Give me blood meow

Frank~

När jag frågat klart om allting jag ville veta så blev jag tyst. Jag var så arg att det var svårt att hindra mig själv från att börja skrika åt henne. Katie själv var också tyst, jag hoppades att hon faktiskt skämdes. Jag kanske hade varit dum som litat på att hon inte skulle kolla igenom mina personliga saker, och jag skulle ha bränt upp lappen någonstans i skogen, men nej. Det hade jag inte gjort.

Men jag tänkte inte säga att det var mitt fel. Jag hade inte vetat om att någon skulle hitta listan, inte vetat om att jag tydligen inte kunde lita på Katie. Listan låg ju faktiskt i den osorterade högen med saker jag bara dumpat där, och rätt långt ner dessutom.

Mikeys hyreshus kom inom synhåll. Nästan utan att tänka på det ökade jag takten. Jag drog upp dörren, gick upp till andra våningen med Katie tätt i hälarna. Jag testade att knacka först, men var för otålig för att vänta. Tryckte prövande ner handtaget och blev lite förvånad när dörren svängde upp.

”Mikey?”, ropade jag och väntade några sekunder. Inget svar. Vart var ungen? Jag svalde hårt och gick in, började att kolla igenom rummen. Katie behövde inte ens fråga, utan började också kollade igenom rummen.

Skriket. Det fick mig att kasta mig iväg från vardagsrummet och bli attackerad av Katie i en dörröppning.

”Mikey!”, sa hon, även om det knappt var mer än en viskning. Hon var alldeles blek och såg chockad ut.

Jag tog mig förbi henne och såg honom. Först blev jag lättad, sen förvirrad. Om han var här, varför svarade han inte då?

Sen såg jag. Katie hade inte skrikit utan anledning – hon hade en anledning.

”Fan”, var allt jag fick fram. Vad som hände efter det var så förvirrat, kändes som om jag bara stod på andra sidan om ett glas och kollade på. Som om jag stod och bankade med händerna mot glaset, skrek, men det fanns ingen som hörde. Var det precis så Mikey känt sig förut?

Jag kommer knappt ihåg något alls, förutom all den där förvirringen, försöken att få Mikey att vakna, försöka få kontroll över situationen, försöka få Katie att sluta skrika, få henne att lyssna på mig, få henne att hjälpa till. Och röttröttrött. Det fanns överallt, på mina händer, kläderna, på Mikey, golvet, fanfanfanfan jag hade fått panik.

Hur jag hamnade i en stol brevid en sjukhussäng var bara läskigt att jag inte visste. Jag gömde ansiktet i händerna, försökte tänka. Vad hade jag gjort av Katie, vart var hon? Kanske hade jag fått henne att gå hem. Vart hon än var, så fick hon antagligen klara sig själv. Vad som än hände skulle hon klara sig.

...men Mikey då?
Jag tänkte inte lämna rummet förrän jag visste.

”Mikey”, viskade jag och flyttade stolen närmare sängen, såg ner på honom. Det mörka håret fick honom att se ännu blekare ut än vad han redan var, och lyset i rummet fick honom att se lika vit ut som ett lakan. Det skrämde mig, och jag önskade så mycket att det gjorde ont att han skulle öppna ögonen, se på mig, le. Tårarna steg i mina ögon och jag strök honom över kinden. ”Snälla gör inte såhär mot mig. Jag vet att du hatar mig, men snälla, dö inte från mig. Stanna. Jag såg... jag såg Louise också, och fan, jag är så jävla ledsen för din skull.” Tårarna föll innan jag kunde stoppa dem. ”Snälla säg att det inte är försent. Snälla vakna. Jag älskar dig, vad du än tycker om mig. Jag vill hjälpa dig.”

Vad skulle jag göra om han faktiskt inte vaknade upp?