Give me blood meow

Och rätt som det var så var det helg, trots att det bara varit onsdag alldeles nyss.

Fredag var den bästa dagen på hela veckan, alla veckor var fredagar bäst, helt enkelt. Dels var det kort dag, dels var det inga jobbiga ämnen, och dels så var det ju faktiskt fredag. För alla betydde det att slippa skolan – för mig betydde det att slippa människorna i den, och det gjorde jag mer än gärna.

Nu fanns det ju en person som jag ville vara med, en person jag inte ville skulle gå. Andy behövde jag inte slippa heller, och än så länge verkade han inte särskilt trött på mig heller.

Vi gick brevid varandra hem till honom, pratade, skrattade. Jag tror att han snubblade på sina egna fötter och ramlade och jag skrattade och han svor, men jag är inte säker. Jag vet inte heller varför jag inte kommer ihåg det, för det borde vara så viktigt, för allt som hade med honom att göra var viktigt för mig. Alla minnen med honom har varit de finaste som funnits och jag förstår inte varför jag inte kommer ihåg.

Hur vi hamnade inne på hans rum kommer jag inte heller ihåg, men jag låg tvärsöver hans säng och han låg på mage på golvet och vi pratade massor och jag kunde glömma allt som var åt helvete och bara fokusera på att höra vad han sa, för jag brydde mig. Jag ville höra allt han hade att säga, för inget kunde vara ointressant av det han sa.

Jag kom på varför jag gillade Andy så mycket också. Han var full av liv i en stad där alla var så döda, som zombies. Han var färgglad fast ändå inte, och när han sa något så var hans röst så full av liv, även om han pratade om skolan. Han kändes inte verklig, som en dröm, och ändå så var han så verklig att det inte fanns.

Det berättade jag för honom, trots att jag stammade och rodnade – nej usch jag hatar när det händer – och visste att jag antagligen skulle ångra mig, och jag fick lust att hoppa från någon hög höjd när Andy inte sa något, när han bara låg där och kollade upp i taket.

”Alltså nej, strunta i det. Det var inget.”

”Sebastian...”
”Strunta i det, okej? Vi kan låtsas som om jag inte sa det där, eller nåt. Och -”
”Sebastian.” Andy satte sig upp och kollade allvarligt på mig med ett litet leende. ”Det var bland det finaste någon sagt till mig någonsin. Tack.”

Jag rodnade högst antagligen ännu mer. ”V-v-varsegod... eller nåt...”
Han skrattade, reste sig upp och petade på mitt ben innan han lade sig på sängen brevid mig, kramade mig hårt. ”Eller nåt sånt ja.”

Det var tyst en stund och jag bara njöt av att vara så nära honom. Jag tyckte om att vara nära honom, även om det ibland kändes konstigt att faktiskt tycka så. Jag var inte van, helt enkelt.

”Vad är det för fler fina saker du fått höra då?”, frågade jag. En så underbar person som Andy måste ju ha fått höra massa fina saker om sig själv, tyckte man ju. Det vore konstigt annars.

Andy kollade fundersamt upp i taket flera minuter och jag visste att det inte var så att jag sagt något konstigt. ”Ändring; det du sa är det finaste någon sagt till mig.”
”Du svarade inte på frågan”, log jag.

”Nähä? Vad var frågan då?”
Jag upprepade frågan och Andy kollade på mig med ett leende.

”Ändring igen; det var det enda fina jag hört sägas om och till mig.”
”Tror dig inte.”
”Jasså?” Han började kittla mig och jag skrek av skratt. ”Säg att du tror mig så slutar jag.”
”Aldrig!”, tjöt jag.

”Okej, du bara ber om det.” Han fortsatte kittla mig i vad som kändes som evigheter, smög till och med in med händerna under min tröja. Hans händer var kalla och det gjorde att jag skrek nästan ännu mera.

”Okej okej sluta! SLUTAAA! Jag tror dig!”

”Surething, babe”, flinade han och gav mig en puss på kinden innan han slutade.

”Du tror mig inte.”
”Varför skulle jag?”
Jag slängde en kudde i hans huvud och skrattade åt hur förvånad han blev. ”Nä nu jävlar!”
Jag blev jagad genom hela lägenheten av en galen Andy med en kudde, och jag skrattade så mycket att jag knappt kunde andas. Efter en stund lyckades han fånga in mig och hålla fast mig mot soffan. Han satt på min mage och vi båda försökte hämta andan igen.

Som jag sa så var Andy full av liv. Nu syntes det ännu mera, i hans ögon, i hans ansikte, det var som om hela han lyste. Jag gillade det och önskade att det kunde vara sådär perfekt som det var just då för alltid.