Give me blood meow

Mikey~

Jag kollade upp på det extremt tråkiga grå huset.

Kunde de inte färga det i... rött? Grönt? Blått? Något färgglatt? Vadsomhelst förutom grå?

Det såg inte alls bra ut. Och hit tvingades jag gå varje vecka, eller, snarare två gånger per vecka.

Varför spelade det roll? Inget hjälpte ju – ingen jävla terapi kunde ändra på det. Varför envisades kärringen bakom skrivbordet med att kolla medlidande på mig, när allt jag behövde var att få bort allt?
Hade jag kunnat byta personlighet, hade jag gjort det. Jag hade varit någon annan, någon ny.

Någon som hade någon som brydde sig.

”Mikey?” Jag kollade upp.
Tanten som satt där såg inte snäll och hjälpande ut. Hon påminde om en hök, med sin extremt stora näsa och skarpa ögon. ”Du måste lyssna!”

Jag kollade bara bort, låtsades att jag inte var där.

Min attityd förändrade säkert inget, men vad kunde jag göra? Det fanns inget som sa mig något.

Inget alls.

Jag både ville och ville inte hem. Hemma kunde de inte ta mig. Men hemma visste jag aldrig vad som väntade. Det kunde vara vad som helst – mammas nya kille, en död mamma...

Jag rös, försökte ta mig tillbaks till verkligheten.

”Du måste vara med, om jag ska hjälpa dig.”
”Du hjälper ju ändå ingenting”, sa jag, och jag försökte inte ens med att inte låta irriterad. ”Det är ingen mening med att gå hit, egentligen. Du får mig inte att bli bättre – allt är sämre.”
Jag såg att hon tänkte säga något strängt om socialen och skit, och jag reste mig upp så snabbt att stolen nästan välte innan jag bara stack.
Ut från det hemska rummet, ut från byggnaden. Sedan sprang jag, så långt jag kunde utan att stanna.
Ingen ropade.
Ingen brydde sig.

När jag gick hemåt senare den kvällen var det kolsvart ute.
Det var så mörkt att jag inte ens kunde se min hand framför mitt ansikte. Om jag nu haft handen framför ansiktet, förstås.

Rösterna pratade non-stop i mitt huvud. Allt värkte. Benen, armarna, öronen, magen, hela kroppen.

En röst sa åt mig att stanna, ta några djupa andetag och lugna ner mig.

Den andra sa åt mig att slå något, hårt, bli våldsam.

Jag ville bara hem, men de ignorerade mig. Som vanligt.
Till slut var jag tvungen att stanna. Händerna över öronen, blundade så hårt jag kunde.

”Sluta!”, skrek jag. ”Slutaslutasluta SLUTA!”
Någon rörde vid min arm, och jag snodde runt samtidigt som jag backade så snabbt jag kunde. Vad som skulle hända om jag stod för nära, det visste jag inte.

En flicka stod där, om hon ens var mänsklig? Hon var så ljus...

En ängel, kanske? En oroad ängel. Ja, det var hon.

”Är du okej?”, frågade hon.

Det fanns någon som brydde sig. Lite, i alla fall.

Jag nickade misstänksamt, stirrade på henne.

”Är det säkert?”

Jag ville nicka, men det vore att ljuga, och man ljuger inte för en ängel.
Därför skakade jag på huvudet och kollade bort.

”Behöver du hjälp?” Hennes tonfall var så mjukt att jag bara ville gråta.

”Nä”, sa jag. ”Det är lugnt.”

Hon nickade långsamt. ”Vilket håll ska du åt?”

Jag pekade mot höghusområdet jag visste fanns där, men som inte syntes.

”Jag med.” Hon började att gå, som att hon förväntade sig att jag skulle följa efter.

Och det gjorde jag.

Katie~

Jag satt och ritade lite på bordet i väntan på läraren.

Frank var alltid några minuter sen, vilket gillades av de flesta i klassen.

Max tio minuter. Det var rekord.

Gång på gång vände jag mig om och såg på killen som satt där. Han från igår, med Ögonen.

Jag vände mig om i samma stund som Frank kom in och låste efter sig – en vana han hade, eftersom han var lättstörd.

Han gick till tavlan, tog upp en whiteboard-penna som inte ens fungerade, ”Alright!”, ropade han ut till klassen. ”Håll käften nu, tack.”
Jag log lite. Han var... speciell. VÄLDIGT speciell. Snygg, rolig, awesome...

Alla älskade hans lektioner.

… Fast inte nu. Inte när han skrev ”Sexualkunskap” på tavlan och gjorde en smiley.

Jag blundade och dunkade huvudet mot bordet.

”Seså Katie, upp med hakan.” Han log retsamt innan han kollade ut över klassen. ”Så, vet någon vad det står för?” Han strök under ordet på tavlan, och pennan gnisslade obehagligt. Jag rös.

”Sex!”, ropade någon. Jag kunde svära på att det var Jonte.
”Bra där! Men det är inte allt förstår du, Jonte.”
Hela lektionen var en pina. Frank pratade, tvingade oss till att diskutera, anteckna, prata öppet om ”erfarenheter”. Lär känna varandra.

Det var nog inte bara jag som hatade Osten just då. (Han kallades Osten av någon konstig anledning som jag inte ens kom ihåg.)
Tur att det var en relativt kort lektion.

”Ses på engelskan sen!”, ropade Frank när alla plockade ihop sina saker och skyndade ut ur rummet.

Jag ställde mig utanför och väntade på Mary.
Killen gick förbi, som att han inte såg mig. Han gick med blicken i marken, och ett par svarta hörlurar smälte ihop med hans svarta hår.

”Frank måste vara VÄLDIGT erfaren, eller hur?”, fnittrade Mary när hon kommit fram till mig.
Det var så mycket enklare att prata om sånt med henne än inför hela klassen med Jonte och alla andra störda killar.

Mikey var inte störd. Han var speciell. Han var tyst, och jag tvivlade på att många alls hört honom prata.

”Åh, hot guy incoming”, viskade Mary och jag såg när Frank gick förbi, och vi log som två fånar – vilket vi var.

”Jäklar vilken häck alltså...”
Jag spärrade chockat upp ögonen när jag förstod att det var jag som sagt det, och vi började fnittra hysteriskt.
Men det var sant.

Frank med den läckra häcken.