Give me blood meow

Frank~

Jag hade den skumma känslan i magen att något var fel igen. Jag avskydde att jag bara kunde sitta hemma och göra ingenting, kunde inte ta reda på hur det var med Mikey och så vidare.

Mikey. Det gjorde fan ännu ondare i magen. Snälla säg att det inte hade hänt honom något.

Jag visste inte ens hur det var med honom. Åh, jag hatade mig själv. Jag kunde inte hata honom, men jag kunde hata mig, och Katie. Fan, hon fick vara med honom, han ville det tydligen, hon fick krama honom, kyssa honom, höra hans underbara skratt.

Nej, inget av det jag kände för honom hade försvunnit, och jag tyckte att det var konstigt. Jag tänkte ofta på det, på honom, på allt.

Så kom den där dagen. Jag orkade inte stanna hemma längre, orkade inte tröstäta glass framför dramaserier på tv:n. Jag var tvungen att se så att allt var okej.

Nu när jag väl hade bestämt mig stängde jag av tv:n, gick ut i hallen och slet på mig skor och jackan och sprang nerför trapporna, ut på gården. Jag ville bara se så att Mikey mådde bra, men jag hade ingen aning om vart jag skulle börja leta. Skolan lät som en bra idé, vågade ändå inte riktigt gå hem till honom, inte just då i alla fall.

Så, jag stack mot skolan och hoppades intensivt på att alla lärare skulle vara någonannanstans. Att vara avstängd suger, helt enkelt.

Katie~

Hade jag vetat att Frank skulle stoppa en i korridoren hade jag antagligen sprungit och gömt mig.

Jag blev helt sjukt jävla rädd när någon tog tag i min arm och drog mig lite avsides, och jag fann mig själv stirrandes in i Franks ögon.

”Katie. Var är Mikey?”
...Frank. Mikey. Förhållande. Alltså... euw.
”Släpp mig.”
”Katie, snälla...”
”Släpp mig, annars skriker jag, högt. Jag menar allvar!”
Han släppte min arm. ”Svara bara, jag lovar att gå snart. Vart är Mikey?”
”Jag vet inte.”
”Du... vet inte?”

”Nej. Han är inte i skolan – ta-daah! Jag har ingen jävla aning om vart han är, och jag bryr mig inte heller.”
Det var svårt att läsa av Franks uttryck. ”Katie. Om jag säger att jag tror att nåt är fel... hur reagerar du då?”
”Fel med vad?”
”Mikey.”
Jag blev tyst. ”Jag skulle nog bli orolig”, sa jag osäkert efter en stund.

”Okej. Jag tror att det är nåt som är fel med Mikey. Det är därför jag frågar. Vet du om han är hemma eller nåt?”
”Ingen aning, men vart skulle han annars vara?”

Frank kliade sig besvärat i nacken. ”Jag vet inte. Tack för hjälpen, måste gå innan nån ser mig här.”
Fan. Jag kunde inte bara vara ovetandes, det visste jag när han vände sig om för att gå. ”Jag följer med.”
”Det gör du inte.”
”Jo, det gör jag visst det.” Om något hänt Mikey var det antagligen mitt fel, men det kunde jag ju inte förklara för Frank.

”Om du inte ens bryr dig tillräckligt för att veta vart han är, varför ska jag då låta dig följa med?”

”Om du brydde dig om honom skulle du inte ens ha tänkt på ett förhållande med honom.”
Slag under bältet. Jag såg hur ont mina ord gjorde, och Frank kanske inte ens förtjänade det, men jag hade slutat bry mig. I alla fall slutat bry mig om Frank. Mikey var en helt annan sak.

”Vi säger såhär – du får följa med om du lovar att berätta precis allt som hänt sedan jag försvann.”
”Allt?”
”Allt.”
”Hela sanningen?”
”C'mon Katie, vi har inte hela dan på oss!”
Jag svalde hårt och följde efter honom. Lika bra att han fick veta, kanske.

Jag berättade allt. Ja, till och med att det var jag. Även om jag sa att jag inte vetat att det skulle bli som det blivit såg jag hur förbannad han blev, fastän han inte sa något. Blicken, händerna som knöts så hårt att knogarna vitnade...

Hjälp mig.

”Du vet att om nåt har hänt Mikey så är det ditt fel, va?”, sa han. Det lät som om han försökte låta bli att skrika.

Jag svalde hårt och nickade.

Fan. Vad hade jag gjort?