Give me blood meow

ÄNTLIGEN!!!! tänker ni nu, eller hur? *höga tankar om sig själv whoopwhoop*

 

Nejmen ja. To serious business; Det här kapitlet är ganska konstigt, men se det som en slags fill-up för vad som hänt sen senast, okej? (Anledning till att det är lite konstigt: Jag har inte riktigt fått grepp om den här novellen än, hur jag vill att den ska bli liksom. Det är därför det kanske går trögt att skriva nu i början, men jag får nog ordning på den snart ^^)

 

Enjoy! C:

 ”I jumped, I fell, I hit the ground, but here I am alive”

 

Åh, hej igen. Saknat mig? Kommer du ens ihåg mig? Vad bra, för jag har saknat dig med. Ja, faktiskt. Men nu är vi ju här igen, eller hur?

Så, vart var jag? Juste. Vårterminen i åttan. Allt var som bäst då. Jag var helt enkelt lycklig. Nätterna var helt åt helvete för mig, och ibland började jag må så dåligt att jag varken sov eller åt något alls och var ett komplett vrak, helt omöjlig att ha att göra med. Och ändå var jag lycklig. Nu när jag tänker tillbaks på det så är det nästan skrattretande, hur jag var, men då var det inte särskilt roligt alls. Men jag blev fortfarande bättre, så det fanns något jag glad för i alla fall.

Låt mig börja med hur allt var under jullovet då allt var som värst. Om man bortsåg från att jag, rent allmänt, hatade julen, så var det en katastrof det året. Jag försökte vara glad och normal, och det gjorde alla andra med, men det var inte samma sak utan David. Nej, inte alls. Det var alltid han som skämtade bort precis allt – nu fanns det ingen som kunde skämta bort allt på det sättet.

Nyårsafton. Vi lovade varandra att det skulle bli ett bra år, att vi skulle bli bättre allihop. Det var vårat gemensamma nyårslöfte.

Och vi höll det. Alla blev bättre. Det var nog tack vare Mikes katastrofala alla hjärtans dag-dejt som fick oss att vakna upp, eller vad man ska säga. Brendon hade sagt ”Man, you should've just fucked her” och viftat avfärdande på handen, precis som David skulle ha gjort. Mike hade börjat skratta och vi insåg att ja, det gick att fortsätta leva. Vi kunde vara som vi alltid varit – det där oerhört sjuka, dysfunktionella lilla familjen – och vi behövde varken glömma eller komma över David helt. Det gick ändå.

Så, februari det året började allt gå uppåt igen. Jag hatade visserligen den månaden eftersom jag fyllde 15 och alla skämten om att jag var tillåten att ha sex nu höll på att driva mig till vansinne. Det var ju inte bara hemma, utan i skolan också – Tré hade ställt sig upp i matsalen och högljutt bett alla tjejer att ställa sig i en fin liten kö om de väldigt gärna ville komma innanför mina byxor. Behöver jag ens nämna att jag höll på att dö?

För att inte dra ut på det hela – för jag vill så gärna starta, komma till poängen – kan jag säga att resten av åttan och första delen av nian var allmänt händelselös. Livet bara flöt på, helt enkelt. Det enda anmärkningsvärda som hände var att jag slutade se Anton och hans apor någon gång vid årsskiftet. Ibland såg jag någon av hans kompisar, som gick aldrig i grupp längre. Men Anton var borta. Jag gick förbi hans hus en dag och såg att nu bodde en ny familj där, en glad småbarnsfamilj på fyra personer, så min slutsats blev att han flyttat. Det var skönt att veta, även om jag inte kunde bry mig mindre av vad det blivit av honom.

Ibland tänker jag tillbaks på vad som hände, all skit jag stod ut med, allt jag gick igenom. Trots att det var ett helvete så överlevde jag ju, och ärligt talat tror jag inte att jag skulle ha varit samma människa som jag är idag utan helvetesåren. När jag tänker på det så vill jag nästan söka upp söka upp dem och tacka dem för att de gjorde mig till den jag är idag. Utan dem hade jag inte varit den jag är, och då hade jag aldrig kommit såhär långt. Det finns en till anledning, en som nästan var störst, och det är att jag inte tror de skulle uppskatta min tacksamhet så mycket. Det var nog inte deras plan, om de nu hade haft någon plan. Det låter mer troligt att det blev som en lek med okända anledningar och ett ovisst slut. Kanske var det det som var så spännande.

Nej, nu ska vi inte vara så sentimentala. Usch. Bara för att jag är tacksam mot dem så betyder inte det att jag gillar att prata om det. Vi släpper det nu istället.

Så, ska vi fortsätta? Ja. Det blir bra så.

Låt oss hoppa till vårterminen i nian, som slet sönder mig lika mycket som Anton lyckats göra under sju års tid, om inte mer.

 

”This blood on my hands is something I cannot forget”

 

Allting verkade så... normalt. Som det skulle. Jag satt i soffan i vardagsrummet, iklädd endast boxers – det var faktiskt äckligt varmt överallt i lägenheten, don't blame me – med gitarren i knät. Ett skrivhäfte låg på soffan brevid mig och jag skrev nästan frenetiskt i det. Idén i mitt huvud fick absolut inte försvinna, inte igen. Inte den här gången. Låtraden som dykt upp i mitt huvud var alldeles för episk och underbar för att vara tillåten att glömma. Det gick ju bara inte för sig.

Alla fönster stod på vid gavel, och in hördes fågelkvitter. Annars var det tyst, alldeles knäpptyst, precis överallt. Fågelkvittret, bläckpennan och mina andetag. Det var allt som hördes.

Ytterdörren öppnades och jag slutade skriva. Det var som om jag visste vad som väntade, även om mitt hjärta nu slog så snabbt och hårt att jag var rädd för att det bara skulle ge upp, sluta fungera. Något sa mig att jag inte skulle vända mig om – jag var hur som helst för rädd för att göra det.

Steg i hallen som rörde sig mot mig. Jag skrev återigen frenetiskt i skrivhäftet. Handstilen blev alldeles skakig, rörig och oläslig, men jag orkade inte bry mig. Jag hörde att stegen stannade alldeles intill mig, högst antagligen vid ena änden av soffan, och jag hörde andetagen. Tunga, högljudda, raspiga.

”Titta på mig!”

Det kändes som om någon gripit tag i mitt huvud och med våld fått mig att vända blicken mot kanten av soffan, och där slutade mitt hjärta slå. Bara sådär, poff liksom.

David stod där, med händerna på armstödet. Hans kläder var alldeles smutsiga, sönderslitna, och han hade blod överallt. Speciellt i ansiktet. Blodstänk, liksom. Sådant som ser snyggt ut när man vet att det inte är på riktigt. Han log sitt bästa clown-leende som han alltid brukade spara till halloween, sträckte långsamt ut ena handen mot mig. Flera fingrar var vanskapta, kunde vara brutna.

”Ditt fel. Ditt fel. Ditt fel.”

 

Jag avskydde att vara på dåligt humör, verkligen hatade det. Särskilt när det var en vanlig skoldag, för det blev helt plötsligt tusen gånger svårare att låtsas som om allt var okej. Hemma behövde man inte göra det, inte lika mycket i alla fall.

Hur mycket jag än försökte verkade folk ändå se igenom illusionen, se att jag inte var på humör för något alls, så de höll sig borta. Det gjorde mig ännu mer irriterad än vad jag varit från början. Det kändes som om de backade undan för att inte bli smittade av någon livsfarlig sjukdom och det var bara löjligt. Jag ville inte att de skulle backa undan, men jag visste också att jag antagligen var tvungen att vara gladare för att de skulle vilja vara med mig.

Det går ju fan inte, hur jävla mycket jag än försöker. Det går verkligen inte.

Jag satt till slut med hörlurarna på med hög musik och ignorerade resten av klassen, till och med Mike och Tré. Jovisst kände jag mig hemsk som gjorde så, men de om några ville jag inte skulle bli på dåligt humör på grund av mig. De var konfunderade, visst, men inte på dåligt humör. Alltid något.

Anledningen till att jag var sådär just den dagen var att jag drömt mardrömmar. Igen. Förut kom de varje natt – nu kom de mer sällan (fortfarande ofta, men inte varje natt längre) men var så mycket värre när jag väl drömde dem. Nu var det sömnbrist och tusen andra saker som involverade att vara människa – att ha känslor, kunna tänka bland annat – som fått allt att börja bubbla under ytan. Normalt sett kunde jag ju låtsas, för det om något var jag bra på, men nu hade mardrömmarna funnits där mer än vanligt under hela veckan. Jag var emotionellt förstörd och fick aldrig riktigt tid att tejpa ihop alla mina små trasiga delar och flisor.

Något som däremot lyckades få mig att le på riktigt var något som hände på vägen mellan bildsalen och klassrummet. Bildlektionen hade också lyckats få mig att le, mer eller mindre, men för mycket irritation hade varit inblandat för att det skulle vara roligt på riktigt. Ett färgkrig hade startats, där orsaken var att Tré av misstag stött till mig och fått mig att doppa hela armen i färg. Självklart är det alltid roligt att kladda med färg, och därför hade det varit omöjligt att inte le.

Någon lade händerna över mina ögon och jag stannade automatiskt. Händerna kändes svala mot mitt ansikte och jag visste redan vem det var innan personen med glad röst sagt ”Gissa vem?” Det var inte så svårt att veta det.

”Hm...”, sa jag och låtsades fundera ett tag. Det märktes att personen bakom mig blev otålig och jag kunde inte låta bli att le. ”Nä, har ingen aning.”

”Meeen, det är ju jag!”

Jag vände mig om och kramade Angelica när hon släppte mig. ”Jag vet.”

”Du är elak.”

”Jag vet.”

Hon log, kunde inte spela sur så länge, och besvarade kramen. ”Men jag tycker om dig ändå.”
”Jag vet.” Jag flinade och såg Mike och Tré försvinna. Mike vände sig om mot oss och log det där leendet jag sett så många gånger förut, det där som sa ”jag vet nog allt vad det är som händer här”.

Grejen var den att det inte var något som hände mellan oss. Vi hade bara blivit kompisar, inget mer. Angelica var hur trevlig och mysig som helst, och så var det med det. Att hon var världens vackraste människa och att jag fortfarande hade den där konstiga känslan jag inte kunde sätta ord på varje gång jag såg henne var inget som gjorde något alls. Vi var kompisar, punkt slut.

Okej, jag kan förstå varför folk frågade om vi var tillsammans – jag var fortfarande ”den där nya”, även om jag tror att större delen av skolan visste mitt namn, och jag hängde i princip med så få människor. Att jag började hänga med Angelica när alla visste att jag var kompis med Tré och hur Tré brukade behandla Angelicas killkompisar och eventuella pojkvänner blev det tydligen väldigt intressant. Folk snackar ju väldigt gärna, om deras chans kommer, och nu hade de den. Det var ändå otroligt irriterande att vi inte kunde ses utan att folk nästan blev hysteriska (jag vet att jag flera gånger tänkte att folket i min skola behövde skaffa sig ett liv, eller att fler saker skulle kunna hända – lite spänning i vardagen sådär, bara de lät oss vara) men vi visste ju i alla fall hur det var. Tré med, för det visade att det verkligen var sant, att han var väldigt beskyddande när det kom till Angelica (det tog en hel del övertalning och löften för att han skulle sluta vara på mig om henne). Mike verkade misstänksam – därav det där jäkla leendet – såsom andra också var, men jag orkade inte bry mig. Det gick inte att övertala alla på samma sätt som jag lyckats med Tré att det inte var som det verkade.

”Vad har du nu?”

”Ehm... något i klassrummet, engelska kanske. Dudå?”

”Lunch, men alla jag känner är antingen borta eller är sjuka. Fattar inte hur precis alla lyckas vara det, seriöst.”

Mike och Tré hade försvunnit runt ett hörn och jag försökte bestämma mig för om vad vi än nu hade var värd att offra för Angelicas skull.

Alltid, blev svaret som dök upp i mitt huvud.

”Jag kan följa med dig upp dit, om du vill.”

Hon sken upp och gav ifrån sig något litet skrik som lät som ”eeeehp” och kastade sig om min hals igen, kramade mig hårt. Hennes reaktion fick mig att dö lite inombords (för jag blev glad över att hon faktiskt ville vara med mig) och började flina som en idiot. Hur skulle jag kunna låta bli?