Give me blood meow

Mikey~

Jag satt utanför kuratorns rum med armarna i kors på bröstet.

Eftersom jag stack igår från socialkärringen var de alla arga. Men de brydde sig inte. Det var bara deras jobb. Inget annat.

Varför satt jag där och väntade, egentligen? Jag visste fortfarande att det inte hjälpte.

Inget hjälpte.

Den enda som skulle kunna tejpa ihop mig, hon visste det inte. Hon bara fortsatte göra livet till en enda röra av oro och helvete.

Ängeln, kanske? Kunde hon hjälpa mig?

Varför skulle hon vilja det?

Jag kom på en anledning till varför jag satt där och väntade; Jag behövde någon att ta ut min ilska på. Min ilska mot världen och hela jävla mänskligheten.

Det var ju så det var. De förstörde precis allt. Varför fanns liv? Varför fanns människor? Vad var meningen med ALLT, egentligen?

Det fanns bara lidande, bara oro, bara krig, bara ondska. Det fanns inget bra.

Jag hade ofta såna här tankar, och självmord hade jag övervägt också. Jag hade till och med försökt. Hittills hade det inte gått något vidare, eftersom jag fortfarande – uppenbarligen - levde.

Var jag inte redo? Var det något som höll mig kvar?
Jag trodde inte det. Ingen höll mig kvar, inget var egentligen värt att leva för.

Eller så straffades jag bara. Blev tvingad att vara i samma helvete hela livet ut, tills jag skulle bli gammal.

Klaustrofobin slog in. Jag reste mig upp och sprang ut ur skolan.

Folk stirrade, och jag brydde mig inte – det gjorde ju inte de heller.

Jag klev in i lägenheten och stoppade nycklarna i fickan. ”Hallå?”, ropade jag.

Helt tyst.

Med bultande hjärta började jag att kolla i alla rum. Fortfarande tomt.

Inte förrän jag kom in i köket såg jag mamma stå och röka ute på balkongen.

Nykter, det syntes. Annars hade hon inte alls tänkt på att ställa sig utomhus.

Helt plötsligt klarade jag inte av att se henne mer än så. Hon var anledningen till att allt gick åt helvete.

Hon med cigaretter och flaskor gömda i bokhyllan och sömnpiller som hon tagit överdos av fler gånger än jag orkat räkna.

Jag vände om och gick in på mitt rum. Dörren smälldes igen bakom mig.

Det var litet och mörkt, och min ö ute i stora havet. Jag drog upp rullgardinen och öppnade fönstret, ville få in så mycket av den klara vårdoften som möjligt.

Snön låg kvar på marken, men våren kom, det kändes i hela kroppen. Instängdheten jag alltid kände lättade alltid i början på året – ett år att kunna vrida på, få allt eller det mesta att bli okej.

Men jag var tvungen att vara realistisk.

Det skulle aldrig gå.

Senaste gången jag varit så rädd för att bli ensam, det var några år sedan.

Hade kommit hem, trott att allt var som vanligt – mamma borta, mamma full.

Det hade varit så onaturligt tyst, när jag kommit hem. Hon hade legat på sin säng, som att hon sov. Jag hade försökt väcka henne, och när det inte gick hade paniken tagit tag om mig. Jag hade sprungit till grannarna med gråt i rösten och försökt prata så att det förstod.

Sedan hade hon flyttats till ett behandlingshem långt bort, och jag hade fått hänga med, kunde inte lämna henne. Ville inte.

Jag hade haft chansen till ett LIV, till ett liv utan all den här skiten.

År efter det där hade jag sprungit in till mamma varje timme på natten, kunde inte sova, inte när jag visste att någon dag när jag vaknade skulle hon vara borta.

Det gick bort allteftersom, och ibland hade jag kommit på mig själv med att önska att hon inte existerade.

Louise. Hon som gjort mitt liv till ett helvete.

Katie~

Jag kunde inte släppa det – det gick inte!

När Mary viskat att den skumma killen från klassen följde efter oss, och våra blickar hade mötts...

Jag trodde att jag skulle dö. Hans ögon var så jävla fina.

Uppenbarligen var det bara jag som tyckte det. Mary sa att han såg freaky ut.

Hela skolan var en freakshow, med fjortisar och folk som gjorde allt för att passa in.

Inte han. Han var udda. Kanske därför folk var rädda för honom.

Ja, rädda. Det hade snackats en hel del, när han var ny. Det kom jag ihåg, för jag hade tyckt att han var snygg, och Mary och Emmie hade bara skrattat åt mig.

'Vadå snygg? Är freaket snygg?'

Han såg gullig ut, på ett annorlunda sätt. På ett sätt påminde han om Frank, hur det nu var möjligt. Båda var annorlunda.

Speciella.

”Hallå, Katie, lyssnar du ens eller?”
Jag kollade förvirrat på Mary. ”Förlåt, vad sa du?”
”Har inte snubben nåt fuffens för sig?”
”Bara för att han är udda eller?” Behovet av att försvara honom hade dykt upp från ingenstans. ”Jag slår vad om att hälften av allt som sagts om honom är skit.”
Jag orkade inte, orkade inte stanna och höra Mary prata om sånt hon inte visste något om.

Därför gick jag utan ett ord iväg, bara lämnade henne ståendes där, och gick hemåt.

Väl hemma slängde jag axelväskan på golvet innanför dörren och sparkade av mig skorna.

Tinkerbell, min katt, kom ut i hallen och gned sig runt mina ben.

Jag suckade, log och satte mig på knä innan jag lät henne hoppa upp på mig. Hon spann så som bara katter kan när jag kliade henne bakom öronen och under hakan.

Han var ingen man kunde prata med, helt klart. Han var säkert som en dörr. Utanför, i världen, är han tuff och tyst. När man kommer in, då var han säkert en nallebjörn. En nallebjörn med otroliga ögon.