Give me blood meow

Minuter blev till timmar, timmar blev till dagar, dagar blev till veckor, veckor blev till en månad. Det hade gått en månad och det var september, och allt var faktiskt bra. Jag mådde ganska hyfsat okej de flesta dagarna som gick, alla dagar förutom de då Andy inte var där, då jag var ensam hemma eller om mamma var hemma. Fast Andy var alltid i skolan – det var på eftermiddagarna han brukade försvinna i såna fall.

Det kändes som om alla lät mig vara när jag var med Andy. Jag tror att de var rädda för att han skulle göra något, för det kändes som om han var en sådan person som inte bara tänkte kolla på om något hände. Eller jag visste ju att det var precis så det var – även om jag fortfarande tvivlade – men det visste ju inte alla andra.

Vi var påväg hem till mig efter skolan en tisdag, tror jag, och han höll min hand, och jag hade tydligen sagt något roligt för Andy skrattade. Jag blev alltid lika stolt varje gång jag fått honom att skratta, även om jag oftast inte ens kom ihåg vad jag sagt eller förstod vad som var så roligt. Andys skratt var så fint att man inte kunde låta bli att fnissa till själv när han skrattade.

När jag låste upp dörren kunde jag inte låta bli att undra, precis som jag alltid gjorde, om mamma var hemma. Än så länge hade hon inte träffat Andy, inte ens hört talas om honom. Jag visste inte om det var bra eller dåligt, för jag ville visa att titta mamma, titta – jag har en kompis! Världens finaste kompis också! Jag ville att hon skulle veta att saker och ting höll på att ändras, och förhoppningsvis åt det bättre hållet.

Inte för att jag trodde att hon visste om att jag mådde dåligt, men det vore ju konstigt annars. Fast varför hade hon inte sagt något då?

Jag fick upp dörren och klev in, tog av mig skorna. Andy klev in efter mig och stängde dörren efter sig. Han sa något men jag hörde inte vad, så jag log bara och lade väskan på en stol som stod där.

”Jag ska bara fixa lite grejer, du kan gå upp och vänta om du vill.”
Andy nickade och försvann uppför trappan. Jag gick ut till köket och tog ner ett glas från skåpet, fyllde det med vatten. Jag hade klagat ungefär halva dagen att jag var så törstig, och jag tror att Andy förstod lika lite varför jag inte druckit något då.

Det var när jag stod och kollade ut genom fönstret som jag kom ihåg vad som hänt dagen innan. Jag drog snabbt upp ärmen för att kolla så det inte var en dröm jag kom ihåg.

Nej. Plåstret satt där.

Igår hade jag varit hemma hos Andy och behövt gå, för jag kunde tydligen inte stanna under natten, men han hade inte sagt varför. Då var det okej, då var det bra – det var först när jag kom hem som jag började tänka. Var han trött på mig, var det något jag hade gjort? Jag hade inte orkat, så jag hade gått upp och dragit fram rakbladen, och på morgonen hade jag vaknat senare än vanligt för att jag glömt klockan och inte hunnit städa undan.

...och jag hade nyss skickat upp Andy dit.

Helvete.

Jag sprang nästan uppför trappan och var livrädd för vad han skulle säga när jag öppnade dörren och for runt med blicken. Han satt på sängen och kollade rakt på mig, och jag svär – hans blick såg genom mig, såg precis allt.

Han visste. Jag visste att han visste, och att han visste det med.

Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont. Jag visste inte vad jag skulle göra, för han var den första som fick veta. Eller, fick och fick, det var en olyckshändelse. Slumpen. Kalla det vad ni vill.

Jag var där men ändå inte, såg som i trance hur Andy reste sig upp, gick fram till mig och kramade mig hårt. Jag kunde inte göra något, inte förrän det slog mig att han inte tänkte säga något.

Det skulle få vara vår hemlighet, och Andy skulle aldrig någonsin berätta den för någon. Det var väl det jag var mest rädd för, att han skulle berätta?

Trancen släppte och jag började gråta, kramade honom hårt tillbaks och han bara höll om mig, strök mig lätt över håret. Det kändes bättre än om han skulle ha sagt något.

Ord var verkligen överskattade.

Det var ju självklart att han inte skulle hålla tyst hur länge som helst.

”Hur länge?”, frågade han när vi satt på min säng ett tag senare. Han hade fortfarande armarna om mig och det kändes tryggt.

”Sen sjuan”, mumlade jag och blundade, lutade huvudet mot hans axel. Det var nog ganska exakt två år sedan, trodde jag, men det ville jag inte säga. Det jag redan sagt räckte.

”Varför?”
Jag ryckte lätt på axlarna. ”Har faktiskt ingen aning. Jag skulle bara testa, blev livrädd. Testade igen någon månad senare och sen...”
”Och sen var du fast.”
”Precis.”

Hade Andy någonsin gjort det? Var han som jag? Tanken gjorde mig vettskrämd, samtidigt som det skulle vara så skönt att han någon att prata med, någon som fattade. Någon som inte tyckte att jag var dum i huvudet.

Jag vågade inte fråga. Vem går och frågar folk om de skär sig, egentligen? Och Andy var ju bra, allt var bra med honom, så varför skulle han göra det? Jag förstod det inte. Klart han inte skar sig, det var bara dumt.

Men om det nu bara var dumt, varför gjorde jag det då?

Jag funderade så mycket på det så jag inte kunde sova, och inget vettigt svar kom jag fram till heller.

Jag drömde att det var helt mörkt. Alltså, inte som om det var natt eller som om man blundade. Det var ett sådant mörker som tryckte mot ögonen och öronen, ett sådant mörker som gjorde allt tyst.

Som att vara blind och döv på samma gång.

Jag gick och höll ut händerna framför mig, rädd för att snubbla på något eller gå in i någon. Det kändes så obehagligt, jag ville vakna, för trots att det kändes så verkligt så visste jag att det var en dröm, och jag ville kunna höra Andys hjärta slå, för det skulle vara så verkligt och bra och allt skulle bli bra då.

Jag kommer inte ihåg vad det var som hände, inte mer än att jag ramlade och det gjorde ont och jag visste inte vad det var som gjorde mig illa och jag kanske skrek men jag kunde inte höra det och det nästa jag visste om var att jag var vaken, att det var Andy som sa saker och såg orolig ut, att det var han som hade händerna på mina axlar. Jag kom inte ihåg något och visste inte varför Andy såg så orolig ut. Hade det hänt något, och vad i sånt fall?

Det tog en stund innan jag vaknade till så pass mycket att jag kunde fråga om det hänt något, och jag blev ännu mer förvirrad när han såg så lättad ut.

”Jag vet inte, fick känslan av att något hade hänt och så vaknade du inte och... äh jag vet inte”, sa han och lade sig ner igen, gömde ansiktet i händerna. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han grät.

Jag log svagt och flyttade lite på mig, så att jag låg med huvudet mot hans bröst, hörde hans hjärta slå. Det var tryggt, och allt var bra igen. ”Förlåt”, mumlade jag och knöt handen lätt om hans tröja.

Han lade armarna om mig. ”Ingen fara”, sa han. Jag hörde att han log.

Det kändes bra att han verkade bry sig om mig. För paniken, den hade varit äkta. Det hade känts väldigt äkta i alla fall, och jag förstod inte hur han skulle fejka något bara föratt. Nej, Andy var för äkta och för underbar för det.

Jag skrämde mig själv genom att vara så beroende av honom. Att bara så lite kunde göra mig så glad...

Jag antar att jag var för trött för att orka oroa mig för mitt psykiska tillstånd, för jag somnade istället för att ligga vaken i evigheter och tänka, och det var ju faktiskt bra.