Give me blood meow

Katie~

Åh, jag saknade Mikey så fort jag gått ut. Han var verkligen inte som alla andra trodde, och jag ville visa dem det, få dem att sluta kolla konstigt på honom. Han var jättegullig, lite läskig dock. Man visste inte riktigt vad man vågade och inte vågade säga.

Bäst för honom att han var i skolan nästa dag, så att jag skulle få träffa honom igen.

Frank~

Det var lunchrast, och jag gick helt i mig egen lilla värld. Något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på det. Stämningen i klassen på engelskan hade varit rent ut sagt fientlig. Jag hade frågat efter tio tysta minuter vad som var fel, men ingen hade svarat. Allt jag noterat var att Katie såg förbannad ut, Mary verkade ignorera allt, resten av klassen var förvirrade eller arga, och Mikey... han hade sett rädd ut. Vad hade han varit rädd för?

Den där känslan av att något skulle hända gjorde ont, och jag var faktiskt sjukt orolig. Något sånt här hade aldrig hänt förut, och att jag inte förstod gjorde det bara ännu värre.

I korridoren några minuter senare satte allt igång.

”Ey, Mickey, flytta på dig.”

”Men mitt skåp är ju här...”
”So?”
”Varför får jag inte stå här?”

”Flytta bara på dig, emojävel! Var inte så jävla jobbig!”

Jag såg något hårdna i Mikeys ögon. ”Håll käften.”

”Vet du vad jag hört om din mamma? Om dig? Att hon är en jävla hora som knullar med vem fan hon än kommer över.”
Jag började att springa mot dem, blev själv rädd för Mikey's uttryck.

”Jag menar, c'mon, vem är din pappa? VET du ens det? Skulle inte bli förvånad om -”
”Håll käften!”, skrek Mikey. ”Jag ska döda dig!”

Jag hann fram precis i tid för att tackla undan Mikey och hålla fast honom. Han försökte slita sig loss, men jag halvt drog, halvt puttade honom bakåt. ”Mikey, lugna dig!”

”Låt mig bara få döda honom”, morrade han. ”Du vet inte ett jävla skit om min mamma!”, skrek han åt den andra killen.

”Såja, ta det lugnt nu.” Jag drog in honom i ett tomt klassrum och låste dörren. Jag drog ut en sto. ”Sitt ner.”
Han satte sig och stirrade ner på sina händer. Hela han skakade.

Jag satte mig på huk brevid, försökte få ögonkontakt. ”Hur är det?”

Han skakade bara på huvudet och jag såg tårarna innan jag hörde snyftningen.

Vadfanskajaggöravadfanskajaggöra? Jag reste mig upp och lade en arm om honom. ”Hey, Mikey, allt kommer att bli bra...”

”Nej”, sa han. ”Fredrik har ju för helvete rätt.”

”Säg inte så.”

”Det är ju så.”

”Jag tror inte på det.”
”Vadå, känner du min mamma eller?”
”Nej, men -”

”Då kan du inte säga något.”

Det blev tyst. Vad säger man när man verkligen inte vet?

”Mikey... hur har du det hemma, egentligen?”