A drug store without a store - 8
Katie~
Jag log lite mot honom och kastade en hastig blick mot Frank.
Han såg rätt... nöjd ut.
Det var helt tyst runt bordet en stund. ”Såå...”, sa jag, mest för att bryta tystnaden. ”Vad tycker du?”
”Om vad?”, sa Mikey.
”Om abort.”
”Att om man inte vill bli gravid ska man inte ha oskyddat sex från början.”
Det var två saker med det han sa som imponerade på mig:
-
Han var rakt på sak, och lät helt seriös.
-
Det var en vettig åsikt.
Under den lektionen blev det en debatt mellan Mary och Mikey. Jag blev förvånad över att han vann och hade starka motargument hela tiden.
Efter lektionen snackade hon såklart skit om honom, och jag tänkte för mycket för att orka säga ifrån.
Det var något med Mikey, något speciellt, läskigt och mystiskt.
Jag märkte inte att flera från klassen kommit till oss, och inte heller att Mary berättat den osanna version av vad som hänt där inne.
Inte förrän någon sa ”Mikey? Freaket?”
”Håll käften”, sa jag till Luca, och allt bara stannade upp.
Hjärtat slog som att jag sprungit, när jag i själva verket stått upp för någon.
”Vad sa du, Katie...?”
”Jag sa åt dig att hålla din stora feta käft om Mikey.”
Mary gapade.
”Känner ni honom eller?” Jag kollade på dem alla. ”Vet ni om allt ni säger stämmer?”
”Dudå? Känner du honom eller?” Luca log triumferande när jag inte svarade.
”Nej, men måste jag snacka skit för det? Tänk om han är världens schysstaste?”
Alla började skratta.
Arg på dagens samhälle vände jag och gick, och kollade aldrig bakåt.
Mikey~
Skulle jag döda Frank?
Klart jag skulle. Trots att det varit Hon han lyckats sätta i samma grupp som, hade han lagt sig i. Något jag hatade, det var när folk gjorde som Frank.
Ändrat: Jag hatar Frank. HATADE. Hatadehatadehatade.
Jag var stolt över mig själv. Hela dagen hade jag klarat av, och var nu påväg hem.
Det var inte ovanligt att mamma inte var där. Jag visste aldrig när (och om) hon kom, och jag orkade inte oroa mig längre.
Hon kom när hon kom, helt enkelt.
Jag sparkade av mig skorna och gick mot köket, hade inte ätit något på hela dagen. Bokstavligt talat.
Jag fick igång stereon och lyssnade på My Chemical Romance på hög volym medan jag kollade kylskåpet.
Jag kunde alltid göra pannkakor. En liten sats, såklart.
Precis när jag skulle börja plingade det på dörren. Något chockad gick jag mot den och öppnade.
Och jag blev ännu mer chockad.
Katie stod där, och hon log. ”Hej”, sa hon.
”Hej...”, sa jag misstänksamt. Hon skrattade till. ”Vad gör du här?”
”Det är en lång historia. Men det var mest så att jag ville vara med dig.”
”A... ha...”
Hon log igen. ”Får jag komma in?”
Jag nickade och steg åt sidan, lät henne komma in.
Hon for runt lite med blicken medan hon drog av sig jackan. Hon höll den frågande mot mig.
”Häng den bara där den får plats.”
När Katie hittat en ledig krok och tagit av skorna gick vi runt ett varv i lägenheten.
”Fint”, sa hon, och jag skrattade till. ”Vad?” Hon såg roat på mig.
”Jamen... kallade du nyss den här lägenheten för 'fin'? Kollade du nånting eller?”
Hon skrattade till. Det jag sa stämde nog. Det såg rätt illa ut.
”Vad gjorde du innan jag störde?”
”Skulle göra pangkakor...” Fan, två saker som jag noterade var att jag sa panGkakor, och den andra var att min mage knorrade.
Hon skrattade till igen. ”Jag kan hjälpa till?”
”Kan du flippa pannkakor?”
”Nä.”
”Inte jag heller.”
Hon skrattade till. ”Okej.”
”Så det får gå som det går. Fast vi måste göra smeten först.”
Det var faktiskt riktigt kul. Vi skrattade en hel del, eftersom vi var efterblivna och mätte fel och skvätte mjöl hit och dit, och vi såg ut som övermjölade pepparkakor när vi äntligen skulle grädda första pannkakan.
”Kolla nu, kolla nu, men kolla nurå!”
Katie skrattade och kollade, och jag skulle flippa pannkakan. Den for på min arm, så jag tjöt till och slog iväg den.
SMACK!, sa det när den träffade väggen på andra sidan av köket.
Vi kollade tyst på den innan vi vek oss dubbla av skratt. Vi skrattade tills vi grät.
Tillslut sjönk jag ihop på golvet för att benen inte klarade mer, och jag bara satt där och skrattade.
Vi var inte kloka någonstans. Och jag gillade allt med det.
Efter ett flertal olyckliga (olyckliga? Vi garvade som fan!) olyckor var pannkakorna klara, och vi hade ätit upp dem.
Vi stod i vardagsrummet och bara kollade på varandra. Det vill man ju bra gärna säga va? Nej, jag stod och gjorde allt jag kunde för att undvika hennes blick.
Det kändes så konstigt. Det var så himla länge sen jag pratat och skrattat med någon som jag gjort med Katie, och jag hade gillat det. Hon var schysst, frågade aldrig jobbiga saker.
Men nu då, vad gör man när allt liksom är... slut? Ska man säga hejdå, vi ses i skolan imorrn, och sen, skulle jag krama henne eller bara vinka?
”Du, det här var askul, men jag måste verkligen dra”, sa Katie med ett beklagande leende. ”Men vi ses imorrn.”
Hon.
Kramade.
Mig.
Jag stod som någon staty och bara kollade på henne, men hon log och tog på sig skorna.
”Ses!”, ropade jag innan dörren stängdes efter henne.
Jag måste ju vara socialt efterbliven, at least.
