Give me blood meow

Frank~

Jag kände mig helt enkelt världsbäst. Jag lyckades hjälpa Mikey så pass mycket att de andra lärarna började prata om det. Inget dåligt sades, mest att de noterade att han helt plötsligt pratade mer, vågade chansa, vågade ha fel, och ja vad kunde det bero på? Jag satt mest och bara log för mig själv, låtsades som om jag inte lyssnade på dem.

Jag lyssnade. Jag tog åt mig. Jag var så sjukt stolt.

Självklart var det ju inte bara jag som borde ta åt mig, utan Mikey borde också. Att jag inte berättade att lärarna pratade om honom var helt enkelt för att jag var rädd att han skulle få prestationsångest, sluta chansa, sluta våga ha fel. Och, vem vill höra att lärarna pratar om en, även om det är något bra?
Nej, jag var tyst, men jag log mot honom så ofta att jag undrade om han inte undrade vad fan jag höll på med. Än så länge log han tillbaka, men sen då? Skulle han bara tycka att jag var konstig som log?

Det kändes som om vi hade kommit nära varandra. Han pratade inte bara om skolan, utan också om hemma. Jag var hans sätt att ta ut allt på, och för mig var det okej. Hade jag varit han skulle jag ha älskat personen som lät mig stå och skrika på honom, slå ner saker, utan att säga till mig. Jag bara lyssnade, frågade om han var klar och fortsatte vad vi nu höll på med.

Det var inte bara han som delade saker – jag berättade saker som hände, saker jag gillade. Vi kunde fastna totalt i att prata om musik, för det verkade som om vi båda hade samma stil. Det var kanske det vi pratade mest om.

Varje gång vi sågs (vilket var ungefär 1-2 gånger per dag) ställde vi 10 frågor till varandra, och man var tvungen att svara. Först var det vanliga frågor, som favoritsaker, minnen, familj (jag frågade inte Mikey, men han frågade mig), sånt. Sedan blev det mer personligt.

En dag hade han frågat mig om sig själv – vad jag tyckte om honom, om jag bara tyckte att de timmarna vi såg var jobbiga och så vidare. Jag svarade helt ärligt, att jag tyckte om honom, att han inte var jobbig, att han var rolig och extremt duktig på allt om han bara orkade försöka. Han verkade le större, verkade gå rakare, verkade helt enkelt stolt över det, och jag kunde inte låta bli att le stort.

Den natten när jag skulle sova så började jag tänka på det där igen. Jamen vad tyckte jag om Mikey? Han var inte jobbig alls – han var nyfiken, frågade mycket, hade ett härligt skratt, var ironisk, rolig, ja jag gillade honom mycket. Men varför hade han blivit så glad när jag sagt det?

Apropå Mikeys familj – jag kunde fortfarande inte släppa det med hans mamma. Den där sommaren för så länge sedan, vad hade jag gjort som var så oförlåtligt? Jag hade bara fina minnen därifrån, och jag sa ju att jag inte hade tid att säga hejdå.

Tjejer var så himla konstiga.

'Du bara stack och lämnade mig med allt.' Vad menade hon med det? Vad hade jag lämnat henne med?

Om inte...

Det var ju något hon försökt säga till mig. Vad var det nu igen?

Tiden spelade ingen roll, inte när jag var med Louise. Hon låg i min famn, och hon var bara min. Jag lekte med fingrarna i hennes hår, strök henne över kinden. Himlen var rosa utanför fönstret insåg jag då jag kollade rakt mot fönstret. Jag sa det till henne, och hon kollade dit.

”Det är så vackert”, suckade hon.

”Du är vacker”, viskade jag och kysste henne mjukt på halsen. Hon skrattade lätt.

”Du är töntig.”
”Jag vet.”

”Jag älskar dig.”
”Älskar dig mer.”

”Frankie... det är en sak jag måste säga till dig...” Hon vred på sig så att hon kunde se mig. Hon såg allvarlig ut, men jag var inte rädd. Kanske lite, men inte för något hon skulle kunna säga.

”Louise, jag åker imorrn”, sa jag innan hon hann säga något.
”...nej.”
”Jo.”
”Nej.”
”Det är inte jag som bestämmer.”
”Du är över arton. Du får stanna om du vill det.”

”Ian och Caroline vill inte åka själv, jag har ju lovat att åka med dem.”
”Lämna mig inte.”
”Förlåt.” Jag strök henne över kinden och gav henne en puss på munnen.

”Det jag skulle säga var...”
Och där kom hennes föräldrar in i rummet och det blev ett jävla helvete när de såg sin dotter i sängen med en äldre okänd kille.

Vad var det hon försökt säga? Det kändes som om det var viktigt, även om jag inte tänkt på det då. Då blev det bara awkward, och jag kunde inte få tag på henne efter det.

Men ändå, vi lyckades vara sneaky med förhållandet en vecka, och det var bara tur. Louise hade sagt att hennes föräldrar var överbeskyddande, att de inte skulle gilla mig för att jag var äldre – inte ens om de känt mig hade de gått med på det som hände, bara för att jag var kille.

Hon menade väl inte att...?

Nej. Det stämde inte. Det kunde inte vara så.

...eller?