A drug store without a store - 10
Mikey~
Jag kollade chockat på Frank. Ingen hade frågat det förut, då ingen brytt sig. ”Va?”
”Jamen hur har du det hemma? Svara ärligt.”
”Mamma dricker hela tiden och är borta, ibland flera veckor.” Jag tvekade; kunde jag verkligen lita på Frank? Han hade sagt att jag skulle göra det, men alla vuxna var ju blinda, döva och ljög en massa. Som mamma, när hon var nykter och lovat att skärpa sig.
”Hur länge har det varit såhär?”
”Flera år. Orkar inte komma ihåg exakt.”
Frank stod tyst och funderade. ”Hur gammal är hon?”
”Vad fan är det för fråga?”
”Svara bara.”
Jag suckade. ”Trettioett.”
Han räknade tyst på fingrarna. ”Var hon sexton när hon...?”
”Ja.”
”Hm. Du, jag har lektion, men är du okej? Lugn nu? Stannar du eller går du hem?”
”Jag går nog.”
”Great, jag kan meddela det. Vi ses imorrn, Mikes.”
”Mikey.”
”Sorry.”
Vad spelade det för roll, egentligen?
Frank~
Jag störde mig hela dagen på vad Mikey berättat. Alla år, och ingen hade vetat om det. Klart att han inte hängde med, om det var jobbigt hemma.
På lunchrasten kollade jag igenom hans fil i skolan, försökte hitta namn, adress, telefonnummer, tecken på att något var fel – vad som helst, bara jag kunde hjälpa honom på något sätt. Det måste ju finnas något man kunde göra.
Det gjorde ont i magen, som om den ville säga mig något, att det var något viktigt som jag missat, något som inte var som det skulle.
Glass brukade hjälpa mot magont, och vem hade sagt att man inte fick gå från skolområdet?
