Give me blood meow

Egentligen ville jag inte till matsalen. Egentligen var det för tidigt (för mig) att gå dit. Egentligen ville jag springa iväg, låsa in mig på en toalett.

Men nej, inget kunde jag göra, för det var viktigt, viktigt för mig att visa Andy att jag var normal, att jag kunde visa honom till matsalen. Även om folk ropade saker efter mig, kanske då och då diskret knuffade till mig. Klumpen i magen växte och exploderade när Andy såg frågande på mig, som om han undrade vad som hände.

”Jag klarar det inte”, mumlade jag och stannade. ”Du får hitta någon normal människa som kan visa dig runt, nån som är nån, inte som jag.”

Utan att vänta på någon reaktion flydde jag mot trapporna, rusade upp igen, låste upp skåpet och letade igenom väskan efter det där alldeles hemliga facket. Hjärtat slog hårt, så hårt att det gjorde ont. Kanske var det rädsla, kanske var det adrenalin, kanske var det orden som haglade över mig, kanske var det känslan av att ha svikit Andy.

Nåja, det fanns inget att göra åt saken. Det var som det var, och Andy skulle trivas bättre med någon normal person, någon som inte skar sig eller var deprimerad eller helt psyko i huvudet. Jag var tvungen att ge honom den chansen, för han skulle ha dumpat mig i vilket fall som helst. Det lät ju jättebra att tänka så, som om Andy och jag varit kompisar. Sinnessjukt.

Jag sprang vidare mot toaletterna, försökte hoppa över alla krokben och väja undan för alla armbågar. Då och då snubblade jag väl till, men jag hade ett mål i alla fall, något att kämpa för. Bara jag kom in i ett toalettbås så skulle allt bli bra. Allt skulle ordna sig. Jag skulle ha fått mitt straff.

Det bara var så. Jag var tvungen att straffa mig själv för olika saker, så varför inte för att jag svek honom?

Jag låste in mig i båset och satte mig på toalettlocket. Snabbt fram med rakbladet och plåstrena. Vart skulle jag skära den här gången? Armvecket? Handen?

Hjärtat slog snabbare när jag tänkte på vad jag nu skulle göra. Jag drog rakbladet i en snabb rörelse över handleden och satt och väntade. Det dröjde inte länge innan blodet – det härliga, röda blodet som visade att man uppnått något – började komma från såret, och jag log.

Jag log för första gången sen igår.

Snabbt på med plåstret och ut från toaletterna. Gömma allt i skåpet och vända sig om. Andy stod där, och jag hade inte ens hört honom komma dit.

”Schysst du är, bara försvinner sådär!”, sa han, men han lät inte arg, mest lättad. ”Vart tog du vägen? Hur hade du tänkt att jag skulle hitta?”
”Du kunde ju ha frågat nån annan.”

”Jamen jag har inte lust att prata med nån annan, så kan vi inte bara gå runt, du och jag? Snälla? Alla andra kollar så konstigt.”
Jag förstår det, Andy. Det är inte många som kan ha svart hår och otroligt blå ögon och svarta jeans och röda slitna converse och svartgrön-rutiga skjortor och en ring i läppen längre utan att någon stirrar. Jag hoppas verkligen att du är van, för de kan bryta ner dig.

Det fanns alltså någon som ville vara med mig. Jag blev osäker och bet sig själv lätt i läppen, försökte komma ihåg minnet av såret som nu fanns under plåstret på armen.

”Uhm, okej...”

”Om jag har fattat det rätt så vill du inte till matsalen?”
”Nej... men om du vill så...”
”Nejmen alltså jag överlever. Du kan visa mig runt tills nästa lektion börjar? Vad har vi sen?”
”Idrott, tror jag. Tänker skolka, vill du följa med? Då har vi lång lunchrast.”
”Sure”, sa han med ett leende. Jag kunde inte låta bli att le, jag med. ”Vad ska vi göra då?”
”Ingen aning.”
”Du får nog bestämma, för jag har ingen aning om vad man kan göra. Ny – remember?”

Jag svalde hårt och kliade mig på plåstret genom tröjan, utan att tänka på det. ”Men jag vet inte heller...”
”Men... eh... gå hem till mig och kolla på film?” Andy såg frågande på mig.
”Visst.”
”Bara så att du vet – jag är lite som Harry Potter.”
Jag kunde inte låta bli. Jag gick närmare honom och strök undan hans lugg från pannan. ”Jag ser inget blixtärr...”
Han såg jätteförvånad ut, sedan började han att skratta så mycket att han inte kunde röra sig.

Andy hade världens härligaste skratt.

Det visade sig att det inte var blixtärr Andy menat, utan att han bodde i en lägenhet på bottenvåningen under trappan. Han sa att det bara var att sparka av sig skorna, för ingen skulle bry sig om hur det såg ut, om det var stökigt, men jag ställde ändå skorna på skohyllan. Nästan löjligt, när jag såg att Andy fick ena skon att flyga in under en stor byrå tvärs över hallen. Jag funderade på att dra ner skorna från hyllan, undrade om Andy skulle säga något om skorna. Åh, jag blev så osäker. Jag förstod inte ens varför jag följt med någon jag inte kände. Jag ville helst slita av plåstret från armen, ville att det skulle göra ont.

”Så, vad vill du se då?”, ropade Andy som försvunnit längre in i lägenheten. ”Jag har typ allt möjligt.”
Andy, fortsätt prata, jag vet inte vart du är. Jag gick åt det hållet jag trodde jag hört hans röst komma ifrån, gick genom en liten korridor till vänster. Dörren länst bort till vänster var öppen, och jag såg Andy där inne. Han såg väldigt fundersam ut, som om han stod inför ett livsviktigt val. Det kanske det var också, men ändå.

”Jag har även en Tim Burton-samling inne på mitt rum, och en massa superhjälte filmer, och några filmer i vardagsrummet”, sa han och kollade på mig med ett snett leende.

Rummet vi kommit in i var blått. Blåa väggar, i alla fall. Det fanns två små... bokhyllor, kanske, och båda var tomma. Däremot, på kortsidan brevid dörren, fanns en hylla uppe på väggen, och den var full med filmer. De kom antagligen från den öppna flyttkartongen som jag nästan snubblade på när jag kom in i rummet. På andra sidan om rummet stod ett skrivbord och en snurrstol, och på skrivbordet var ytterligare en låda plus en ihopfälld dator. Ja, jag noterade allt i rummet, för jag var helt enkelt tvungen det. Korridoren hade en blå vägg och resten var orange, och två låga byråer stod vid den ena långväggen.

Alla dörrar var vita.

”Nå?”, sa Andy, något otåligt.

”Ehm.. näjavenne...”

”Men jahakej. Eh, vet du vem Tim Burton är?”
”Har hört namnet.”

”Har du sett... Alice i Underlandet? Kalle och Chokladfabriken? The Nightmare Before Christmas?”
”Jo...”
”Sweeney Todd?”
”Den har jag sett.”

”Bra!” Andy log stort. ”Tycker du om den?”

”Ja.” Älskar den.

”Alla hans filmer är helt underbara. Ska vi se nån av dem?”

Jag nickade. Det skulle nog bli alldeles jättebra.