Give me blood meow

Mikey~

Jag vet inte vad som var roligast – att jag kunde sitta och säga replikerna ur Lejonkungen utantill, eller att Katie flög i taket när vi såg på Dolt under ytan. Hennes skrik... varför spelade jag inte in det?

I alla fall, jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen, och jag ångrade inte att jag gått med på att gå hem till henne. Jag fick minst tusen kramar, för hon gömde sig bakom mig när det var som läskigast, sa att hon offrade mig, helt enkelt.

Min arm domnade av. Den gjorde så när jag var rädd, och Katie hade kramat sönder den.

När jag gick hem hade jag glömt bort hur arg jag var tidigare den dagen, för allt blev helt enkelt perfekt just där och då, där med Katie. Ett lyckorus i hela kroppen, liksom. Det var svårt att gå helt normalt påvägen hem.

Åh, jag var så töntig. Jag började skratta.

Fast... när jag kom hem var det roliga över. Det var totalt kaos där överallt, flera tomma flaskor stod på soffbordet (och här och var), tv:n var på med på tok för hög volym, och mamma satt i soffan. Hon såg helt borta ut.

Det gjorde mig arg, av någon konstig anledning. Kanske för att hon fick mitt glada humör att försvinna så snabbt. Jag dumpade väskan på golvet och ställde mig brevid soffan, bara kollade på henne.

”Vet du vad?”, sa hon, och jag var förvånad över att jag ens hörde det – hon pratade så himla otydligt. ”Killar... killar är idioter. Särskilt Frank. Frank är... underbar. Nej, jag hatar honom. Han bara... han bara lämnade mig, och sen fanns du och allt. Stort misstag. Han bara försvann med den... den där jävla... vad heter det?”
”Tror du att jag bryr mig? Jag har faktiskt aldrig brytt mig mindre.”
”Din attityd, Michael, är nåt vi måste träna på, eller hur?”

”Mikey!”
”Michael.”
”Mikey! Jag heter Mikey!”

”Skrik inte!”
”Varför inte!? STÖR DU DIG PÅ DET ELLER!?”

”Jag får ont i huvudet!”
”Jaha? Det skulle du ha tänkt på INNAN du började dricka. Det är inte mitt fel.”
”Dudär.” Hon reste sig vingligt upp och pekade på mig, eller försökte. ”Jag är fortfarande din mamma, jag -”
”Du är patetisk. Du ska ge fan i mig. Försök inte att vara min mamma nu, för det har du aldrig varit förut!”
Jag vände mig om och gick till mitt rum, slog igen dörren hårt efter mig. En liten del av mig ville att hon skulle följa efter, skärpa till sig, bara försöka rätta till allt, men jag ville nog helst att hon bara skulle dra åt helvete.

Hur lyckades hon, när hon gjorde mig sådär arg? Jag som varit så glad.
Helvete, hon förstörde ju bara. Jag borde sluta bry mig om henne, borde sluta -

Livet funkar inte så. Hade jag hittat henne, avsvimmad eller död, hade jag försökt se till så att hon fick hjälp. Det hade jag gjort förut. Jag skulle ha fått panik, och efteråt hade jag önskat att jag bara låtit det vara, låtit henne dött.

...vem var den där Frank hon pratat om, förresten?

En tid gick, kanske någon vecka, och jag fick hjälp från Frank. Han var som en blandning mellan lärare, hjälte och livvakt, och jag skrattade mer än jag någonsin gjort innan. Frank var verkligen inte tråkig, och varje gång jag träffat, eller bara sett honom, gick jag därifrån med ett leende. Saker och ting började att gå uppåt, och han log sådär stolt när jag pratade i klassrummet, räckte upp handen och så.

Ja, allt såg ut att bli bra. Tills jag insåg hur varm jag blev varje gång jag var nära Frank, hur mitt hjärta slog hårdare varje gång han rörde mig, hur jag log som ett fån varje gång när han tänkte varje gång han försökte hjälpa mig. Den där lilla rynkan i pannan, hur han bet sig lätt i ringen som satt fast i underläppen.

Jag tänkte inte ens på allt jag noterade, inte ens att jag noterade allt som hade med Frank att göra. Det var som om jag blev besatt av honom, och jag förstod inte varför jag fick så svårt att sova på nätterna, bara för att jag råkade tänka på honom.

Om det var att vara kär, så visste jag inte om jag gillade det eller inte. Det var... ovant.

Det spelade ingen roll att Frank var äldre, att det antagligen inte skulle fungera ändå, att han var kille – varför skulle något spela roll, när han var det finaste människan som existerade?