Give me blood meow

Frank~

Dagen därpå var jag rädd. Vad fan hade jag gjort?

Jovisst, jag gillade Mikey, och trots all förvirring så lös det igenom allt. Det fanns inga tvivel. Jag hade inte känt sådär för någon på evigheter, minst.

Men ändå. Hur skulle det se ut nu, hur skulle det vara i skolan? Skulle det här gå att dölja på något sätt? Ångrade Mikey sig, skulle han sluta komma till mig på rasterna för att prata? Herregud, jag ville inte att han skulle sluta prata. Han FICK INTE sluta prata.

Jag var så himla rädd för det ögonblicket där jag skulle se honom, och när det kom log han bara svagt, vinkade. Jag vinkade tillbaka, och jag blev lugnare.

Han skulle komma till mig på rasten.

Katie~

Var det inte något som var annorlunda med Mikey idag? Han log mer, verkade inte käfta emot Mary, utan höll bara med.

”Jaja, whatever you say.”

Vi båda blev förvånade, men jag kunde åtminstonde fortsätta prata. På lunchen satt Frank inte med de andra lärarna, han satt med oss.

Av någon anledning blev jag avundsjuk på hur enkelt Mikey och Frank verkade kunna skämta med varandra. Jag ville också kunna prata med Frank utan att bli röd i ansiktet eller börja stamma. Han verkade inte ens veta hur stor effekt han hade på mig, kanske brydde han sig inte ens.

”Nä, nu måste jag gå”, sa Frank, sträckte på sig och reste sig upp. ”Har lite grejer att göra.”
Mikey for snabbt upp på fötter. ”Jag följer med”, sa han. ”Jag måste fråga en sak om engelskaläxan.”
”Varför frågar du inte nudå?”, frågade Mary. Mikey bara kollade på henne.

”För att jag måste visa, kan inte förklara.”
”Det går väl bra”, sa Frank och log snett. ”Vi ses sen.”

Och då satt jag alltså fast med Mary och Luca och alla andra hela lunchrasten och hatade både Frank och Mikey.

Det var väl inget fel på att Mikey och Frank pratade mer än vanligt, förutom att jag var svartsjuk. Jag ville också kunna prata sådär med dem, men jag vågade ju knappt säga en vanlig mening till Frank som inte var skolrelaterat. Mikey kollade konstigt på mig då och då, när jag blev tyst och bara svarade på frågor. Inte för att det var hans fel, men jag orkade inte bry mig.

Till slut slutade Mikey att vara med mig, och det gjorde så ont. Jag hade inte direkt trott att jag skulle förlora honom, och verkligen inte för något som inte var hans fel.

Någon borde jag ju kunna prata med.

Jag gick till Frank.

”Katie? Hej, kom in...” Han såg nyvaken ut, med rufsigt hår och hur gullig som helst.

”Förlåt om jag väckte dig”, mumlade jag och drog av mig skorna. Det var kanske för tidigt, kanske var det en dum idé, kanske ville han hellre sova, kanske -

Jag måste sluta tänka, annars skulle det aldrig gå. Men var klockan tio på en lördag för tidigt?

Jag följde efter Frank in i lägenheten. ”Ehm, du får ursäkta röran”, sa han och gäspade stort, ”jag visste inte att nån skulle komma hit.”

Att det var rörigt kunde man ju lugnt säga, men det var i alla fall mer organiserat än röran i mitt rum. Jag log stort.

Han sjönk ner i soffan och tecknade åt mig att göra likadant, och jag satte mig brevid honom, drog upp benen under mig.

”Så, vad har du på hjärtat då?”
”Jag har ingen att prata med.”
”Ingen?”
”Nä. Får jag prata med dig?”
”Visst. Om du står ut med att jag halvsover.”
”Hur länge brukar du sova på helger egentligen?”
”Till efter tolv, i alla fall”, log han. ”Men nåja, jag överlever. Vad var det du ville säga?”
”Jag är dum i huvudet”, suckade jag och lutade huvudet mot hans axel. ”Jag har varit en idiot och nu vågar jag inte rätta till det igen.”
Han lade armarna om mig. ”Det tror jag inte. Vad har du gjort?”

”Det har med Mikey att göra. Jag har liksom inte vågat prata med honom på evigheter, och nu när vi väl börjat prata så är jag dum och blir avundsjuk och nu vill han inte prata med mig mer.” Jag gömde ansiktet mot hans axel och blundade. Egentligen kändes det inte som ett stort problem längre, inte när jag satt på nära Frank och kunde prata utan att börja stamma.

”Varför vill han inte prata med dig då?”
”För att jag slutade prata med honom.

”Varför slutade du prata med honom då?”
”För att jag är dum i huvudet.”
Han skrattade till och såg på mig med en road blick. ”Det tror jag inte på. Kom igen, varför?”

”Ska jag svara helt ärligt?”
”Helt ärligt.”

Jag bet mig lätt i läppen. ”För att han börjat vara mer med dig, helt enkelt.”

Han blev tyst en stund, såg ut att tänka. ”Katie... jag är hans mentor, och vi... vi bara pratar mer. Jag försöker hjälpa honom.”
”Ja, jag förstår. Det är det som gör mig dum i huvudet.”
”Och du vågar inte prata med honom?”
”Precis.”
”Mitt förslag är att du försöker. Försök prata med honom. Tro mig, han kan inte hata dig – vi pratar om mycket, han och jag, och han har pratat mycket om dig. Inga dumma saker eller nåt alls, och bara du pratar med honom så blir nog allt bra. Om han inte är jätteförbannad på dig, vilket jag tvivlar på.”
”Tack”, viskade jag och strök undan luggen från hans ögon. Han log svagt.

”För all del.” Han blundade, och jag kunde höra att han somnade.

Stackarn. Jag hade väl kommit för tidigt i alla fall då. Jag lutade huvudet mot hans axel igen och blundade, bara njöt av känslan av hans armar runtom mig.

Det skulle nog vara sista gången jag fick känna det.