Give me blood meow

Det gick tre dagar. Varken mer eller mindre. Jag struntade i skolan, hade låst dörren och satt för den där kedjan som aldrig användes (för säkerhetsskull – det var ju därför den satt där, för att man skulle känna sig säker), låg bara under ett täcke och sov, eller så kollade jag på film. Telefonen ringde minst tusen gånger, men jag svarade inte. Det plingade till och med på dörren, men jag kröp bara längre ner under täcket och höll för öronen. Jag hörde Frank ropa genom brevinkastet, han sa att han ville prata. Jag ville skrika åt honom att fara åt helvete och aldrig mer komma tillbaka, men jag låtsades att jag inte var hemma istället. Han kunde gott få plågas mer. Det här var ju trots allt hans fel. Och mammas. Varför blev ALLT hon gjorde fel?
Jag hatade henne mer än jag någonsin gjort förut. Tillsammans med Frank hade hon fått in mig i den här hemska världen som bara var ett helvete och en plåga. Frank var nog mest skyldig, för det var han som fått mamma att bli så deprimerad – jag förstod det nu. Men det betydde inte att jag hatade henne mindre för det.

På den tredje dagen ville jag visa hur mycket jag hatade honom. Jag gick till skolan, ägnade honom aldrig en blick, och jag var med Katie hela tiden, lät henne aldrig låta mig gå, och hon verkade inte ha något emot det. Jag kände Franks blickar i ryggen när jag kysste Katie.

Ja, så lite betyder du, Frank. Precis sådär äckligt lite. Är du stolt nu Frank? Är du stolt över vad du gjorde?

Jag hoppades på att han bara skulle släpa bort mig från skolan, tvinga mig att lyssna på honom, kyssa mig. Jag skulle inte ha kämpat emot, skulle inte ha sagt nåt.

Katie~

Jag förstod inte den där ilskan och kylan Mikey började utstråla när han kommit tillbaks till skolan. Jag förstod inte Franks längtande och sårade blickar mot Mikey varje gång de befann sig i samma rum. Jag förstod inget alls.

Något med Mikeys uppsyn fick mig att låta bli att fråga, bara vara med honom och gå runt och vara sjuk av oro. Något var ju fel, det kände jag, men vad? Vad hade hänt mellan Mikey och Frank? Det var ju uppenbart att Mikey var förbannad och att Frank var... sårad? Hemskt var det i alla fall.

Jag hade missat att vi hade läxa i engelskan, och Frank hade inga kopior just då, så han bad mig att gå till lärarrummet efter sista lektionen och så kunde jag få kopian då.

Jag kunde inte hata Frank, för på sätt och vis förstod jag nu hans reaktion. Vem ville riskera att förlora jobbet på grund av en elev? Inte ens han skulle göra det. Jag pratade med honom igen, och han såg rent ut av sagt lättat ut. Han kanske inte klarade av tanken att det fanns någon som tyckte illa om honom pågrundav han själv. Vuxna kunde väl också känna det där behovet av att passa in, eller något sånt?

Usch, jag fick dåligt samvete.

I alla fall, jag skulle knacka på dörren till lärarrummet när jag såg en lapp upptejpad på den. KATIE stod det på den, och jag läste vidare.

Jag är tvungen att gå av personliga skäl, så jag kan inte ge dig läxan. Tro bara inte att du kommit undan nu! Dörren är upplåst och läxan ligger på mitt bord. Jag märker om du varit där eller inte. /Frank

Jag skakade lätt på huvudet med ett leende när jag testade att trycka ner handtaget. Dörren svängde upp, och doften av kaffe slog mot mig. Jag klev in och kollade runt efter Franks bord.

HÄR ÄR DET stod det på en annan lapp som var uppklistrad på en hylla ovanför ett bord i samma handstil som lappen på dörren. Brevid läxpappret hade någon skrivit Precis där och en pil mot pappret med blyerts.

Trodde han att jag var dum i huvudet eller? Högst antagligen ja.

Min blick gled hela tiden till den osorterade högen med papper, mappar och böcker i högra hörnet på bordet. Jag ville så gärna kolla om det fanns något intressant där, något alls. Liksom, Frank hade väl ett liv?

Jag kunde inte låta bli. Försiktigt kollade jag igenom några av papprena, och jag fick panik när ett av dem föll till golvet. Tänk om han kom ihåg exakt vart den legat och anklaga mig för att rota bland hans grejer?

När jag tog upp den kände jag att lappen blivit ihopknycklad ett antal gånger, och nyfikenheten tog över hand. Jag slätade ut pappret yttligare och läste igenom. Ganska snabbt förstod jag att det var en lista, och jag blev chockad över att se mitt namn på en av punkterna.

”Katie. Hon gillar Mikey, men Mikey är min. Bara min. Hon vet det inte, men kommer Mikey hålla tyst?”

Jag stod och stirrade på orden länge, och verkligheten slog mig i magen som en knytnäve.

Det förklarade ju allting. Mikey och Frank var... tillsammans. Mikeys väldigt många besök hos Frank... ville jag veta vad de gjort?

Usch. Usch! Mikey var ju MIN! Inte Franks! Inte någon annans! Det var nästan värre än att Frank avvisat mig.

Jag vägrade låta tårarna ens stiga i mina ögon. Det var inte värda det. Och de skulle inte få komma undan med det heller.

Ett leende dök upp på mitt ansikte när galenskapen tog över – jag tänkte inte på konsekvenserna av det jag skulle göra när jag letade upp rektorns rum för att skjuta in lappen under dörren.

Bara utifallatt någon skulle få för sig att säga att det var jag.