Give me blood meow

“The seven deadly sins are bullshit. Everybody still here? Anybody convert to Scientology because I let fly that little nugget of reality? No? Then we may continue.”

- Corey Taylor

I never know what to say about myself. I mean, I must be the most uninteresting person in the whole world. Seriously. Nothing ever happens to me. Like, I can really just tell you my story and you'd fall asleep.

My life wasn't bad, at all. I lived in a nice house with my mother, younger twin brothers and Steven, mom's husband. There's not even an interesting story how my mom and dad broke up – they just stopped loving each other and all I know about him now is that he lives in another country and send money to mom for me and my siblings. Really, that's all. I wasn't that fond of Steven though, who was extremely into God and Jesus and religious stuff like that. He weren't too fond of me either, liked to tell me what to do and told me my feelings were wrong. So apart from the never ending feud with Steven and me, our family was perfect. The way they are in books, you know?

But me? What about me? I didn't feel like I belonged anywhere. I didn't belong in school, not even with my good grades and many friends and all the boys hanging around me. I didn't belong at home either, because I knew I were kind of different from everyone else there. Maybe that's why Steven never liked me, or if he was just somewhat disturbed. Maybe there was just something about me that screamed “Hate me! Hate me!” to him. I don't know, really.

That was my life before I met Mitch. Mitch with his electric green eyes and tattoos and crooked smile. After that, things became a lot more... interesting.

How could I be so stupid?

I had been home at Molly's and forgotten about the time. Now I had to walk home in the dark and knowing Steven would be nagging about my late arrival for like, ever. And my earphones broke that same day, of course.

It wasn't like me and Molly had done anything special in particular, and that's what bothered me the most. I could have said mom wanted me home for dinner have left a lot earlier. Now I had to put up with hearing how irresponsible and anything that came up in Steven's mind when he thought of me for longer than I would've want. I mean, even a minute is too much – he would probably go on whilst I made myself something to eat and slammed the door to my bedroom in his face, and then I would hear his raised voice as he complained to mom about me. Of course she wouldn't stand up for me – she would just agree with him.

God no, I don't want to.

I decided to walk through the park, as it was light there and was a short cut home. The darkness, the shadows, that lurked everywhere freaked me out, which was one of the reasons I kept calling myself stupid over and over in my head. I tried to cheer myself up with the thought that it's only Tuesday so the park won't be full or drunk people, and it would be just a little bit too early for them anyway.

I didn't see that someone lied on his back on a bench, and that's why I got so startled when I heard a voice behind me. “Do you like stars?”

I turned around and saw a fairly young man (probably around his twenties) with dark hair lying underneath a lamppost on a bench. His eyes were closed, as far as I could see, and a small smile played in the corner of his mouth. He wore black skinny jeans, black converse and a leather jacket. I just stood there and watched him, wondering if he had been talking to me or having a conversation with himself.

“...are you still there?”

“Yeah...”
“Hi.” He sat up and opened his eyes, and I had to catch my breath. They were extraordinarily green, almost electric. It felt as if they were piercing right through me.

If the kind of soft light from a lamppost makes them this... strong, wonder what they would be like if I was closer or in the dark or in an even stronger light...

No. Don't think about that. Don't walk up to him. Just leave, Laura. Leave.

“So... what do you say? Do you like stars?”
“I don't know. I guess so.”
“You guess...? Haven't you seen the stars at all?”
“Of course I have.”
“No you haven't. Take a look at them right now, and tell me they aren't the most beautiful thing in the whole world.”

I have no idea why I actually did it. I turned my face to the sky and saw the sparkling point of light on a black background. At first I thought that there was nothing special about them, but then I noticed they were somewhat magical, the way they winked down to us.

“So?”
“They're beautiful.”
“I know. I'm Mitch, by the way. What's your name?”
“...why would I tell you that?”
“Suit yourself”, he said and fell down to his back again, crossed his arms behind his neck. The light shirt he wore underneath the jacket had slid up on his stomach a bit, showing off some parts of tattoos. He noticed my gaze on his stomach and pulled up the shirt even more. “Sexy, right?”
“...you're drunk, aren't you?”
He started to giggle and nod once, smiled. “I'm drunk as a... fish.”
“And how do you know fishes are drunk?”
“Because... because... they're under water. They drink all the time.” He rolled his eyes like it was the most obvious thing in the whole world, but I didn't get it. You couldn't get drunk on water, right? “Anyway. If you don't wanna tell me your name Imma have to guess who you are. You're that kind of girl who goes to a fancy private school and give boys blowjobs at the public bathroom, right?”

Euw. “No.”
“Oh. I beg your pardon, then.”

“Look, I'm leaving now. Okay. Bye.”
“No, don't go!” He sat up again and just looked at me with an expression of a sad puppy. His eyes were still hauntingly beautiful. “Please? I'm sorry, okay? I'm drunk and I don't know you and I shouldn't have said that.”
“No, it's not you.” Even though you kinda freak me out because I don't know you at all. “I just have to head home.”
“One last question! Do you believe in the seven deadly sins?”

“...what?”
“The seven deadly sins. Do you believe in them?”
“I don't know.”
“But you know what they are, right? Vanity, lust, sloth, envy, greed, glutton and wrath?”

“I know what they are, my stepdad's Christian.”
“Oh, hardcore of soft?”
“...hardcore, I guess you could say.”
“Your family dinners must be very funny.”
“They're all very delightful.”
He laughed at the sarcasm in my voice. “So you don't really believe in any of that shit?”
“Well, I don't know. I don't know much of anything else.”

“You can't believe in nothing, sweetheart. Everyone believes in something, whether it's Scientology, a religion or some hippie-shit about karma.”
“Aren't karma in one of the religions?”
“...whatever; you get my point. So, what do you believe in?”

I went silent for a moment. “The stars”, I said and turned around, walking away.

“But that's not what I meant! C'mon, just tell me!”

“Nope. Bye.”

As expected Steven was nagging on me and my irresponsibility. The chat with Mitch had taken about half an hour (it felt kind of unexpected – I'd guessed that it took fifteen minutes or so but no, I'd been wrong) so I wasn't home until around ten, which made things even worse.

Well, it's not my fault an young drunk started to talk about stars and the seven sins.

When his voice finally disappeared and I was alone, I started to think about what Mitch had been talking about. Did I even believe in anything? I had said stars, but how do you believe in stars?

I guess it's possible, but I don't know if I do.

But as much as I tried to figure out a reason, I knew that I would never meet him again. I wouldn't have to explain myself with some clever words about my beliefs. He would never ask again.

Oh, how wrong I was.

”Skye, det funkar inte. De är för många.”
Jag och Nicholas satt hopkurade bakom ett par trälådor intill en enorm lastfarkost. Han var obeväpnad som vanligt, hade tappat lasersvärdet igen. Den grabben skulle få sig själv dödad någon vacker dag, jag visste om det. Han fick skylla sig själv – jag tänkte inte ta ansvar för huruvida han klarade sig eller inte. Nu var det visserligen mitt liv som stod på spel också, men jag skulle i alla fall ta mig ur det, som jag alltid gjort. Hade jag tur skulle Nicholas kunna klara sig han med, om han bara lät bli att klanta sig. Om det nu gick, det vill säga.
”Din plan är verkligen lysande, den fungerar ju så bra.”
”Håll käften”, fräste jag och klappade till honom i bakhuvudet. ”Det var du som klantade till det – vi hade kunnat vara vid skeppet vid det här laget, om du inte vält hela den där högen med cylindrar. Du hade nog kunnat låta bli att ramla rätt in i vaktstyrkan också. Hade du inte bara kunnat släppa lös en flock muterade hamstrar istället? För det låter ju så mycket bättre.”
Han blundade och lutade huvudet bakåt, skrattade till. ”Muterade hamstrar? Seriöst?”
”Okej då, en flock med marsvin. Jag menade marsvin.”
”Som om vi skulle kunna hitta marsvin eller muterade hamstrar här. De blir väl uppätna av de där gigantiska läskiga fåglarna vi såg.”
”De är muterade, Nick. Muterade. De blir inte uppätna.”
Vi blev tysta när vi hörde steg bakom de stora lådorna vi satt bakom. Nicholas tryckte sig nära mig och jag kunde svära på att om vakterna skulle vara extra uppmärksamma skulle hans andetag avslöja oss. Jag lade en hand för hans mun och tecknade åt honom att vara tyst, tog sedan ett fast tag om det enda vapnet vi hade kvar, mitt lasersvärd. Tummen svävade över knappen – jag var redo om vi skulle bli upptäckta.
”Det är ett under att du fortfarande lever”, viskade jag så fort stegen försvunnit. ”Ett jävla mirakel.”
”Jag vet”, sa han och flinade. ”Jag har väl tur.”

Hans tur tog slut några sekunder därefter. Lådorna vi satt bakom rasade ner på oss och vakterna ropade högt, deras röster var segervissa. Jag undrade vem av oss som var idiotisk egentligen – vårat gömställe var nog ganska uppenbart och vakterna hade bara drivit med oss. Kanske hade de vetat vart vi varit hela den tiden vi suttit och tryckt bakom lådorna. Jag valde att fortsätta skylla det hela på Nicholas, för det var hans fel att vi var där från början. Det lät helt enkelt bäst så.

”Skye!” Ett par vakter hade fått tag på Nicholas och släpade nu iväg honom. Trots att jag tyckte att han fick skylla sig själv så ville jag inte ge upp. Om jag kunde rädda honom så skulle jag göra det, så det var bara att försöka. Det försvårades självklart när mitt vapen slogs ur mina händer och jag fann mig tryckt mot skeppet med flera laserpistoler riktade mot mig.

Det är slut nu. Jag är så körd.

”Skye, somnade du framför tv:n igen? Vad har vi sagt om det här?”

Jag vaknade långsamt till ljudet av mamma som svor högt över en legobit som låg på golvet samtidigt som hon stängde av tv:n. Jag hann dock öppna ögonen och se menyn till Star Wars spelas upp på tv:n innan skärmen blev svart.

När man drömmer om en film, eller något liknande, betyder det att man sett den för många gånger då? Hur många gånger har jag ens sett de filmerna de senaste veckorna?

”Upp nu. Låt mig slippa få mejl om att du är sen till skolan igen.”

Jag hatade mornar. Jag hatade att kliva upp och veta att jag var tvungen att gå till skolan. Det var inte själva skolan det var fel på – nej, den kunde vara distraherande och en bra tillflyktsort då och då – det var folket i den jag hade något emot. Lärarna förstod ingenting, trodde bara att jag var ett av alla problembarn som kom och gick, och eleverna var bara idioter hela högen. Hatade dem alla.

”Glöm inte bort ditt möte med dr. Morgan senare idag”, sa hon med samma tonfall som man säger jag-har-aldrig-brytt-mig-mindre-om-något-alls-i-hela-mitt-liv innan hon lämnade vardagsrummet.

Åh, psykologen. Mammas sätt att ”hantera mig”, även känt som sättet att få alla att hata mig på. Jag fortsätter ju gå dit fastän det inte hjälper, bara för att du tvingar dit mig och säger att det visst blir bra. Tack så mycket, älskar dig med.

Jag svarade inte på det, utan försvann bara upp för trappan för att byta om. Eftersom mamma nu inte ville att jag skulle komma sent så antog jag att det betydde att jag kunde hoppa över frukosten – jag skulle ändå inte precis dö av det. Frukost var hur som helst äckligt.

Eller räknas det som ytterligare en onormal sak med mig, en till sak att hata?

Jag hade slutat bry mig. Eftersom mamma redan hatade mig så gjorde det nog inte så mycket vad jag än gjorde, för inget spelade ju någon roll.

Det var en underdrift att säga att dagen varit hemsk. Alla verkade vara ännu större idioter just den dagen, vilket knappast gjorde mitt humör bättre. Det enda som räddade allt var bussresan från skolan in till stan med högljudd, stökig och skrikande musik i öronen. Ingen satt på sätet brevid mig, och jag förstod varför – jag hade skruvat upp volymen så mycket att det högst antagligen hördes ut. Mina öron gjorde ont, men jag tänkte ändå inte sänka volymen. Aldrig. Det var min höjdpunkt på dagen, och ingen skulle kunna ta det ifrån mig.

Jag och en kille som såg ut att vara i min ålder var de enda som klev in i hissen. Han gick till ett av hörnen och stod där, höll i träräcket som satt på hela bakre sidan av hissen, stod och stirrade på mig med en blandning av nyfikenhet och rädsla i blicken. Jag började genast fundera över om jag redan hunnit göra något, kastade till och med en blick på metallplattan alla knappar satt på för att kunna se min egen spegelbild. Jag visste att jag såg bra ut och gillade det jag såg – blek hy som såg ännu blekare ut under det mörka kaotiska rufset till hår, fina anletsdrag med tydligt markerade kindben, ljust blåa ögon och två metallringar i underläppen, snakebites. Det hade jag gjort utan lov från mamma hos en kompis, och eftersom skadan redan var skedd hade hon tagit med mig till ett proffs i alla fall. För att vara säker på att det inte skulle bli infekterat. (Men oj så arg hon var på mig den dagen. Det var definitivt värt det.)

Så vad var det som var fel? Varför stirrade han på mig sådär?

”Har du sett ett spöke eller?”, frågade jag och stirrade tillbaks. Han rodnade och skakade på huvudet, såg ner på sina fötter. Höll på med en lös tråd på de gråa torgvantarna. Jag flinade, kunde inte låta bli. ”Träffar du också en psykolog?”
Han såg ut att nicka – lite svårt att veta när man i stort sett bara såg den gråa mössan gunga lite i vad som skulle kunna vara en nickning – och såg sedan osäkert på mig. ”Men jag är normal ändå.”
”Det tror jag säkert.”

Ett par sekunder efter det verkade hissen rycka till för att sedan stanna. Ljuset flimrade till men verkade bestämma sig för att fortsätta lysa. Efter att ha slängt en blick på den andra pojken såg jag att han sett upp mot taket med ett förvånat ansiktsuttryck. De där stora bruna ögonen fick mig att tänka på rådjur, ett rådjurskid. Jag bestämde mig för att han passade som Bambi. Han skulle kunna vara Bambi om han var människa.

Jag tryckte på nödsignalsknappen, en gul knapp med en klocka på, men den verkade inte fungera. Eller så var det inte meningen att man skulle kunna höra den på något sätt – vad visste jag? Jag var ingen expert på hissar eller tekniska prylar för den delen alls.

”Det ser ut som om vi kan bli fast här ett tag”, sa jag och ryckte lätt på axlarna, ställde mig med ryggen mot väggen och gled ner på golvet. ”Om man tänker på våra möjligheter.” Vi skulle nog vackert få stanna kvar där tills någon räddade oss eller så. Det fanns ju inte så mycket man kunde göra.

Pojken såg ner på sina fötter, sa inget alls, och jag undrade om det var så att han inte tyckte om hela situationen, att vi satt fast i en hiss, eller om jag verkligen såg läskig ut. Man kan väl inte vara rädd för någon man inte känner, eller kan man det? Jag var ju livrädd för Marilyn Manson ett tag, när jag var yngre, innan jag började uppskatta hans musik. Eller var det inte samma sak, kanske? Han var ju ändå ingen man bara mötte helt oväntat på stan – eller fastnade i en hiss med.

”Eftersom vi inte vet hur länge vi kan få sitta här så kan jag väl presentera mig. Skye.” Jag räckte fram handen, även fast det var för långt mellan oss för att han skulle kunna ta den. Vi satt liksom snett mittemot varandra. Det var mer symboliskt, handuträckningen.

Han drog in händerna i den för stora huvtröjan, drog upp benen mot kroppen. ”Nicholas.”

”Hej Nicholas. Trevligt att träffas.” Jag flinade och sträckte ut benen. ”Gillar du att vara udda klädd?”

”Beror på vad du menar.”

Jag gjorde en gest mot honom. ”Det räknas kanske som udda.”

Han hade trasiga jeans – trasiga på det där snygga sättet – och röda converse på fötterna. Den ena hade ett djupblått skosnöre och den andra var vit och svart-rutig. Den svarta huvtröjan hade något zombie-tryck med blod på sig. På en av torgvantarna satt en nästan lysande grön näthandske och på den andra handleden satt ett gäng färgglada plastarmband. Och så den grå mössan som var nedtryckt på huvudet också. Den fick man ju inte glömma.

Om inte det var att klä sig udda visste jag inte vad som var det.

Nicholas ryckte lätt på axlarna, verkade ha ett litet leende som lekte i hans mungipor. ”Jag antar det. Jag slänger bara på mig första bästa jag hittar, faktiskt.” Han såg fundersamt på mig, tuggade på sin underläpp. ”Det ser också udda ut.”

Jag skrattade till. Om man jämförde mig med honom var jag ju nästan normalt klädd. ”Okej, vad är så udda med mig då?”
”...din jacka, kanske...?”

”Hur då? Det är ju en helt vanlig skinnjacka.”

”Jamen med alla lappar och pins och nålar och kedjor, typ.”

Jag skrattade igen. ”Du är mer udda.”
”Okej, jag kan leva med det.” Han ryckte nonchalant på axlarna och log något större. ”Jag tycker jag känner igen dig. Du sa att du heter Skye, va?”

Jag nickade och iakttog honom. Nu när han nämnt det var det något med honom som var bekant, som om jag kände honom på något sätt. Det var något med de där rådjursögonen, det rufsiga blonda håret, det gulliga ansiktet, allting. Till och med den där lilla aningen om ledsamhet som verkade finnas hos honom, överallt. Allt från ansiktsuttryck till kroppshållning. Jag var helt övertygad om att vi inte gick på samma skola, för det om något skulle jag ha kommit ihåg. Men vart skulle jag annars ha sett honom?

Det var tyst en stund medan vi bara såg på varandra, försökte komma på vart vi kunde ha träffats tidigare. Han var först med att vända bort blicken, såg ut att rodna lite, vilket fick mig att le stort.

”Varför träffar du en psykolog, förresten? Eller är det en för personlig fråga?”

Nicholas fortsatte vara tyst en stund. Sedan suckade han och blundade, lutade huvudet mot väggen bakom sig. ”Jag försökte ta livet av mig”, sa han till slut. ”Det måste vara nästan ett år sedan nu. Hamnade på något hem och var där ett halvår innan de lät mig komma hem.” Han uttalade det sista ordet med så mycket avsky i rösten att jag nästan ryckte till. ”Nu måste jag gå till en psykolog och så går jag knappt i skolan alls.” Han skrattade till. ”Jag har nog bara varit där runt fem gånger sedan självmordsförsöket.”

Jag såg förvånat på honom, och sedan förstod jag den där ledsna auran han hade hängande runt sig. Den hängde lika tungt som genomblöta kläder, såna som man kunde vrida ur utan att det slutade rinna vatten från dem. Såna som behövde hänga på tork i flera timmar innan de var användbara igen. Kanske var det var Nicholas var, ett genomblött klädesplagg. Ett som behövde år för att torka.

Man var nog tvungen att vara väldigt ledsen och otroligt förstörd för att vilja och försöka ta livet av sig. Var han förstörd?

”Varför?”

Han ryckte på axlarna, verkade inte riktigt vilja gå in på det. Det kanske var lite för personligt. ”Orkade inte mer. Det blev för mycket.”

Jag nickade, förstod nog känslan. Jag hade känt det, fast högst antagligen en miniatyrversion av vad han känt.

Ska jag släppa det här nu? Det är ju väldigt personligt, det här, och vi känner ju inte varandra. Alls. Att han ens berättade det här är förvånande.

”Du då, varför är du här?”

Jag skrattade och skakade lätt på huvudet, log. ”Jadu. Är väl lite av vad man kan kalla ett problembarn. Ingen perfekt unge, ingen som som föräldrar drömmer om att ha. Det här är mammas sätt att hantera mig, helt enkelt.”

”Hur menar du med problembarn? Man kan väl vara det på flera olika sätt?”
”Nu när du nämner det så ja, jag tror det. Jag är nog av den värsta sorten. Jag är ett sådant som skolkar, har helt urusla betyg och gärna hamnar i slagsmål med precis vem och vad fan som helst. Är väl uppkäftig och en rentav hemsk person också. Inte heller har jag något som helst intresse för sport eller tjejer eller sex eller allt vad nu normala tonårspojkar tycker om.” Jag skrattade igen, för egentligen var det ju ganska skrattretande. Om man var jag, om man såg det roliga i det.

Antagligen fanns det inget roligt med hur jag var och hela min situation, men det skulle ju knappast bli bättre av att jag mådde dåligt över det. Jag mådde ju inte heller bra, det var ju uppenbart, så psykologen var ett bra alternativ. Eller ja, det skulle ha varit bra om det faktiskt hjälpt också.

”Jag slog sönder en kille i min årskurs för att jag flippa totalt. Alltså, han var helt förstörd efteråt. Vet inte riktigt själv vad som hände. I alla fall så blev det väl droppen. Och nu sitter jag här.” Jag såg på Nicholas som stirrade på mig med stora ögon. ”Det är väl min historia, det.”

Han såg ner på sina händer igen, lekte och plockade med torgvantarna. ”Jag blir mobbad i skolan”, sa han tyst. ”Hemma är inte heller bra, för jag finns inte. Är helt osynlig, liksom. Jag vet inte om de ignorerar mig för att de hatar mig eller om jag verkligen är osynlig, men i alla fall. Den dagen var det värre än vanligt i skolan och jag fick helt enkelt nog. Bestämde mig för att det inte var värt det, att alla skulle vara så jävla mycket gladare utan mig, och skar upp handlederna sådär riktigt äckligt djupt. Alla sömnpiller tog jag från burken i skåpet ovanför spegeln i badrummet. Mamma hittade mig dock, kom hem för tidigt just den dagen, och så, ja... det är väl min historia det.” Han ryckte lätt på axlarna och började bita på sina naglar.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad fanns det att säga, egentligen? Allt kommer säkert ordna sig? Jag är ledsen för din skull? Klart jag var det, trots att jag inte kände honom. Det var synd att han velat ta livet av sig, och av någon anledning hade jag börjat bry mig om honom. Jag förstod det inte själv, men det var precis så det var. Jag brydde mig om den udda pojken på andra sidan om hissen, hur lite vi än kände varandra. Samtidigt så misstänkte jag att han berättat mer om sig själv för mig än vad han gjort för någon annan, om han inte varit tvungen att prata. Det kändes bara som om han var den tysta typen; varför skulle han vara särskilt pratsam, egentligen?

Utan att riktigt tänka mig för reste jag mig upp och gick fram till Nicholas, satte mig på golvet intill honom och kramade honom hårt. Först verkade han förvånad, nästan paralyserad, men slappnade av efter en stund och bara lät mig krama honom. Han lade till och med en av sina händer på mina.

”Får du också någon slags déjà vu-känsla?”

”Mhm”, svarade jag bara, för på något sätt så hade jag det, men jag förstod det inte. Vi kände ju inte varandra, och vi hade än mindre kramats tidigare så vart kom déjà vun från? Det var skumt, förvirrande, nästan lite läskigt.

Nicholas stelnade till och trasslade sig loss från mig, i princip kastade sig bort till andra sidan av hissen. Han såg nästan skräckslaget på mig. Vad hade jag gjort nu då? ”Jag vet varför jag känner igen dig nu! Jag vet vart jag sett dig förut!”

Jag såg chockat på honom. ”Va, vart?”

”Jag drömde det här! Precis allt det här. Allt från att hissen stannade till pratet och kramen. Jag kommer ihåg nu!”

Jag var påväg att säga att det inte var möjligt när det slog mig att jag drömt om honom också. Inte precis samma dröm som han haft, men han hade funnits med i ett flertal av mina drömmar och hade varit det i ungefär ett år. Nu, efter att ha pratat med den riktiga Nicholas, insåg jag att hans uppebarelser i drömmarnas värld kunde ha börjat i samma period som han försökt ta livet av sig. Han hade ju sagt att det var runt ett år sedan, och trots att jag inte förstod kopplingen så kändes det rätt, som om jag löst någon gåta. Det var nog inte särskilt logiskt alls, men det kunde vara så.

Frågan var bara vad jag hade med allt det att göra.

”Jag har drömt om dig med”, sa jag med en svag röst. ”Inatt, bland annat.”

”Vad hände?”

”Jag vet inte, det skulle kunna vara ur Star Wars, typ. Har sett för mycket på de filmerna, somnade till den på soffan igår.” Jag gömde ansiktet i händerna och försökte komma ihåg hela drömmen. Dagens händelser och mötet med Nicholas gjorde att det var kaos i mitt huvud, och drömmen gömde sig där någonstans, i kaoset. ”Det var... vi var... jagade, tror jag... du var klantig... vi pratade om... muterade hamstrar...”

Han fnissade till. ”Muterade hamstrar?”

”Marsvin. Du trodde de blev uppätna av fåglar, men de är ju muterade. Muterade saker är inte goda.”

”Och det vet du hur? Eller vill jag veta, förresten?”

”Jamen man kan väl tänka sig att det är så.” Jag började skratta ganska hysteriskt, tack vare minnet av drömmen och hela situationen. ”Skulle du vilja äta muterad kycklingfilé med sås och potatis om det stod på menyn?”

Han började skratta så mycket att han inte verkade kunna svara. Hans skratt var jättefint på något sätt, och åh så smittsamt.

Vi låg på golvet och skrek av skratt, ett skratt som avbröts tvärt när hissen började röra på sig igen. Ett ögonblick var jag säker på att hissen rasade, att vi störtade, men den hade tydligen bara börjat fungera igen. En snabb blick mot Nicholas sa att han hade trott precis samma sak, då han stelnat till och blivit likblek i ansiktet. Jag petade på honom med foten tills han vaknade ur den tillfälliga paralyseringen och reste mig sedan upp med ett leende, höll ut händerna mot honom.

”Det är okej, vi rör oss igen. Det är ingen fara.”

Nicholas tog mina händer och drog sig upp, stod på mina fötter. När han gjorde så var han nästan lika lång som mig.

Han är en fin kille. Man ser det på honom, liksom. Synd att han är så ledsen bara.

Jag fiskade upp mobilen ur fickan med en hel del krångel, eftersom fickorna var ganska trånga och Nicholas stod så nära – men jag ville inte för allt i världen att han skulle flytta på sig – och höll fram den mot honom. ”Skriv in ditt nummer. Vill gärna träffa dig igen.”
Han rodnade lite när han tryckte in sitt nummer. ”Jag antar att det är meningen att det ska vara så, för drömmarna måste ju betyda något.”

”Precis vad jag tänkte.”

Vi höll armkrok med varandra när hissen stannade på rätt våning och gick tillsammans genom korridoren. Ungefär halvvägs genom den stannade han upp.

”Här ska jag in”, sa han med en gest mot dörren till vänster om oss. ”Men vi ses någon gång, eller hur?”

”Självklart”, sa jag och drog mig bort från honom, log stort. ”Om inte annat så ses vi när vi sover.”

Jag började gå och hade nästan kommit fram till rätt dörr när Nicholas ropade mitt namn.

”Du, förresten – jag skulle nog inte äta en muterad kycklingfilé med vad det nu var du sa. Du har rätt; det låter inte så aptitretande.”

Jag skrattade när jag öppnade dörren till dr. Morgans kontor, för jag hade inte varit sådär glad som jag var just då på evigheter, och inte var det tack vare gubben som satt bakom skrivbordet heller. Nej, det var tack vare en udda kille med fint skratt som allt den där bubblande glädjen fanns där.

Nicholas.

Det kändes som om det var en helt vanlig dag, och för mig var det så, för jag visste inte om än att det skulle förändras. Förändras, snurras och skakas tills jag knappt visste vad som var upp eller ner, in eller ut.

Varje eftermiddag gick jag till en lekpark som låg långt bort från skolan, men nära hemma. Alltid hade jag musik i öronen och ett skrivhäfte i handen. Ett alldeles hemligt skrivhäfte. Det var ingen dagbok, men det gick inte att förklara den. Det var ingen som skulle förstå vad den var och vad den betydde. Jag skrev precis vad jag kände för för tillfället – otaliga noveller och korta berättelser som aldrig blev något stort fanns i den. Om – när – boken tog slut, sprang jag hem och hämtade ett nytt, eventuellt hämtade jag pengar och sprang till affären. Det var viktigt att skynda, att springa. Fick inte glömma vad jag skulle skriva, för det var så onödigt.

Alltid när jag kom till lekparken efter skolan var det en massa barn där, oftast var de mellan tre och fem år gamla och sprang runt och skrek en massa. Jag styrde alltid stegen mot gungorna, satte mig på den längst till vänster, från mitt håll räknat. Satt någon redan på den gick jag till den längst till höger, men oftast blev barnen rädda mig mig och flyttade på sig när de såg mig komma. Inte för att jag såg särskilt läskig ut, men det var väl det att jag var äldre och kunde slå ner dem, om jag ville. Jag ville aldrig, men de hade väl träffat tillräckligt många såna personer för att bli försiktiga.

Ibland, när såna personer kom till lekparken, brukade jag resa mig upp och gå. Oftast var de lite yngre, men ibland i min ålder eller till och med äldre (de kom mest på kvällstid på helgerna i sånt fall). Det spelade ingen roll vilka de var – jag gick ändå.

Så, den dagen var en fredag. Skolan hade tagit slut och jag kom fram till lekparken. Det hade regnat ganska mycket under dagen, så mycket att jag oroat mig lite för att jag inte skulle kunna sitta och skriva, och det var antagligen därför det var så folktomt. Jag brydde mig inte om att allt var blött, skulle sitta och skriva på min gunga i alla fall. När jag nästan var framme undrade jag lite exakt hur blöt gungan skulle vara, om jag skulle sätta mig på huvtröjan. Visst skulle det bli förbannat kallt, och jag ville inte ta av den av andra anledningar heller, men det var ju folktomt så det spelade ingen roll. Kanske skulle det vara okej att göra så, just den gången.

Jag hade inte hunnit tänka på det särskilt länge, än mindre kommit på ett svar, när jag var framme. Och tvärstannade.

Någon satt på gungan – min gunga – och jag trodde det var en kille, men hans luva skymde hans ansikte, så det var lite svårt att säga. Han hade helt svarta kläder och nitar på skinnjackans armar. Rutiga skosnören hade han också, svart och rött. Den enda riktiga färgen man kunde se.

Jag tryckte nervöst ner den gråa mössan längre ner på huvudet, försökte komma på vad jag skulle göra. Jag ville inte gå hem, inte än, men jag ville inte gå och sätta mig på någon annan gunga. Det var inte det att han satt på Min gunga med stort M, det var han som var problemet. Vem var han, vad skulle han göra om han såg mig?

Svaret fick jag när han såg upp, som om han kände att någon iakttog honom. Det var en han, så alltså hade jag gissat rätt. Han såg förvånad ut när han såg på mig, som om han inte förväntat sig att någon skulle komma dit, vilket jag hade full förståelse för. Han fann sig snabbt och såg nästan hotfull ut. ”Vad vill du?”
Jag backade genast. ”I...inget, j-jag ska gå nu...” Jag vände mig om och började skynda iväg.

”Nej, gå inte. Förlåt, du skrämde mig. Jag ska inte göra något.”

Jag vände mig mot honom igen. Han log lite och såg faktiskt ganska snäll ut, inte alls läskig längre. Han gjorde en gest mot gungan brevid sig. ”Var det hit du var påväg?”

”...faktiskt, eh...”
Han reste sig upp och jag stelnade till, men han flyttade bara över till gungan han pekat på, såg frågande på mig. ”Så?”

Nu när han gjort sig besväret att faktiskt flytta på sig kunde jag inte bara gå därifrån. Jag gick långsamt ditåt, som om jag var rädd för att han skulle fara ut mot mig, vilket fick honom att le. Han satt alldeles stilla och bara såg på mig.

Jag sjönk ner på gungan och kollade ner på mina fötter, bet mig nervöst i läppen. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont, men om det var killen eller hela situationen som skrämde mig visste jag inte riktigt. Jag såg i ögonvrån hur han tog sats och sköt ifrån med fötterna, gungade sakta fram och tillbaka, nynnade för sig själv. Tyst tog jag upp skrivhäftet och pennan, men för första gången någonsin visste jag faktiskt inte vad jag skulle skriva.

”Vad heter du?”
”V-vem? Jag?”
”Nej, gungan såklart, dummer. Det är väl klart att jag frågade dig?”
”Alex”, mumlade jag utan att veta om han hörde det eller inte. Han sa inget, så han kanske hade hört då.

”Jag heter i alla fall Ryan”, sa killen efter en stunds tystnad. ”Om du är intresserad av att veta det, alltså.”

Jag kollade på honom och svalde. ”Ryan?”
”Ja. Ryan. Du sa att du heter Alex va?”
”Ja...”

”Dåså.” Han hoppade, landade på fötter och borstade bort något osynligt från jeansen. En svart lugg föll fram från hans luva och han strök vant undan den. Jag hade ingen jättekoll på piercings, men jag trodde att sättet ringarna i hans underläpp satt kallades för snakebites. Han hade mer eyeliner än någon annan kille jag sett på riktigt ha, men det passade honom på något sätt. Nu när jag tänkte på det kom jag på att jag aldrig sett en kille ha det förut, inte mer än vissa idoler som satt på mina väggar.

Han stod och såg på mig precis som jag tog in allt jag kunde om honom, och jag visste exakt vad han såg. Någon som också hade svart hår, kanske började det bli lite för långt nu, fast under en mössa istället för en luva. Gröna ögon, ungefär lika blek som en vampyr borde vara. Nej, inte riktigt så blek, men nästan. Jag såg antagligen förjävlig ut som vanligt, och rädd. Räddräddrädd. Kanske skulle han inte se något alls, kanske var jag egentligen osynlig. Men hur kunde han då och se på mig?

Bruna. Hans ögon var bruna.

”Brukar du sitta här ofta?”
Jag nickade, stängde skrivhäftet och stoppade ner den i väskan. ”Varje dag.”
”Varför då?”

Jag hade ingen lust att förklara allt för en främling, och det skulle ha tagit tid – oändligt lång tid – så jag ryckte bara på axlarna. ”Vill det bara.”

Han fortsatte stirra på mig en lång stund innan även han ryckte på axlarna. ”Suit yourself. Kommer du sitta här imorgon?”

”Högst antagligen ja.”

”Då ses vi högst antagligen imorgon då.” Han stoppade händerna i jeansfickorna och började gå. Jag satt kvar länge och bara stirrade åt det håll han försvunnit åt. Jag var förvirrad och förvånad, glömde helt bort klockan. När jag väl kom ihåg den igen for jag upp och började springa.

Snälla, låt mig inte vara sen.

”Böh!”

Jag skrek högt och kunde ge mig fan på att jag flög upp en meter från soffan vid åsynen av dockan som hoppat fram från ingenstans.

Hej jag heter Max Brown och är 25 år, livrädd för dockor. Finns det terapi för sådant?

Lucy skrattade hysteriskt och lade ifrån sig dockan på soffbordet innan hon hoppade upp i soffan och gav mig en stor kram. ”Men pappa, dockor ääär inte läskiga!”

Var jag en bra förälder om jag funderade på att låta min 5-åriga dotter kolla på skräckfilmer för att bevisa att jag hade rätt? Vuxna hade alltid rätt, förstod hon inte det? Och hur kunde hon leka med dockor? De kom seriöst från helvetet. Inte för att jag var religiös överhuvudtaget, men ja. Från helvetet.

”Jo, de är läskiga. När du är äldre kommer du förstå.”

Hon suckade högt och släppte mig, såg extremt sur ut. ”Det är så alla vuxna säger, att man förstår när man är äldre. Jag är faktiskt en stor flicka nu, jag kan förstå mer än vad du tror!”
”Skulle inte förvåna mig alls. Har du hört uttrycket 'vuxna har alltid rätt'?”
Hon suckade igen och hoppade ner från soffan, tog upp dockan och gick ut ur rummet. Jag började skratta, satte mig upp och kollade mot tv:n. Det var någon show på, antingen någon reality-serie eller något tonårsdrama, som vanligt. Jag sträckte mig fram mot fjärrkontrollen och stängde av tv:n, orkade inte fastna framför något program om ingenting igen.

Alla flyttkartonger gjorde mig lite deprimerad, men glad på samma gång. Vi båda behövde en ny start nu, det gick inte att bo kvar. Inte efter...

Nej. Jag hade lovat mig själv att inte tänka på det – åtminstone inte förrän Lucy sov.

Men ändå. Det var svårt.

”Hey, Lucy, vad vill du ha till middag?”
”Pannkakor!”
Alla ungars förslag. Typiskt. Vet de inte hur svårt det är att flippa över dem utan att få pannkakssmet över hela rummet? Jag tänkte i alla fall inte städa mer. Och hur som helst var vi tvungna att handla – kylskåpet var nästan läskigt tomt precis just då.

”Det får bli färdiggjorda, duger det?”
”Jadå!”
Pannkakor som pannkakor – vad var skillnaden, egentligen?

Det var ljust ute, en vanlig extremt fin vårdag i maj. Jag var ensam i lägenheten, satt ute på balkongen och lyssnade på musik genom det öppna fönstret. Amanda och Lucy skulle snart vara hemma. Borde de inte vara hemma nu? Jag slängde en blick på klockan och jo, det borde de. Men det var säkert bara något litet krångel på dagiset, inget mer. Jag var inte orolig alls.

Jag var inte orolig fem minuter senare heller.

Efter tio började man ju undra.

Efter en kvart försökte jag ringa Amanda.

Efter tjugo minuter började jag bli orolig på allvar.

Efter en halvtimme ringde mobilen. Amandas nummer. Jag suckade lättat. ”Hej älskling, vart -”
”Är det Max Brown?”
Det var en man som talade, och jag kände inte igen hans röst. Förvirrat kollade jag numret igen, och det var Amandas. ”...ja?”

”Kontaktperson för Amanda Butler?”
”Ehm, ja...”

”Det har skett en olycka. Du borde komma till sjukhuset.”

Jag kunde inte tänka. Inte ett enda ord flög förbi i mitt huvud när jag reste mig upp och gick ut till hallen och slet på mig skorna.

Snälla, låt det inte vara något allvarligt...

Vaken.

Jag vaknade med ett ryck och for upp, försökte andas, försökte lugna ner mig. Varför fortsatte det komma tillbaks till mig, varför kunde jag inte få sova som normala personer?
Det tog en liten stund innan jag insåg att det knackat på dörren, att det var det som antagligen väckt mig. Efter en snabb blick mot klockan undrade jag vem fan som kom och knackade på vid fem på morgonen.

Jag reste mig upp och sträckte på mig när jag gick genom rummet. Jag kollade till Lucy lite snabbt, men hon sov fortfarande.

Egentligen borde jag inte öppna. Människan där ute kunde vara vem som helst, och vad det än var fick det fan vänta – fattade den inte att man normalt sett sov då?
Jag kunde inte hjälpa att jag var nyfiken, så istället för att lyssna på rösten i mitt huvud kollade jag ut genom det lilla titthålet i dörren. Jag såg ingen där ute, men det var ju mörkt. Borde inte lampan i trapphuset ha tänts då, eller hade den gått sönder, eller brukade den inte göra det på natten? Och hur hade någon kommit in genom porten?
Det måste vara någon granne. Det fanns ingen annan förklaring, fast vad den som plingat på nu ville var fortfarande ett mysterium.

Jag låste upp dörren och var beredd på att ge vem det nu var en utskällning, men det var ingen där. Jag tog ett steg ut i trapphuset för att se om någon stod och gömde sig, slog foten i något.

Jag kollade ner innan jag tände lampan i hallen. Det var ett paket som låg där ute, ett rätt stort. Det stod ingenting på den, inget namn, inget kort fanns heller.

Utan att riktigt veta om det var en bra idé tog jag upp det och bar in det i lägenheten, lade den på en flyttkartong och fortsatte kolla på den.

Det kunde vara precis vad som helst. Jag borde inte öppna det, borde lämna det ute i trapphuset och kasta det imorgon.

Jag tänkte inte öppna det, inte än, det kunde vänta till dagen därpå. Eller, det kunde vänta några timmar, rättare sagt. Hur nyfiken jag än var så behövde jag sova, måste orka med dagen därpå.

Tur för mig att drömmar aldrig kom fler än en gång per natt, för mig i alla fall. Annars hade jag nog aldrig fått sova.

Förut fick homosexuella män varken ge blod eller adoptera. Deras ansökningar lades längst ner i givarländernas listor, och det har ofta hänt att ansökningarna inte ens har skickats iväg. Idag får de ge blod – om det går ett år utan att de har haft sex med en annan man.
Hur fånigt är inte det?
Homosexualitet är ingen sjukdom, och du blir knappast homosexuell genom att få blod av en som är det. Tänk om vi säger nu att en homosexuell man har lyckats få ge blod, och din enda chans att överleva är att byta blod med denne man, hade inte du gjort det då? Hade du hellre dött än att få blod av en man som faktiskt är som alla andra män på den här planeten, förutom att han gillar män? Och om du hade varit ett föräldralöst barn, hade du inte hellre velat bo hos två män som älskar varandra än att bo på till exempel barnhem?
Jag förstår inte allt det här hatet och föraktet mot homosexuella, och särskilt då mot männen. Det är fler adoptionsbyråer som kan tillåta homosexuella kvinnor att adoptera, eller i alla fall skicka iväg ansökningarna.
Om vi skulle ställa alla världens män på en lång rad hade du inte ens kunnat peka ut någon som homosexuell, om de inte är stereotypiska – och det finns heterokillar som också bryr sig om mode och vad de har på sig och pratar ”fjolligt”. Jag tycker snarare att det är de homosexuella som verkar hetero, för att vara helt ärlig.
Hade jag vetat att det skulle hjälpa hade jag sagt att alla måste sluta vara homofobiska, börja inse att homosexualitet INTE är en sjukdom och sluta fjanta sig och göra en så stor affär av det här, för jag är helt övertygad om att homosexuella män skulle bli precis lika bra föräldrar som ett par biologiska föräldrar, kanske till och med bättre! Varför skulle de inte vara det, förresten, eller varför får de inte adoptera?
Och med blodgivningen, tänker de då inte på att ett homosexuellt par högst antagligen vet om de har någon sjukdom i blodet, medan en vanlig singel heterokille kan ha sex med olika tjejer jätteofta och inte ens veta om de har någon slags könssjukdom och då inte vet om att han är det? Han får väl ge blod utan att de ens tvekar, men homosexuella… Nej, jag förstår inte det här. Jag hade inte ens tänkt om det var någon homosexuell som gett blodet som eventuellt skulle kunna rädda livet på mig. Nej, jag tror inte att de bara skulle ge ut blod från en kille som var straight utan att ta en massa prover och sånt, men de skulle ju inte tveka till att säga ja till det.

Inse fakta nu, världen – homosexuella är människor, och de vill också ha barn och rädda liv. Skärpning!

”Homophobia is GAY <3”

Den här historien börjar med ett barns nyfikenhet, och ärlighet. Egentligen börjar historien långt tidigare, med hur jorden skapades och allt som hänt efter, men det kan låta rätt långsökt, och därför startar vi här istället.

Ett barn är enklare att förstå än en vuxen människa. Barn är alltid äkta, alltid ärliga. De vill ta reda på saker, de vill inte bara sitta där och vara tysta och låtsas som om världen inte är något att bry sig om. Barnen ser det som är äkta och vackert i allt. Med ett barn har man aldrig tråkigt, även om det betyder att man aldrig kan få vila. Det kan ju vara jobbigt ibland, men nu kommer vi bort från ämnet, historien.

Det var ju den som skulle berättas, inte tråka ut er med onödigt babbel. Men vem vet, du kanske tycker att det som sägs härefter är onödigt babbel? Ingen kommer veta, om du inte berättar.

Den som inte pratar får inget sagt. Den som inte ser missar så mycket. Den som inte lyssnar får ta konsekvenserna.

Jag lovade att inte glömma. Aldrig glömma.

Solens varma morgonstrålar lyste upp världen, gjorde att daggen glittrade som diamanter. Det blåste bara svagt, fick det att rassla och prassla bland de gröna löven som satt på träden. Det var sommar, och en totalt underbar dag.

En liten flicka skuttade fram på den lilla vägen som ledde genom skogen. Hon var orädd, trots att hon såg ut som en liten docka, med sitt gyllene hår som skruvade sig, de runda kinderna, de stora blå ögonen och den vita klänningen. Vi får inte glömma de pyttesmå skorna.

Hon sjöng för sig själv, stannade då och då upp för att plocka en blomma. En av blommorna satte hon bakom örat, kanske ett försök att hålla håret borta från ansiktet. Det gick inte så bra, men flickan skuttade glatt vidare i alla fall.

Hennes mamma sa att hon var en stor flicka och fick leka ute en stund, bara hon kom tillbaka till lunchdags. Jodå, hon skulle vara tillbaka då, för hon var en stor flicka och hade ansvar, kände sig stolt och stor, inte som hennes lillebror eller de andra i hennes klass i skolan. De var bara småbarn, som inte fick göra något alls.

Hon stannade upp, för nu var hon ute från skogen. Så långt hemifrån hade hon aldrig varit, och fastän hon var nästan helt säker på att hon inte skulle få skäll om hon gick längre, så visste hon inte om hon vågade. Vem visste vad som fanns där ute?

Hennes lilla hjärta slog fort och hårt, och hon trampade lätt med den lilla vita sandaletten i gruset på vägen, brydde sig inte om att skorna var hennes favoriter och kunde bli smutsiga.

Skulle hon våga? Vad fanns där borta, egentligen?

Den lilla flickan tog steget ut från skuggorna som föll från träden i skogen som mantlar, och hon kände sig fri. Hon hade vågat! Hon började att skratta, ett barnaskratt som fick en att vilja skratta och sjunga och dansa. Ett barns skratt var bland det härligaste man kunde höra, även om det bara var den lilla flickan som kunde höra sitt eget skratt.

Hon började att springa – hon sprang för att hon hade så mycket spring i benen, och friheten var berusande. Hon sprang för att hon ville det, inte för att hon var rädd. Hon var aldrig rädd, för det var bara små barn som var rädda, och de förstod ingenting. Hon hade lämnat det där bakom sig, skulle aldrig vara rädd igen.

Efter en stund stannade hon, andades flämtande. Trots att springandet var otvunget, så kunde ingen springa utan att bli utmattad. En stor sten vid vägkanten fick duga som rastplats, och hon klättrade upp på den, råkade smutsa ner fållen på klänningen. Det gjorde inget, för henne i alla fall – hennes mor skulle antagligen oja sig och klaga och säga åt henne att vara mer försiktig. Det var ju bara lite mossa, flickan hade ju inte sönder sina kläder, till skillnad från vad deras katt, Skrållan, brukade göra.

Flickan hade varit så upptagen med att bara leva i nuet, känna solen mot hennes ansikte och armar, den kalla stenen mot den bara huden på benen, att hon inte sett staketet som omringade en hel tomt några meter bort. Hon kollade nyfiket dit bort, undrade vilka som bodde där alldeles vid sidan av vägen så långt från den lilla byn. Flickan bodde egentligen längre bort än familjen som antagligen bodde innanför staketet, men det glömde hon bort för tillfället. Det fanns bara nyfikenhet – kanske bodde något barn där som inte hade någon att leka med? Kanske kunde hon gå dit och knacka på för att kolla, för säkerhets skull? Men tänk om det var värsta surgubben som bodde där, som gamle Mr. Toro som bodde intill skolan och brukade gnälla när det skrattades för mycket, brukade hota dem när bollar råkade flyga över på hans tomt, brukade jaga dem med en kvast hela vägen till mataffären om de pallade äpplen? Vågade hon verkligen gå dit och prova?

Hon skulle ju inte vara rädd, kom hon ihåg och sa det strängt till sig själv. Det fanns inget att vara rädd för, som hon sagt innan. Hon var ju stor nu.

När det väl var bestämt kunde hon inte ändra sig. Nyfikenheten tog över hand när hon ställde sig upp på stenen och hoppade ner mot maskrosorna, föll på knä. Gräsfläckar på vita kläder var nog det värsta hennes mamma visste, tänkte flickan, men hon brydde sig inte om det mer, då hon började att gå mot staketet. Det var roligare att gå nära staketet hela vägen till grinden än att gå på en tråkig väg. Hon rörde lätt vid träplankorna med sina små fingrar, för att ha något att gripa tag i om hon skulle snubbla på en sten eller ett gömt kaninhåll.

Det var någon som satt på gräset, inte alls långt ifrån hörnet. Flickan stannade och kikade in mellan plankorna, och allt hon såg var att det var en pojke, en pojke med svart hår.

”Ursäkta, men bor du här?” frågade hon vänligt, och pojken ryckte till, vände sig mot henne. Han kollade på henne med rädsla i de grå ögonen, som om hon var ett läskigt troll från skogen.

”Vem... vem är du?” Hon kunde se att han gråtit – det fanns spår av de salta tårarna på hans kinder, något han försökte få bort. Han fick bara smuts och jord i ansiktet, men flickan var vänlig nog att inte påpeka det.

”Är du ledsen, har du ont någonstans?”
”Vem är du?”
”Åh, förlåt mig, så dum jag är. Det är klart att man ska presentera sig. Jag heter Anne och bor i en glänta i skogen där borta”, sa flickan och pekade bort mot skogen. Pojken följde hennes blick. ”Vem är du då?”
”Tony. Jag heter Tony.”
”Goddag, Tony.” Hon höll fram en liten hand mellan träplankorna och log uppmuntrande mot honom. Han såg tvekande ut. ”Har du aldrig skakat hand med någon förut?”
Han skakade på huvudet. ”Nej, det har jag inte.”
”Du behöver inte om du inte vill.” Hon tog bort sin hand och såg nyfiket på honom. ”Vad gör du där ute alldeles själv då?”
”Vill det, bara. Mamma och pappa bråkar inne i huset, och jag vill inte vara där när mamma börjar kasta tallrikar här och var.”
Flickan tyckte att det var lite konstigt sagt, men återigen valde hon att inte kommentera det. ”Jaha... vill du leka med mig då?”
”Ehm, jag...”
”TONY!”

”Jag måste gå!” Pojken for upp på fötter. ”Det var trevligt att träffas Anne, men jag måste gå.”
Flickan hann knappt säga hejdå förrän pojken vände om och sprang mot huset. Hans springande var inte som när hon sprang – han sprang för att få något överstökat, något han inte tyckte om.

Hon tog bort blomman från sitt hår och lade den på en av plankorna, vände om för att gå hem igen. Hon kanske inte var så stor, trots allt, för hon kom hem när lunchen redan var bortdukat, med gräs- och smutsfläckar på sin klänning.

Det visade sig att pojken skulle förändra hennes liv, för alltid.