Give me blood meow

Frank~

Det var aldrig tyst i mitt huvud längre. Det var så himla mycket som snurrade runt där, som Louise och Mikey. Det var mest dem.

Men så i lördags. Där kom Katie in i huvudet, och hon stannade där också, tillsammans med allt annat. Som om det inte var nog så hade jag läxor och prov att rätta, och jag började sova dåligt igen.
Jag kände knappt igen mig själv när jag såg min egen spegelbild. Till och med eleverna reagerade på ringarna runt ögonen och att jag nästan somnade på lektionerna, om det blev för tyst. De hade tydligen aldrig blivit tillsagda att prata så mycket de bara kunde, för de verkade hamna i ett chock-tillstånd.

Jag skrev ner en lista under en rast, för att få koll på allt jag tänkte på. Listan blev såhär;

1. Mikey. Hur kommer det att gå för oss? Kommer det vi har att hålla?

2. Katie. Hon gillar Mikey, men Mikey är min. Bara min. Hon vet det inte, men kommer Mikey hålla tyst?

3. Louise. Vad var det hon inte kunde säga den där sommaren för evigheter sen? Det verkade vara nåt förbannat viktigt.

4. (Varför är jag dum i huvet?)

5. Rektorn. Vad är det värsta han skulle kunna göra om han fick reda på vad som händer mellan mig och Mikey? Sparka mig? Kommer det bli svårt att hitta ett nytt jobb? Kommer det som hände stå skrivet nånstans så att hela världen kan se det?

6. ...vad fan var det jag skulle handla nu igen?

Det lät mer som en typisk dramaserie än något som hände på riktigt. De kanske borde filmatisera det hela, låta hela världen få se ändå.

Men i filmer slutar det alltid bra, tänkte jag dystert, men det här är det riktiga livet. Det finns inga riktigt lyckliga slut. Jag vet inte hur det här kommer sluta.

Jag suckade och kliade mig lätt i nacken. En nödlösning på Katie-problemet; döda henne. Hur enkelt som helst. Jag kunde inte låta bli att le stort.

Det finns en lösning på allt, och allt blir alltid bättre. Men när? Efter att orkanen dragit förbi och orsakat så mycket skada som det är möjligt?

Katie~

Det började som ett vad, bara se vad som skulle hända. Jag hatade Mary efteråt, bara för att det inte blev som jag hoppats.

Under en biologi-lektion fick alla i min grupp tråkigt, och vi började köra sanning eller konka. Jag fick den extremt jobbiga frågan ”Vilken är den snyggaste läraren?”, men jag svarade ärligt. Alla tjejer – alltså Mary och Bella – höll med med mycket fniss. Nästa gång jag sa konka sa Steve att jag skulle stöta på Frank (eller något liknande), annars skulle de sätta upp en lapp på skolans anslagstavla som... inte var så trevlig. Det var därför mitt ansikte var rött när lektionen slutade och de andra i gruppen önskade mig lycka till. Jag plockade långsamt ihop mina saker för att få mer tid på mig.

”Katie? Är du fortfarande kvar? Har du inte bråttom?”
”Nä, inte direkt... vi har idrott nästa lektion, och man behöver inte femti minuter att byta om på.” Jo. Det behöver man.

”Jaha, okej.” Frank log och började plocka ihop sina papper.

Jag svalde hårt. Nu eller aldrig. Jag visste inte ens vad jag skulle göra, fick väl improvisera eller nåt. Jag ställde mig bakom honom, lade armarna runt hans midja och lutade huvudet mot ryggen. Han stod helt stilla.

”Har du pratat med Mikey än?”
Jag nickade. ”Allt är lugnt.”
”Vad bra.”

Mitt hjärta slog hårt när jag började stryka händerna över bröstet och magen. Han sa inget, men något skulle han nog säga. Det skulle han väl? Eller?

”Katie...”

”Ssch. Säg inget.

”Katie, lyssna -”
”Jag kan inte lyssna om du inte säger nåt”, viskade jag intill hans öra, kände hur han rös till. ”Så säg inget.”

”Jo, jag har nåt att säga, och det är nej. Det här går inte, det -”

”Jag struntar i det. Jag struntar totalt i det. Det här är rätt – känner du inte också det?”

”Nej, det gör jag inte.” Han tog varsamt bort mina händer från sin kropp och vände på sig så att han kunde se mig. ”Jag är ledsen Katie, men det funkar inte så.”
Jag slet bort mina händer från hans och försvann ut ur klassrummet.

Det var ju trevligt att få höra. Han tänkte inte på mig på det sättet, aldrig någonsin.

Ilskna tårar steg i mina ögon, och jag torkade argt bort dem. Frank var inte värd mina tårar.

Men Mikey då? Om han inte heller tyckte om mig så kunde jag ju lika gärna dö.

Mikey~

Frank kunde hjälpa till att höja mina betyg, men jag behövde inga betyg i idrott. Liksom, vad skulle jag med det till? Han kunde inte tvinga mig, inte om jag inte hade idrottskläder.

Jag satt i en fönsternisch och läste, väntade ut idrottslektionen. Springande steg hördes i korridoren, och jag trodde att det var någon elev som var sen till någon lektion.

Nej, det var Katie. Och hon såg... förstörd ut. Förstörd var nog rätt ord. Hon såg ut att ha gråtit, hennes kinder var röda och hon andades häftigt.

”Mikey, håll bara käften”, sa hon svagt och hoppade upp så att hon satt i mitt knä, och hon pressade sina läppar mot mina.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Helt plötsligt förstod jag hur Frank känt sig.

Om man tänkte omvänt, vad skulle jag ha velat att han gjort när jag kysste honom? Besvara, såklart.

Jag gjorde det, och jag hörde den tysta sucken av lättnad. Jag hade alltså haft rätt.

Katie~

Mikey.

Tack.

Du räddade mitt liv.

Bokstavligt talat.