Kapitel 1: Andy
Det var fortfarande inte riktigt höst, trots att flera löv gulnat och låg nu och knastrade under mina slitna skor. Trots att skolan hade börjat igen, så fanns den där känslan av sommarlov fortfarande kvar.
Första veckan, och allt var som innan. Jag hoppades att sommarkänslan skulle sitta kvar ett tag, för jag behövde det. När känslan försvann skulle jag vara så utlämnad åt mörkret.
Men, man ska ju inte deppa. Man ska alltid hålla blicken framåt och huvudet högt, även om det var svårt.
Det var tio minuter till skolan började, men jag stressade inte. Gick rätt långsamt, faktiskt. Så långsamt att jag kanske skulle komma försent, men hellre det än att ha tid över att sitta utanför klassrummet och vänta när Tobias och hans schimpans-gäng kom dit. Ibland, på dåliga dagar, brukade de stå och vänta vid mitt skåp, kanske håna mig och ge mig något slag då och då, för att visa att det var dem som bestämde, och så hade det varit så länge jag kunde minnas. Någon gång under mellanstadiet passade jag inte alls in med mina för stora fötter och långa ben och udda musiksmak, så jag stöttes ut. Inte för att jag varit inne innan, bara normal. Den osynliga typen. Då hade jag alltid haft någon att vara med, i alla fall.
Några minuter kvar. Jag stod utanför mitt skåp och plockade sakta, sakta ut allt jag behövde för en svenska-lektion – boken vi läste tillsammans, skrivboken, en nyvässad penna och ett sudd. Jag älskade pennskrin och sånt, men mitt var borta efter att Tobias hällt ut allt innehåll ur den på en lektion och sedan kastat ut den genom fönstret. Jag vågade inte gå och hämta den, så den låg kvar, och tillslut försvann den. Spårlöst. Kanske fanns det någon i skolan som hade tvättat den och hade nu brevid sig på bänken.
Jag hade haft tur, klockan ringde precis när jag satt mig, och då satt redan alla andra. Ja, till och med Tobias och Alexandra och Sofia och Daniel och Erik och Gurra. Det fanns någon outtalad respekt mot Tom. Han var alltid schysst mot en om man visade respekt för hans små regler, som att komma i tid och ha respekt för varandra.
Svenska-lektionerna brukade vara ganska lugna, jämfört med matten eller no-n.
Några minuter in på lektionen hördes en svag knackning. Alla kollade upp, jag med.
”Kom in.” Dörren öppnades och in kom en lång kille. Ingen jag kände igen. Han gick med långa kliv till katedern utan att vrida på huvudet och se på klassen som stirrade på honom.
Han var inte grågrågrå som alla andra. Han var svartsvartsvart, men ändå så blekblekblek. Kanske var det det kolsvarta håret som fick honom att se blek ut. Kanske var han rädd, fastän hans ögon inte avslöjade det?
Ett tyst mummel utbröt i klassrummet och jag hörde inte vad han sa till Tom, men när Tom bad klassen att vara tyst fick allt en förklaring.
”Ja, det här är alltså Andy. Han börjar i eran klass idag, och jag hoppas att ni tar hand om honom och ser till så att han får det bra här.” Tom log mot Andy, som log tillbaka. Han gjorde en ansats att gå och sätta sig när Tobias reste sig upp.
Åh nej.
”Skaru inte säga nåt om dig själv eller?”, sa han med ett elakt flin, och ett fniss spred sig över klassrummet.
Andy mötte lugnt hans blick, stannade upp. ”Sure”, sa han. ”Jag heter Andy och älskar musik, men hatar idioter. Får jag sätta mig ner nu?”
Jag var lite chockad över hans rättframma sätt, att han inte var rädd alls. Hela klassen verkade dela min reaktion, och det var så tyst att man kanske kunde höra en knappnål falla till marken. Det var det länge sen man kunde höra.
Andy höll hela tiden blicken på Tobias, som om han väntade på ett svar. När svaret inte kom log han. ”Tar det som ett ja.” Han for snabbt med blicken över klassrummet och såg den enda lediga platsen – brevid mig. Han drog ut stolen, log vänligt mot mig och satte sig lätt tillbakalutad, så att de två frambenen på stolen knappt nuddade marken.
Så där satt han, Andy, alldeles brevid.. Tom fortsatte lektionen, som om inget hänt, men något hade ju hänt.
Jag satt och låtsades som om han var luft, som om platsen fortfarande var tom, försökte inte ens hänga med i något alls. Jag önskade att han kunde sluta snegla på mig, för jag ville inte bli sedd, inte ens av Andy. Ändå brann det i hela kroppen av lust att gå fram till honom när lektionen var slut, fråga något, verka cool. Men bara jag tänkte på det så blev det svårt att andas, orden liksom fastnade i halsen på mig, när jag såg honom leta upp sitt skåp. Tre skåp bort från mitt – skulle jag vara glad eller inte?
Andy fick alla tankar att snurra runt, runt i huvudet på mig så att jag blev alldeles yr. Han hade bara sagt några ord, och ändå hade han gjort så stort intryck på mig. Allt om honom skrek att han inte var som alla andra, hade aldrig varit och skulle aldrig vara.
Jag fick syn på Tobias. Han verkade ha hittat tillbaka till talförmågan och sin arroganta stil, som om han var värd så mycket mer än alla andra. Han pekade på Andy och sa något till sina kompisar, som flinade. Jag ville springa fram till Andy och varna honom, säga åt honom att fly! Fly när du har chansen!
Men försent. Tobias och aporna från Kolmården var redan framme. ”Du heter Andy va?”
”Ja.”
”Du tyckte väl att du var skitrolig i klassrummet där, va? Som om du redan äger allt.”
”Det har jag aldrig sagt.” Andy var lika lugn och såg lika normalt uttråkad ut som om de pratat om vädret. ”Jag äger inget här.”
”Bra, för annars går det illa för dig.”
”Vadå, vad händer då?” Innan Tobias hann svara så fortsatte Andy. ”Äger du allt?”
”Sort of.”
”Jaha. Vet hela skolan om det, eller är det bara klassen? Tror du att du har kontroll över allt?”
Tobias blev tyst.
”Precis.” Andy vände sin uppmärksamhet mot skåpet. Jag hade stirrat som besatt på dem när de pratade med varandra. Tobias förstod kanske inte själv varför han blev så ställd, för inte ens jag förstod vad Andy menade. Tobias verkade bestämma sig för att låta honom gå, nickade åt sina kompisar och de gick. Jag fick en knuff så att jag tappade allt jag hade – till och med balansen. Så jag satt där på golvet och önskade att jag hade varit osynlig när en blek hand sträcktes ut och rörde vid min axel. ”Hur gick det?”
Hans ögon var väldigt blå. Jag blinkade några gånger och skakade på huvudet, ignorerade hans hjälpande hand, samlade ihop mina saker. Han hjälpte till och räckte fram det med ett leende. Jag log osäkert och våra händer rörde bara hastigt vid varandra innan jag stängde skåpet och gick iväg.
Åh, jag hatade mig själv. Hatadehatadehatade. Han ville bara vara snäll, och vad fick han som tack? Jag måste för helvete vara psyko på något sätt.
Sista lektionen innan lunch hade varit matte, och jag hade inte ens orkat försöka räkna ut alla ekvationer på rätt sätt. Jag hade gröt i huvudet och kunde inte tänka.
Om man gick riktigt, riktigt långsamt så kunde man komma till matsalen när Tobias och dem redan gått. Då fick man visserligen skynda sig lite, men det var bättre än vad de kunde komma på att göra för hemskt mot en.
Jag gick irriterande långsamt till skåpet och öppnade det irriterande långsamt. Fokusera på varenda liten rörelse.
”Det finns många sätt att snigla på, men det vet du va?” Jag ryckte till och tappade skrivhäftet. Andy tog enkelt upp den och räckte till mig med ett leende.
”Va?”, sa jag tyst.
”Snigla. Alltså, ta så lång tid på sig som möjligt. Man kan... knyta om sina skor.” Han böjde sig ner och knöt upp skosnörena på de slitna Conversen, och drog sedan åt så hårt han kunde och snörade om. Som med skridskor. Han drog ner byxbenen lite, så att de låg på skorna, och reste sig sedan upp. ”Man kan rätta till kläderna.” Han drog lite i sin tröja. ”Och man kan gå in på en toalett och kolla frisyren.” När han stod vid toalettdörren såg han frågande på mig. ”Följer du med?”
Jag kollade snabbt längsmed den nästan tomma korridoren och följde snabbt efter honom. Han låste dörren bakom mig och stirrade på sin spegelbild.
”Åh fy fan vad jag älskar mitt hår. Så är man nöjd kan man alltid göra grimaser.” Jag fnissade till åt hans grimaser och han log stort.
”Så.” Han låste upp dörren och gick ut, jag följde efter honom. Nu var det folktomt. ”Det är hur man sniglar.”
”Väntade du p-på... nån?”, fick jag fram.
”Ja. Dig. Om du inte har nåt annat för dig?”
Jag skakade på huvudet, kunde inte få in det i huvudet. ”Nej...”
”Nej till vad?” Han log mot mig?
”Alltså jag har inget annat för mig.”
”Men nu har du ju det. Du får visa vägen till matsalen. Det är lunch va?”
Han verkade vara så konstig. Konstig på något bra sätt, fast ändå inte. Mystisk, liksom. En sån kille som såg läskig ut om man bara mötte honom kort på gatan, men om man stannade och pratade med honom så insåg man att han var snäll, att han inte skulle bitas.
Fast Andy bet folk. Ibland nafsade han bara, men han kunde bitas, hårt. Han var inte som någon annan jag någonsin känt, och jag har fortfarande inte bestämt om det är bra eller dåligt.
Jag vet inte varifrån, men jag känner igen den här jättemycket :o har jag läst den förut kanske? Jag läser om den i så fall hehehehe...
