Give me blood meow

Katie~

Jag ville slå ihjäl Fredrik för det han sagt till Mikey, och jag ville slå ihjäl Luca för att han tyckte att det hela var döroligt och förvred sanningen för alla som frågade vad som hänt. Mikey hade blivit arg, yes!

Jävla idiot.

Jag såg inte Mikey under resten av dagen, och jag kände mig tvungen att fråga Frank, då han kunde vara den som senast såg honom.

Men Frank verkade helt borta i sin egen värld och sa frånvarande att Mikey gått hem.

Trots att Frank inte gjort något fel, så kunde jag inte låta bli att irritera mig på honom. Varför sa han inget mer om det som hänt? Killar är så svåra att förstå, verkligen.

Jag ville gå hem till Mikey den dagen, bara för att se så att allt var okej, men samtidigt var jag så livrädd för vad jag skulle få se, hur han skulle reagera. Han kanske inte ville träffa någon?

Det visade sig att jag skulle få veta väldigt snart, då han stod vid busshållplatsen, men han pratade tyst i en telefon och hade inte lagt märke till mig än. Jag satt på bänken så att jag kunde se honom. Han rörde då och då på händerna, kanske utan att tänka på det. Jag hörde inte vad han pratade om, bara några enstaka ord, och jag förstod ingenting. Han kanske inte ville att jag skulle förstå heller, om han hade vetat att jag lyssnade.

Han strök undan luggen ur ögonen och vred på huvudet, fick syn på mig. Han stod och kollade en stund innan han log och vinkade lätt med sin lediga hand. Jag log stort och vinkade tillbaka. Efter en kort stund avslutade han samtalet och kom och satte sig brevid mig på bänken. ”Tja.”
”Hej. Hur är det?”
”Det har varit bättre, men det skulle kunna vara sämre. Dudå?”

”Jag är arg.”
”På vem?”
”Fredrik.”
”Aw. Ska vi döda honom?”
”Du vet vem han är va?”
”Ja, jag vet. Det var därför jag frågade, för det skulle vara jävligt skönt.” Han log svagt och blundade, lutade huvudet mot glasskivan bakom sig. Jag fick en väldig lust att stryka honom över håret, över ansiktet, vadsomhelst, ville bara röra vid honom.

”Vi står utanför hans fönster inatt. Vad ska vi ha för vapen?”
”Blodiga köksknivar, eventuellt en motorsåg. Kanske en fjäder.”
”En fjäder?”
”Ja, du vet, för tortyr.”
”Genialt, Mikey.” Jag höll upp handen för en high five, och Mikey log större när han slog handflatan mot min. ”Har du lust att göra nåt?”
Han ryckte lätt på axlarna. ”Jag vet inte. Vad har du för plan då?”
”Ingen plan alls för tillfället. Film, kanske?”

”Nån gammal Disney-film eller nåt läskigt.”
”Både och.”
”Hos vem?”
”Hos mig, kanske?”
”Sure.” Hans leende...

Jag tror jag dog lite.

Frank~

Allt jag hittade om Mikey var hela hans namn, adress, telefonnummer, och hans mammas namn.

Det var inget som sa mig något, förutom mamman. Louise. Namnet störde mig, som om det fanns något jag glömt, något viktigt.

”Louise...”, mumlade jag för mig själv och drog händerna genom håret med en suck. Vad var det med det namnet?

Ett minne, en sommar... men vad hade Louise med det att göra?
Nej, jag skulle aldrig få veta om jag inte började försöka leta efter svaret på annat håll än från mitt minne, för det sög ju uppenbarligen.

Det var bara att hoppas på att Louise var hemma då.

Jag måste vara galen, tänkte jag när jag stod utanför hyreshuset Mikey tydligen bodde i. Jag dubbelkollade pappret jag skrivit ut med alla uppgifter.

Andra våningen, dörren till höger. Varför gjorde jag det här?

Innan jag hann ändra mig drog jag upp portdörren och gick uppför trappan, stannade utanför lägenheten. Jag plingade på och klev åt sidan.

Tassande steg på andra sidan, mitt hjärta slog som av bara helvete. Dörren öppnades, och där stod hon.

Louise.

Nu kom jag ihåg varför jag kände igen namnet. Sommaren, löftena, slutet.

Hon såg minst lika förvånad ut som jag blev. ”Frankie?”
”Hej.” Jag log svagt. ”Hur... hur är läget?”
”Vad gör du här?”
”Ehm... ärligt talat så vet jag faktiskt inte.” Vad gjorde jag där egentligen? ”Så... vad har hänt sen -”
”Sen du bara stack utan att säga hejdå?” Hon lade armarna i kors på bröstet och jag skulle inte bli förvånad om hon slängt igen dörren rätt i mitt ansikte. Jag svalde hårt.

”Jag hann inte...”
”Du hade en hel, jävla, dag på dig att säga hejdå. Jag väntade, Frank. Jag väntade och väntade och väntade, men nej. Du bara stack och lämnade mig med allt. Vem var blondinen?”
”Min kusin.”
”Det såg ut som om ni stod varandra väldigt nära.”
”Snälla Louise, det var... det vi hade var inget som skulle fortsätta efter sommaren, det visste vi ju båda två. Det skulle ändå inte ha fungerat.”
”Du ville inte ens testa.”
”Kan vi... inte bara släppa det?”

”Nej, det kan vi inte. Jag vill veta varför du gjorde som du gjorde. Fick du vad du ville ha?”
”Louise, tror du att -”
”Svara bara. Varför?”
”Jag... jag vet inte.”
”Okej. Kom tillbaka när du kan svara.” Hon stängde dörren och bara lämnade mig där.

Jag förstod inte. Åh herregud, mitt huvud skulle sprängas av förvirring.

Det där var så länge sen, den där sommaren. Vi var båda unga och dumma, och så mycket hade ändrats sen dess.

Hade jag trott, i alla fall.