Give me blood meow

Mikey~

Det var på engelskan något hände. Det knackade på dörren, och hela klassen kollade in.

”Kom in”, sa Frank, som satt och vägde på stolen med fötterna på bordet. Dörren öppnades, och jag blev chockad över att se rektorn där. Eller, det var väl inte så chockerande – det som fick alla viskningar i klassen att tystna var att han hade knutna nävar, vitt ansikte och hans ögon skulle antagligen kunna skjuta blixtar om han bara försökte.

”Frank, får jag prata med dig en stund? I enrum?”

Frank var tyst en stund. Han såg mest oförstående ut, kanske lite rädd också. ”Visst...”, sa han osäkert och kom på fötter. ”Ehm... ni kan fortsätta jobba där ni är, spara frågorna till när jag kommer tillbaka.”
Tystnaden höll tills dörren stängdes efter dem. Alla frågade samma sak – vad hade Frank gjort som var så hemskt att rektorn såg sådär förbannad ut?

Jag satt och tryckte in naglarna i handflatorna, för ja, jag var orolig. Och rädd. Och förvirrad. Det kändes inte bra, det sa min magkänsla. Men vad fan var fel då?

När dörren öppnades väntade sig alla att Frank skulle komma in dit med ett leende, fråga vilka idioter som behövde hjälp, men det var biträndade rektorn som sa att Frank inte kunde komma tillbaka, så vi fick sluta tidigare. Jag har aldrig varit med om att det varit tystare i klassrummet än då.

”Men vad väntar ni på? Gå ut, ta er frihet?”
”Miss...”, sa Mary försiktigt. ”Vart tog Frank vägen?”

”Han... han hamnade i ett möte och kan inte gå ifrån. Det kan nog ta ett tag därborta.”
Hon ljög. Jag visste det.

Det lät som om Frank aldrig skulle komma tillbaka.

Hur det kommit ut varför Frank var borta var det ingen som visste, men helt plötsligt var det en massa folk som visste att han haft ett förhållande med en elev. Men vem? Var det någon från hans klasser – en trea? Nej usch, Frank skulle aldrig göra nåt sånt. Men vem?

Det gjorde så jävla ont i magen. Var det mitt fel att Frank var borta från skolan?

Dagen därpå kom bomben. Han var tillsammans med Mikey. Det där psykot i nian, ni vet? Alla stirrade på morgonen, men just då förstod jag inte varför. Inte förrän den första kommentaren kom.

Jag skulle aldrig glömma det. Jag stod vid mitt skåp och försökte komma ihåg vilket ämne vi hade, men det var så rörigt i mitt huvud att jag inte visste vad jag skulle göra. Någon knuffade till mig, och jag skulle vända mig om och fräsa något otrevligt, men jag frös snarare till is.

”Bögjävel, stick hem så man slipper se dig!”

Allt kaos i huvudet (och korridoren) tystnade, och jag kunde inte tänka. Bara en enda tanke for genom mitt huvud – De vet. Jag hoppas att de inte vet hela sanningen, men de vet.

Det var där helvetet tog över. Kommentarerna som haglade över mig, knuffarna.

Frank hade gjort skolan uthärdlig, och nu var han borta. Jag ville bara dö.

Det blev bara värre. Jag tänkte att om jag stod ut, bara ignorerade dem, så skulle allt bli bra.

Frank hade förstört alla de chanserna. Om jag sagt att jag var gay och tillsammans med vemsomhelst förutom Frank, så hade det tillslut blivit bättre. Nu var det just Frank.

Det var så illa att jag bröt ihop flera gånger om dagen i skolan och grät tills jag somnade när jag kommit hem. Det var hemskt. Till slut gick jag runt som någon zombie hela dagarna, orkade inte bry mig om knuffarna och slagen och sparkarna och kommentarerna. Innerst inne visste jag att det inte var mitt fel, att det här var Franks fel alltihop, men det var så lätt att glömma, när man låg under täcket på soffan och önskade att man var död.

Fan, det var Franks fel att jag existerade. Franks fel att mamma blev deprimerad. Franks fel Franks fel Franks fel. Jag kunde säga en massa saker som var Franks fel, men det jag anklagade honom mest för, det var att han skapade mig, han fick mamma att bli deprimerad och därav göra mitt liv till ett helvete. Alltså var allt som hänt, allt som gått fel, hans fel.

Hade jag trott att det inte kunde bli värre, så hade jag fel.