Give me blood meow

Inte ens Katie hade jag kvar, visade det sig. Jag vågade inte prata med henne, för jag visste att det jag gjort säkert inte var helt bra för oss heller, och hon pratade inte med mig. Hon kollade inte ens på mig. Den enda gången hon gjorde det förstod jag att saker inte var som de var innan, det var helt enkelt slut.

Åh Katie, du hade kunnat rädda mig. Du hade kunnat stoppa de där tankarna som smög sig in i mitt huvud, till och med när jag sov.

Jag skulle aldrig glömma den där dagen. Klockan var kanske två, tre – kort dag – och jag kom hem till en totalt tyst lägenhet. Jag snubblade på ett par skor och svor för mig själv, slängde in väskan hårt i väggen, som om det var dens fel alltihop. Jag sparkade av mig skorna och gnuggade mig i ögonen. Det sved oerhört i ögonen och det gjorde ont i benen. Åh, jag skulle kunna somna stående.

Som vanligt kollade jag igenom hela lägenheten, och jag stannade upp i dörröppningen till mammas sovrum. Hon låg och sov. Det var så freakin' mörkt i rummet. Varför fick hon sova bort hela dagarna medan jag var tvungen att kliva upp till samma helvete varje dag? Det var bara orättvist.

Jag blev arg – varför kunde hon inte vara normal, varför såg hon inte hur dåligt jag mådde, varför hjälpte hon mig inte, varför fanns det inte en enda jävel i hela världen som faktiskt brydde sig om mig?

Jag gick in i rummet och drog upp rullgardinerna så hårt att de nästan slog till mig, snurrade runt flera varv. ”Dags att kliva upp!”, sa jag.

Hon hade inte rört sig. Var hon seriöst så påverkad?

”Vakna säger jag!” Jag ställde mig och hoppade i sängen, men nej. Ingen reaktion. Någonstans i mitt undermedvetna sa jag åt mig själv att gå därifrån, så snabbt jag kunde, eller ringa någon – vad fan som helst, men jag skulle inte stanna. Som vanligt så struntade jag i att lyssna på mig själv, stannade kvar i rummet.

”Mamma?” Jag satte mig ner på knä och bara kollade på henne. Var hon inte lite blek? Kanske höll hon på att bli sjuk?
Jag hatade mig själv, där och då. Det spelade ingen roll hur många gånger jag än sa att jag hatade henne – alltid om det verkade vara något som var fel så blev jag orolig, brydde mig. Varför gjorde jag det? Det var inte jag som skulle ta hand om henne.

Jag skakade hennes arm försiktigt, men hon gjorde fortfarande ingenting. ”Mamma, det här är inte roligt längre”, sa jag och kunde inte hindra rösten från att darra. ”Snälla mamma, vakna. Jag är rädd.”

Helvete, varför vaknade hon inte? Jag började få panik på riktigt.

Hela jäkla jag skakade när jag tog tag om hennes handled, försökte hitta pulsen eller något. Ingenting. Jag trevade med fingrarna över hennes hals, men kunde inte hitta något alls där heller.

”Åh nej... åhnejåhnejåhnej MAMMA VAKNA, VAKNA FÖR HELVETE!” Jag började snyfta, kunde inte andas, tårarna steg i ögonen på mig. ”Snälla mamma lämna mig inte här, inte såhär, inte... vad fan ska hända med mig då?”

Fanfanfan. Tårarna kom och jag kunde inte stoppa dem, gömde ansiktet mot täcket och bara grät igen. Fanns det inget vettigt jag kunde göra?
Vad skulle hända med mig, när folk fick veta? Att inte berätta för någon var uteslutet – vad skulle jag göra med henne? Bara låta henne vara där, strunta i henne? Nej usch, tänk om hon blev en zombie? Det vågade jag inte.

Det blev för mycket. Jag orkade inte mer. Jag ville gå och lägga mig och aldrig vakna upp igen, som mamma gjort. Jag ville inte kliva upp till ett helvete som bara skulle bli värre pågrundav mamma. Det var ju bara självklart att jag skulle bli satt någonstans och ingen skulle bry sig om mig efter det. Kanske skulle det bli ännu värre där?
Nej. Nej, jag ville inte. Orkade inte. Det var nog.

Jag torkade tårarna, nu när jag bestämt mig skulle jag inte stanna för något. Jag strök mamma snabbt över håret och gav henne en puss på pannan innan jag lämnade rummet, letade upp spritflaskan i bokhyllan. Den var ny, knappt något alls var borta. Bra. Egentligen spelade det ingen roll om det gjorde ont eller inte, men jag var så nära på att fega ur bara jag tänkte på smärtan. Jag visste inte ens om det skulle fungera eller inte. Whatever – jag fick inte tänka så mycket. Tänk om jag ångrade mig, i alla fall?

Jag kommer knappt ihåg hur det gick till. Allt var så luddigt i mitt huvud, så oklart. Jag låg i min säng, i alla fall, blundade, hoppades på att det skulle gå fort. Det stod två burkar på sängbordet och flaskan hade ramlat ner på golvet och var typ tom, det mesta hade jag tagit, resten hade åkt ut på golvet. Rakbladet hade kastats på golvet, färgat mattan röd. Såren på handlederna kände jag inte ens av, ville bara att blodet skulle ge upp, försvinna från mig, som alla verkade göra nuförtiden.

Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag somnade, men jag hoppades att jag aldrig mer skulle behöva vakna igen.