det ett tag att ta fram hennes nummer och våga ringa också. Såklart. Mina händer skakade när jag äntligen lyckades ringa – skakningar som spred sig genom hela kroppen. Fick mig att sitta och darra som ett asplöv på golvet i mitt rum.
Okay, here we go.
”Hej, det är Angelica...”
”Hej, det är -”
”... jag är inte tillgänglig just nu, men lämna ett meddelande så ringer jag upp så snart jag kan, hejdå!”
”Fan”, sa jag innan jag hann stoppa mig själv, glömde bort att klicka bort samtalet. ”...eh...” Jag lade på och dunkade huvudet så hårt jag kunde i skrivbordet upprepande gånger.
Idiotidiotidiot.
Jag tog ett djupt andetag och gjorde ett nytt försök att ringa.
Telefonsvararen. Igen.
”Ehm... hej. Det är Billie. Eh... ja... förlåt för det senaste meddelandet. Tänkte inte på att det var en telefonsvarare. I alla fall – hej. Skulle du kunna ringa eller messa mig sen? I feel like we should talk or something. Eh. Nej jag har ingen aning om varför det blev på engelska. Varför pratar jag på engelska? ...hejdå.”
Jag lade på igen och dunkade återigen huvudet mot skrivbordet. Det började göra ont, så jag lade mig ner på mage och gömde ansiktet i armarna, blundade.
Dum, dum, dum. Vem hade gett mig förmågan att kunna prata alls? Det borde tamigfan vara straffbart. Jag kunde helt enkelt inte prata, och det var så det var.
”Okej, hej igen. Förlåt för det där meddelandet. Eller ja, båda två. Jag kommer säkert be om ursäkt för det här i slutet också. Eh. Förlåt. I alla fall – det jag försöker säga är att jag skulle vilja att du ringer eller något sen. När du kan. Får tid. Om du vill. Kanske. ...fan, hejdå.”
Varför fortsatte jag ens försöka? Det kändes dumt när jag ändå bara fuckade upp allt i slutändan. När jag ändå bara dog inombords och önskade att jag kunde spola tillbaks tiden eller att jag kunde radera meddelandena.
”Hej igen. Här är ytterligare ett meddelande du kan skratta åt sen, whee! Jag tänkte bara förklara att jag är trött och förvirrad idag och ja. Saknar dig och sånt. Ja. Eh.”
MEN FÖRIHELVETE BILLIE, LÄGG AV NU.
Allt det där – distraktionerna, att samla mod och alla samtal med hennes telefonsvarare – tog lite över två timmar att göra. Cheers Billie, cheers.
Jag låg gömd under mitt täcke ett tag och önskade att jag inte var så jävla korkad. For just once så ville jag kunna tänka och vara lite smart, bara en enda gång. Var det för mycket begärt, kanske? Det tog dock inte alls särskilt lång tid innan jag slutade tycka synd om mig själv – jag satte mig i Angelicas situation och undrade vad hon skulle tänka när hon hörde meddelandena och kom fram till att hon skulle skratta, så jag började le – och då orkade jag kravla mig ur sängen och fram till skrivbordet där jag lämnat min mobil.
Jag stelnade till när jag såg att jag hade fått ett meddelande.
Ett röstmeddelande.
Från Angelica.
När jag lyssnade höll jag på att få en hjärtattack. Eller ja, det kändes som det – mitt hjärta slog så hårt att det kändes som om det bara skulle ge upp när som helst.
”Hej, det är Angelica. Du, jag såg att du ringt och så, och ja, vi borde nog prata. Jag är lite upptagen just nu men jag kan komma förbi senare...? Typ vid sex? Du kan messa om det är okej eller inte. Måste gå, men ja... ses.”
Hur mycket är klockan?
Fyra. Två timmar kvar.
Yeah, sure. Du kan komma förbi. (Ska jag möta dig någonstans?)
Nej, jag hittar. Det är lugnt.
Dåså. Då var det helt enkelt bara att stå ut med den långa väntan.
Det var tortyr. Jag hade alltid varit dålig på att vänta, men just då var det helt klart värre än vanligt. Jag gick fram och tillbaka i lägenheten minst miljoner varv och försökte att inte tänka så mycket. Inte oroa mig för vad hon eventuellt skulle säga. Jag visste inte ens vad jag ville att hon skulle säga, men ändå oroade jag mig. (Behöver jag ens nämna att jag undrade vad fan det var för fel på mig minst tio gånger per minut?)
När klockan närmade sig sex blev det allt svårare och svårare att sitta stilla. Brendon (som hade oturen att vara hemma just då) frågade vad det var med mig nudå, men jag kunde inte prata. Han trodde att jag blivit helt psykstörd, men så kom han på att jag ju redan varit det långt innan dess.
Klockan var runt kvart över sex när det – äntligen – plingade på dörren. Jag, som sen ungefär trekvart tillbaks hade stängt in mig på mitt rum, flög ut och snubblade ut till hallen för att vara först till dörren. Till min stora lycka hann jag först, och personen på andra sidan av dörren var lyckligtvis Angelica. Det hade kunnat vara någon annan – det kunde det alltid vara – men nu slapp jag vänta längre.
”Hej”, sa hon och log lite. ”Följer du med ut en stund?”
”Självklart.” Jag drog på mig skorna utan att orka knyta dem samt drog på mig första bästa huvtröja (som även den fick vara öppen). Jag tog Brendons nycklar från byrån och hoppades intensivt på att han inte skulle hinna sakna dem när jag gick ut till Angelica.
Det var tyst medan vi gick nerför trapporna och ut på gatan utanför. Hon verkade ha fastnat med blicken någonstans långt borta – det såg jag när min blick pendlade från mina skor till henne. Jag ville säga något för att bryta tystnaden, vad som helst, men jag visste inte om det var jag som borde börja. Om det var hon som skulle prata först.
Varför måste vi ens prata? Vad skulle vi prata om nu igen?
”Du, det där som hände igår...”
”Ja?”, sa jag och vred huvudet mot henne. Nu var de klarblå ögonen inte fästa vid horisonten längre, utan vid mig.
Gud, det är som om en bit av himmelen fastnat i hennes ögon.
”Alltså... jag vet inte hur jag ska förklara det.” Hon rodnade lite och var så söt att man bara ville krama sönder henne. ”Det bara... alltså... liksom... det... bara hände. Jag vet inte varför jag gjorde så. Förlåt, typ, det här blev förvirrat.”
”Det är lugnt”, sa jag och flinade snett mot henne. ”Hörde du inte mina meddelanden eller?”
Hon fnittrade till och nickade. ”Jo, jag hörde dem. Höll på att börja skratta och alla där var väldigt seriösa.”
”Vart var du förresten?”
”Hemma. Pappa hade några killar från jobbet där och jag vette fan. Var väl något viktigt, antar jag.”
”Aha”, sa jag och nickade, fnissade till. ”Förlåt.”
”Det är okej – nu undrar alla bara varför jag fnittrade som besatt och log när jag såg min mobil. De tror väl att jag har en pojkvän eller så.”
Det vore ju inte helt fel.
...vänta, vad tänkte jag just?
Jag försökte att inte visa hur förvirrad jag helt plötsligt blev. Först då märkte jag att vi hade stannat, att vi bara stod där på trottoaren, och jag undrade hur länge vi stått där egentligen. Hon stod och bet sig i läppen, som om hon var osäker på något. Borde jag prata? Säga... vad? Vad skulle jag säga?
”...så det där betydde ingenting? Om jag ska reda upp det här nu, alltså.”
Hon nickade och log svagt. ”Ja. Vi gick som kompisar och vi är fortfarande kompisar, och det där bara hände.”
”Precis. Det är inget mellan oss.”
”Exakt.”
”Så vi är okej?”
Hon nickade igen och stoppade händerna i bakfickorna. Allting blev helt plötsligt väldigt konstigt, och det märktes att hon också kände det. Känslan fick mig att vilja skrika av någon okänd anledning, för jag ville inte att det skulle vara så mellan oss. Verkligen inte.
Vi stod och bara nickade, såg på varandra. Det var som om vi båda bara väntade på att något skulle hända, väntade på att någon av oss skulle vara tvungen att gå eller så.
Väntade på att något underbart skulle hända.
Utan att tänka på det började jag att skaka på huvudet, vilket tydligen fick henne att göra samma sak kort därefter. ”Det var inte ingenting.”
”Jag vet.” Hon drog en hand genom håret och suckade. ”Det är bara det att det är för mycket, liksom? Jag -”
Det var då något hände. Jag tog de få steg som var mellan oss, lade händerna försiktigt på hennes kinder och kysste henne. Det kändes, precis just då, som om hela världen stannade för ett tag. Slutade snurra. Alla mina förvirrade tankar som funnits i mitt huvud hela dagen försvann och det var helt tyst för en gångs skull.
Jag drog mig undan lite och såg att hon rodnade igen, och hon såg på mig med en nästan förundrad blick. ”Vi kan få det att funka”, sa jag och försökte komma på vad jag skulle kunna säga. ”På något sätt. Om du vill det, alltså. Annars så -”
Hon lade sitt pekfinger över mina läppar och log. ”Inte ett till förvirrat meddelande, okej?”
”...okejdå.” Jag log stort när hon kysste mig igen och bara lät allt vara fint och bra för en gångs skull och valde att inte tänka på allt som man egentligen var tvungen att tänka på. Som hur vi skulle få det att fungera.
Vi skulle fixa det, på något sätt.
Billie 16, del 4:
”Do you like my stupid hair? Would you guess that I didn't know what to wear?”
Resten av veckan var bara allmänt händelselös. Tré dök upp i skolan dagen efter att han lämnat oss i replokalen och låtsades som om inget alls hade hänt, som om allt var som vanligt. Det var ju det också, egentligen – den enda skillnaden var att vi inte snackade om huruvida vi skulle ockupera replokalen och när. Vi pratade om precis allt som inte hade med det att göra.
Jag pratade ett par gånger med Angelica och vi kom fram till att ta filmen på lördagen samma vecka. Hon varnade mig också och sa att hon antagligen skulle fangirla under hela tiden – innan och efter själva filmen, alltså – och vara allmänt jobbig, men jag sa att det inte gjorde något. Jag var van – man blev det av att bo med Audie.
Jag tänkte inte så mycket på att det skulle vara första gången som jag skulle vara ensam med Angelica utan att någon vi kände skulle vara i närheten och kunna retas. Inte förrän det faktiskt var lördag. Det var som om det blev verkligt först då.
När jag vaknade vid tolv – på dagen – var det min första tanke, att jag skulle få träffa Angelica och vara ensam med henne ett tag, och tröttheten övergick till att bli nervositet och hyperaktivitet. Trots att jag sovit dåligt och egentligen var otroligt trött så var det helt omöjligt att somna om. Det gick bara inte, inte efter den tanken.
Så jag klev upp och försökte låtsas som om det inte var något speciellt med dagen alls. Eller ja, så gott jag nu kunde, eftersom jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Jag duschade och slängde på mig kläder som jag rent instinktivt visste att jag skulle byta minst tusen gånger senare och hatade mitt hår lite och åt frukost. Såna saker var normala för mig, men tydligen så märktes det lite för mycket hur speedad och nervös jag var.
”Herregud Billie, vad har du tagit?”, sa Mike som satt i soffan och iakttog mig medan jag i princip sprang fram och tillbaka i lägenheten.
”Han ska träffa Angelica”, svarade Audie som satt i en fåtölj och bläddrade i en tidning. ”En dejt, du vet.”
”Aaaaaaw”, sa han med ett stort irriterande leende medan jag bara gav Audie fingret. ”Vad gulligt! Hey, Billie – när ska ni komma ut med att ni faktiskt är ett par?”
”Vi är inte tillsammans. Hon ville se filmen och jag ställde upp, that's all.”
”Men du, ska du inte ta med blommor? Man brukar göra så på dejter. Tjejerna blir så glada då och well... things can get a lot easier, if you know what I mean.” Han vickade på ögonbrynen med ett nästan perverst leende samtidigt som Audie började skratta hysteriskt och jag undrade varför jag berättade något för henne överhuvudtaget.
”Vi går som kompisar – vad är det som är så jävla svårt att förstå?
Men tänk om hon faktiskt ser det som en dejt?
...herregud. Tack så jävla mycket, Mike.
”Det är vad alla säger.”
”Håll bara käften, snälla?”
”Jamen det är väl bra att du skaffat en flickvän – jag menar, hon är både söt och trevlig, och ni är söta tillsammans. Ja, till och med du är söt då. Så söt att man skulle kunna äta upp dig. Omnomnom.”
Jag lämnade lägenheten och bara strövade omkring i flera timmar för att slippa dem, vilket jag tyckte var fullt normalt. För övrigt så var det skönt att bara gå runt, för det blev bara så mycket enklare att tänka då.
När jag väl var tvungen att gå tillbaka till lägenheten var Mike inte där, Brendon verkade alldeles nyvaken och Audie pratade i telefon med någon. Hon vinkade och log på ett sätt som sa ”jag vet allt, bara så du vet” och jag hatade det. Jag gav henne återigen fingret och gick in på mitt rum. När tankarna började komma tillbaks blundade jag och tog ett djupt andetag innan jag bytte om. Baseball-tröja, svarta jeans, nitbälte. Det kändes bra, kändes normalt, och det fick duga. Jag nickade för mig själv och bytte ut de vanliga tråkiga skosnörena i de svarta conversen bara för att gröna var så mycket finare. Jag gick till badrummet och kastade en blick i spegeln.
Mitt hår, mitt hår, mitt hår. Vad gör du med mig?
Jag suckade och försökte fixa till det, märkte knappt att Audie stod i dörröppningen förrän en stund senare. ”Vad?”
”Har du problem?”
”Vad fan ser det ut som?”
Hon försvann och kom tillbaks med en pall som hon ställde ner på golvet. ”Sitt”, sa hon och klappade på pallen. När jag satt där började hon fixa till mitt hår. Jag hatade när folk (spelade ingen roll vem, bara folk) rörde vid mitt hår, så trots att jag visste att hon kunde hjälpa mig var det tortyr. Jag satt och blundade hela tiden och låtsades att det var jag som fixade med det.
”Så. Bättre?”
Jag öppnade ögonen och såg mig i spegeln, log. ”Mycket bättre. Tack.”
”You're welcome, darling.”
”Och det är fortfarande bara så att vi går som kompisar. Jag hade varit såhär om det varit vem som helst också.”
”Jag vet. Det är bara roligt att retas.” Hon blinkade och lämnade badrummet, och jag suckade.
Jag vet.
Jag gick mot busshållplatsen och koncentrerade mig på den höga musiken i öronen. Det lugnade mig lite, hindrade mig från att tänka. Jag gillade att vara ensam med bara musik i öronen som sällskap – det var det bästa som fanns. Och det hjälpte mer mot nervositet än något annat jag provat på, särskilt skrikig musik.
Vi hade kommit överens om att mötas nedanför en lång backe som låg väldigt nära huset där hon bodde, eftersom Tré inte visste något om att vi skulle träffas och ingen av oss visste hur han skulle reagera på det. Sen att vi kunde förklara allt för honom igen och hoppas på att han inte skulle vara en annoying fuck var det ju ingen som tänkte på – jag var för lat och trött på det för att orka.
Hon stod redan vid busshållplatsen och väntade när jag kom dit, och hon sken upp när hon såg mig. Vem skulle kunna låta bli att le när någon var glad över att se en, egentligen?
”Hej”, sa hon och kramade om mig. ”Kan vi reda upp lite saker innan vi går?”
”Visst.”
”Vi går som kompisar, eller hur? Det här är ingen dejt?”
Och där släppte alla orostankar och jag kunde andas igen. Jag log och nickade, stoppade händerna i jeansfickorna. ”Precis.”
”Okej, bra. Jag tänkte bara så det inte blir några missförstånd, liksom.”
”Jag förstår.”
”Vad bra. Ska vi gå då?”
Vänta... är det där besvikelse? Varför då? Ville du att hon skulle tro att det var en dejt? Och varför då i sånt fall? Ni är bara kompisar, lilla du.
Det vet väl inte jag heller.
Medan vi gick – det var inte så långt till biografen och vi hade bestämt redan innan att vi skulle orka gå dit bara för att det var mysigt – började jag nynna för att få ett slut på tystnaden. Jag hade ju kunnat prata också, men det var lite för svårt att komma på något bra att säga. Det tog inte alls lång tid innan jag insåg att hon nynnade med, vilket fick mig att le både glatt och förvånat.
”Jag visste inte att du gillade Falling In Reverse...?”
”Skojar du? Jag älskar dem! Är det några fler band du inte visste om att jag gillade, kanske?”
Vi började prata om musik, och det visade sig att hennes musiksmak var helt fantastisk. Vi hade ungefär samma favoritband, och de övriga banden kände båda i alla fall till eller hade hört någon låt med dem.
”Alltså gud, du är perfekt”, sa jag innan jag hann stoppa mig själv, höll upp en dörr för henne, vilket fick henne att rodna och se ner på sina fötter. ”Allvarligt alltså.”
”Tack, eller något.”
”Jag menar det. Alltså, seriöst.”
Hon bet sig i underläppen och vägrade att se på mig, vilket resulterade i att hon nästan gick in i både mig, annat folk och en dörr. Jag kunde inte sluta le. Det var bara för gulligt att hon blev så generad. Hon var verkligen söt.
Nej, inte söt. Vacker.
Vi tog oss upp till biografvåningen och jag drog med henne till en av köerna. ”Vad vill du ha?”
”Jag vet inte, popcorn kanske. Men du, jag kan betala för mig själv...”
”Nope. Jag vill göra det, snälla?”
”Nej, Billie...”
”Just try and stop me then.” Jag flinade och vände mig om mot disken, då det passande nog var vår tur. Medan jag beställde biljetter och popcorn fick jag verkligen kämpa för att hålla henne på avstånd. Jag lyckades alltid hålla henne på en armlängds avstånd och trots att hon hela tiden fortsatte försöka så vann jag till slut. Att vi fick en massa konstiga blickar gjorde det inget alls – det var bara ett under att hon i kassan hörde ett skit av vad jag så, då jag både pratade, morrade och skrattade helt hysteriskt.
”Jag ska hämnas”, sa Angelica när hon tog emot kartongen med popcorn. ”Ohja, jag ska hämnas. Hör du det?”
Jag flinade bara och snodde några popcorn från henne, såg ner på biljetterna. ”Hitåt.”
Vi lyckades ta oss helskinnade till salongen och hann till och med i tid, vilket var helt jävla otroligt för att vara oss. Hon fortsatte sura över vad jag gjort, men efter att ha suttit och kastat popcorn på henne en stund gav hon upp och började le igen.
”Du, du fangirlar inte alls lika mycket som jag trodde du skulle göra. Jag trodde att du skulle vara värre än Audie, to be honest.”
”Jag vill bara inte vara jobbig, that's why. Jag lovar att jag kan fangirla riktigt mycket”, sa hon och nickade allvarligt, ryckte sedan på axlarna.
”Du kan aldrig vara jobbig, inte för mig. Okej?”
Hon satt och stirrade på mig en stund, öppnade munnen för att säga något samtidigt som ljuset i salongen tonades ner för att sedan försvinna helt, och hon blev för distraherad av bioduken för att kunna säga något.
Vet du ens om hur fullkomligt jävla vacker du är? Vet du det, Angelica?
Angelica var helt hypad efter filmen och nästan skrek på mig för att jag bara vågat kalla den ”helt okej” samtidigt som hon hoppade fram där vi gick. För nej, filmen hade inte varit okej – den var alldeles fantastisk och underbar och helt klart värd väntan och så älskade hon Peeta så mycket och önskade att det fanns någon sådan het kille i hennes klass som hon kunde glo på hela dagarna.
Japp, hon kunde vara värre än Audie.
Jag sa dock inget om det – sa inte så mycket alls, förutom ”mm”, ”hm” och ”jaså”, nu när jag tänker på det – utan lät henne hålla på, för det var helt okej. Jag tyckte om hennes röst, tyckte om att hon lät så glad. Hennes röst var så mysig på något sätt, passade henne så bra.
Vi stannade upp nedanför backen och pratade om filmen en stund till. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla igång konversationen (och ärligt talat behövdes inte särskilt mycket), för jag ville inte att hon skulle gå. Nej, jag trivdes alldeles för bra med henne för att någonsin vilja det.
”Jag borde gå...”, sa hon efter ett tag i alla fall. Hon ställde sig lätt på tå och tryckte läpparna mjukt mot mina. ”Hejdå, och tack för ikväll. Det var verkligen schysst av dig att ställa upp.”
”Inga problem”, mumlade jag fram och såg henne gå upp för backen, kunde inte riktigt röra mig än. När hon kommit ungefär halvvägs vände hon sig om och vinkade med ett litet leende.
Vad var det som nyss hände egentligen?
Billie 16, del 3:
”I wanna feel weightless, 'cause that would be enough”
”Billie, vad fan hände med din röst?”
Jag suckade irriterat och satte mig ner på golvet för att sura som den femåringen jag var mentalt. ”Min röst? Är det min röst det är fel på?” Okej, jag var hes, men det var egentligen inget att haka upp sig på. Flera hade ju sagt att det var sexigt när de upptäckt det, så hur kunde det förvandla sångrösten till något dåligt? Jag var ändå inte den enda som lät hemskt, om nu min röst var störande – Tré's trummor lät som om de svalt en bebis hel.
”...det sa jag inte, jag bara frågade.”
”Sa du ju visst. Men är det bara jag som tycker att trummorna låter som en gnällig gammal kärring?”
”Hey, dra inte in mig i det här!”
”Håll käften.”
”Käft själv.”
”Guys. Guys! Lägg av!” Mike lade ifrån sig basen på ett nästan aggressivt sätt och suckade frustrerat. Något med hur han behandlade basen fick mig och Tré att komma av oss i förolämpningarna. Tré var som fastfrusen i en pose som sa att han var påväg att resa sig upp och antingen storma ut ur lokalen eller ge sig på mig. Jag hoppades på det första, mest för att jag visste att han skulle vinna stort om han hoppade på mig, och jag ville inte komma ihåg hur det kändes. ”Har ni tänkt på hur jävla mycket vi bråkat den senaste tiden? Alltså, seriöst. Det är helt sjukt mycket om skitsaker.” Han satte sig på golvet en bit från mig och lät blicken pendla mellan oss, låtsades inte om att han rodnade av ilska. Det där var något han vanligen störde sig på, men nu var han tydligen för upprörd för att bry sig om det.
Det var tyst medan alla tre bara såg på varandra. Blicken gick fram och tillbaka mellan de två personerna som hjälpt mig genom så mycket det senaste året och som betydde oerhört mycket för mig, och vi bråkade som dagisbarn. Ärligt talat så hade jag aldrig riktigt tänkt på hur mycket, men det kändes inte alls bra. Egentligen så ville jag ju inte bråka med dem alls.
”Så, vad ska vi göra för att stoppa det?”
Efter ytterligare en stunds tystnad suckade Tré och gjorde en nästan uppgiven gest med händerna, som om han tagit ett oerhört stort beslut. ”Vi kanske behöver en paus. Nej, lyssna!” Han höjde händerna för att tysta mina och Mikes omedelbara protester. ”Låt mig förklara hur jag tänker. Det är bara så jävla mycket just nu. Vi har ju Mikes föräldrars skiljsmässa, mina... eh... problem” - det hade kommit fram att han var kär i någon, men han vägrade säga vem (hur mycket vi än bönade och bad på våra bara knän fick vi inte veta - ”och så Billie... jag vet inte, du har inte varit dig själv den senaste tiden, så jag antar att saker händer för dig just nu också. Ovanpå det har vi skolan och åtminstone tusen andra saker. Vi kanske... vi kanske behöver en paus från det här. Jag menar, det är ju ganska krävande och så. Kan vi inte bara testa någon vecka, se hur det går?”
Mike såg ner på sina händer, bet sig i läppen. ”Jag vet inte”, sa han och såg sedan på Tré. ”Bandet är det enda som får mig att orka just nu, liksom. Vad fan ska jag göra då?”
”Du har fortfarande basen. Jag säger inte att vi ska lägga av helt och ta sönder alla instrument, jag menar bara att vi kanske inte borde hänga... såhär.”
”Du menar inte att vi ska ta paus från varandra, va?”, frågade jag tyst.
Han såg på mig. ”Självklart inte. Det går ju inte, eller hur? Jag vill inte det i alla fall.”
”Men om alla inte vill det... alltså, ta en paus...”
”Jag tar en paus i alla fall.” Han reste sig upp och lade ifrån sig trummpinnarna. ”Ses imorgon.” Sedan lämnade han rummet och lät mig och Mike sitta kvar med stora ögon.
”...did he just...?”
”I think he did.” Med en sjunkande känsla i bröstkorgen reste jag mig upp och höll ut händerna mot Mike. ”Jag är kvar i alla fall. Vi kan spela tillsammans på fritiden och bara flumma runt.”
”Det är inte samma sak.”
”Jag vet, men det är ju alltid något, eller hur?”
Han log svagt och tog mina händer, drog sig upp på fötter. ”Sant.
Men vi behöver dig, Tré. Fattar du inte det?
Trots att Tré sagt att det inte skulle bli en paus för oss i skolan också så kändes det inte alls bra att han dragit iväg. Antagligen var det bara för att visa att han bestämt sig och att vi inte kunde få honom att ändra sig, men det kändes inte bättre för det.
Det var något med hela händelsen som verkade påverka Mike otroligt mycket. Han var allmänt distraherad och inte alls som sig själv. Dessutom märktes det att han var nära att bryta ihop – sånt ser man oftast ganska tydligt, om man verkligen känner personen – och jag försökte göra vad jag kunde för att det inte skulle hända. Lyckligtvis verkade han kunna hålla ihop under resten av dagen, och något med kramen på tågstationen sa att han förstod vad jag försökt med och tackade för det. Då var det i alla fall något som kändes lite bra.
”Billie? Hej!” Angelica kom fram till mig när Mike klivit av tåget. ”Vart är Tré?”
”Ingen aning. Hemma, kanske.”
Hon nickade förstående. ”I see. Du ser nästan förbannad ut. Har det hänt något, stör jag?”
Jag, som inte hade varit medveten om att jag sett arg ut, såg förvånat på henne och log sedan, skakade lätt på huvudet. ”Nejdå, inget allvarligt i alla fall. Du stör inte.”
”Vad bra.”
Tåget stannade igen och vi klev av. Samtidigt kom jag på en sak, så jag stannade upp. ”Du”, sa jag och rörde vid hennes arm. ”Vet du vad?”
”Nä...?”
Jag satte händerna på hennes axlar och såg henne allvarligt i ögonen. Det var roligt att se hur förvirrad hon blev – den fick mig nästan att börja skratta. Nästan. Jag lyckades hålla mitt ansiktsuttryck seriöst, vilket jag var otroligt stolt över. ”Du skulle ha klivit av för två stationer sen.”
”...helvete.” Hon suckade och skakade lätt på huvudet. ”Du råkar inte veta när nästa tåg går?”
”Om en kvart. Ska jag berätta en till sak?”
”Sure.”
Jag tog hennes hand och drog med henne till en bänk, satte mig ner för att sedan dra ner henne brevid mig. ”Jag ska vänta med dig”, sa jag med ett stort leende.
”Tack.” Hon log och kramade min hand, vilket fick mig att inse att jag inte hade släppt henne än. Trots att det gav intrycket av att det var något mellan oss som egentligen inte fanns där så ville jag inte släppa taget. Det var trevligt. Riktigt mysigt, faktiskt. Eftersom hon inte drog undan handen så antog jag att hon var okej med det, och det var ju roligt att veta.
Vi satt tysta medan vi väntade på tåget. Jag undrade lite över hur allt kunde verka så normalt när jag själv satt och dog lite på ett mysigt sätt, hur världen liksom bara fortsatte gå och snurra och inte märkte något alls. Det var ganska intressant egentligen, hur människor var som de alltid var och verkade fastän man själv inte alls var det, även om det inte var något stort. Men ibland var det ju också de små detaljerna som spelade allra störst roll.
”Men åh, måste de snacka om Hungerspelen?”
”Hm?”, sa jag och vred huvudet mot henne, slog mentalt till mig själv för att helt randomly ha varit filosofisk och allt. Jag hatade när det hände, för jag fastnade verkligen i mitt eget huvud och det var ingen trevlig plats. Det var trevligare att vara ute i världen, med Angelica.
”Dem där borta.” Hon viftade med handen mot ett litet gäng med tjejer som helt klart fangirlade över något. ”De pratar om Hungerspelen. Jag har fortfarande inte sett den.”
”Är det inte den med bagaren som heter Peta?”
”Lägg av”, sa hon och slog till mig, himlade med ögonen. ”Peeta.”
”Det heter leviosa, inte leviosaaaa.”
”Men lägg aaaav!” Hon skrattade till. ”Men ja, det är den filmen.”
Jag nickade och kunde inte låta bli att le på ett nästan elakt sätt. ”Blir du förvånad om jag säger att jag faktiskt har sett den?”
Det var roligt att se henne tappa hakan totalt. ”Fusk! Så jävla... alltså... var den bra?”
”Helt okej”, sa jag med en axelryckning. Min röst lät halvkvävd, och det var för att jag i princip satt och skakade av undertryckt skratt. Jag var helt övertygad om att hon skulle ha kastat en stol på mig om hon kunnat. Därför var jag väldigt glad över att bänkarna var fastskruvade i marken och att gruset var för litet för att det skulle göra ont att få på sig.
”...helt okej? Helt okej!? Alltså... du... bara... jag orkar inte med dig!” Hon släppte min hand för att gömma ansiktet i händerna och skaka på huvudet.
Jag började skratta och lade armarna om henne, lutade huvudet mot hennes axel. ”Blir du glad om jag säger att den i alla fall var såpass bra att jag inte har något emot att se den igen?”
Billie... vad fan håller du på med?
Ja, vad fan gör jag?
Hon sken upp som världens sötaste, gladaste sol och kramade mig hårt. ”Ja! Tacktacktack!”
”No problems. Really.” Jag log stort och kramade henne lika hårt, och så satt vi hela tiden tills tåget kom.
Vad gör jag?
