Give me blood meow

Jag var tvungen att berätta för Mikey. Det var... nej, jag kunde inte bara strunta i det. Det var oacceptabelt.

Hur berättar man sånt, att den man är kär i är ens pappa?

Åh herrejävlar vad jag mådde illa. Inte så att det kändes som om jag skulle spy (fast det hade varit enklare då, enklare att bara få bort), utan bara illamående.

Det fanns inget bra sätt att ta det på, och jag fick helt enkelt vara beredd på allt. Ja, till och med att han skulle hata mig.

Ett hugg i magen. Let's do this.

Mikey~

Jag var förvirrad. Det var jag van vid – det var sakerna jag var förvirrad över som förvirrade mig. Nu förvirrade jag mig själv också, med mina förvirrade tankar. Vad förvirrat det blev, jag måste verkligen sluta tänka så förvirrat så slapp jag bli mer förvirrad än vad jag redan var från början.

Det som fick mig att bli så förvirrat var att Katie verkade... annorlunda.

Och så Frank. Han såg, helt ärligt talat, livrädd ut när han såg mig och sprang nästan därifrån. När jag kommit till lärarrummet för att fråga efter honom var han distraherad och sa att han hade för mycket att göra. Det fick mig att gå därifrån och tänka att jag aldrig mer skulle prata med honom. Det var därför jag gick utan ett ord när han hittade mig på rasten efter det.

”Kom igen Mikey, prata med mig!”
”Du vill ju inte prata med mig.”
”Jag söker ju verkligen upp dig för ingenting, eller hur? Snälla, det här är viktigt.”
Jag suckade, stannade och vände mig mot honom. Han såg blek ut, och ilskan sjönk snabbt undan och jag blev bara orolig för honom istället. ”Vad är det?”
”Ehm, det kan vi inte ta här... följer du med ut en stund?”
”Men... men jag har ju svenska snart...”
”Det här går snabbt. Snälla?”
Jag ryckte lätt på axlarna och följde med honom ut, gick till och med utanför skolgränsen, stod där lärarna (och eleverna) antagligen brukade röka på raster. Frank skrapade lätt med foten i marken och kollade ner, såg ut att försöka fundera ut hur han skulle säga det han nu hade på hjärtat.

”Alltså, Mikey... fan, det här är för svårt.” Han drog händerna genom sitt hår, lät dem stanna där som för att hålla kvar huvudet på plats när han vände upp ansiktet mot himlen. Allt om honom skrek att det var något som var hemskt hemskt fel, men jag skulle aldrig kunna hjälpa honom om han inte sa något. Jag gjorde ett försök att gå fram till honom, lägga armarna om honom, klappa honom på armen, vadsomhelst.

Han backade. Han backade, och han såg skrämd ut. Jag drog tillbaka handen som om jag fått en elstöt och såg sårat på honom.

Jag förstod nu. Han skulle säga att han inte ville riskera sitt jobb för min skull, ville att det skulle ta slut mellan oss. Han kunde bara inte säga det, för han visste hur sårad jag skulle bli – han ville ju fortfarande vara allas lilla älskling.

”Mikey...”
”Säg det bara. Snälla. Jag orkar inte vänta.”
”Jag...” Han suckade och såg bedjande på mig. ”Lova att lyssna från början till slut, och avbryt mig inte, snälla? Du måste förstå... du måste förstå...”

Hade jag fel?

Han började att berätta. ”För flera år sen träffade jag din mamma, och well... vi var tillsammans. Bara för sommaren, trodde jag, även om hon ville annat. Det skulle ändå inte funka, vi bodde inte alls nära varandra och så vidare. Den sista kvällen innan jag skulle åka igen försökte hon säga något till mig, bara det att jag inte lyssnade. Idag vet jag. Hon var gravid. Visst, barnet skulle kunna tillhöra vem som helst – låt mig prata klart! Okej, förlåt, det lät som om jag menade att hon låg med alla, men låt mig prata klart. Som jag sa – jag kunde inte veta om hon hade en pojkvän eller inte, fastän hon var oskuld när jag träffade henne. Du... Mikey, förhelvete, jag är din pappa.”

Jag stod bara och kollade oförstående på honom. Det han sa gick inte in i mitt huvud. ”Va?”
”Kommer du ihåg när jag stack dig i fingret för att ta reda på vilken blodgrupp du hade? Jag ljög. Jag skulle ta faderskapstest, och man behöver lite blod för att kolla DNA och sånt, och det kunde jag ju inte säga till dig. Liksom, du skulle tycka att jag var helt jättekonstig om jag bara 'Hey Mikey, jag överreagerar mot allt och alla och tror att jag är din pappa för jag låg med din mamma förut – kan jag få lite av ditt blod så att jag kan köra test på det och sen säga om jag är det eller inte?' Fan heller.”

Det började att gå in. Jag backade ett steg. ”M-men... Frank?”

Nej, det fanns inget fint i hela världen. Inte ens Frank var fin. Jag var bara äcklad.

”Nej, rör mig inte!”, skrek jag och backade när han försökte göra en ansats att röra vid mig. ”Rör mig inte! Är det här nåt sjukt skämt eller?”
Han skakade på huvudet, hans ögon var fulla med tårar. ”Mikey, snälla...”
”Ge fan i mig. Prata aldrig mer med mig!” Jag vände mig om, orkade inte mer, började springa. Frank skrek mitt namn, kanske för att få mig att stanna, kanske för att det gjorde lika ont i honom som det gjorde i mig.

Just då kunde jag inte tänka på hur Frank kände sig. Det gjorde bara ont, så jävla ont...

Helvete. Vad var värst – att jag var kär i min egen pappa, eller att han var kär i mig?