Give me blood meow

Mikey~

Åh herregud, vad hade jag gjort? Tårarna rann nerför mina kinder när jag sprang bort, bort från skolan, bort från allt.

Det hade inte varit meningen! Det var bara något som hände.

Jag skulle aldrig mer kunna se Frank i ögonen igen. Tänkte aldrig gå tillbaka till skolan heller, för den delen. Allt för att slippa honom.

Jag kunde inte ens förklara vad som hänt. Ena sekunden hade jag varit arg och irriterad över att jag inte förstod vad han pratade om, han hade böjt sig fram för att visa i boken och försöka förklara bättre, och jag fick någon störning i huvudet och bara kysste honom. Han hade stelnat till, och då insåg jag vad fan jag gjorde, och flydde helt enkelt.

Fan, Frank borde hata mig. Hata mig som av bara helvete. Han borde se till så att jag blev inspärrad någonstans, ett ställe för galna killar som blev kära i deras lärare. Ha gruppterapi och hela jävla paketet.

Jag försökte få tårarna att sluta rinna, för jag såg ju inget. Det var då någon lade armarna om mig bakifrån för att få mig att stanna, och jag skrek.

Frank~

”Helvete, sluta skrika, mina öron!”
”Släpp mig!” Mikey kämpade emot, försökte slå till mig, försökte till och med bita mig i handen, men jag släppte inte.

”Lyssna på mig. Snälla Mikey?”
”Nej! Låt mig gå! Frank, snälla.” Han grät, och varför gjorde det så ont?

”Sch, Mikey, sch...” Jag höll om honom. Även om jag var förvirrad så ville jag inte att han skulle vara ledsen. Nej, han fick inte vara ledsen.

Värmen efter hans läppar brände, som om de fortfarande fanns där. Ärligt talat så skrämde det mig att jag faktiskt gillade det.

”Mikey... hur länge?”
”Jag vet inte. Ett tag.”

”Varför sa du inget?”
”Varför skulle jag?”
”Litar du inte på mig?”
”Jamen vad fan ska du göra åt att jag är kär i dig? Spärra in mig, tack!”
Jag log svagt och tog hans ansikte mellan mina händer, strök honom över kinderna med tummarna. ”Snälla gråt inte. Det... det här löser sig, okej?”

”Nej, det gör det inte.” Han skakade på huvudet och snyftade till. ”Du är världens underbaraste, roligaste, finaste, gulligaste -”

Jag kysste honom.

Mikey~

Det regnade. Jag märkte ingenting.

Luggen klibbade fast i pannan på mig. Det spelade ingen roll.

Franks läppar mot mina. Hela min värld.

Hans händer runt mitt ansikte. Brann som eld.

Jag kunde inte tänka – inget annat än Frank spelade någon roll, alls.

Det var han som drog sig undan för att andas, han som lutade sin panna mot min. ”Mikey...”
”Snälla, säg inget, inte nu.” Jag lade armarna runt hans nacke och pressade mina läppar mot hans igen.

Säg inget, Frank. Inte nu, inte sen – aldrig. Vi behöver inte prata.

Det här är allt jag behöver.