Give me blood meow

Jag vet inte hur Andy lyckades, men han fick mig att känna mig glad. Det var nog första gången jag var riktigt glad på länge.

Inte ens att skada mig själv brukade ge den här effekten. Hur gjorde han?

Vi kollade på nästan alla filmer i hans älskade Tim Burton-samling, och jag gillade de filmerna riktigt mycket. Andy skrev till och med ner alla filmer han någonsin gjort och gav till mig - ”Så att du kan skaffa dem själv också”, hade han sagt med ett leende.

Trots att blodet såg väldigt fake ut i Sweeney Todd så blev det min absoluta favorit, med tanke på allt blod (ändå liksom), och kannibalismen. Jag sa att jag tänkte vara Sweeney Todd på halloween, och Andy skrattade till och sa att han kunde vara hon den där tanten, så kunde vi gå runt och döda folk tillsammans. Lät ju alldeles lysande, på riktigt alltså.

Inte för att jag trodde att någon av oss faktiskt skulle klä ut oss, men ändå.

Det var mysigt att halvligga i Andys soffa med honom tätt intill och en filt över benen och kolla på film. Ibland sa han repliker som han kunde utantill, ibland sa han sånt han älskade med filmen och så vidare, och jag ville inte att han skulle sluta prata. Hans röst var så härlig, för den lät inte arg eller irriterad eller hånfull, utan bara vänlig. Han verkade inte ens trött på mig, fastän jag inte sa så mycket eller ibland inte förstod allt han sa – han förklarade tålmodigt och pratade på alldeles själv. Ibland satt jag bara och kollade förundrat på honom, och om han kom på mig gav han bara mig en något frågande blick, men han sa inget. För det var jag honom evigt tacksam, utan att låta som värsta nörden som älskade Toy Story (...vadå, de var faktiskt bra filmer).

Trots att jag inte ville så var det något som pockade på uppmärksamhet i mitt huvud. ”Vi måste nog gå tillbaks till skolan nu”, mumlade jag, ”så att vi inte kommer sent till nästa lektion...”

Andy såg ut att bita sig i läppen medan han gav mig en fundersam blick. Han ryckte sedan på axlarna. ”Måste vi dit då?”
”Njä...”

”Är det nåt viktigt du absolut inte vill missa?”
Jag skakade på huvudet.

”Då kan vi väl stanna här...?”
”Om du vill det.”
”Säg vad du vill istället. Vill du tillbaka till skolan?”
Jag skakade återigen på huvudet, ännu mer än jag gjort innan. Andy log stort och vände åter uppmärksamheten mot teven.

”Då går vi inte då.”

Så enkelt var det.

Hela dagen satt vi framför teven, även om den inte alltid var på. Vi började prata en del, pratade om sånt som inte var personligt. Jag ville fråga honom varför han flyttat dit från första början – tänk om han varit mobbad, eller hade någon av hans föräldrar fått ett nytt jobb i närheten? - men jag vågade inte. Andy verkade som en sådan person som skulle kunna bli arg om man frågade för personliga saker, och jag ville inte att han skulle vara arg på mig. Jag skulle nog inte klara av det, inte när han varit så snäll mot mig.

Under en tystnad hade hans mage knorrat högt, och han såg riktigt förvånad ut, men började skratta hysteriskt åt att jag hoppat till så kraftigt att jag nästan ramlat ner från soffan. Jag slog en kudde på honom, och kriget var igång. Det slutade med att jag låg fastnaglad på golvet och flämtandes försökte hämta andan. Andy satt på min mage och höll ner mina armar mot golvet, flinade stort. Jag gillade glittret i hans ögon, leendet, hans flämtande andetag.

”Jag vann”, sa han stolt och satte sig upp, släppte mig fri, men jag låg kvar och bara kollade på honom. ”Vad?”
”Du är inte riktigt som alla andra. Vet du det?”
”Såklart. Jag är ju jag. Hur roligt skulle det bli om jag var som alla andra, eller som någon annan?”
”Deförståss.”

”Är du också hungrig?”
Andy, jag äter inte. Jag gillar att känna den svidande känslan av hunger i magen, gillar att svälta mig själv som straff, det är mer långvarigt än att skära mig själv. Ser du inte att jag är smalare än vad jag borde vara?

Jag skakade på huvudet. Han lade sig ner på rygg på golvet med ett stön.

”Säkert?”
”Ja.”
”Inte det minsta hungrig?”

Så hungrig att jag skulle kunna äta upp dig. ”Nej.”

”Jag tänker inte äta själv.”
Att svälta mig själv var en sak, men Andy... ”Jag måste gå.”
”Nej, gå inte!” Han satte sig upp med ett ryck och såg panikslaget på mig. Jag blev rädd för honom, för hans panik. Varför ville han inte att jag skulle gå, jag var ju ändå bara tråkig och jobbig? ”Snälla, stanna”, viskade han.

Han såg så liten ut. Visst, han var lång, men han var smal. Just där och då påminde han om något barn som nyss fått höra att det var dags att gå till sängs, när den inte alls ville det. Lite gulligt, på något sätt.

”Men... men jag... jag...”
”Men men du du vad?”
”Jag kan inte äta...”
”Vadå, är du allergisk mot nåt?”
Jag skakade långsamt på huvudet. Helvete, varför började det bränna och sticka i ögonen nudå? ”Jag kan inte”, viskade jag och reste mig upp från golvet.

”Vad menar du?”

”Jag... nej, det går inte. Jag måste gå.” Jag började att gå, men eftersom jag var tvungen att gå förbi Andy så hann han göra ett försök att stoppa mig, genom att ta tag i mitt ben.

”Snälla, gå inte. Jag vill inte vara själv.”

Han lät så fruktansvärt sårbar, jag höll på att dö. Jag ville inte gå, inte när han lät sådär... sådär...

Ledsen.

Han lät ledsen.

”Kan du inte försöka förklara för mig?”, bad han. ”Jag lovar att lyssna.”
Jag stod där jag var, hade inget annat val – om jag inte ville ramla förstås – och kollade bort, ville inte möta de där blåa ögonen.

”Snäääääälla?”
Herregud, hur lyckades han få mig att vilja göra allt han bad om? Jag suckade och satte mig brevid honom, och han flyttade ännu närmare och lade till och med en arm mot mig.

”C'mon, jag lovar att hålla tyst om det.”
”Lovar du?”, sa jag svagt, och när han nickade sa jag sanningen.

”Jag vill inte äta för att jag gillar att vara hungrig. Jag gillar när det gör ont i magen, för det påminner mig om att jag faktiskt lever. Ibland glömmer jag det, för jag är liksom ingen. Ingen viktig, i alla fall, och jag vet det. Jag vet, klassen vet, skolan vet, alla vet.”

Han var tyst en stund innan han skakade på huvudet. ”Jag vet inte, och jag håller inte med”, sa han och såg sådär fundersamt på mig igen. ”Du är Sebastian.”
”Jamen det är ju bara för att du inte känner mig.”
”Det har du rätt i, att jag inte känner dig. Vem är du, Sebastian?”

Frågan fick mig att bli tyst. Ja vem ÄR du Sebastian? Säg inte ingen, för han kommer bara bli sur på dig då, och det vill du väl inte?

”Jag... jag är... Sebastian.” Det jag tänkt säga från början ville jag inte säga, för jag ville ärligt talat inte se Andys reaktion.

”Ja, alltså är du någon – Sebastian.” Andy log stort, och jag kunde inte låta bli att besvara leendet. ”Vill du fortfarande inte äta?”
Jag skakade på huvudet.

Andy såg smått galen ut. ”Jag äter inte förrns du äter, så ät och jag äter, så slipper vi båda vara hungriga.”
Hans mage protesterade.

Hur skulle jag klara mig ur det där?