Give me blood meow

Den här historien börjar med ett barns nyfikenhet, och ärlighet. Egentligen börjar historien långt tidigare, med hur jorden skapades och allt som hänt efter, men det kan låta rätt långsökt, och därför startar vi här istället.

Ett barn är enklare att förstå än en vuxen människa. Barn är alltid äkta, alltid ärliga. De vill ta reda på saker, de vill inte bara sitta där och vara tysta och låtsas som om världen inte är något att bry sig om. Barnen ser det som är äkta och vackert i allt. Med ett barn har man aldrig tråkigt, även om det betyder att man aldrig kan få vila. Det kan ju vara jobbigt ibland, men nu kommer vi bort från ämnet, historien.

Det var ju den som skulle berättas, inte tråka ut er med onödigt babbel. Men vem vet, du kanske tycker att det som sägs härefter är onödigt babbel? Ingen kommer veta, om du inte berättar.

Den som inte pratar får inget sagt. Den som inte ser missar så mycket. Den som inte lyssnar får ta konsekvenserna.

Jag lovade att inte glömma. Aldrig glömma.

Solens varma morgonstrålar lyste upp världen, gjorde att daggen glittrade som diamanter. Det blåste bara svagt, fick det att rassla och prassla bland de gröna löven som satt på träden. Det var sommar, och en totalt underbar dag.

En liten flicka skuttade fram på den lilla vägen som ledde genom skogen. Hon var orädd, trots att hon såg ut som en liten docka, med sitt gyllene hår som skruvade sig, de runda kinderna, de stora blå ögonen och den vita klänningen. Vi får inte glömma de pyttesmå skorna.

Hon sjöng för sig själv, stannade då och då upp för att plocka en blomma. En av blommorna satte hon bakom örat, kanske ett försök att hålla håret borta från ansiktet. Det gick inte så bra, men flickan skuttade glatt vidare i alla fall.

Hennes mamma sa att hon var en stor flicka och fick leka ute en stund, bara hon kom tillbaka till lunchdags. Jodå, hon skulle vara tillbaka då, för hon var en stor flicka och hade ansvar, kände sig stolt och stor, inte som hennes lillebror eller de andra i hennes klass i skolan. De var bara småbarn, som inte fick göra något alls.

Hon stannade upp, för nu var hon ute från skogen. Så långt hemifrån hade hon aldrig varit, och fastän hon var nästan helt säker på att hon inte skulle få skäll om hon gick längre, så visste hon inte om hon vågade. Vem visste vad som fanns där ute?

Hennes lilla hjärta slog fort och hårt, och hon trampade lätt med den lilla vita sandaletten i gruset på vägen, brydde sig inte om att skorna var hennes favoriter och kunde bli smutsiga.

Skulle hon våga? Vad fanns där borta, egentligen?

Den lilla flickan tog steget ut från skuggorna som föll från träden i skogen som mantlar, och hon kände sig fri. Hon hade vågat! Hon började att skratta, ett barnaskratt som fick en att vilja skratta och sjunga och dansa. Ett barns skratt var bland det härligaste man kunde höra, även om det bara var den lilla flickan som kunde höra sitt eget skratt.

Hon började att springa – hon sprang för att hon hade så mycket spring i benen, och friheten var berusande. Hon sprang för att hon ville det, inte för att hon var rädd. Hon var aldrig rädd, för det var bara små barn som var rädda, och de förstod ingenting. Hon hade lämnat det där bakom sig, skulle aldrig vara rädd igen.

Efter en stund stannade hon, andades flämtande. Trots att springandet var otvunget, så kunde ingen springa utan att bli utmattad. En stor sten vid vägkanten fick duga som rastplats, och hon klättrade upp på den, råkade smutsa ner fållen på klänningen. Det gjorde inget, för henne i alla fall – hennes mor skulle antagligen oja sig och klaga och säga åt henne att vara mer försiktig. Det var ju bara lite mossa, flickan hade ju inte sönder sina kläder, till skillnad från vad deras katt, Skrållan, brukade göra.

Flickan hade varit så upptagen med att bara leva i nuet, känna solen mot hennes ansikte och armar, den kalla stenen mot den bara huden på benen, att hon inte sett staketet som omringade en hel tomt några meter bort. Hon kollade nyfiket dit bort, undrade vilka som bodde där alldeles vid sidan av vägen så långt från den lilla byn. Flickan bodde egentligen längre bort än familjen som antagligen bodde innanför staketet, men det glömde hon bort för tillfället. Det fanns bara nyfikenhet – kanske bodde något barn där som inte hade någon att leka med? Kanske kunde hon gå dit och knacka på för att kolla, för säkerhets skull? Men tänk om det var värsta surgubben som bodde där, som gamle Mr. Toro som bodde intill skolan och brukade gnälla när det skrattades för mycket, brukade hota dem när bollar råkade flyga över på hans tomt, brukade jaga dem med en kvast hela vägen till mataffären om de pallade äpplen? Vågade hon verkligen gå dit och prova?

Hon skulle ju inte vara rädd, kom hon ihåg och sa det strängt till sig själv. Det fanns inget att vara rädd för, som hon sagt innan. Hon var ju stor nu.

När det väl var bestämt kunde hon inte ändra sig. Nyfikenheten tog över hand när hon ställde sig upp på stenen och hoppade ner mot maskrosorna, föll på knä. Gräsfläckar på vita kläder var nog det värsta hennes mamma visste, tänkte flickan, men hon brydde sig inte om det mer, då hon började att gå mot staketet. Det var roligare att gå nära staketet hela vägen till grinden än att gå på en tråkig väg. Hon rörde lätt vid träplankorna med sina små fingrar, för att ha något att gripa tag i om hon skulle snubbla på en sten eller ett gömt kaninhåll.

Det var någon som satt på gräset, inte alls långt ifrån hörnet. Flickan stannade och kikade in mellan plankorna, och allt hon såg var att det var en pojke, en pojke med svart hår.

”Ursäkta, men bor du här?” frågade hon vänligt, och pojken ryckte till, vände sig mot henne. Han kollade på henne med rädsla i de grå ögonen, som om hon var ett läskigt troll från skogen.

”Vem... vem är du?” Hon kunde se att han gråtit – det fanns spår av de salta tårarna på hans kinder, något han försökte få bort. Han fick bara smuts och jord i ansiktet, men flickan var vänlig nog att inte påpeka det.

”Är du ledsen, har du ont någonstans?”
”Vem är du?”
”Åh, förlåt mig, så dum jag är. Det är klart att man ska presentera sig. Jag heter Anne och bor i en glänta i skogen där borta”, sa flickan och pekade bort mot skogen. Pojken följde hennes blick. ”Vem är du då?”
”Tony. Jag heter Tony.”
”Goddag, Tony.” Hon höll fram en liten hand mellan träplankorna och log uppmuntrande mot honom. Han såg tvekande ut. ”Har du aldrig skakat hand med någon förut?”
Han skakade på huvudet. ”Nej, det har jag inte.”
”Du behöver inte om du inte vill.” Hon tog bort sin hand och såg nyfiket på honom. ”Vad gör du där ute alldeles själv då?”
”Vill det, bara. Mamma och pappa bråkar inne i huset, och jag vill inte vara där när mamma börjar kasta tallrikar här och var.”
Flickan tyckte att det var lite konstigt sagt, men återigen valde hon att inte kommentera det. ”Jaha... vill du leka med mig då?”
”Ehm, jag...”
”TONY!”

”Jag måste gå!” Pojken for upp på fötter. ”Det var trevligt att träffas Anne, men jag måste gå.”
Flickan hann knappt säga hejdå förrän pojken vände om och sprang mot huset. Hans springande var inte som när hon sprang – han sprang för att få något överstökat, något han inte tyckte om.

Hon tog bort blomman från sitt hår och lade den på en av plankorna, vände om för att gå hem igen. Hon kanske inte var så stor, trots allt, för hon kom hem när lunchen redan var bortdukat, med gräs- och smutsfläckar på sin klänning.

Det visade sig att pojken skulle förändra hennes liv, för alltid.