Give me blood meow

Det visade sig att vi båda var envisa. Jag vägrade äta, och Andys mage fortsatte att knorra, men han gav sig inte.

Jag insåg att mina hemnycklar låg i väskan som låg i skåpet som låg i skolan som vi inte var i. Mamma var högst antagligen inte hemma och skulle inte komma hem på ett tag, och jag ville inte vara utelåst i evigheter. Jag ville inte fråga, men vad skulle jag göra då?

”Andy... Jag tror att mina nycklar är i skolan.”
”O...kej?”
”Ingen kommer vara hemma på ett tag.”
Han såg förstående på mig. ”Du får stanna här om du vill.”
”Tack.”

Vi var tysta en stund, satt bara och såg på figurerna som rörde sig över tv-rutan. Jag kom inte ens ihåg vad det var vi såg på. Allt var bara färger och rörelse.

”Sebastian. Jag är hungrig.”
Jag svarade inte.

”Sebastiaaan...?”
Kunde inte svara.

”Jag har inte ätit nåt sen igår. Åt frukost igår.”
Jag vred på huvudet och såg på honom. Var han som jag? Min blick for över hans kropp.

Andy var smal, liten på det sättet, trots att han var lång. Längre än mig var han. Ändå var han inte för smal, inte sjukt smal, inte äckligt smal – bara smal. Varför hade han inte ätit?

Jag frågade, och han svarade. ”Hann inte. Hade för mycket att göra.”
”Men vadå, åt du inget idag?”
Han skakade på huvudet. ”Försov mig. I vanliga fall bryr jag mig inte om ifall jag är sen eller inte, men liksom det var ju första dan idag.”

Kunde jag verkligen låta honom svälta sig själv också? Jag visste inte vad jag skulle göra, för jag visste att om jag försökte äta skulle det inte gå bra. Jag skulle bara bryta ihop för att jag är så patetisk att jag inte ens kan äta. Fast, Andy skulle ju inte äta om inte jag åt...

Jag gömde ansiktet mot en kudde. Den luktade som Andy. Jag ville inte tänka, ville inte prata. Fan att jag följt med honom hem från första början. Fan att alla rakblad låg i väskan som låg i skåpet som låg i skolan som vi inte var i. Skulle vi ha slutat för dagen nu, var skolan stängd? Klockan kunde inte vara så mycket.

”Seeebaaastiiiaaan...” Andy sträckte sig över mig så att hans ansikte var nära mitt, och han kramade mig. ”Snälla? För min skull?”
”Om du kliver bort från mig.” Andy kunde få vara hur mycket Andy han ville – jag gillade inte när folk var för nära, och Andy hade korsat gränsen för länge sedan.

Andy flyttade genast på sig, fast han drog i min arm. ”Kom nu då!”
Jag reste mig upp och mitt hjärta slog panikslaget. Jag visste att jag varken kunde eller ville äta, men jag kunde inte ta mig ur situationen.

Han drog med mig till köket och drog ut en stol åt mig. ”Sitt!”

Jag satte mig.

”You're my bitch now.” Det fick mig att skratta hysteriskt, och Andy såg väldigt nöjd ut med sig själv när han började rota genom frysen. ”Let's see what we got...”

Medan han mumlade för sig själv kollade jag in köket. Svart och vit rutigt golv, svart träbord, stolarna var mörka, skåpen vita. En mugg med Jack Skellington – okej, hur stort fanboy var killen egentligen? - stod på diskbänken tillsammans med några andra glas och skålar och bestick och tallrikar.

”Pizza kanske?”
Till och med en kastrull.

”Hallå? Jorden anropar Sebastian?”

Torkstället var tomt.

”Sebastian!”
”Vad?” Jag kollade förvirrat på Andy som stod och höll i ett glasspaket och såg frågande ut.

”Är du typ, döv eller nåt? Jag har sagt ditt namn typ miljoner gånger nu!”
”Faktiskt bara två.”
”Jamen du fattar poängen. I alla fall – blir pizza bra? Vi kan dela. Hittar typ inget annat.”
Snälla, ta något annat. Inte pizza. ”Okej.”

Trots att jag hade en klump i magen som sa åt mig att inte äta när jag hörde mikrovågsugnens surrande. Andy stod på tå framför ett öppet skåp och nynnade för sig själv medan han tog ner ett par glas och två tallrikar. ”Fångar du om jag kastar?”
”Nej!” Var han dum eller? Jag gömde ansiktet mot armarna på bordet och hade en bild i huvudet av vackert glassplitter, utspritt över hela köksgolvet... Dramatiskt med det svartvita golvet.

Jag ville att han skulle kasta, även om jag sagt nej.

”Nehe, skit i det då”, sa han glatt och ställde ner glasen på bordet på normalt sätt istället. ”Tallrikarna då?”
”Nej sa jag ju.”
”Men jaja, man vet ju aldrig. Det är ju som att kasta frisbee. Aldrig förstört en grannes fönster med en sån?”
Jag satt normalt igen, skakade på huvudet och fnissade till. ”Har du gjort det då?”
”Ohja. Flera gånger, samma granne. Han hatade mig. Tur för honom att jag flyttade då!”

”Varför flyttade du, förresten?”
Jag ångrade frågan så fort jag låtit orden komma ut. Andy såg obekväm ut, som om jag frågat något han verkligen inte ville svara på. Han räddades av att mikron plingade till. ”Ingen viktig anledning”, sa han bara och vände sig om för att ta ut plastlådan. ”Aj! Helvete också!”
Jag hade ryckt till när han skrek sådär. Han slängde ifrån sig lådan och blåste på sina fingrar, satte sig med ryggen mot ett av skåpen på golvet. Det tog inte lång stund innan han började skratta.

Jag förstod ingenting. ”Brände du dig eller?”
”Nä. Aliens kom och kidnappade mig. Vad fan trodde du?”
Jag log osäkert och satte mig brevid honom. ”Gick det bra då?”
”Jadå.”
”Gör det ont?”
”Nä.”

Han var väl för underbar då. Jag himlade med ögonen och lutade huvudet mot hans axel. Jag ville inte resa på mig, ville inte äta. Fan, varför var jag så störd för? Andy var ju inte direkt normal, men han var störd på ett bra sätt i alla fall. Han ville inte göra sig illa, ville inte svälta sig själv, hade bara flera skruvar lösa i huvudet.

”Kom igen, let's eat.” Han reste på sig och höll fram händerna mot mig.

Jag satt kvar. ”Jag kan inte.” Min röst var knappt högre än en viskning, och jag blundade. ”Jag kan inte.”

”Du kan visst. Du måste äta ibland, annars dör du ju. Fattaru inte det?”

Jo Andy, det förstår jag. Ser du inte att jag lever?

Jag bet mig hårt i läppen och skakade på huvudet. Han suckade och jag hörde ljudet av rörelse. Han tog mina händer och höll hårt i dem. ”Kolla på mig. Snälla.”
”Andy...”
”Lita på mig. Sebastian.”

Kunde jag lita på Andy? Något sa mig att jag inte skulle ha pratat med honom från första början om det inte funnits något att tro på hos honom.

Jag öppnade långsamt ögonen. Andy satt på huk, alldeles nära. Hans ansikte kunde inte ha varit mer än någon decimeter från mitt.

”Du klarar det”, viskade han och lät så övertygad att jag knappt kunde andas. Han reste sig upp, höll fortfarande i mina händer. ”Lita på mig.”

Jag satt och kollade upp på honom en stund innan jag bestämde mig. Jag tänkte äta, varesig jag ville det eller inte. För Andys skull. Jag skulle inte heller göra något försök att spy upp det heller, jag skulle låta det vara.

Jag lät honom dra upp mig på fötter, och han log stort.

”Jag litar på dig.”
”Bra. Nu äter vi.”