Give me blood meow

Frank~

Treorna var alltid svåra att avsluta med.

Mitt schema var konstigt, och jag hade gått och bett om att få ändra, men rektorn hade inte lyssnat.

Ändrade han mitt schema, skulle han få ändra allas. Igen.

Men, ärligt, fem minuter att avsluta, byta papper och komma till nästa klass?

Jag var fortfarande mänsklig.

Nåja. Jag bad Claire, en annan biologi-lärare, att ta över femmorna.

När Mikey var sådär tidig självmant kunde jag nog inte ignorera det. Han skulle nog bli rätt sur.

Mikey följde efter när jag tog mina saker och gick mot lärarrummet. Jag dumpade allt på skrivbordet och drog händerna genom håret.

”Så... jaha...”, sa jag, mest för att tystnaden inte skulle fortsätta.

Mikey verkade van vid tystnad. Han kollade ner på golvet, stod där tyst, helt ointresserad av världen runt omkring.

”Hur anser du att det går för dig i skolan?”
”Bra, antar jag.”
”Mer än så, tack. Förklara. Vad gillar du mest i skolan?”
Han såg panikslagen ut.

Jag kanske gick lite för fort fram. Jag log mot honom. ”Okej, vi tar om det. Vad gillar du mest i skolan?”
Hans blick gick från ren panik till kylig ilska. ”Jag är inte efterbliven.”
”Det har jag inte sagt, och det kommer jag aldrig att säga.”
”Nä, inte till mig i alla fall.”
Hans tonfall fick mig att höja på ögonbrynen. ”Så du menar att jag skulle gå och snacka skit om elever med lärare?”
Han nickade. Jag ville faktiskt slå till honom.

”Jag vet inte vad andra lärare du har haft har gjort, men det är något jag aldrig skulle göra. Det som sägs till mig, stannar hos mig, om det är personligt. Det finns saker man måste prata och rådfråga andra om, och då nämner jag inga namn. Försök motargumentera nudå.”
Mikey flinade. ”Du läser folk snabbt, va?”
”Hyfsat. Men du är ta mig fan en svår jävel.”
Han skrattade kort.

”Du vet... du är bra mycket kaxigare här och nu, än i klassrummet. Är du rädd för vad andra tycker om din åsikt? Är du bara rädd för att någon ska komma nära, börja fråga och undra? Det finns saker du inte vill dela med dig av, sånt som du hållit käften om hela livet.”
Mikey var tyst innan han flinade. Ögonen förblev hårda. ”Vem tror du att du är, Sherlock Holmes eller?”

”Typ. Kanske. Jag tror att jag är något.”
”Hah.”

”Vad är du då? Batman?”
”Nä. Jokern. Eller Riddler.”
”Haha, nej, inte Riddler. Du är inte så gåtfull. I så fall Jokern.”
”Deal.”
Vi flinade mot varandra. Jag märkte själv hur han slappnade av, tog det lugnt.

Jag visste att jag var en lugn person, och hade många gånger hört att jag hade ett lugnande intryck på folk. Det bara var så.

”Alright, Sherlock”, sa Mikey retsamt, ”jag måste dra.”
”Vart ska du?”
”Hem.”
”Och varför?” Jag log mot honom.

”För att jag har en sak att göra.”
”Och varför tror jag dig inte?” Jag litade alltid på magkänsla, och den skrattade och sa att han ljög, att han bara ville hem.

”Du har mig de två sista lektionerna idag. Stå ut.”
Han stönade. ”Biologi. Kul. Hade du inte kunnat bli lärare i ett annat ämne?”
”Som...?”
”Som typ... typ... eh... nåt annat?”
Jag skrattade till. ”Nej”, sa jag. ”Det bara blev så.”
Han nickade kort och gick mot dörren. ”Jag stannar väl då”, sa han innan dörren stängdes bakom honom.

Mikey~

En enda gång hade jag pratat med Frank, och allt var redan bättre.

Han var inte alls så tråkig och seriös som alla andra.

Och så hade jag sluppit SO. Därför var jag glad.

Eller, det var vad jag försökte intala mig i alla fall.

Såg inte hela skolan annorlunda ut? Var det bara jag som inte stod ut?

Det kanske var så. Alla kanske förstod grejen med att gå i samma banor varje dag, men inte jag.

Jag hade aldrig förstått, förstod inte, skulle aldrig förstå.

Kanske lika bra att gå?

Nej. Fan, Frank var i korridoren. Han skulle se, han skulle förstå. Han kunde tvinga tillbaks mig.

Men biologi just nu... Nej, skulle jag verkligen inte gå då?

Jag satt längst bak i klassrummet och lyssnade på Sum 41. Ingen brydde sig om det, och jag brydde mig inte om dem.

Fast, jag såg att Frank kollade mot mig... Han fick tycka vad han ville. Jag brydde mig inte.

Tills han viftade med pekfingret mot mig, till sig. ”Kom hit”, mimade han.
Jag reste mig upp och gick dit.
”Varför är du inte med?”

Jag ryckte på axlarna.

”Vill inte, eller orkar inte?”
”Både och.”

Han bara satt där och kollade på mig innan han kollade bakom. ”Katie!”, sa han, och en tjej kollade upp. ”Mikey är i eran grupp.”

Jag gav Frank en mördande blick och mimade 'Jag ska döda dig' samtidigt som Katie sa okej.

Det som förvånade mig mest, det var att hon inte lät arg. Hon lät glad.

Jag gick dit och sjönk ner på en ledig stol.

”Hej”, sa hon som hette Katie, och jag kollade upp och nickade kort.

När jag kollade på henne, kunde jag inte sluta.

Varför hade jag inte sett från början, att det var Hon?