Give me blood meow

Mikey~

Jag måste stå ut. Klara av de två sista timmarna i skolan. Inte skolka, inte skolka...

Fan. Skulle jag ens klara det? Jag ville så gärna dra, bara få slippa skiten.

Ingen pratade, jag pratade inte. Ingen brydde sig, jag brydde mig inte. Ingen ville, jag ville inte ha med dem att göra.

Jag skruvade upp volymen på musiken, då jag såg henne.

Ängeln.

Hon gick där med en tjej som inte alls skimrade, och skrattade, pratade.

Jag stod och kollade efter henne, kände mig som en idiot.

Fan, det var hon. Ängeln. Hon med blont hår. Med vingarna infällda innanför skjortan hon hade på sig.
Tyst gick jag efter. Jag var bra på att inte dra till mig uppmärksamhet, vilket jag drog nytta av nu, gick några meter efter dem och kollade bara då och då på dem.

Hennes kompis viskade något i hennes öra, och Ängeln vände sig om och våra blickar möttes. Hon log bara mot mig, och jag trodde inte på att hon log mot mig.

Det måste vara någon bakom mig.

Jag vände och gick iväg, och jag vände mig aldrig om.

Frank~

Jag hade varit med om värre lektioner.

På engelskan frågade mina extremt nyfikna elever om de kommande biologilektionerna – skulle vi bara snacka teknik eller ha praktiska övningar?

Det gick så långt att jag blev tvungen att bli sträng, och efter det tystnade dem. Allihopa.

Trots att jag var lättad över att de faktiskt höll käften, saknade jag det vanliga tjattret. Det var FÖR tyst. Så tysta brukade ingen av dem vara.

Med undantag av Mikey.

Han var så... tyst, hela tiden. Jag ville hjälpa honom, eftersom han verkade balansera precis på gränsen mellan IG och G. Han verkade aldrig anteckna, och läxor blev sällan inlämnade. Prov kunde det hända att han inte ens dök upp till.

Trots det gav jag honom några fler poäng än vad han hade förtjänat. Var det för att jag tyckte synd om honom? Gjorde jag det?
Klart att jag visste vad som var felet – allt stod i mappen hos rektorn. En mapp med hans namn på.

Visserligen hade alla elever en mapp, men de var inte lika intressanta.

I det hela stora var det synd om honom, och jag kunde inte hjälpa någon som inte ville ta emot hjälp.

Jag suckade och lade ifrån mig pärmen jag höll i på skrivbordet.

Inte rådde jag för att pojken var speciell. Det var han, och han kunde bli en stjärna på vad han än ville, om han bara orkade. Om han fick hjälp.

Men vad fanns det JAG kunde göra?