Give me blood meow

Jag hatade Andy när han gick från engelskan. Även om jag själv kunde se hur dåligt han mådde och hur blek han var och att det antagligen var bra för honom att han fick gå, så hatade jag honom för att han bara lämnade mig där i skolan.

Så fort han var borta började allt om från ruta ett igen. Blickarna i korridorerna, knuffarna, krokbenen. Allt.

Och orden. Framför allt orden. De små, de stora, de som gjorde mindre ont, de som lika gärna kunde vara knivar. Säg något hundra gånger och tillslut är det någon som tror på dig.

Klart att Andy inte gillade mig. Klart att han egentligen hatade mig, att det hela var något stort sjukt skämt. Klart att jag var ensam och alltid skulle vara det. Klart att alla klarade sig bättre utan mig, att jag gärna fick gå och ta livet av mig. Klart att jag förtjänade alla slag och sparkar och alla orden, för jag var ju bara liten, äcklig, ful och ensam.

Ensam. Alltid ensam.

Allt det där hände under en tio minuters lång rast. Tio minuter var alltså tillräckligt för att bryta ner mig till ingenting, fick mig tillbaks till ruta ett om och om igen tills jag fattade att det inte spelade någon roll om jag försökte ta mig upp igen eller inte.

Alla korta raster gick åt till att försöka vara så osynlig som möjligt, inte falla för så många krokben. Lunchrasten spenderades inne på ett toalettbås med ett rakblad och flera plåster. Lektionerna var ganska lugna, det var ingen som vågade göra mer än att kasta saker på mig då och då, som pennor, sudd, lappar och sånt. Även om jag inte kunde koncentrera mig på lektionerna så var de bäst, eller inte lika illa som allt annat.

Jag hade bestämt mig för att klara hela dagen, att inte gå hem förrän skolan var slut. Jag ville inte visa hur ont allt faktiskt gjorde, ondare än vanligt, ville inte ge dem det nöjet. Det fick räcka, det de redan lyckades med.

Hemma höll jag mig på mitt rum, sa att jag inte var hungrig när det var middag. Om jag inte åt något så skulle jag kanske vara ännu mindre dagen därpå, mer osynlig. Jag visste att det bara var dumt att tänka så, men hoppas kunde man ju alltid göra. Vad hade jag annars kvar?
Andy ringde vid åtta. Jag satt och stirrade på mobilen tills den slutade lysa, slutade låta. För vad hade jag att säga till honom, om han frågade hur dagen varit?
Nej. Det var bättre att ignorera.

Han kom inte tillbaka på hela veckan. Jag var ensam med orden som var osanningar som blev till sanningar, ensam med rakbladen och blodet och musiken och en längtan till att få komma därifrån.

Kanske var jag inte alls så ensam som jag trott, egentligen.

Andy var tillbaka på måndagsmorgonen. Jag satt och lyssnade på musik intill ett fönster och kollade ut den första lektionen när jag kände att någon satte sig brevid mig. Det kunde ju inte vara någon annan än Andy.

Mitt hjärta slog hårdare, snabbare, och jag lekte nervöst med tröjärmarna. Han sa inget – kanske såg han att jag lyssnade på musik, satt i min egna lilla värld – och jag ville inte att lektionen skulle ta slut. Hellre att han satt och kollade undrande på mig än att behöva svara på varför jag inte svarat på något av hans samtal. (Ja, han hade ringt minst en gång varje dag och jag hade bara stirrat på mobilen tills den slutat sjunga, slutat vibrera.)

Han kom aldrig fram till mig på rasten. Jag gick helt normalt, bara väntade på att han skulle göra det, men han kom aldrig. Det var nästan ännu värre än om han skulle ha kommit till mig, skrikit åt mig och hatat mig för alltid. När jag vågat kolla bakåt såg jag att han stod och pratade med några från klassen, verkade leta efter något med blicken. Jag gick vidare, ville inte prata med honom. Eller, rättare sagt – ville inte att han skulle tro att jag ville prata med honom. Jag ville visa att jag kunde klara mig utan honom, fastän hela jag skrek efter hans armar, hans trygga famn.

Nästa lektion var idrott, och det var ju bara att glömma och drömma att jag skulle vara med. Jag stod och kollade in i mitt skåp, funderade på vart jag skulle gå och vad jag skulle göra. De allra flesta var borta, hade skyndat iväg. Fem minuter tills vi skulle börja. Eller, tills de som skulle vara med började.

När jag stängde skåpet såg jag att Andy stod där och kollade på mig. ”Hej”, sa han osäkert och bet sig lätt i sin piercing.

”Hej”, mumlade jag och kollade ner på mina fötter.

”Du har inte svarat i telefon...?”
”Nä... har varit lite upptagen...”
”Alla gånger jag ringt?”

Varför frågade han? Kunde han inte bara acceptera att jag inte svarat? Jag hade bara släppt det om jag märkt att den andra personen inte ville prata om det. Eller, det var vad jag ville att jag skulle göra i sånt fall.

”Jag bara undrar om du är sur på mig. Det är allt jag vill veta.”
Jag kollade på Andy och skakade på huvudet med ett svagt leende. ”Nej det är jag inte.”
”Bra.” Han log lättat, som om det faktiskt betytt något att jag kunde ha varit sur på honom. ”Vad... ehm, vad har hänt medan jag varit borta?”

Allt blev normalt igen. Allt blev precis som det var innan du kom hit.

”Inget speciellt.”
Jag såg att han inte trodde mig, men han sa inget i alla fall. Han log bara. ”Ska vi gå hem till mig och kolla på massa filmer?”

Nu skulle allt bli som det var efter att Andy kommit till klassen. Jag gillade det bättre än det som var innan, om jag skulle vara helt ärlig.