Give me blood meow

Epi(c)log~

Mikey~

Det hade tagit ett tag innan jag fick komma någonstans alls. Sjukhuset var ovilliga till att släppa mig, trodde inte på att jag mådde bra. Och alla jävlar pratade, pratade om mig, vad det skulle bli av mig. De hade försökt fråga mig med, men jag hade bara suttit i sängen med händerna för öronen och blundade och nynnat för mig själv, ville inte lyssna.

Det spelade ändå ingen roll, för vad jag än sa skulle de inte lyssna på mig. Det skulle gå in genom ena örat och ut genom det andra.

Frank var en jäkla ängel. Han ställde upp och körde ut alla jobbiga människor, ut ur rummet, bort från mig. Han kom alltid tillbaka, muttrade för sig själv och sjönk ner på stolen brevid sängen, ibland på sängen brevid mig. Han skrattade och han log och han såg arg ut och han var förvirrad och han sov och jag var sådär fascinerad av honom att det inte var sant.

Nej, jag förstod ingenting, men jag var glad ändå.

Slutligen befann jag mig i en dusch – Franks dusch – och bråkade med värmeskruven. Skruvade jag åt kallt blev det varmt, skruvade jag åt varmt blev det kallt, skruvade jag tillbaka till kallt höll jag på att brännas ihjäl.

”Hur överlever du med den här duschen egentligen?”, ropade jag när jag blivit nersprutad med iskallt vatten för tredje gången i rad (ibland gällde inte ens tvärtemot-regeln, och det störde mig).

”Huh? Jomen man måste behandla den med kääääärlek.”

Jag suckade och himlade med ögonen. Just typiskt Frank. ”Jävla idiot”, muttrade jag för mig själv och lyckades hitta ett mellanläge. Åh, skulle fortsätta kalla den duschen för idiot. Det kanske var det Frank menade med ”kääääärlek”. Skulle inte förvåna mig ett dugg.

En stund senare gick jag in i köket, varm och nyduschad och med blött hår, och såg Frank sitta vid köksbordet och le mot mig. Fötterna var uppslängda på en annan stol. ”Gick det bra? Har du kommit överrens med duschen?”
Jag nickade och lutade mig mot diskbänken, lade armarna i kors på bröstet. Det blev tyst, och jag försökte hitta rätt ord att säga.

”Tack. Tack för allt.” Tack för att du räddade mig. Tack för att jag får bo här. Tack för att du kämpade för min skull. Tack för att du finns.

”Ingen orsak”, sa han och lade huvudet lätt på sne. ”Jag är ju din pappa och typ bestämmer över dig, så det är väl klart som fan att du ska bo här.” Han vände bort blicken, kanske vågade han inte heller tänka på allt.

Det blev tyst igen. Jag kollade ner på mina fötter med en klump i halsen. Inte för att jag förstod varför, men den satt där ändå.

”Mikey... apropå det. Vi måste prata.”

Jag skakade på huvudet, fortsatte kolla på mina fötter.

”Jo. Du behöver inte säga något, inte än, men jag måste. Lova att du lyssnar?”

Lyssna kunde jag väl göra, för Franks skull? Jag nickade och kollade upp på honom.

Han satt och ritade mönster på bordsskivan med pekfingret, kanske försökte han hitta rätt ord att säga. Jag försökte inte pressa honom, visste hur svårt det antagligen var. Även om det var svårt att vänta så skulle det bli svårare att lyssna.

”Mikey.” Han reste sig upp, ställde sig mittemot mig med händerna på mina axlar. ”Jag har tänkt och tänkt och tänkt och tänkt och jag vet inte hur jag ska göra, inte med något alls. Jag älskar dig, men vi är släkt. Du har aldrig sett mig på det sättet, som en pappa, men högst antagligen sett mig som en crazy glömsk lärare du haft i evigheter.”
Nej, som en underbar perfekt jäkla människa.

”Jag kan inte bestämma över dig. Jo, eftersom jag är din förmyndare så kan jag det, men det känns inte bra. Inte med det här. Jag kan inte bestämma. Därför får du göra det. Du får bestämma vad som ska hända med oss. Jag kommer älska dig vad du än väljer, bara så att du vet det.”

...sa han nyss att han lade allting på mig? Schysst då. Vad skulle jag säga, vad skulle jag göra, vad ville jag, vad kände jag? Hade ingen jävla aning.

Jag stod bara tyst och såg på honom, försökte komma på något att säga. Jamen vad fan ville jag? Så jävla svårt kunde det väl inte vara?
Jo. Precis så jävla svårt kunde det vara. Precis så jävla svårt var det.

Åh, Frank, gör inte såhär mot mig. Hjälp mig, hur som helst, bara hjälp mig.

Han stod och väntade tålmodigt på att jag skulle säga något, så jag lade armarna runt hans midja och drog honom intill mig.

”Frank. Nu improviserar jag, så du får inte störa dig på nåt, okej? Jag har ingen jävla aning om vad jag ska säga.”
Han nickade förstående. ”Känner igen känslan.”
Jag tog ett djupt andetag. ”Vi har haft en jäkla massa otur, du och jag. Jag har bestämt att det inte är vårat fel. Det här är inte vårat fel. Hade du vetat att Louise var gravid hade du inte lämnat henne, det vet jag. Det skulle du aldrig ha gjort. Jag kommer aldrig nånsin se dig som min pappa, för det har du inte varit för mig. Du har varit en helt underbar, stöttande person som hindrat mig från att bryta ihop... så länge det gick. Jag älskar dig, Frank, och jag ger blanka fan i allt. Bara så att du vet det.”
Jag kysste honom, och han verkade slappna av, besvarade kyssen.

”Tack Mikey”, viskade han mot mina läppar, man kunde höra leendet i hans röst. ”Tack så mycket.”

Det plingade på dörren. Vi både vred chockat på huvudet.

”Vem öppnar?”, frågade Frank efter en kort stund.

”Du. Det är du som bor här.”
”Du med, dummer.”
”Åh.” Jag drog mig motvilligt ur hans famn och gick mot hallen, öppnade dörren och kikade ut. Katie log svagt.

”Hej Mikey.”
”Hey.” Jag log och öppnade dörren mer. ”Vill du komma in?”
Hon skakade på huvudet. ”Har inte tid. Jag ville bara kolla att du mådde bra och så.”
”Hur visste du att jag var här, förresten?”
”Jag hittade dig inte hemma hos dig och förstod inte vart du annars skulle vara. Jag vet att Frank aldrig skulle låta nån tvinga iväg dig, så varför skulle du inte bo här?”
”Sant...” Jag log svagt och lutade mig mot dörrkarmen. ”Så... hur mår du?”
”Bra. Tror jag. Typ. Hur mår du då?”
”Bättre.”
Hon nickade och strök luggen ur ögonen.

”Han vet inte, eller hur?” Franks röst bakom mig fick mig att vrida på mig, se på honom. Han såg bister ut, och jag förstod inte varför.

”Vad vet jag inte?”
”Hon har inte sagt nåt om hur allt hänt, eller hur?”

”Va, vad snackar du om?”
”Ska du eller jag berätta?” Frank kollade på Katie, och jag kollade oförstående på henne.

”Berätta vad?!”
”Mikey, du kommer hata mig”, sa Katie och såg på mig med sorgsna ögon. ”Det var inte meningen att det skulle bli såhär, jag skulle inte ha gjort nåt överhuvudtaget, bara låtit det vara, det var bara så fånigt...”
”Men säg bara!”

”Kan du... kan du följa med ut? Jag vill inte ha Franks kommentarer. Tro inte att jag inte vet att du kommer göra allt jag säger tusen gånger värre!”, tillade hon och pekade på Frank. Jag antog att hon måste ha sett att han tänkt säga något, fast jag kunde ju inte se honom.

”Visst.” Jag gick ut och stängde dörren efter oss, kollade frågande på henne. ”Kan du förklara nu?”
Hon tog ett djupt andetag och berättade allt. Jag stod bara och lyssnade, försökte förstå, men allt bara snurrade runt i mitt huvud.

”...och jag visste inte att allt som hände skulle hända. Jag vet att jag inte alls borde ha gjort det och så vidare, men jag var bara så arg och kunde inte tänka. Jag förstår totalt om du hatar mig, Frank gör det, men... snälla, säg att du förstår lite.”
Jag hade antagligen gjort samma sak om jag varit Katie.

Jag nickade svagt och kramade henne. ”Jag kan inte hata dig”, viskade jag i hennes öra. ”Jag kan inte hata nån som räddat mig.”

Det var ju vad hon hade gjort. Hade hon inte funnits hade jag antagligen försvunnit för länge sen, men nu fanns hon ju. Det vore en lögn att säga att jag inte var arg, men jag förstod ju samtidigt.

”Tack”, viskade hon och kramade mig hårt. ”Tack Mikey för att du finns.”
Vi stod så en lång stund. Jag brydde mig inte om att Frank stod och kollade på oss genom titthålet i dörren och inte verkade skämmas över det när jag kom tillbaka in igen. Han bara kollade frågande på mig, men jag skakade bara på huvudet och kramade honom hårt, pressade läpparna mot hans.

Vissa saker var helt enkelt för komplicerade för att förklara.

SLUT~