A drug store without a store - 4
Mikey~
Nästa dag kunde jag knappt tro det.
Hon kollade på mig! Hon, Ängeln! HON LOG TILL OCH MED!
Även om jag var på tok för feg för att le tillbaks, eller vinka, kollade jag bara bort.
Det KUNDE ju ha varit någon annan hon vinkade till. Vågade inte hoppas på att någon brydde sig.
Efter engelskan rörde Frank vid min arm. ”Kan jag få prata några sekunder med dig bara?”
Jag nickade och väntade på att de sista eftersläntrarna skulle försvinna ut genom dörren.
Frank satt på katedern och kollade på mig. ”Kom hit”, sa han.
Trots att han lät vänlig tog jag bara ett myrsteg. Det fick honom att le.
”Vi måste prata betyg, du och jag.”
Jag nickade bara och kollade bort.
”Du klarar dig rätt... bra. Vissa mål når du inte, andra gör du. Men betygen vill jag att du förbättrar. Det här är sent påtänkt, med tanke på att det är sista terminen i nian, men om du bara anstränger dig lite mer, deltar i klassen så skulle jag bli nöjd.”
”Men jag förstår ju.”
”Visa det då. Jag tror på dig – du är duktig, det har jag sett på det du lämnat in. Det är skolkandet, delaktigheten och inlämnandet av läxor som jag vill ha en förbättring på.”
”Varför?”
Frank såg lätt förvånad ut, och innan han hann öppna munnen fortsatte jag.
”Inget spelar fan nån roll, och jag tänker fan inte försöka bry mig när ingen annan gör det. Det är ditt jobb att lära alla elever nåt, men det betyder inte att du bryr dig.”
Sedan gick jag.
”Mikey!”
Sa han Mikey? Ropade han efter mig med äkta oro?
Nej, såklart att han inte gjorde. Jag bara fortsatte att gå.
Frank~
Jag kunde bara se efter honom.
Han verkade inte må bra. Ändå gick han hos kurator, socialen och psykolog.
Det lät som att han inte brydde sig. Det var ingen vanlig ”tonårstrots”, så att säga. Det var... mer. Djupare.
Jag suckade och hoppade ner från katedern innan jag samlade ihop mina saker och gick till lärarrummet.
En intressant diskussion pågick där inne, med höjda röster. Jag stannade utanför och lyssnade.
”Han bara gick iväg! Han kom aldrig ens in i rummet!”
”Vi måste prata med honom.”
”Han har en sån attityd som är så dålig...!”
Allt det där var rentav skitsnack. Jag öppnade dörren, och det blev tyst. Jag nickade kort och gick till mitt skrivbord.
De fortsatte prata, men lågmält. Som att de hoppades att jag inte hört.
”Vem är Mikey's mentor?”, frågade jag oberört utan att kolla på dem.
”Anneli”, sa Klas efter en kort stund.
Jag gick mot svenskasalen.
”Anneli, får jag fråga dig en sak?”
De sista eleverna hade lämnat salen, och hon kollade upp på mig med ett leende. ”Självklart.”
”Brukar Mikey gå till dig?”
Det tog en stund innan hon kopplade ihop namn och person. ”Nej”, svarade hon till slut. ”Han kommer aldrig, inte ens om man säger åt honom.”
Jag nickade, tyckte att jag såg honom precis utanför, väntandes på att lektionen skulle börja. ”Tack”, sa jag och gick ut, ställde mig brevid honom.
Jag trodde henne inte.
”Mikey”, sa jag, och han kollade automatiskt upp. Han fick något hårt i blicken.
”Vad?”
”Jag ska inte dra upp betyg igen”, försäkrade jag. ”Jag vill bara veta om du brukar gå till din mentor.”
”Ja”, svarade han. ”Jag har försökt, i alla fall. Men varje gång jag kommer dit säger hon att hon inte har tid, eller annat, som att hon måste gå. Och varje gång hon försöker prata med mig har jag fan ingen lust.”
Jag nickade. Allt föll på plats.
Mappen, hur han var i skolan, folk runt om honom. Hade någon ens frågat hur det gick hemma och sånt?
Ingen förstod. Han hade försökt, och ingen annan ville försöka.
Jag nickade igen, och han kollade konstigt på mig innan jag vände om gick mot rektorns kontor.
”Dan?”
”Ja, Frank?” Rektorn kollade inte upp, men jag visste att jag hade hans uppmärksamhet.
”Kan jag få ta Mikey som mentorselev?”
Tystnad. ”Har inte han Anneli?”
”Jo, men det funkar inte. Hon vill inte prata med honom när han försöker ta kontakt. Du vet ju att han är tyst av sig, och att han har försökt är ju helt otroligt. Men om en vuxen inte kan ta emot det, är inte det värst?”
Rektorn nickade långsamt och fundersamt. ”Jag ska prata med båda”, sa han, och såg protesten i mina ögon. ”Mikey måste ju få säga vad han tycker om det här också.”
Såklart. Annars skulle det bli värre. Min tur att nicka.
