Give me blood meow

Mikey~

När jag fick höra att jag skulle till rektorn blev jag förbannad.

Det var säkert tack vare Frank. Han hade tjallat på mig, eller något. Hur han nu kunde ha gjort det.

Vuxna accepterade inte privatliv.

Trots att jag inte vågade gå iväg så gjorde jag det, var helt enkelt tvungen.

Jag kunde få skrika om Frank.

”Kom in.”
Jag klev in i rummet med mörkt skrivbord, och mannen som satt där bakom hade grånat hår, kostym och glasögon.

”Michael...”
”Mikey”, rättade jag automatiskt.

”Mikey.” Han log. ”Jag vill prata med dig om din mentor.”
Jag blev rätt förvånad. Jag trodde att det var något helt annat.

”Har du tagit kontakt med henne någon gång?”
”Ja. Flera gånger. Hon säger att hon är upptagen, eller att hon inte kan just då, varenda gång man kommer.”
”Hon säger att du inte går till henne alls.”
Jasså, det var på det viset? Han tog säkert hennes parti.

”Hon ljuger! Jag försöker, men inga jävla vuxna hjälper till, det blir bara värre!”

Jag skrek ut det, kanske skrek jag om hur orättvist allt var och att ingen brukade tro mig och sånt, och jag kunde inte andas.
Och han stoppade mig inte. Han bara satt där och kollade på mig tills jag drog efter andan, sjönk ihop i en stol och grät.
Varför jag grät visste jag inte själv. Kanske för att jag kände mig så tom. Jag var tom. Det fanns inget i mig. Inget alls.
När allt tog slut kollade jag bara ner.

”Frank, din engelska och biologi-lärare...”, började han, ”han är en bra kille. Han har bett mig att fråga dig om du kan tänka dig att byta mentor?”
”Till vem?”
”Till Frank. Frank kommer alltid att vara tillgänglig att prata med. Han är som sagt en bra kille.”
Jag kollade på honom, som om han pratat på arabiska. ”Ingen bryr sig. Inte ens han.”
”Jo, det är klart att han bryr sig. Annars hade han inte frågat, eller hur?”
Det stämde inte. Vad det än var, stämde det inte. Han kunde inte bry sig, inte på riktigt.

Rektorn log vänligt. ”Jag vet om du har svårt att tro på det, men det finns bra vuxna där ute. Du behöver någon som Frankie.”
”Frankie...?”
”Ja, förlåt. Frank.”
… Frankie? Frankenstein. Jag log lite.
”Går du med på att byta?”
Om det skulle bli bättre så... Jag nickade, och rektorn såg extremt glad ut.

Jag gick hemåt direkt efter – rektorn hade gått med att berätta ”den glada nyheten” för Frank(ie), och låta mig få gå hem.

Allt kändes något enklare. En bra vuxen kanske skulle lyssna nu.

OM, ja, OM han var bra... skulle jag fortsätta behöva gå hos psykologen och socialen då eller?
Jag visste inte, och jag var en kontrollberoende kille. Men idag spelade det inte roll.