Give me blood meow

”Är du hungrig?”
”Njaej...”
”Jo. Det är du. Din mage knorrade nyss.”
Jag drog åt mig en kudde och kramade den hårt, önskade mig tusen mil bort. ”Jag är inte hungrig säger jag ju.”
”Är du ju”, sa Andy och petade på min arm, såg allvarlig ut. ”Jag är hungrig, och vi åt väl typ frukost imorse eller nåt?”

”Jag är inte hungrig. Andy, sluta. Jag tänker inte äta.”

Det blev tyst ett tag. Jag stirrade envist in i väggen och Andy satt och kollade på mig.

Jag hade ju redan ätit något under dagen – var jag tvungen att äta mer? Räckte det inte? Det var ju inte så att jag skulle falla död ner. Jag hade ätit för mycket till frukost, det fick räcka, inget mer nu...

”Sebastian. Snälla. Du måste äta. Du är hungrig, jag vet det. Så varför äter du bara inte?”

Men Andy, förstår du inte? Jag borde inte ens sitta här just nu, jag borde vara borta sedan länge, borde inte ens existera. Jag ska inte äta, för jag finns ju inte. Du lever, du är fin, du ska äta. Du är inte som jag.

”Därför.”
”Därför räcker inte, Sebastian. Jag vill veta! Varför vill slash kan du inte äta?”

”Men därför!” Jag insåg inte att jag höjt rösten, inte förrän Andy var tyst nästan för länge. ”Förlåt. Jag menade inte att skrika.”
”Det är lugnt.” Han reste sig upp och tog tag i min hand. ”Du och jag. Köket. Nu. Kom.”

Andy, ge dig. Jag tänker inte äta, fatta det någon jävla gång nu.

”Tvinga mig inte att bära dig.”

Han fortsatte försöka och jag satt lika envist kvar, men det slutade i alla fall med att han fick som han ville, utan att han behövde bära mig. Ja, han fick som han ville, jag åt, men jag spydde upp det senare. Han hade varit med mig hela tiden och han visste att jag inte ens försökt få upp det. Jag skulle aldrig göra så mot honom, inte ens om jag inte ville äta. Det bara skedde automatiskt, kanske var kroppen van vid att göra så, eller så fanns det någon annan förklaring vi inte kunde komma på.

Det var i alla fall skönt att somna så nära Andy. Det sista jag hörde var hans andetag. Det sista jag såg var hans hals. Det sista jag kände var hans armar om mig.

Damn, jag skulle inte fixa om han lämnade mig. Hur psyko jag än var så var jag bättre när jag var med honom, och jag ville bli bättre. Ja, på något sätt ville jag faktiskt det, men inte för min egen skull. Om jag blev bättre, skulle jag vara lättare att ha att göra med då? Skulle Andy vilja och kunna stanna hos mig länge då?
Hoppas kunde man ju alltid göra.

”Är du fortfarande med freaket?”
Ja, det första man fick höra när man kom till skolan. Det var inte riktat till mig, men det handlade ju fortfarande om mig. Det räckte för att jag skulle bli rädd för vad Andy skulle svara på det, fick mig att dra handen genom luggen, kolla ner på mina fötter och önska mig tusen mil bort.

”Ursäkta, sa du nåt?”
”Ja, jag frågade dig en sak.”
”Jaha. Oj, jag trodde du pratade med någon annan. Vad sa du då?”

”Jag frågade om du fortfarande hänger med freaket, eller har han bara börjat stalka dig?”
”Vilket freak? Vem pratar du om?”
”Jamen Sebastian.”
Jag började gå, ville inte höra mer. Andy grep tag i min arm och drog mig intill sig för att lägga en arm om hans axlar.

”För det första så är Sebastian inget freak. Och för det andra, så ja, jag hänger fortfarande med freaket. Han är snäll, jag gillar honom. Han är min kompis, och bara jag får kalla honom freak. Kalla honom det en gång till och jag lovar att din näsa inte kommer vara lika rak och söt längre.”

Jag var förvånad, glad, chockad, livrädd, ville skratta, ville skrika, ville springa därifrån, ville le, ville krama Andy. Jag kunde bara kolla på honom och jag visste inte ens hur jag såg ut. Såg jag förvånad ut, glad, chockad, rädd?

Andy kollade tillbaks och flinade innan han drog med mig mot skåpen. Vi lämnade Jacob bakom oss, och han var definitivt förvånad.

”Tycker... tycker du att jag är ett freak?”
”Nä. Men om du ska vara ett freak så ska du vara mitt freak.”
”Men jag är ju så konstig...?”
”Mer underlig. Du har bara lite problem, och jag ska hjälpa dig med det, för det är ju vad kompisar gör. Eller hur?”

Jag visste inte om det var bra eller inte att jag började hoppas på att han skulle lyckas, att han skulle laga mig. Det kunde vara dumt, men det kunde också vara riktigt skönt.

Då kunde jag bara le stort som världens lyckligaste idiot, och det var väl vad jag var just då, antar jag. Världens lyckligaste idiot, med världens finaste kompis.

Andy hade saker han var tvungen att göra igen, och han sa ja hejdå då vi ses imorgon och gick. Jag gick hem och försökte strunta i hur konstigt det kändes att vara ensam. Det borde inte vara så konstigt.

Tre dagar med Andy kunde tydligen vrida helt på hela ens värld. Eller, var det ens tre dagar? Det kändes som mer, en vecka eller så.

Jag satt uppe på mitt rum med hörlurar och ritade och skrev och var allmänt upptagen med att vara kreativ och inte tänka på hur mycket jag saknade Andy (patetiskpatetiskjagvarsåpatetisk) och hur mycket jag undrade vad han gjorde just då. Var han hemma än, skulle han komma över om jag bad honom?
Nej. Jag skulle klara en eftermiddag, kväll, natt och morgon utan honom. Det var inte bra att vara beroende av någon, inte sådär. Det fattade ju till och med jag.

Jag märkte inte ens att mamma kom hem, så jag fick nog en liten hjärtattack när det knackade på dörren och hon öppnade och sa att det var middag. Jag var förvånad över att hon var hemma, och så tidigt också. Klockan var tio över sju, hon brukade inte vara hemma förrän jag typ somnat, eller när hon trodde att jag sov. Jag vet inte, men inte så tidigt.

Det var som vanligt extremt tyst vid matbordet. Jag satt i stort sett och bara petade i maten, varken orkade eller ville äta. Hon frågade inte hur jag mådde eller ens hur min dag varit, och bara det gjorde mig illamående.

Jag gick därifrån utan att ha ätit något alls och stängde in mig på mitt rum och skar upp nya sår på armarna igen. Musiken i hörlurarna var på så hög volym att jag inte kunde tänka på vad jag höll på med, och det kändes bra.

Jag visste från början att vad jag gjorde skulle vara något jag ångrade dagen därpå, men just då var det bara så skönt att få slippa alla tankar och bara få vara, vara ensam med smärtan. Det var precis vad jag behövde.