Give me blood meow

Soundtrack till inlägget.

Det har inte gått sådär jättelång tid sen han dog, men det gör precis lika ont. Alla säger att det kommer gå över, bli bättre, att allt jag behöver är tid. Jag tror inte en sekund på det.

Jag varken ville eller behövde gå till skolan de sista dagarna som var kvar, ville inte möta klasskompisarna. Jag gav mamma min skåpsnyckel och bad henne att slänga allt som fanns i det. Hon frågade inte om det verkligen inte var något jag ville spara, utan gjorde det bara.

Det gjorde så ont att tänka på honom att jag slutade använda hans namn. Jag försökte att inte tänka på honom alls, men det var i princip helt omöjligt. Han fanns till och med där på ett eller annat sätt när jag sov.

De hade sagt att det var självmord, men jag trodde inte på dem. Jag tror dem fortfarande inte. Han hade ingen anledning att ta livet av sig, och han skulle ju inte lämna mig.

Begravningen är imorgon, men jag vet inte om jag ska gå. Vet inte om jag klarar av det. Mamma säger att jag inte måste om jag inte vill. Nu passar det tydligen att vara den mamma jag skulle ha behövt för flera år sedan. Krävde det ett dödsfall för att hon skulle inse att jag inte klarade mig själv?

Jag hoppas i alla fall att han förstår om jag inte dyker upp, att han inte blir sårad. Han vet nog att jag skulle ha gått om jag orkat.

Jag lyfter på huvudet och kollar fundersamt ut genom fönstret. Det är första gången jag är ensam hemma sedan Det Där hände. Mamma är och handlar, och hon hade sagt att jag fick ringa om det var något, men det är ganska lugnt och jag är ganska okej, faktiskt.

Jag vrider lite på huvudet och ser på Andy som står i dörröppningen. Jag hade vetat hela tiden att han skulle komma någon gång, berett mig på att det skulle göra ont att se honom. Det gör inte ont alls. Han håller ut armarna mot mig, och jag reser mig upp för att gå fram till honom, till hans famn. Jag blundar några sekunder, bara känner hans armar om mig.

”Jag saknat dig. Allting blev tusen gånger svårare utan dig.”

Han ser på mig med sorgsna ögon, som om han vill säga förlåt. Jag skakar på huvudet.

”Var inte ledsen. Allt kommer ordna sig.”

”Bitch, please”-blicken jag får lyckas få mig att le för första gången sedan han försvann. Han sneglar mot något bakom mig, och jag vet vad. ”Jag har skrivit ner allt som hänt, både för att bearbeta det och för att minnas. Jag vill inte glömma dig, förstår du – det skulle nog göra mer ont än vad det redan gör.”

Jag suckar. ”Jag vet inte vad jag ska göra längre, för jag vill inte leva utan dig. Är det okej att dö då?”

”Jag skulle ha gjort det.”

Jag nickar.

”Vill du verkligen det?”

Jag nickar igen.

Han tar min hand och leder mig ut från rummet. Mina fötter känns mekaniska, som robotar. Jag bestämmer inte över dem längre.

På något sätt vet jag nog redan vart vi är påväg – han känner mig tillräckligt bra för att veta vad jag vill, och jag känner honom tillräckligt bra för att veta om det.

Vi kommer fram till bron över floden de hittat honom vid. Jag undrar vad som hade hänt egentligen, men på något sätt vill jag nog inte veta heller. Det är inte viktigt nu, inte längre.

Han ställer sig upp på kanten och jag följer efter. Vi står och kollar ner mot vattnet en liten stund.

Ett slags lugn kommer över mig, och jag vet att allt kommer bli bra nu.

”Är du rädd?”
Jag skakar på huvudet. ”Nej, inte alls, men...” Jag kollar ner mot våra händer.

Han kramade min hand. ”Hoppar du, hoppar jag.”
Jag nickar och ser ner på vattnet igen. Det är nog tillräckligt grunt för att jag kanske ska slå ihjäl mig, men samtidigt såpass djupt att jag antagligen skulle kunna drunkna, om jag slår i huvudet. Det spelar ingen roll. Jag blundar innan jag tar ett djupt andetag och tar sats.

Det finns inget att vara rädd för, inte längre. Jag har varit med om det värsta som kan hända, och jag har även varit med om den allra finaste känslan i hela världen – att bli accepterad och älskad av någon som tog mig för den jag var. För en gångs skull dög jag precis som jag var. Nu finns det inget mer att göra – eller, inget mer jag vill göra. Inte utan Andy. Det finns ingen framtid utan honom, och jag vet om det.

Jag är inte rädd. Inte när jag vet att han väntar. Jag kommer att tänka på den där gången när vi pratade om att hoppa från gungor och höghus, och det här är frihet för mig. Jag är fri de sekunderna jag är i luften.

Du och jag, Andy. Nu, och för alltid.

Slut~

Det gick ett tag, men jag kan inte komma ihåg hur länge. Allt verkade som om det skulle bli bra – jag hade slutat göra mig själv illa, om man bortsåg från att jag ibland rev mig själv. (Det var bara ibland, om jag tänkte på något som var riktigt jobbigt, och inte ens Andy tyckte det var samma sak och lät mig göra det.) Allt i skolan hade också lugnat ner sig – folk var inte på oss längre, inte ens Tobias.

Men så försvann Andy igen. Jag fick ont i magen och det gick inte över, men jag visste att han skulle komma tillbaka. Det skulle han ju, jag visste det, men ändå.

Efter att ha blivit lämnad ensam igen trodde jag att Tobias skulle inse att jag var just ensam och få för sig att ge sig på mig igen, men han lät mig vara. Det var skönt att bara bli behandlad som luft, faktiskt. Ingen gjorde något mot mig, sa inget, och jag var helt okej med det.

Det var sista veckan kvar på läsåret innan sommarlovet och lektionen vi hade var allmänt flummig och oseriös, eftersom ingen orkade arbeta. Det var helt sjukt varmt ute och kvavt i klassrummet, fastän alla fönster var öppna på vid gavel. Inte ens läraren försökte hålla i någon slags lektion, satt bara med fötterna på katedern och läste en bok han tydligen haft med sig, struntade i resten av klassen.

Det blev tystare när det knackade på dörren och knäpptyst när rektorn kom in. Det var inte ofta han kom till klassrummen – man såg honom mest på luncherna och ibland om en lärare blev såpass irriterad att den skickade iväg någon elev till rektorn, men nästan aldrig annars. Man såg honom nästan aldrig allvarlig heller, för han var den typen som nästan alltid log.

Nu log han inte, och tystnaden gick nästan att ta på.

”Sebastian, kan du vara snäll och följa med mig?”
Alla vände sig om mot mig och stirrade. Jag svalde hårt och satt som förlamad i min stol innan jag reste mig upp och samlade ihop mina saker, undrade tyst varför han ville att jag skulle följa med. Jag hade väl inte gjort något, eller?

Han höll sin hand på min axel och ledde mig genom korridorerna och ända fram till rektorsexpeditionen försökte jag tyst och stammandes fråga om jag gjort något fel. Jag fann det lite konstigt att han inte svarade, att han bara såg sammanbiten ut, men kanske var det så att han inte hörde – jag pratade ju ganska svagt ändå.

Inne på kontoret befann sig en del människor; biträdande rektorn, vaktmästaren, två poliser och mamma. Jag tyckte att det var mest konstigt att mamma var där, om jag ska vara ärlig. En av poliserna stod med ryggen mot de andra och mumlade i en telefon.

Jag förstod ingenting. Hade jag gjort något såpass allvarligt att poliser var tvungna att vara där, och varför hade mamma tårar i ögonen? Var hon besviken eller ledsen?

Polismannen som talade i telefonen verkade avsluta samtalet och vände sig om mot de andra. Den andra polisen, som var en kvinna, såg på mig innan hon talade. ”Du är Sebastian va?”

”Ja...”

”Vet du varför du är här?”

”Nej”, sa jag med en svag röst. ”Har... har jag gjort nåt? Det var... inte meningen, i sånt fall.”

”Nejdå, du har inte gjort något. Känner du Andy Burton?”

”Ja, han... vi... liksom...” Jag rodnade lite. ”...är tillsammans.”

Kvinnan nickade och såg allvarligt på mig, och jag fick en känsla av att jag inte ville höra vad hon skulle säga. ”Det är så att man har hittat en kropp intill floden, och... din mamma tyckte vi skulle berätta det här för dig. Andy...”

Och jag förstod. Allt blod lämnade mitt huvud och hela rummet snurrade runt, runt. Jag mådde så illa, men ändå skakade jag på huvudet, fast det bara blev värre. ”Nej. Det måste vara någon annan...”

”Kroppen har identifierats, och -”

Mitt hjärta slog så hårt att det var plågsamt. ”Nej. Det... det måste ha skett ett misstag, det...”

Det kan inte vara han. Det får inte vara han.

”Sebastian...” Den här gången var det rektorn som talade, sträckte ut en hand mot mig. Mamma snyftade till.

”Nej!”, skrek jag och sprang ut ur rummet innan någon hann reagera, hann stoppa mig. Jag sprang genom korridorerna utan att bry mig om folket som kollade ut från klassrummen, undrade vad jag höll på med.

Jag sprang ut från skolan, förbi polisbilen som stod parkerad där utanför, fortsatte springa. Överallt tyckte jag att jag såg Andy, hörde hans röst, hans skratt, fastän jag var helt ensam. Jag sprang fastän jag knappt kunde andas. Mina ben kändes stumma, som om jag skulle falla ihop när som helst, men inget av det hindrade mig från att fortsätta springa.

Jag kom fram till Andys hus, såg polisbilarna och ambulansen och portdörren som var öppen och jag sprang in och dörren till lägenheten var också öppen och jag sprang in där, såg att Sandra satt i soffan med ansiktet i händerna, hennes axlar skakade – jag ville så gärna berätta för henne att det hela var ett sjukt skämt, trösta henne med det, men jag bara stod där i hallen och försökte hämta andan.

Poliserna och sjukvårdsmännen kollade förvånat upp när jag kom inrusande, samt en annan man som inte passade in på någon av de kategorierna. Jag trodde det var Andys pappa, och det var första gången någonsin som jag såg honom. Han såg motbjudande ut i mina ögon – äcklig på något sätt, men det kanske var för att jag visste vem han verkligen var som jag såg de sakerna. Antagligen såg han normal ut i alla andras ögon. Jag hatade honom. Jag hatade honom mer än vad jag någonsin hatat Tobias. Jag hatade honom för allt han gjort, gjort mot Andy, för att han inte bara låtit honom vara.

Jag tänkte inte ens på att det stod folk i närheten av honom när jag rusade fram. Jag hann inte mer än att ge honom en smäll på käften och halvt knuffa till honom innan någon hann reagera. Personer jag inte hade en susning om vilka de var tog tag i mig och drog bort mig därifrån, fastän jag fäktades och sparkades så mycket.

”Vad har du gjort!? Vad fan har du gjort?! Din jävla... jag ska döda dig, jag svär!”
Jag skrek, skrek högt. Skrek förbannelser och anklagelser och svordomar och hot mot mannen som såg förvånad ut, som höll en hand vid sin käke. Som förstört Andys liv, som nu förstört mitt också.

De drog ut mig på den lilla asfalterade gården utanför huset och försökte få mig att lugna ner mig, ville att jag skulle stanna där.

Inte förrän ytterligare en polisbil kom och min mamma hoppade ur med ansiktet randigt av smink och tårar, gav mina ben upp och jag insåg sanningen. Jag satt ihopkurad på marken och grät, och det var så hemskt. Det kändes som om någon slitit ut mitt hjärta, skurit sönder det, kastat det som fanns kvar på marken och hoppat på det.

Andy var död, fastän han var odödlig. Han var död, fastän han inte skulle lämna mig. Jag var ensam i mörkret igen, utkastat från det lilla rummet som kunde ha varit himmelen på jorden.

Och det fanns inget jag kunde göra för att han skulle komma tillbaka.

Det tog inte alls lång tid innan Andy fick reda på vad jag gjort mot mig själv. Han sa inget utan drog bara försiktigt upp ärmarna på min tröja och pressade läpparna alldeles lätt mot de halvläkta såren och de plåster som fortfarande fanns kvar. ”Allt kommer bli bra nu, okej?”, viskade han och såg mig i ögonen tills jag nickade, kysste mig på munnen. Jag blev så överraskad över att han inte sagt något om det att jag var nära att börja gråta igen.

Fan, jag älskade honom verkligen. På riktigt. Han var perfekt, helt enkelt.

På morgonen blev vi väckta av att det knackade på dörren till mitt rum. Jag – som inte hade någon tröja – ville inte att någon förutom Andy skulle se mig, snodde åt mig täcket och gömde mig under det.

”Sebastian, jag tänkte bara höra om...” Mamma slutade ganska tvärt.

Jag kände att Andy satte sig upp. ”Eh, hej”, sa han, hest och förvirrat. Hans morgonröst var nog det gulligaste som fanns.

”...hej. Ska inte ni till skolan idag?”

Han petade på mig genom täcket. ”Ska vi det?”

Jag ryckte på axlarna och drog ner täcket under näsan så att jag kunde se honom. ”Högst antagligen inte.”

”Högst antagligen inte”, upprepade han och såg på min mamma som om han nästan väntade sig att hon skulle kräva en förklaring till exakt varför vi skulle stanna hemma, ge oss en föreläsning om hur viktigt det var att inte skolka.

Hon ryckte bara på axlarna och lämnade rummet. ”Gör som ni vill.”

Jag såg hur något hårdnade i hans blick när jag satt mig upp. Han såg arg ut – nej, inte ens det. Han såg förbannad ut. Utan att säga något reste han sig upp och lämnade rummet. Jag kom snabbt upp på fötter, slet på mig den närmaste skjorta jag kunde få tag på – vilket råkade vara Andys – och struntade i att knäppa den, sprang efter honom istället.

”Ursäkta, men hur kommer det sig att du inte ens frågar om varför Sebastian möjligtvis sa så?” Han stannade på samma trappsteg vi kyssts på för första gången.

Mamma hade varit påväg mot ytterdörren när hon vände sig om och såg upp på Andy. ”Vad pratar du om?”
”Jamen varför frågar du inte varför han inte vill till skolan? Varför låter du honom bara stanna hemma utan vidare?”

Snälla Andy, tyst nu. Eftersom han inte hade någon tröja på sig drog jag lite i hans byxor, försökte få hans uppmärksamhet. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont, och jag ville spy av yrseln som kom från alla tankar och funderingar på vad i hela helvetet Andy höll på med.

”Är du helt blind för vad som hänt de senaste åren?”

Jag såg henne bli irriterad – eller kanske till och med arg – och hon såg upp på honom.

”Vad är det du menar att jag inte sett, då? Att han skär sig? Att han tar sömntabletter? Jag har sett allt det. Har jag missat något, tycker du?”

Jag kunde inte andas. Jag som hade trott att jag lyckats dölja nästan allt ganska väl. Vad hade jag missat, vad hade jag gjort fel?

”Men... om du visste... varför....”

”Varför jag inte gjort något? Vad skulle jag kunna göra då? Är det så mycket bättre att supa, som jag då? Han mådde dåligt, sen kom du. Du har hjälpt honom mycket mer än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra.” Hon gick mot dörren igen som för att markera att diskussionen var avslutad. Dörren for igen med en liten smäll efter henne.

Det var inte tyst särskilt länge. ”Sebastian...”
”Nej.” Jag släppte honom och backade, försökte hålla tillbaks den plötsliga ström av tårar som ville fram. ”Nej.”

”Sebastian.”

”Nej.” Jag sprang uppför trappan och in på mitt rum, låste dörren bakom mig och sjönk ihop med ryggen mot den. Jag kunde inte kämpa mot tårarna, det bara gick inte. Jag grät för att hela jag gjorde så ont.

Hur hade hon kunnat tänka och göra så? Hon visste hela tiden, visste allt, och ändå hade hon inte gjort något. Varför? Bara hon hade pratat med mig hade kanske allt varit annorlunda. Jag hade inte varit så förbannat jävla ensam, liten och svag.

Andy stod utanför och knackade på och sa saker, men allt jag hörde var ett svagt mummel, ett surr. Han kanske bad mig att inte göra något dumt, öppna dörren. Släppa in honom. Jag kunde inte det, inte när jag höll ett rakblad mot armen.

Jag ville inte dö, inte på det sättet, medan Andy bankade på dörren. Nej, jag ville bara låta en liten del av ångesten försvinna.

När jag öppnade dörren ett litet tag senare satt Andy utanför med huvudet i händerna och benen uppdragna. Han såg upp så fort han hörde dörren och reste på sig, klev in. Genast grep han tag i min arm och inspekterade såren innan han for runt med blicken i rummet. Jag visste inte om han var arg på mig eller på min mamma, men jag såg att han var arg. Arg och beslutsam, som om han kommit fram till något där utanför min dörr. Jag hade ingen aning om vad han tänkte på just då, men hade jag vetat det hade jag nog stoppat honom. Eller, i alla fall försökt.

Han tog rakbladet jag använt och vände ryggen mot mig. Jag fick onda aningar och blev rädd. ”Andy, vad...?” Det var så långt jag hann säga innan han tog ett djupt andetag, tryckte den mot sin handled och drog. ”Vad fan gör du?”

Jag skrek. Jag skrek åt honom när han fortsatte. Det tog en stund innan jag kunde få mig själv att gripa tag i hans arm. Han drog rakbladet hastigt en sista gång över sin arm innan han gav det till mig, som slängde iväg det, ville att det skulle vara så långt borta från mig som möjligt. Mina händer skakade och jag snyftade till.

”Vad... vad håller du på... med?”

”För varje nytt sår jag hittar på din arm kommer lika många finnas här”, sa han och höll upp armen med tre streck över sig, sår som blev röda. Hela tiden såg han mig allvarligt i ögonen.

Jag önskade för första gången någonsin att jag inte gjort så många på mig själv, eller att jag inte gjort det alls. Att jag hade öppnat dörren och låtit honom trösta mig.

”Varför Andy, varför...?”, kved jag fram och gömde ansiktet i händerna. ”Hur... hur kan du göra såhär mot mig, hur...?”

Han letade upp plåster som fanns i närheten och tog varsamt tag i min arm, plåstrade om mina sår innan han lade armarna om mig. ”Andas Sebastian, andas.”

Jag tryckte näsan mot hans bröstkorg, tog ett djupt andetag och koncentrerade mig på att inte börja gråta igen. Det gick förvånansvärt bra, faktiskt.

Hur kunde han göra så mot mig? Inte nog med det dåliga samvetet som sköljde över mig – nu hade han tagit ifrån mig det som hjälpte mot ångesten, även om det inte hjälpte så mycket, egentligen. Nu skulle den bara växa och växa för att sedan explodera, och jag skulle inte klara det.

Jag märkte redan då vilken effekt Andys handling hade på mig. Jag var nu livrädd för rakblad, livrädd för att han skulle göra något mer med sig själv.

Jag nickade när jag lugnat ner mig, såg på honom innan jag kom ihåg just hans sår igen. ”Vi måste fixa plåster”, mumlade jag och duckade undan från hans arm. Hans skjorta var antagligen blodig nu och jag fick lite dåligt samvete över att jag inte kommit ihåg att han också behövde plåster, men det skulle jag fixa nu. Jag höll i hans arm, som han hållit i min, och såg ner på såren. ”Får jag smaka på ditt blod förresten?”
Det var tyst en liten stund innan Andy skrattade till. ”Okej”, sa han. ”Är du en vampyr?”

Jag visste inte ens varför jag frågat. Blod var ju gott, men det kändes sjukt att faktiskt smaka någon annans blod. Kanske ville jag bara lätta upp stämningen, få allt att bli mindre seriöst.

Jag såg Andys höjda ögonbryn och att han bet sig lätt i sin piercing, som om han försökte hindra sig från att börja skratta. Hade jag varit han hade jag nog tyckt det var väldigt svårt, för jag hade svårt när jag var jag att inte börja skratta när jag faktiskt lyfte hans arm mot mitt ansikte.

Andys blod smakade faktiskt gott. Kanske var det till och med godare än mitt, men jag orkade inte komma ihåg hur mitt smakade. Antagligen smakade det väl likadant – blod som blod – men Andy var ju trots allt Andy och helt underbar.

”Så... vad tyckte du då?”, frågade han mot mina läppar en kort stund senare med ett fniss. Jag fick påminna mig själv om att det inte var han, utan jag, som smakade blod, fast det var hans blod.

”Ganska gott, faktiskt.”

”Sebastian, du är min lilla vampyr.”
”Alltid Andy, alltid.”

Andy försvann helt spårlöst en dag mitt i mars. Snön hade precis börjat smälta undan igen, men jag kunde inte ens vara glad för det lilla. Han svarade inte på sms eller ringde upp eller visade något tecken på att han i alla fall levde, och jag satt fast i skolan och kunde inte göra något.

Dagen därpå förstod jag inte hur han skulle ha kunnat försvinna sådär plötsligt. Det var ju bara konstigt och jag förstod inte mer bara för att jag tänkte över det om och om igen.

Ytterligare några dagar gick, men han kom inte tillbaka. Jag hade stått utanför hans hus och kikat in genom hans fönster, men såg inget. Eller, ingen. Det var ju honom jag letade efter. Jag gick dit varje dag och kollade – ibland såg jag Ashley gå in eller ut genom porten, men jag visste att jag aldrig skulle våga fråga henne, och ibland satt Sandra ute på den lilla stenbelagda terrassen precis utanför Andys rum. Hon hade blivit utskriven i slutet på januari, och allt hade ju verkat så bra. Andy hade verkat så glad, så vart fan var han nu? Varför var han inte hemma och såg till sin mamma längre, som han gjort innan? Han hade sagt ibland att han bara skulle gå hem och kolla så att hon hade det bra och att han skulle komma över till mig senare.

Dagarna fortsatte gå, men han kom inte tillbaka. Jag blev oroligare och oroligare, svagare och svagare, allt eftersom dagarna passerade. När det gått två hela veckor efter att han försvunnit bestämde jag mig för att fråga hans mamma om hon visste något, väl medveten om att jag absolut inte fick oroa henne.

”Hej Sebastian, kom in!” Hon log stort, som om hon var glad att se mig. Jag log tillbaks, försökte dölja oron bakom det leendet när jag klev in genom dörren.

”Hej. Ehm... har du möjligtvis sett Andy den senaste tiden?”

Hon såg ut att tänka efter. Leendet försvann gradvis från hennes ansikte. ”Nu när jag tänker på det så har jag nog inte sett honom på ett tag... vadårå, har du inte heller det? Jag trodde han var med dig.”

Jag hörde paniken som smög fram i hennes röst och visste att jag var tvungen att lugna henne på något sätt, även om jag önskade att hon skulle kunna hjälpa mig. Men vad skulle jag säga då?

”Det är nog inget egentligen, han kanske bara är med några andra. Det är nog ingen fara.”

Det lät inte alls som något han skulle göra, att sticka iväg sådär utan att säga till, men jag visste verkligen inte vad jag annars skulle säga. Hon nickade och såg lite lugnare ut, även om paniken fortsatte finnas i hennes ögon. ”Ja, tonårspojkar alltså... du har rätt, det är nog inget.” Hon log blekt. ”Du kan väl ringa om du hör något alls från honom?”

Jag nickade och visste att jag inte ens behövde säga att jag ville att hon skulle göra samma sak. Hon skulle göra det ändå.

Ju närmre april kröp närmre, desto mer rastlös och orolig blev jag. Allt var som innan Andy kom till skolan – eller som om han aldrig varit där överhuvudtaget – och rakbladen åkte fram oftare än vanligt. Jag visste att det inte var vad han hade velat, om han visste vad jag höll på med, men jag kunde inte låta bli. Det var det enda sättet för mig att få ångesten att försvinna, även om det bara varade för en liten stund. Det var skönt att göra det, men efteråt var ångesten nästan större då jag tänkte på Andy och undrade vad han skulle ha sagt, vad han skulle ha gjort. Jag visste att det var viktigt att jag höll mig stark, för Andys skull, men det var så lätt att sluta kämpa när han inte var där. Jag ville ge upp, men samtidigt ville jag inte att han skulle komma tillbaka och se mig som jag blev, som jag var när vi började snacka.

Fan Andy, vart är du? Jag saknar dig så mycket, varje dag. Det gör så ont. Jag vet inte när jag senast grät såhär mycket. Du har nog aldrig sett mig gråta på det här sättet. Jag vet att du sett mig gråta så många gånger innan, men aldrig såhär. Det här är gråten för någon som gett upp, inte för någon som är livrädd för allt och alla.

Jag hade lämnat tusen meddelanden på hans mobil och satt uppe tills jag nästan svimmade av utmattning varje natt för att vänta på något svar, något livstecken, men jag fick aldrig något. Ändå vägrade jag ens tänka tanken på att han eventuellt var död, för det fick inte hända. Det kunde inte hända.

Nej. Han var inte död. Jag skulle ha vetat det, på ett eller annat sätt.

När april började hade jag tappat hoppet om att han någonsin skulle komma tillbaka. Första april stannade jag hemma, för jag visste hur det brukade vara i skolan just den dagen, och jag ville verkligen inte få ett sammanbrott där och då. Inte inför Tobias och de andra.

Andra veckan in på april funderade jag ut bästa sättet att dö på när han stod där i korridoren. Mitt hjärta hoppade över flera slag och jag slutade andas. Allt snurrade och jag stannade upp, bara stod där och stirrade på honom.

Kunde någon vara vackrare än man mindes? Det var precis vad han var. Hur kunde någon vara sådär omänskligt vacker? Det borde vara olagligt, omöjligt.

En del av mig ville springa fram och slå honom för att han försvunnit samtidigt som jag ville kyssa honom, skrika högt som fan hur mycket jag hatade honom – eller hur mycket jag älskade honom, funkade nog lika bra.

Istället vände jag om och sprang. Då visste jag inte riktigt varför, men nu förstår jag. Jag blev förvirrad för att jag hade saknat honom så mycket men inte visste hur det var mellan oss längre, och jag var livrädd för att något skulle vara förändrat. Det jag inte tänkte på då var att om något varit det, hade han inte följt efter, hade inte stoppat mig och vi hade inte stått och gråtit på trottoaren och hållit hårt om varandra. Hade något varit förändrat hade han stannat, inte brytt sig.

Han stannade inte. Han följde efter.

”Vart har du varit?”, mumlade jag och ritade små mönster med fingertopparna över hans skjorta. Vi låg på min säng och det hade blivit mörkt ute. Jag var trött, men jag ville inte sova. Jag ville vara vaken och se på honom, röra vid honom, bli helt säker på att han var verklig.

Han var tyst såpass länge att jag visste att han inte tänkte svara. Antingen det eller så hade han inte hört, men det sista alternativet trodde jag inte på.

”Snälla Andy, gör inte såhär.”
”Jag kan inte...” Hans röst skar sig mot slutet och han gömde ansiktet mot mitt hår. Jag blundade och lät handen ligga stilla mot hans mage, bara andades in hans doft och var glad över att han var hemma igen, att han levde och allt sånt.

Allt annat kunde vänta. Nu ville jag bara vara glad, och då skulle jag vara det också.

”Det kan vänta, vi har all tid i världen på oss...”, mumlade jag och kramade om honom. ”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med. Jag älskar dig så jävla mycket att det gör ont. Går det att förstå?”

Det gick, men hans ord fick mig att tappa andan, fick mina ögon att tåras. Kärlek skulle kanske göra ont, annars var det inte äkta, och jag förstod precis vad han sa. Det gjorde ont att vara ifrån honom, det gjorde ont att se på honom och undra vad som hänt.

Jag nickade bara och önskade att det skulle få vara lugnt, att inget mer skulle få hända. Eller om något nu hände, så önskade jag att jag skulle kunna få finnas där, inte behöva vara borta från honom. Vi kunde klara vad som helst, bara vi var med varandra. Jag skulle överleva, men bara han fanns i närheten. Annars kunde jag lika gärna hämta tablettburken som väntade i badrummet och ta fram rakbladen, för inget annat betydde mer än att Andy var min.

Det gick några veckor, och allt började bli bättre. Andy blev sig själv igen och tillsammans sa vi nu åt Tobias och hans gäng att fara åt helvete. Det kändes så jävla skönt, att faktiskt säga emot för en gångs skull. Jag blev modigare och fastän de oftast gav sig på oss om vi sa något var det bra.

Han började hänga med mig åtminstone varannan dag och sov över båda nätterna under helgerna.

Sedan kom jullovet. Vi bestämde oss för att temat skulle vara grönt. Anledningen till att det blev just den färgen var att vi båda var trötta på snön och rött var för likt blod, och det hade min senaste jul fått ha som tema, så grönt fick det bli. Vi tänkte inte heller låta någon säga att vi inte kunde vara tillsammans under själva julen, för det skulle bara vara så mycket bättre än att tvingas vara med respektive familjer.

Hela julhelgen spenderades i mitt vardagsrum tillsammans med en massa filmer och flera ton köttbullar, pepparkaksdeg och godis. Jag fick två filmer i julklapp av honom, inslagna i grönt papper och grönt snöre. Han fick två skivor, fastän det varit svårt att hitta några han inte redan hade.

Första veckan in på det nya året sa Andy att han ville besöka sin mamma och frågade om jag ville följa med. Jag sa ja, även fast jag var rädd för hur stället hon var på eventuellt skulle påverka mig. Jag visste inte om det skulle bli bra eller dåligt i sånt fall.

Jag var livrädd hela vägen dit och höll hårt i Andys hand under bussresan. Han mumlade lugnande saker, men jag vet fortfarande inte om han visste vad jag var rädd för eller om han bara märkte att jag var allmänt orolig.

Stället kändes som ett sjukhus, för allting kändes så överdrivet rent. Samtidigt så kändes det också som ett fängelse med det höga staketet som markerade vart gränserna gick runt hela området.

Personalen var i alla fall trevlig, de kollade upp oss och sa att det fanns ett bokat möte. En äldre man ledde oss genom korridorerna. Jag tvingade mig själv att tänka på det hela som ett hotell för viktiga personer istället, och att mannen i själva verket var en livvakt. Det blev lite mindre läskigare då.

Han låste upp en dörr och släppte in oss, sa att vi kunde trycka på knappen intill dörren om det blev något problem så skulle någon komma dit. Rummet kändes som ett hotellrum man försökt göra hemtrevligt. Kanske var det inte alls illa att hamna där – utsidan fick en att tro så. Men sluta tänk på det nu, Sebastian!

Andys mamma satt i en soffa och vred huvudet mot oss när vi kommit in i rummet. Hon var som en kvinnlig version av Andy och var söt. Det kändes så fel att tänka att hon var söt, men det var vad hon var. Hon hade likadana ögon som Andy och jag gömde mig lite halvt bakom honom när hon såg på mig, för det kändes som om hon också såg rakt genom mig.

Han kramade min hand, som för att säga att allt var okej, och gick fram till henne och gav henne en kram. ”Hej.”

”Hej Andy”, sa hon och kramade tillbaks. ”Det var ett tag sen.”

”Ja jag vet, det har hänt en del grejer bara.”

”Vem är din vän?”

Andy vände sig mot mig, sträckte ut en hand. Jag tog den och gick fram, log blygt. ”Det här är Sebastian.”

”Hej. Det är jag som är Sandra.” Hon räckte fram handen mot mig. Jag tog den och skakade den lätt. ”Slå er ner! Jag vill höra allt.”

Vi satte oss i soffan och hon sjönk ner i fotöljen, såg nyfiket på oss. ”Allt om vad?”, frågade Andy.

”Om er! Hur länge har ni varit tillsammans?”

Jag såg förvånat på honom och han såg minst lika förvånad ut som jag, så han hade antagligen inte sagt något. Men hur kunde hon veta det?

Hon himlade med ögonen åt oss och skrattade till. ”Det är inte så svårt att se, om man vet vad man ska kolla efter. Hur länge har ni varit tillsammans?”

”Ett par månader, kanske?” Andy såg frågande på mig som ryckte på axlarna. ”Något sånt.”

Sandra nickade och började prata om vädret och en massa andra saker som var ofarliga att prata om. Andy var den av oss som pratade, ställde frågor, log och skrattade – jag bara satt brevid och log och lät blicken pendla mellan dem. Han verkade så avslappnad och faktiskt väldigt glad över att vara där, och då var jag glad för hans skull.

”Åh, Andy, skulle du kunna gå och fixa kaffe till mig? Gå bara till höger i korridoren, till receptionen, och fråga någon om hjälp.”

Jag såg efter honom när han lämnade rummet. Han skulle väl inte lämna mig där om han inte var säker på att inget skulle hända, eller hur? Det var i alla fall vad jag hoppades på.

”Så... vad tycker du om Andy då?”

Det tog en stund innan jag kunde svara och vara säker på att min röst skulle finnas där, hålla. ”Han är... speciell. Väldigt speciell.”

”Ja, det är han.” Sandra log och kollade ner i sitt knä några sekunder innan hon såg upp på mig. ”Du är en bra människa. Jag känner det på mig. Du kommer göra honom lycklig igen, och han detsamma för dig, om det inte redan skett.” Hon lade sin hand över min, kramade lätt. Jag kunde inte låta bli att undra hur hon visste allt det utan att ha sett oss tillsammans särskilt länge. Hur lång tid hade det gått sen vi kommit dit, förresten?

Hon drog sig undan när steg hördes ute i korridoren och Andy kom tillbaka med all sin koncentration riktad mot plastmuggen som var fylld med varmt kaffe. ”Here you go”, sa han och ställde ifrån sig den på soffbordet.

”Åh, tack så mycket, älskling. Förresten, har jag nämnt att de har snackat om att skriva ut mig snart?” Hon lyfte muggen och såg inte på Andy som såg förvånad och glad ut på samma gång.

”Det är ju bra.”

Hon nickade samtidigt som dörren öppnades igen och samma man som lett oss genom korridorerna stod där och log. ”Eran besökstid är tyvärr över nu, men ni är hjärtligt välkomna någon annan gång.”
Vi reste oss upp och båda fick en kram med löftet om att nästa gång vi sågs kanske hon var utskriven.

På bussen senare lutade Andy huvudet mot min axel och flätade samman våra fingrar. ”Man kan aldrig visa att något är fel för henne, för när hon blir orolig blir hon verkligen det och kan till och med bli värre. Det är tur att hon alltid får en att le.”

Och med de orden somnade han.

Jag kunde inte förstå – ville inte förstå – att Andys pappa, som gjorde honom illa, fanns i närheten. Jag kunde inte ens försöka föreställa mig hur det kändes för Andy. Hade han verkligen gått runt och trott att det skulle bli värre hela den tiden jag känt honom? Och varför hade det blivit så? Varför verkade Andys pappa så besatt att han lyckades söka upp Andy igen för att... vad? Fortsätta göra det till ett helvete?

Frågorna snurrade runt i mitt huvud, men jag fick inga svar på dem. Mitt huvud kunde inte komma på svaren.

”Hann han göra något mot dig?”

Andy nickade och reste sig upp. ”Jag vet inte hur mycket som syns”, sa han innan han krängde av sig skjortan utan att knäppa upp knapparna.

Han hade ett blåmärke över revbenen och ett rött märke över ena skulderbladet – det där ärret inte satt – och det var vad jag kunde se. Det hade kunnat vara värre, men det där var illa nog.

”Borde vi inte... typ...”
”Ringa polisen eller något? Det enda som kommer hända är att han ljuger och det hela fortsätter. De vet ju inte om jag råkat ut för något i skolan eller så, det är ju lätthänt, och det är mitt ord mot hans. Jag kan inte komma ifrån det här, det funkar inte.”

Jag ville fråga hur det kom sig att han satt med mig då, varför han inte kunde prata med någon som satt honom där, men jag ville inte bråka med honom. Jag fick helt enkelt hoppas på att han visste mer än vad jag gjorde.

”Och även om det skulle gå, så vill jag inte lämna dig. Jag tror inte jag klarar det.”

Trots att allt var så jobbigt och åt helvete just då kunde jag inte låta bli att le. Det kändes bra att höra att han fortfarande ville vara med mig, och av själviska skäl hoppades jag på att det skulle finnas någon möjlighet att han kunde få stanna. Samtidigt så det kanske värt det, att han blev flyttad på igen, för att han skulle få må bra igen.

Vi kom inte längre än så i diskussionen. Han var hemma hos mig hela helgen, för jag vågade inte låta honom gå och han ville inte gå heller. Det var ganska lugnt. Han blev sig själv igen, men sen kom måndagen.

Han sa inget. Gjorde inget. Jag såg hur all kraft liksom rann av honom, och det fanns inget jag kunde göra. Jag såg hur lite han brydde sig om orden, men hur de som vågade sig nära för att sparkas eller slå blev de som var värst. Jag såg hur han liksom kröp ihop och bara väntade på mer. Efteråt kunde han tydligen inte följa med mig hem utan var tvungen att gå hem till sig. Det spelade ingen roll att jag bönade och bad och grät – han gick ändå.

Det hela blev bara värre och värre. Andy hade redan blåmärken och små sår här och var på kroppen och jag såg själv hur den Andy jag kände höll på att tyna bort.

När bomben kom på torsdagen bestämde jag mig för att det inte gick längre. Någon var tvungen att göra något, och det skulle inte bli Andy.

”Sebastian, jag vill dö.”

Det hade snöat väldigt mycket under natten till fredagen, och snön låg i glittrande drivor längsmed vägarna. Antagligen såg det väldigt magiskt ut, men inte för mig. Jag hade för mycket oro och ångest i kroppen för att kunna se det vackra, för att inte tillägga att det fortfarande inte var särskilt skönt att få snö i ansiktet och under kläderna. Det hade verkat som om det inte skulle komma så mycket snö den vintern, men det gjorde det tydligen.

Jag kunde inte sluta tänka på Andys ord. Sebastian, jag vill dö. De hade ekat ständigt i mitt huvud sen han sagt dem, de ville inte försvinna.

Det hade kommit som en chock samtidigt som jag verkligen förstod varför. Det som var chockerande var att jag aldrig trott att jag någonsin skulle få höra honom säga just dem orden. Det var han som gjort allt bättre, fått mig att inte vilja ta livet av mig. Och så stod han och sa sådär.

Sista lektionen för veckan tog slut. Korridoren surrade av allt prat om vad som skulle göras i helgen, vad man hade för planer, vilka som hade fest. Det var inget jag orkade bry mig om, hade aldrig gjort det heller. Nu höll jag hela tiden ögonen på Andy, rädd för att han skulle försvinna ifrån mig. Han plockade in saker i sitt skåp, höll blicken därinne. Han såg så olycklig ut att det gjorde ont i mig.

Jag skulle få honom att stanna hos mig i helgen igen. Jag ville inte veta vad som skulle kunna hända om han inte var med mig, ville inte tänka på det heller. Om det inte gick fick jag väl kidnappa honom då, det skulle väl bli bra?

Jag höll hårt i Andys hand hela vägen ut från skolan, rädd för att om jag släppte skulle han kanske gå hem, bara lämna mig, och jag skulle inte klara av det.

Vi kom ut och blev nästan förblindade av av solljuset som reflekterades mot snön och gjorde allt så ljust. Eller jag blev det i alla fall – Andy gick med blicken nere vid sina fötter och varken kisade eller höjde handen i ett försök att skydda ögonen som nästan alla andra gjorde när de kom ut.

Något flög genom luften och träffade Andys nacke. Det tog en liten stund för mig att fatta att det var snö. Han stannade och stelnade till när snön letade sig nerför hans ryggrad. En annan snöboll kom farande och träffade honom i bakhuvudet, och ytterligare en flög, men den här gången mot mig. Jag hade vänt mig om och sett den så jag hann ducka. Jag hörde inte vad Tobias sa, men eftersom hans gäng skrattade kunde jag bara anta att jag egentligen inte ville höra.

”Kom, vi går”, mumlade jag och kramade Andys hand, drog med mig honom efter att en snöboll landat precis framför våra fötter. Vi hann inte särskilt långt innan någon tog tag i min jacka och jag rycktes bort från Andy. Jag kunde inte förstå att det hänt, att jag tappat hans hand. Allt jag kunde tänka på var att det inte hände. Det kunde inte hända. Jag fick inte släppa hans hand.

Orden som kom mot mig, de där knuffarna som nästan fick mig att ramla, de brydde jag mig inte om. Jag kunde bara se Andy. Han såg så blek ut och bara det gjorde mig rädd, och han kämpade knappt emot när de fick ner honom på marken, tryckte ner hans ansikte i snön

Där. Där fanns min chans att ändra historien, och jag visste att jag var tvungen att ta den, för Andys skull.

”Släpp honom!” Jag blev själv förvånad över hur stark min röst lät, fastän jag var så rädd. Jag vägrade visa det, stirrade bara med allt hat jag samlat på mig under de åren som gått, försökte slita mig loss från de som höll fast mig, inte hamna i snön.

Bara att jag sagt något alls gjorde dem förvånade, och Andy lyckades sätta sig upp. Jag såg hur något ändrades i hans blick. Jag såg hur förvåningen och förvirringen sjönk undan och ersattes av stolthet riktad mot mig, och jag visste att vi hade vunnit.

Att de inte lät oss gå gjorde inte så mycket, för både jag och Andy visste att återigen var det något som förändrats, för alltid.

Det var likadant dagen därpå, och jag visste inte vad jag skulle göra åt det. Avståndet hade försvunnit när Andy gick från mig när lunchrasten nästan var slut, men när han kom tillbaka efter skolan verkade det ha kommit tillbaka och växt sig större. Samma sak efter torsdagen, fast avståndet hade aldrig försvunnit, bara vuxit. Jag kände bara för att börja gråta, ville inte att det skulle vara svårt att komma på något att prata om, ville inte att han skulle försvinna från mig. Även om det var samma sak som innan att ligga i hans famn och somna, samma känsla, så var det något som var fel. Jag önskade (och önskar fortfarande) att jag vågat göra något, skrika åt honom, vad som helst, bara vi kunde prata om det.

Jag försökte trösta mig med att efter helgen skulle jag vara tillbaka, och då skulle allt bli bra. Allt skulle lösa sig, för då skulle Andy inte vara ensam mer, och jag skulle få veta allt som hände. Det fanns inget han skulle kunna hålla hemligt för mig, även om det var jobbigt att behöva komma tillbaks och veta att allt antagligen var värre.

På fredagen var det något som förändrades igen, till det sämre. Han kom inte till mig direkt efter skolan, vilket fick mig att anta det värsta. Att Tobias och hans gäng gjort något ännu hemskare mot honom, att han inte kunde gå. Tänk om...

Men för helvete Sebastian, skärp dig. Tobias och hans schimpans-gäng kan inte döda honom, det skulle de aldrig våga. Andy skulle aldrig låta det hända – han vet hur han ska försvara sig, till skillnad från dig.

Ändå satt jag och väntade i soffan, bet sönder mina naglar och stirrade på min mobil. Varför svarade han inte på de flera miljoner meddelanden jag lämnat på hans mobil? Hade han missat alla sms, missade samtal och röstmeddelanden? Kunde han inte bara ge något litet tecken på att han i alla fall levde?

Jag försökte komma på anledningar till att han inte svarat.

Batteriet hade laddat ur. Han hade tappat mobilen någonstans. Tobias hade tagit den. Han hade tröttnat på mig.

Att Tobias skulle ha tagit den lät minst troligast, då det kändes som om han skulle ha skickat störda sms till mig för att bryta ner mig (vilket han skulle ha lyckats med). Det sista alternativet skrämde mig mest, då det inte fanns en chans att jag skulle få veta det förrän på måndagen, och vad skulle jag göra om han inte ville prata med mig? Jag skulle fan dö, skulle inte orka mer.

Han var anledningen till att jag orkat fortsätta, orkat leva, så vad skulle jag göra utan honom? Utan honom skulle jag ge upp helt – det bara var så, helt enkelt.

Jag hade slumrat till i soffan och vaknade av att det ringde på dörren. Jag kunde inte komma ihåg att jag låst, eftersom jag väntat på Andy hela dagen och han inte hade några nycklar. Hade mamma kanske varit hemma? Jag slutade tänka när jag for upp från soffan och snubblade mot dörren.

Andy såg nästan likblek ut – mycket blekare än vad han normalt var – trots de något rosiga kinderna. ”Lås dörren!”, sa han med rösten fylld av panik när han halvt sprang in i hallen. ”Lås dörren!”
Jag stängde och låste snabbt innan jag vände mig om mot honom. ”Andy, vad...”
Han stod med ryggen mot mig och såg ut att gömma ansiktet i händerna, och det tog en stund för mig att inse att han grät. Det var inte som första gången jag sett honom gråta, det var helt annorlunda. Trots att jag varit så rädd var jag lättad över att han nu var där, och hans gråt skrämde mig inte. Jag gick fram till honom och kramade honom hårt, höll honom tätt intill mig. Han vred sig mot mig, lade armarna om mig och tryckte ansiktet mot min tröja.

Det var som om hela han var gjord av panik, eller som om en stor neonskylt hängde över hans huvud där det stod ”Panikanfall här!” och en pil ner mot Andy.

Vi bara stod där en lång stund. Jag höll om honom och försökte lugna ner honom lite, men han verkade inte kunna göra det. Kanske hörde han inte ens mina försök till att trösta, men det gjorde inte så mycket. Det borde antagligen skrämma mig, och visste undrade jag vad som hänt egentligen, men jag var mest lättad över att han kommit tillbaka och att jag inte var ensam. Antagligen var det väldigt själviskt, men vad skulle du ha tänkt om du trott att du skulle förlora den som betyder mest för dig i hela världen?

Det tog ett tag innan han blev tyst, slutade gråta. Vi hade förflyttat oss till soffan – jag satt med en arm om hans axlar och han satt med benen uppdragna i soffan, armarna runt dem, och han stirrade rakt framför sig. Det var då jag blev rädd på riktigt och inte visste vad jag skulle göra eller säga eller något alls.

”Vad... Andy, vad hände?”

Jag väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Fick inget svar från honom alls, inte ens en liten reaktion som visade att han ens hört vad jag sagt.

”Andy?”
Ingenting.

”Du skrämmer mig...”
”De lovade.” Hans röst var knappt en viskning och väldigt hes. ”De lovade...”
Det lät inte som hans röst, samtidigt som det var precis vad det var..

”Vilka lovade? Lovade vad?”

”De lovade... att... att...” Hans röst bröts och han skakade på huvudet och blundade hårt innan han tryckte ansiktet mot sina knän och sakta gungade fram och tillbaka.

”Finns det något jag kan göra?”, frågade jag tyst och strök honom lätt över ryggen.

Han skakade på huvudet och såg sedan på mig med stora ögon. Han såg så ledsen ut att jag nästan gick sönder inombords, och jag ville så gärna trösta honom.

Men så kom den eviga frågan – hur?

Andy låg på mage i min säng, ena armen brevid kudden och den andra över, och han sov. Han var så fruktansvärt söt med rufsigt hår, såg så lugn och liten ut, lite som ett barn. Det var som om han inte varit ledsen bara några timmar tidigare, som om det bara varit en väldigt hemsk dröm.

Jag låg brevid och såg på honom, försökte ta till mig hela hans söthet. Strök honom lätt över håret. Jag förstod inte hur någon som var så fantastiskt underbar och faktiskt vacker kunde vara så ledsen. Jag visste fortfarande inte vad som hänt.

När han vaknade låg vi bara och såg på varandra. Han gosade in sig mer i täcket och jag lade en arm om honom, över midjan. Jag vågade inte fråga något om dagen innan, var rädd för att han skulle bli ledsen igen. Eller ja, inte ledsen då – det kanske han var ändå – men gråta. Jag ville inte att han skulle gråta, dels för att han alltid var så stark och det kändes fel på något sätt, men det trasade också sönder mig.

Men det var väl så, även de starkaste måste få gråta ibland. Det bara är så.

Jag kommer aldrig någonsin glömma Andy när han berättade om vad som hänt. Hans händer skakade och han kollade ner på sina knän några sekunder innan han såg allvarligt på mig. Jag insåg att något mycket värre än att Tobias gett sig på honom hade hänt, att Tobias inte var något alls i jämförelse.

Det han sa sen fick hela världen att sluta snurra för några sekunder. Alla tankar i mitt huvud försvann. Allt bara stod helt stilla och var tysta, som om minsta lilla ljud skulle få världen att explodera.

”Min pappa har hittat mig igen. Jag visste att det skulle hända, men... men jag hade väl börjat hoppas på att allt skulle vara över, att jag skulle ha lite tur för en gångs skull.”

Åh, Andy... jag visste verkligen inte vad jag skulle säga. Allt jag kunde göra var att sitta där och känna hur livets tärningar kastades om igen, hur hela våran värld raserades.

Och vi kunde inte göra något åt det.

”Sebastiaaan, vakna.” Något strök över min kind, bara alldeles lätt. Som en fjäril.

Jag stönade och vände mig om, försökte dra täcket över huvudet. ”Låt mig få sova”, mumlade jag otydligt och blundade hårdare.

”Men vi måste upp nu.”

Juste. Skolan. Usch. Kunde vi inte stanna hemma istället? Vi hade ju stått ut en vecka och varit hemma annars också, så vad spelade det för roll? Ingen skulle ju precis sakna oss.

”Fast vi kanske kan stanna en liten stund...”

”Bestäm dig”, mumlade jag samtidigt som Andy lade armarna om mig.

Det var tyst ett tag. ”Sebastian... hur mår du?”

”Jag vet inte”, sa jag och drog täcket tätare om mig själv, frös trots Andys värme. ”Har ont i huvudet.”

”Vill du ha någonting, en huvudvärkstablett eller nåt?”

Hans händer kändes ovanligt kalla, eller var det jag som var väldigt varm? Jag visste inte. Antagligen var det jag.

Skolan. Även om jag kunde få honom att hämta en tablett till mig så kände jag mig trött och stum i hela kroppen och frös. Jag trodde inte han skulle låta mig gå om han kände att jag var varm – kanske hade han redan märkt det – och skulle jag verkligen orka med skolan? Det var knappt att det gick när jag inte kände mig såhär.

”Jag tror inte jag orkar gå till skolan idag”, mumlade jag utan att våga kolla på honom.

Det blev tyst igen. ”Vill du ha något, vad som helst?”

”Förlåt.”

”Det är inte ditt fel, det här”, sa han och strök mig över håret igen. Jag försökte ignorera tårarna som steg i mina ögon.

På något sätt måste det ju vara mitt fel, eftersom det var jag som blivit sjuk. Det sa jag inte, för han skulle bara ha sagt emot, säga att det inte alls var sant. Kanske hade han rätt, men jag ville inte tänka så.

Jag lät honom pyssla om mig den dagen, fastän jag fick dåligt samvete över det. Han missade ändå skolan för min skull, även om han inte ville dit. Det var ju meningen att man skulle gå till skolan och lära sig saker fastän det fanns folk som gjorde det så sjukt svårt, och ärligt talat var jag rädd för att Andy skulle vara borta såpass mycket att de började undra. Det hade bara gått en dag och jag hade redan såna överdrivna tankar, ja.

”Andy”, sa jag när jag vaknat dagen därpå och fortfarande mådde dåligt.

”Vad är det? Jag kan hämta det. Vill du ha vatten?”
”Andy.”

”Något att äta?”

”Andy.”

”Vad?”

”Du vet om att du måste till skolan, va? Jag... jag kan inte låta dig missa det för min skull. Jag bara... jag kan inte det.”
Det blev tyst. Jag mötte hans blick, såg alla orden han ville säga men inte kunde. Eftersom han var tyst så länge fortsatte jag prata.

”Jag klarar mig själv, och du... du kommer också klara dig. Det vet jag. Jag kommer få så mycket dåligt samvete om du stannar hemma med mig, och jag är kanske sjuk veckan ut.”
Andy kollade bort, bort från mig. ”Men tänk om du blir sämre då...”
”Det blir jag inte.”

Han lyckades få stanna en dag till. På onsdagen försökte jag vara mer bestämd, och han gick. Han verkade inte sur i alla fall, inte efter att jag bett honom komma hem på lunchrasten – som alltid var värst i skolan – istället för att hänga kvar där. Då kunde han ju kolla till mig också, slippa oroa sig.

Det var gulligt att han brydde sig, så gulligt att jag inte kunde låta bli att hålla honom kvar en stund och bara krama honom. Han fnissade till innan han gick, vände sig om och vinkade när han kommit en bit.

Jag låg på soffan och slökollade på film, försökte att inte kolla på klockan för ofta, inte tänka för mycket på Andy. Inte oroa sig. Jag fick inte tänka på vad folk eventuellt gjorde mot honom precis just då, vad Tobias kunde tänkas säga, för då skulle det väl sluta med att jag ringde honom eller kämpade mig iväg till skolan ändå, fastän jag verkligen inte orkade.

Det var uttröttande att inte tänka och det slutade med att jag somnade där på soffan mitt i någon scen på en film jag inte ens kunde komma ihåg namnet på. Jag kom bara ihåg att Andy halvt burit ner mig för trappan och satt mig i soffan för att jag bett om det och hämtat en massa filmer – det var den gulligheten som fått mig att tvinga honom att stanna en stund, hålla honom kvar genom att kramas. Jag ville inte smitta honom, så jag hade låtit bli att kyssa honom, fastän det var precis vad jag ville göra.

Jag vaknade av att jag hörde dörren och antog att det var Andy. Han kom in i vardagsrummet och log mot mig när han såg att jag var vaken, lyckades mosa in sig så att han inte ramlade ner från soffan och kramade mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka att han inte sagt hej, att han bara kramades sådär. Hade något hänt?

”Hur är det?”, mumlade jag och besvarade kramen.

Han var tyst en stund. ”Det är bra”, sa han och gömde ansiktet mot mitt hår. ”Hur är det med dig då?”

”Lite bättre kanske.” Jag bet mig lätt i läppen och funderade på om jag skulle fråga alla de frågor jag verkligen ville fråga, men samtidigt så visste jag inte om jag ville ha något svar på dem, visste inte om jag ville veta exakt allt. Men var det värre att vara nyfiken än att inte veta? ”Var de mycket hemska mot dig?”

Jag visste inte hur jag skulle tolka tystnaden som följde. Jag ville så gärna tro att de accepterat honom, att han sagt att han inte tyckte om mig längre eller något, vad som helst, bara de inte gjort något mot honom.

”För hemska var de inte”, mumlade han och strök mig över ryggen.

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag störde mig lite på att jag hade svårt att hitta ord just då, när jag inte brukade ha det med just Andy. Det var alltid så lätt att bara prata. Det var som om en förmiddag ifrån varandra hade skapat ett avstånd mellan oss, och som vi nu behövde komma på hur vi skulle ta oss över det. Allt var mitt fel – hade jag inte blivit sjuk hade avståndet inte funnits – och jag var fortfarande trött. Jag orkade inte känna mig värdelös ovanpå känslan av att något var fel.
Jag blundade och lät huvudet falla ner mot kudden igen, kramade hårdare om Andy i något hopp om att fysisk närhet skulle kunna minska avståndet jag trodde mig känna mellan oss. Jag hoppades så intensivt på att jag inbillade mig alltihop, att Andy skulle le och säga att allt var bra.

”Vill du ha något?”, frågade han istället, strök mig lätt över kinden med lätta fingrar. ”Är du törstig, hungrig?”

”Jag vet inte”, mumlade jag. Jag visste inte själv om mitt svar betydde att jag verkligen inte visste eller om jag var mig själv och inte ville äta och därmed mådde något bättre. Egentligen mådde jag ju inte bra, men var mig själv kanske.

”Jag tror det är bra om du i alla fall dricker något.” När han gjorde en ansats till att resa på mig kramade jag honom ännu hårdare, tvingade honom att stanna med mig i soffan. Jag kände för att gråta när han trasslade sig loss från mig, även om han log mot mig. Som om ingenting var fel. Jag hann se den där skymten av sorg i hans ögon innan han vände sig bort. Det var vad som fick mig att trycka ansiktet mot en soffkudde och gråta tyst och stilla, önska att saker och ting inte var som de var.

Andy, varför pratade du inte med mig? Jag förstår det fortfarande inte, varför du inte ville säga hur illa det var. Jag ville skrika åt dig att inte spela tuff, inte vara någon jävla martyr, för det gjorde så ont att du inte sa något. Samtidigt så förstod jag dig på något sätt, även om det var så jävla jobbigt att jag nästan önskade att du skulle stanna kvar i köket, vågade inte möta din blick. Din blick som kunde skära genom metall, som kunde se rakt igenom mig. Kunde se allt.

Du sa att du litade på mig, men varför pratade du inte? Du vet att jag skulle ha hatat alla jävlar i skolan tillsammans med dig. Ja, hatat dem ännu mer än innan. Om det nu var möjligt.

Vi visste fortfarande inte vad som skulle hända, hur illa allt skulle bli. Vi visste inte att allt skulle kastas om igen, hela vår värld skulle vändas upp och ner. Som tärningar.

Precis som tärningar.

Edit; HAHAHAHAH bevis på att jag är sämst - märkte inte att jag råkat skriva Kapitel 16 istället för 26, och när jag skulle ändra det via mobilen blev det bara 6... ALLTSÅ ÅH JAG ORKAR INTE HAHAHAHA </3

Jag ville stanna hemma resten av veckan. Jag ville aldrig mer till skolan, fick panik och ångest bara av att tänka på det.

Vi satt och pratade om det där i Andys soffa hela dagen. Han försökte förklara för mig varför vi var tvungna att gå dit dagen därpå, varför vi inte kunde stanna hemma. Det skulle ha gått bättre för honom om han pratat med en vägg, för jag ville inte lyssna.

Ja, jag förstod vad han sa, men jag ville bara höra att vi skulle kunna rymma, sticka iväg helt själva.

Det var ett under att Andy inte skrek åt mig – att han däremot blev trött och nästan lät gråtfärdig mot slutet var däremot inte särskilt förvånande. Det gjorde ont att höra honom sådär, men jag kunde bara inte lyssna.

”Snälla Sebastian, lyssna nu”, sa han och såg ut att svälja hårt. Han behövde inte ens tänka på vad han skulle säga längre, hade sagt orden så många gånger nu. ”Om vi inte går dit imorgon kommer det bli värre när vi väl kommer tillbaka. De kommer inte sluta för att vi försvinner, och vad blir bättre om vi faktiskt aldrig mer går dit? Ju snabbare vi gör det här, visar att vi inte är rädda, så kanske de kommer ge upp snabbare också.”
Jag borde lyssna på honom. Han hade redan gått igenom samma sak en gång, så varför inte?

För första gången under dagen kommenterade jag med något annat än att han hade fel, att jag inte ville. ”Men om man är rädd, vad ska man göra då?”

Han kramade mig hårt. ”Du behöver ju inte vara rädd, jag finns här. Jag kommer finnas där hela tiden.”
”Men nej, du förstår inte.” Jag drog mig undan från honom, reste mig upp. ”Jag kan inte. Jag är inte som du.”
”Det spelar ingen roll. Du är du, och vi kan göra det här.”

Jag blundade och gömde ansiktet i händerna, försökte tänka. Återigen önskade jag att jag bara var död, ville inte gå igenom det här. Ja, det spelade roll att Andy var där, men jag vågade inte. Jag ville inte klara mig, ville helst att de skulle ta död på mig så att jag slapp känna mer.

När jag såg på Andy igen grät han, men sådär tyst så att jag inte skulle ha märkt det om jag inte kollat upp. Hur kunde han vara sådär hjärtskärande vacker när han grät, när en annan såg ut som ett jävla monster? Det var orättvist.

Jag kröp upp intill honom och kramade honom hårt. ”Jag älskar dig”, viskade jag. ”Jag älskar dig jättemycket, men jag kan inte göra det här.”
”Men vad kan vi göra då? Det finns ju inget annat att göra.”
Han tänkte inte fly. Han var ingen sådan person. Jag var det. Skulle jag kunna göra som han ville, för hans skull?

Vi sa inget mer, somnade där i soffan. Det var för jobbigt alltihop, helt enkelt.

Eftersom det var idrott på morgonen dagen därpå hade vi tid att tjafsa mer om ifall vi skulle till skolan eller inte. Andy var nära på att börja skrika, och det var jag med. Jag visste att han hatade när folk skrek åt honom, men om han gjorde det skulle jag inte kunna låta bli.

Han gjorde det.

Det slutade med han lämnade lägenheten, lämnade mig kvar där. Han sa att det kvittade om jag kom dit eller inte, att han kunde klara sig själv.

Grejen var just att han inte kunde det, och jag visste om det. Han kunde inte ha valt ett mer effektivare sätt för att få mig att följa med, och jag hatade honom faktiskt för det när jag slet på mig mina skor och jackan och sprang ut efter honom.

”Fan ta dig”, sa jag när jag kom ikapp honom.

Han bara log och tog min hand, kysste mig hastigt på kinden. ”Älskar dig med.”

Mitt hjärta var lika tungt som jag antog att fotbojor var, såna där med stora klot efter sig, som fanns i tecknade serier. Jag ville hem igen, började prata fort och panikartat och det blev värre ju närmre vi kom skolan, men Andy drog mig vidare. Jag sa att jag hatade honom fler gånger än vad jag borde ha fått göra. Han sa inget om det, inget alls, bet sig bara hårt i läppen och gick vidare.

Det var aldrig meningen att få honom att tvivla på att han gjort rätt. Det var aldrig meningen att få honom att tvivla på sig själv.

Det var synd att jag inte visste vad som pågick i hans huvud just då, för annars hade jag aldrig sagt det jag sagt.

Förlåt.

När snön började falla från himmelen nära lunchtid hade vi redan fått stå ut med så mycket ord, hemska ord. Det som gjorde mest ont var inte att det var till mig, för det kunde jag ta – det som stack som knivar i mig var att de även var till Andy. Andy, som alltid var så snäll och fin och hade världens finaste leende och världens gladaste skratt och världens vackraste ögon. Han hade inte gjort något, det var ju mig det var fel på, så varför lät de honom inte vara?

Det var ingen som rörde oss i alla fall. Jag skulle vilja säga att det var för att de tyckte vi var äckliga och smutsiga, men det var nog Andys utstrålning som sa att han skulle döda den som vågade komma nära, och det skrämde väl folk.

Jag önskar att jag varit mer som honom. Hade jag varit det hade nog saker och ting inte varit som de var. Men om de inte varit det, hade jag haft Andy då? Hade jag nått honom på samma sätt? Var det värt att vara jag då, stå ut med allt det här?

Självklart.

Andy höll hårt i min hand hela dagen, vägrade släppa. Hade han gjort det hade jag antagligen brutit ihop, inte orkat med allt.

I alla fall, på lunchrasten snöade det. Jag visste att det skulle bli svåra månader för oss, för sommarkänslan var inte kvar längre, det skulle bli mörkt och kallt, och snö var väldigt jobbigt – och kallt – att få ansiktet nertryckt i en längre stund.

Det spelade ingen roll vilken årskurs vi gick i – alla i klassen blev löjligt exalterade över snön och sprang ut, försökte starta ett snöbollskrig fastän det var mer slask än snö. Eftersom det blev extremt tomt i korridoren satt vi på bänken från dagen innan och lyssnade på musik. Andy var blekare än vanligt; kanske hade orden nått honom i alla fall, fastän han sett så tvärsäker ut när han gett svar på tal till allt som kastades mot oss.

Jag satt och såg på honom, och kanske märkte han att jag var orolig, för han försökte le mot mig. ”Du vet att jag älskar dig va?”, viskade jag och lutade huvudet mot hans axel.

Han sa inget, men han lade armarna om mig, så helt oviss om det kunde han ju inte vara.

Nu när han hade armarna om mig och korridoren var relativt tomt vågade jag kyssa honom, men självklart passade hela klassen att komma in i korridoren precis just då. Jag blev inte förvånad, faktiskt.

”Men fyfaaan vad äckligt, stick någonannanstans bögjävlar!”

”Stick till din äckliga hora till flickvän istället och låt oss vara”, ropade Andy tillbaks, hade händerna mot mina kinder för att hålla mig kvar och kysste mig igen.

Trots att mitt hjärta kändes som om det skulle explodera kunde jag inte släppa honom, ville inte låta honom gå. Det spelade ingen roll att resten av klassen kunde se, för vad hade vi att skämmas för?

Det var, vad jag trodde i alla fall, en helt vanlig måndag. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle vara mot Andy i skolan, hur det var meningen att jag skulle vara. Hur kunde han vara så naturlig och perfekt och allt? Man kunde inte se något alls hos honom, kunde inte se att något inte var som det brukade vara. Jag ryckte till vid minsta lilla ljud och allt.

På lunchrasten tvingade jag Andy att följa med mig bakom skolbyggnaden där vi skulle få vara ensamma – det var tidigt, de flesta var och åt. Inte för att han behövde särskilt mycket övertalning till det, men ändå. Vi stannade inte alls särskilt länge där bakom, bara tillräckligt länge för att hinna vara nära en stund. Det brukade vara tomt där första halvan av rasten, sen kom rökarna för att hinna med några cigg innan lektionerna började igen. Jag ville inte behöva gömma mig helt, därför hade jag dragit med mig honom ut istället för in på någon av toaletterna.

Jag höll i hans hand nästan hela vägen till porten, sen blev allt jobbigare. Det kändes inte bra att inte hålla i hans hand, att inte ha något att hålla sig fast vid när trängseln i korridoren kom. Alla knuffar och alla armbågar... Det var tur att jag i alla fall kunde hålla blicken på Andys rygg – det var det enda som fick mig att inte vända mig om och springa iväg.

Istället för att gå till våra skåp satte han sig på en bänk någonstans i mitten av korridoren, fast intill väggen då, och tog upp sin mobil. ”Vill du lyssna på musik eller något?”
Musik var precis vad jag behövde just då. Jag nickade och han började trassla upp sina hörlurar. Under tiden såg jag mig omkring och såg att Tobias och hans kompisar kommit till korridoren nu, vilket gjorde mig nervös. Andy hade trasslat loss hörlurarna nu och räckte en av dem stolt till mig. Jag stoppade den i örat, blundade och lutade huvudet mot väggen, lät mig uppslukas av musiken. Eller så gott det gick i alla fall. Jag ville ta Andys hand och krama den, ville höra att allt skulle bli okej, och jag hade gjort det om jag vågat.

”Så, du hänger fortfarande med den lilla emo-ungen?”

Nejnejnej låt oss vara...

”Har du problem med det?”
”Är det sant?”
”Vadå?”
”Att ni är tillsammans?”

Jag trodde och tror fortfarande att Tobias tolkade Andys tystnad som ett ja, fastän han fortsatte fråga. ”Nå? Är ni äckliga små bögar?”

Varför var Andy så tyst för? Jag bet mig hårt i kinderna och låtsades att jag inte var där, stängde av. Jag hörde att Tobias fortsatte prata, men jag lyssnade inte på orden. Nej, jag var för upptagen med att hålla koll på Andy. Jag såg den där blicken, hur han knöt händerna. Som om han när som helst skulle flyga på Tobias. Det fick inte hända, det visste jag. Rörde han Tobias var han körd, de skulle inte låta honom vara, och jag ville inte att han skulle bli som jag.

Det jag gjorde skulle egentligen inte hjälpa någon alls, inte hjälpa fler än oss två för tillfället i alla fall. Jag försökte komma på ett enda sätt att distrahera någon av dem på, men det enda jag kom på var att vrida Andys ansikte mot mitt och kyssa honom.

Det hade aldrig varit så tyst i korridoren som det var just då. Jag kände hur Andy automatiskt slappnade av, såg hur hans ögon blev stora och runda. Vad gör du, Sebastian? Vad gör du?

Jag vågade inte låta honom gå, ville inte ryckas tillbaks till verkligheten. Ville inte inse vad jag nyss gjort, ville inte veta hur alla andra skulle reagera.

Efter vad som känts som en evighet drog sig Andy utan. Det var fortfarande lika tyst i korridoren. Han tog min hand och reste sig upp, och kanske visste han redan då att något skulle hända om vi stannade, så han började gå mot porten.

Hade det här varit en väldigt vacker historia eller en film, hade vi kommit ut genom dörren. Nu var det verkligheten, och det hände inte.

Tobias och hans gäng fann sig så fort vi börjat gå. De stod runt oss. Andy höll hårt i min hand, jag visste att han aldrig skulle släppa taget. Eller, att han aldrig menade att släppa taget. Hur det kom sig att jag helt plötsligt stod ensam med folk runtom mig som sa saker jag önskar att jag kunde glömma, hur det pågick samma sak med Andy. Hur jag gömde ansiktet i händerna och låtsades som om jag inte fanns, som om jag var osynlig. Som om det var någon annan de sa allt de där till. Men jag hörde allt, och jag hörde också Andys röst, hörde honom säga emot.

Sebastian, varför säger du inget? Varför gör du inget?

Det kändes som det gått väldigt, väldigt länge när någon tog tag i min arm och drog med mig. Jag vågade inte ens kolla på Andy, vågade inte kolla bakåt, försökte stänga av hörseln. Hur gör man det, egentligen? Jag har ingen aning. Jag visste inte då heller, visste bara att jag inte ville höra mer.

Han stannade inte förrän vi kommit bort från skolan, och så släppte han mig. Han tog inte ens min hand. Det gjorde mig så rädd, jag vågade inte se på honom, ville inte möta hans blick. Jag kände de tysta anklagelserna han skickade mot mig, men jag visste inte om han visste att han lika gärna kunde ha huggit mig med en kniv tusen gånger om, i hjärtat. Utan att jag kunde dö av det.

Varför, Sebastian?

”Förlåt”, viskade jag, knöt armarna hårt på bröstet och försökte att inte gråta. Något kunde jag ju försöka lyckas med i alla fall. ”Jag... jag tänkte inte.”

Ett par armar lades om mig och jag lutade huvudet mot hans bröstkorg, blundade. ”Det gör inget”, viskade han och strök mig över ryggen. ”Vissa saker kan man inte hålla hemliga hur länge som helst. Det skulle eventuellt ha kommit ut i alla fall.”

Eventuellt. Det lilla ordet som fick tårarna att rinna över. Jag stod där och grät tyst mot hans skjorta och önskade att jag kunde spola tillbaka tiden, få mig själv att inte göra något. Eller i alla fall stå upp för det.

Varför var jag så jävla dum i huvudet hela jävla tiden för? Jag hatade det, hatade mig själv, och skulle inte något alls emot att lägga mig ner på marken och bara dö, precis just där och då.

”Det började när jag var liten. Jag kommer inte ihåg exakt när, men samtidigt är det allt jag kommer ihåg. Jag vet liksom inte hur jag ska förklara...

”En dag blev mamma... konstig. Hon åt knappt något, låg mest i sängen och bara stirrade in i väggen. Pappa blev galen, kan man ju säga, och han visste väl inte vad han skulle göra. Han började skylla på mig, sa att det var jag som gjort allt det här. Jag var förvirrad och kanske fem år gammal, men jag visste att jag inte hade gjort någonting. Jag kan ge mig fan på nu i efterhand att det var han som gjorde något, men vad han gjorde kommer nog ingen få veta, tror jag. I alla fall så började folk på dagiset upptäcka att jag allt oftare höll mig undan från både barn och vuxna, blev som paralyserad när folk rörde vid mig och sånt. En dag hittade de en massa konstiga blåmärken på mig och började fråga ut min pappa, men han sa att han inte visste något. Vad fan skulle han säga då? 'Hej jag är psykstörd och skyller på min son för något jag antagligen gjort och brukar slå honom.' Pfft, nej.

”I alla fall så började jag skolan, och de som var lite äldre brukade komma och reta oss småglin. Alla var livrädda för dem, förutom jag. Ingenting de gjorde, kunde vara värre än vad som hände hemma, eller hur? De blev förvånade när jag betedde mig som en liten version av Batman, men de tyckte det var coolt eller något, att jag inte var rädd. Så, de var snälla mot mig och mina kompisar, och mobbade resten. Kan man väl säga.

”När jag var tolv... blev pappa värre, kan man säga. Mamma blev aldrig bättre, hade åkt in och åkt ut från olika behandlingar och sånt – ja, det fanns vuxna som visste om henne, och de hade frågat ut pappa om hur det var hemma och sånt, och innan de frågade ut oss små hade pappa sagt att jag var så gott som död om jag sa något. Det kändes inte som ett vidare seriöst hot, men jag visste ju att man aldrig kunde veta, så jag höll tyst. Ingenting verkade fungera och jag fick... ett ärr, över ryggen. Jag tänkr inte prata om vad som hände där.

”Sen kom Kevin in i alltihop och pappa fick reda på det genom Ashley, min syster alltså, hon gick i parallellklass med Kevin, och han skrattade. Han sa att han borde ha fattat det från början, att jag visste väl att Kevin inte tyckte om mig egentligen, att han bara utnyttjade mig? Nej, det gjorde han inte, och jag visste om det, men det var så svårt att inte lyssna på honom, vad han sa.

”En dag kom jag hem till Kevin och såg värre ut än vanligt, och jag grät en hel del. Klart att Kevin blev orolig och ville veta vad som hänt, vilken idiot han skulle spöa ner, men hur skulle han kunna spöa ner pappa? I alla fall så berättade jag för honom när jag lugnat ner mig, och... ja, du vet ju hur det gick.

”Skolan blev ett helvete, för alla blev så jäkla tysta när jag gick förbi. De kollade konstigt på mig och jag mådde illa och jag förstod inte vad det var som hände förrän efter att rektorn kommit in på en lektion och bett mig följa med.

”Hela sanningen kom fram, till alla lärare som satt och lyssnade på mig, och de pratade med javettefan, en massa myndigheter i alla fall. De bestämde sig för att flytta på mig, och eftersom jag fortfarande var så ung så kunde de ju inte låta mig bo själv, fastän jag bad om det. Ungefär en gång i veckan kommer någon hem till mig och kollar så att jag lever, hjälper till lite med olika saker och sånt. Jag bodde här i två veckor innan jag började skolan igen, så jag har varit här ett tag. Och det var väl typ allt, eller jag vet inte om det finns något mer att säga.”
Han hade dragit upp benen och lagt armarna om dem någon gång under hans historia, och nu lutade han kinden mot knäna och log svagt. ”Och allt det här fick Kevin veta för att jag litade på honom.”
Jag satt tyst, visste inte vad jag skulle säga. Vad skulle man kunna säga när man fick höra något sånt här? Jag hade ingen aning. Ingen aning alls.

Åh, Andy. Förstår du hur svårt det är att komma på något att säga?

”Får jag... får jag se ärret?”

”Om jag får se dina.”

Det var bara logiskt så, och vi började knäppa upp skjortorna samtidigt. Det kändes inte awkward, som det skulle ha gjort med vem som helst, för Andy var ju inte vem som helst. Han väntade tills han såg att jag fått av mig skjortan innan han vände ryggen mot mig.

Hans ärr gick tvärsöver skulderbladet och några centimeter mot ryggraden. Det hade läkt fint, men inte likadant som mina ärr.

Jag strök med lätta fingrar längsmed hans ärr, visste återigen inte vad jag skulle säga. Det kändes inte som om ärret förstörde hans kropp, utan som om det var meningen att det skulle sitta där. Det var vackert på något sjukt sätt.

Hela Andy var vacker. Det spelade ingen roll hur det lät – han var sjukt vacker.

Han vände sig om när mina händer slutade röra vid honom och han tog mjukt tag i en av mina armar, vände den så man kunde se ärren. Då kollade jag bort, för jag ville inte se.

Jag kände hans fingrar stryka över mina armar, följa ärren. Det kändes bra, kittlades lite bara. Hade mina fingrar också känts så? De fortsatte uppför axlarna, så försiktiga över min hals, och han strök mig över ansiktet.

Det var väl klart att jag inte hade så många ärr överallt, men jag sa inget, tyckte det var skönt. Hans händer var så mjuka, de skulle aldrig någonsin skada mig. Han var så försiktig, försiktig...

Jag öppnade långsamt ögonen och kollade på honom. Andys fingrar lekte med mitt hår och han log mot mig. Jag kollade in i hans ögon och insåg för tusende gången hur blå de var. De kändes overkliga, samtidigt som jag kunde känna hans blick skära genom mig. Den skar inte som knivar eller rakblad, men de såg rätt igenom mig. Den missade ingenting, och jag var helt utlämnad åt den.

Jag log tillbaka, och jag visste att ingenting skulle vara som vanligt mellan oss längre.

Och rätt som det var så var det helg, trots att det bara varit onsdag alldeles nyss.

Fredag var den bästa dagen på hela veckan, alla veckor var fredagar bäst, helt enkelt. Dels var det kort dag, dels var det inga jobbiga ämnen, och dels så var det ju faktiskt fredag. För alla betydde det att slippa skolan – för mig betydde det att slippa människorna i den, och det gjorde jag mer än gärna.

Nu fanns det ju en person som jag ville vara med, en person jag inte ville skulle gå. Andy behövde jag inte slippa heller, och än så länge verkade han inte särskilt trött på mig heller.

Vi gick brevid varandra hem till honom, pratade, skrattade. Jag tror att han snubblade på sina egna fötter och ramlade och jag skrattade och han svor, men jag är inte säker. Jag vet inte heller varför jag inte kommer ihåg det, för det borde vara så viktigt, för allt som hade med honom att göra var viktigt för mig. Alla minnen med honom har varit de finaste som funnits och jag förstår inte varför jag inte kommer ihåg.

Hur vi hamnade inne på hans rum kommer jag inte heller ihåg, men jag låg tvärsöver hans säng och han låg på mage på golvet och vi pratade massor och jag kunde glömma allt som var åt helvete och bara fokusera på att höra vad han sa, för jag brydde mig. Jag ville höra allt han hade att säga, för inget kunde vara ointressant av det han sa.

Jag kom på varför jag gillade Andy så mycket också. Han var full av liv i en stad där alla var så döda, som zombies. Han var färgglad fast ändå inte, och när han sa något så var hans röst så full av liv, även om han pratade om skolan. Han kändes inte verklig, som en dröm, och ändå så var han så verklig att det inte fanns.

Det berättade jag för honom, trots att jag stammade och rodnade – nej usch jag hatar när det händer – och visste att jag antagligen skulle ångra mig, och jag fick lust att hoppa från någon hög höjd när Andy inte sa något, när han bara låg där och kollade upp i taket.

”Alltså nej, strunta i det. Det var inget.”

”Sebastian...”
”Strunta i det, okej? Vi kan låtsas som om jag inte sa det där, eller nåt. Och -”
”Sebastian.” Andy satte sig upp och kollade allvarligt på mig med ett litet leende. ”Det var bland det finaste någon sagt till mig någonsin. Tack.”

Jag rodnade högst antagligen ännu mer. ”V-v-varsegod... eller nåt...”
Han skrattade, reste sig upp och petade på mitt ben innan han lade sig på sängen brevid mig, kramade mig hårt. ”Eller nåt sånt ja.”

Det var tyst en stund och jag bara njöt av att vara så nära honom. Jag tyckte om att vara nära honom, även om det ibland kändes konstigt att faktiskt tycka så. Jag var inte van, helt enkelt.

”Vad är det för fler fina saker du fått höra då?”, frågade jag. En så underbar person som Andy måste ju ha fått höra massa fina saker om sig själv, tyckte man ju. Det vore konstigt annars.

Andy kollade fundersamt upp i taket flera minuter och jag visste att det inte var så att jag sagt något konstigt. ”Ändring; det du sa är det finaste någon sagt till mig.”
”Du svarade inte på frågan”, log jag.

”Nähä? Vad var frågan då?”
Jag upprepade frågan och Andy kollade på mig med ett leende.

”Ändring igen; det var det enda fina jag hört sägas om och till mig.”
”Tror dig inte.”
”Jasså?” Han började kittla mig och jag skrek av skratt. ”Säg att du tror mig så slutar jag.”
”Aldrig!”, tjöt jag.

”Okej, du bara ber om det.” Han fortsatte kittla mig i vad som kändes som evigheter, smög till och med in med händerna under min tröja. Hans händer var kalla och det gjorde att jag skrek nästan ännu mera.

”Okej okej sluta! SLUTAAA! Jag tror dig!”

”Surething, babe”, flinade han och gav mig en puss på kinden innan han slutade.

”Du tror mig inte.”
”Varför skulle jag?”
Jag slängde en kudde i hans huvud och skrattade åt hur förvånad han blev. ”Nä nu jävlar!”
Jag blev jagad genom hela lägenheten av en galen Andy med en kudde, och jag skrattade så mycket att jag knappt kunde andas. Efter en stund lyckades han fånga in mig och hålla fast mig mot soffan. Han satt på min mage och vi båda försökte hämta andan igen.

Som jag sa så var Andy full av liv. Nu syntes det ännu mera, i hans ögon, i hans ansikte, det var som om hela han lyste. Jag gillade det och önskade att det kunde vara sådär perfekt som det var just då för alltid.