Give me blood meow

Mikey~

Allt var så... jag vet inte om det går att beskriva i ord. Allt var liksom luddigt, vitt. Det fanns inget att se, inget att undra över. Jag kände ingenting, det gjorde inte ont någonstans.

Om det var döden så ville jag gärna stanna kvar där. Jag hade inget emot att inte känna något alls.

Som på kommando började det sticka i fingertopparna och tårna. Det vita blev svart, det luddiga blev normalt. Jag kunde höra ett pipande ljud, kunde höra ljudet av andetag, kunde höra... snarkningar? Jag brukade väl inte snarka?

Jag kunde röra på fingrarna. Sakta men säkert kom känseln tillbaka till fötterna, kröp sig uppför benen, fick det att kittla och klia. Samma sak hände med armarna. Ögonlocken kändes tunga och jag hade inte ork nog att öppna ögonen, inte än. Jag svalde hårt, försökte att inte störa mig på det pipande ljudet eller att något satt fast i min näsa. Det stack lite i armen också.

Vad hände med det där att inte känna något alls? Det hade ju varit härligt. Nu kunde jag känna hjärtat slå, lakanet under mig.

Jag öppnade långsamt ögonen och såg upp på ett vitt tak. Det måste vara ett tak, i alla fall. Eller så var himlen helt enkelt täckt med moln. Helvete, det gick ju inte att tänka, det var segt som cement i mitt huvud. Jag vred lätt på huvudet och såg någon sitta på en stol, lätt tillbakalutad och sova. Jag antog att han sov i alla fall, eftersom det inte var från mig snarkningarna kom.

...Frank?
Fan, vart var jag egentligen?

Jag stönade lågt och försökte sätta mig upp, men det gick inte så bra så jag gav upp. Jag drog en hand över ansiktet. Det borde vara olagligt att ha så ont i huvudet som jag hade just då.

Vad gjorde jag på ett sjukhus? Jag var ju död. Och vad i hela världen gjorde Frank där?

Apropå Frank så började han att vakna till. Han sträckte på sig och gäspade stort, öppnade ögonen och såg på mig. Han ryckte till. ”Mikey!”

Fan, jag hade saknat när han sa mitt namn. Saknat hans röst, saknat hela honom. Men vad gjorde han där? Snälla säg att han inte var död, han med. Och varför fanns sjukhus på andra sidan, mådde man inte automatiskt bra, liksom återställs som innan man förstörde sig själv?

Om inte...

Om inte någon hade hittat mig. Åh, Frank... nej. Snälla säg att det inte var så.

Jag började bli normal igen, började komma ihåg, började känna efter, och jag levde. Jag var redan irriterad på det där pipande ljudet som inte kunde vara annat än mina hjärtslag.

Jag blundade hårt, vred undan ansiktet och försökte kämpa tillbaka allt jag kände just då. Förstod Frank inte att den som försökte ta livet av sig ville dö? Det gjorde så jävla ont, för nu var allt kört. Jag skulle inte kunna bo själv, jag skulle flytta någonstans och JAG VILLE INTE.

”Mikey?” Frank reste på sig och satte händerna på sängen.

”Varför, Frank?” Min röst var hes, som om jag inte pratat på evigheter. Hur länge hade jag legat där?

”Mikey...”

”Fattar du inte?” Tårarna steg i mina ögon, och jag gjorde inget för att hindra dem från att falla. Det spelade ingen roll, inget spelade någon roll. ”Fan...”
”Ssch, Mikey, gråt inte...”
Jag ville fråga honom varför han grät då. Jag ville fråga honom hur han hade kunnat sätta mig till den här världen och hur han kunnat lämna mig sådär. Det var så mycket i mig just då, förstod han inte det?

”Varför?” Jag kunde inte säga mer än så, klumpen i halsen höll på att kväva mig. Frank verkade förstå i alla fall.

”Jag vet inte”, viskade han och strök mig över kinden med pekfingret. Jag lät honom. ”Jag vet faktiskt inte. Jag... jag kände bara att något var fel, så jag gick till skolan för att leta efter dig, för att se att du mådde bra, men du var inte där. Mikey, kan du tro att trots allt jag gjort så älskar jag dig?”
Jag skakade på huvudet. ”Frank...”
”Nej. Lyssna. Snälla. Jag struntar i om du hatar mig eller inte, jag struntar i hela jäkla världen, men -”
Jag drog honom intill mig, pressade mina läppar mot hans. ”Jag sa åt dig att hålla tyst”, mumlade jag, och han slutade protestera efter en kort stund. ”Jag vet. Frank, tro mig, jag vet. Men snälla, var bara tyst. Vi kan prata sen.”
Han nickade och flyttade läpparna till min panna. ”Lova bara att inte dö från mig. Aldrig någonsin.”
Jag svarade inte, kramade honom bara hårt. Satt där i sängen med armarna om honom, blundade, och kände mig för första gången trygg för första gången på evigheter.