Give me blood meow

(Förlåt för att det tog tid, förlåt för att det är jättedåligt och fult, förlåt för att det är kort. I do have my reasons, men förlåt i alla fall.) (Reasons: Har hela novellen förutom början utstakad för mig, så as soon as I get to a certain point in the story kommer allt gå bättre. Jag har gått upp och ner - psykiskt - och haft prestationsångest och blargh. Jag har mycket i skolan + att jag nu startat upp ett nytt projekt som jag måste ha hunnit med en bra bit innan slutet av månaden, as you already know. Jag skrev om det i förra inlägget.) (Men nu ska jag sluta klaga och lägga upp inlägget istället ^^)

 

 

 ”My heart beats to the limit when I'm with you”

 

Efter den där otroligt hemska dagen var jag glad över att det var lördag. Jag vaknade med panik två gånger under natten, och drömmarna kom aldrig under dagtid – då jag visste att det inte fanns några monster som tyckte om solen; det hade pappa alltid sagt till mig, att det inte finns något som kan skada mig när solen är uppe (nu hade han ju visserligen fel på ett sätt, men jag förstod ändå vad han menade) – så jag kunde sova bort hela helgerna. Det fanns ju ändå inte så mycket annat man kunde göra så.

Jag vaknade dock av ringklockan vid tvåtiden. Ingen verkade vilja öppna – antingen så var jag väl ensam hemma, eller så sov alla andra – så jag pallrade mig upp och slet på mig första bästa par byxor. Mjukisbyxorna lyckades jag ta på mig både bak och fram, ut och in, så jag fick lyssna på ringklockans irriterande ljud ännu mer när jag försökte kravla mig ur byxorna igen. När jag väl snubblade mot dörren satt byxorna rätt, vilket jag var stolt över. Jamen varför inte?

Utanför stod Angelica, och hon rodnade lite när hon såg mig. ”Stör jag eller så?”

”Nädå”, sa jag och gnuggade mig lätt i ögonen, ”vaknade bara nyss bara.” Och det var då jag insåg att jag inte hade någon tröja på mig. Var det därför hon rodnade? Jag kunde inte sluta le vid den tanken.

”Jaha.” Hon klev in i lägenheten och såg roat på mig. ”Glömde du bort att jag skulle komma hit eller?”
Jag såg fundersamt på henne när jag stängde dörren. ”Tydligen.”
”Du sa att det var okej att komma hit. Jag skulle få låna några skivor.”
”Juste.” Jag gjorde en gest åt henne att följa med när jag gick tillbaks till mitt rum. Det första jag gjorde var att leta upp en tröja och dra på mig, för det verkade lite som om Angelica inte kunde hålla blicken borta från mig, och jag gillade inte riktigt när folk såg på mig. Inte ens när det var på ett bra vis.

Under tiden hade Angelica följt efter mig in i rummet och såg sig omkring. ”Det är första gången jag är här inne”, konstaterade hon.

”Verkligen? Okej, välkommen in till mig. Ursäkta röran.” Jag flinade mot henne och började leta efter skivorna hon frågat om. Nu när hon påmint mig genom att dyka upp kunde jag faktiskt komma ihåg vilka skivor det var också. Väldigt lyckat och allt, ja.

”Tack så mycket. Jag är van – jag bor med Tré, remember?”
Jag skrattade till. ”Åh, vill inte veta hur det skulle vara om jag också bodde där.”
”Ett jävla helvete, det är vad det skulle vara.”
”Precis. Här.” Jag gick fram till henne, höll fram skivorna. När hon tog dem rörde hennes fingrar vid mina och det var som om en stöt gick genom hela mig, fick mig att dö lite på ett mysigt sätt. ”...ska du göra något speciellt idag?”
”Nä, vadårå? Vill du slippa mig?”
”Nej!”, flög det ur mig, löjligt snabbt. ”Nä, bara undrade om du ville hänga här, för jag har ändå inget speciellt för mig.”

Hon sken upp, precis som hon gjort när jag sagt att jag kunde följa med henne till matsalen dagen innan, och nickade. ”Visst.”

Lyckan när hon sa ja, att hon faktiskt ville vara med mig, fick mig att le stort. ”Yay. Har du något emot om jag bara äter någonting? Är ashungrig och vaknade ju nyss.”
”Det är lugnt.”
Hon följde efter mig in i köket och vi småpratade lite medan jag lyckades hitta yoghurt i kylskåpet. När jag återvände till kylskåpet kom Mike ut i köket och skrämde mig såpass mycket att jag nästan tappade en juiceförpackning och fick Angelica att vika sig dubbel av skratt. ”Wow, take it easy cowboy”, sa Mike förvirrat och rufsade till håret. ”Hej förresten.”
Angelica kunde inte ens svara.

”Men kom igen, så roligt var det inte”, fnissade jag fram, hällde upp juicen i ett glad.

”Jo... din blick... alltså... helt jävla... priceless”, fick hon fram och höll händerna över magen. ”Aj.”

Jag låtsades vara sur över att hon skrattade åt mig, så jag vände dramatiskt ryggen mot henne, vilket bara verkade få henne att skratta ännu mer. Det jag inte väntat mig att hon skulle göra var att resa sig upp och lägga armarna om mig. Helt oförberedd på kroppskontakt var jag, och jag kunde inte andas.

Det var inte så att jag inte tyckte om att vara nära henne. Nej, det tyckte jag om väldigt mycket. Det var bara det att jag aldrig var beredd på den där känslan av att bli satt i en fluffig elektrisk stol. Jag var tvungen att vara åtminstone lite redo på det för att kunna vara någorlunda normal.

”Men du tycker fortfarande om mig, va?”

”Självklart.” Jag log och vände mig om, kramade henne.

”Mm mysigt”, sa hon och fnissade till.
Mike kom tillbaka till köket och stannade upp när han såg oss. ”Aaaaaaaw”, sa han och flinade, gick fram till kaffebryggaren.

”Äh, håll käften.”

Återigen – varför? Varför?

 

Jag var lycklig när hon lämnade lägenheten flera timmar senare. Inte för att hon gick – nej, hon kunde gärna få stanna hur länge som helst – utan för att det var omöjligt att inte vara lycklig när man varit med henne. Hon var bara så mysig på något sätt, och helt underbar.

Jag gick runt och nynnade och visslade hela dagen, kunde varken vara stilla eller tyst. Allteftersom de andra i lägenheten vaknade och kom hem blev de där leendena och blickarna mellan varandra allt mer irriterande. Jag hade sett för mycket av dem i skolan, så jag fick nog av dem och började kasta saker på Brendon. Ja, precis så mogen kan man vara. Att man tydligen inte ha kompisar från det andra könet utan att folk blev oerhört nyfikna störde mig otroligt mycket.

När jag gick och la mig den kvällen tänkte jag på det där, funderade kring det. Eller ja, till en början. Sedan började jag tänka på Angelica och kunde inte sluta le, låg bara där i mörkret och log upp mot taket, trots att jag saknade henne så mycket att det nästan gjorde ont.

Åh, om jag bara kunde förklara för mig själv varför det är såhär skulle jag bli glad. Jag vill veta, vill veta vad den här fantastiska känslan är. För jag har ingen jävla aning.