Give me blood meow

Frank~

Ännu en sak att lägga till på listan över problem. Katie. Var. Kär. I. Mig.

Herregud, var jag verkligen så attraktiv att jag kunde dra till mig elever som flugor? (Var jag socker eller skit? Med tanke på hur jag reagerat mot Katie så borde det bli skit.)

Det kändes... inte sådär jättebra, faktiskt. Hon kunde ju gå och säga vadsomhelst till vem som helst. Jag trodde inte att hon skulle göra det – jag hade ju känt henne ett tag, och hon var schysst – men ändå. Man tänker sig alltid det allra värsta scenariot i huvudet för att sedan bli så lättad över att saker löste sig bättre än väntat.

Det betydde inte att jag trodde på mig själv.

Med tanke på att jag överreagerade på allt, kom jag på en sak och bokstavligt talat frös till is.

Louise. Det hon försökt säga. Hade hon inte blivit blek när jag öppnat toalettdörren och trott att det varit tomt? Hade jag inte kommit på henne med att kolla ner på sin mage, och jag hade bara sagt åt henne att vara lugn, hon var fortfarande platt som en planka (och hon slog alltid till mig)?

Hade hon försökt säga att...?

Nej. Nej, så var det ju inte. Jag slog till mig själv och skrattade hysteriskt. Det var väl klart att...

Jag skulle aldrig få veta. Jag var tvungen att få veta.

”Mikey, jag måste göra en grej.”
”Vadå?”
”Litar du på mig?”
”Ja, det gör jag, men...”

”Bra. Jag kommer att sticka dig i fingret.”
”Vafan!?”

”Jag vill se vilken blodgrupp du har.”
”Varför är det viktigt!?”

”Därför! Ge hit ditt finger!”
”Nej! Frank, sluta!”

Jag hade gripit tag i hans arm, hållit fast honom och stuckit honom i fingret, tog snabbt en tops och fångade upp en bloddroppe. Jag tog snabbt ett plåster och satte på. ”Tack så mycket”, sa jag med ett leende och gav honom en snabb puss på munnen innan jag gick därifrån.

”Låter du mig veta vilken blodgrupp jag har sen då?”, skrattade han.

”Jadå.”

Jag satt i väntrummet i vad som kändes som evigheter. Läkaren hade tagit blodprovet (blodet jag tagit med våld, tihi) och tagit prov från mig, och sagt åt mig att vänta.

Jaha. Den enklaste saken i hela världen att göra.

...eller inte. Det var inte alls enkelt. Jag satt med huvudet i händerna och blundade och hade armbågarna på knäna och försökte att inte tänka.

Om jag hade haft fel och Mikey inte var min son, då hade antingen Louise varit otrogen eller haft någon efter mig, och det var väl okej, egentligen. Om Mikey däremot var min son...

Åh herregud. Herrejävlar, vad hade jag gjort, vad skulle jag göra?

Jag ville skratta åt mig själv. Jag hade inte fått resultatet, och jag överreagerade redan. Patetiskpatetiskpatetiskpatetisk.

”Frank Anderson?”

Jag kollade upp och for sedan upp på fötter. ”Ja?”
”Vi har resultaten.”

Mitt hjärta slog hårt som av bara helvete.

”Det är positivt. Han är din son.”

Hur jag kom hem var ett stort mysterium. Jag kom inte ihåg något av det, men där stod jag i badrummet och såg på min egen spegelbild.

Jag visste att blekheten inte berodde på ljuset – jag var blek. Vit som ett jävla spöke. Jag kollade noga på mig själv.

Vi hade nästan samma ögonfärg, jag och Mikey. Bruna som blev mörkare ju närmre pupillen det kom. Han hade något ljusare, något grått i sig. Samma näsa, samma hår – samma färg, men inte samma tendens att bli lockigt när det blev för långt, som jag hade.

Mina händer skakade. Jag höll upp dem framför mig, och jag orkade inte mer. Benen orkade inte hålla mig uppe längre. Jag sjönk ihop på badrumsgolvet och bröt ihop.

Det var väl bara väntat.