Give me blood meow

 ”You'll be alright – no one can hurt you now”

Mike påstod på morgonen att han hört mig vrida och vända på mig hela natten för att jag fortfarande var sjuk och att jag borde stanna hemma en dag till. Sanningen var att både han och jag smugit upp och fortsatt kolla på tv-serier med väldigt låg volym på tv:n. Han var säkert också väldigt trött, men han var också vuxen och hade ett jobb att sköta.

Jag hade däremot inte lika mycket tur när det kom till att vara ensam – Brendon skulle inte till sitt jobb förrän på kvällen, då han hade nattpass.

”Jag tänkte sova hela dagen, men nu kan vi ju prata istället”, sa han glatt och slängde sig i soffan när alla andra gått, klappade på sätet brevid sig. Jag önskade att han hållit sig till sina tidigare planer när jag satte mig brevid honom och slängde upp fötterna på soffbordet. Normalt sett var det inget man fick göra, men nu var ju inte Audie hemma. ”Hur är det?”

”Om jag skulle få fem spänn för varje gång nån frågat det...”
”...skulle du vara jävligt fattig. Plot twist. Nejmen allvarligt.”

”Jag är väl okej. Har...?”
”Audie hört nåt från David som pratade med Mike, ja. Man kan inte hålla något hemligt särskilt länge här.”

”Sant.”
Han lade en arm om mina axlar, drog mig närmre i en kram. ”Du ska veta att nästa gång de ger sig på dig står jag bakom dig. Okej? Jag kan slå skiten ur de fega små jävlarna när som helst, bara du säger till.”

Jag tvivlade inte en sekund på att han var allvarlig. Jag hade sett honom ge sig på större och äldre killar – och då var ju han ganska stor själv – och komma därifrån i alla fall levande. En annan sak jag visste var att han var extremt nöjd med sin kropp, hur mycket han än kunde klaga. Jag var avundsjuk på att han var lång, eller i alla fall medellängd, eftersom jag själv nästan alltid varit kortast bland de i min ålder ända sedan dagis. Jag hatade det.

Jag nickade och lutade huvudet mot hans axel med ett litet leende. ”Gör det du.”
”Då säger vi så då.”

Okej, gay-moment necessary. Det gjorde inget att sitta där, det gjorde inget att jag faktiskt gillade det. Jag kände mig trygg, och det var allt som spelade roll för mig just då.

Det slog mig att för första gången sedan vi flyttat, kändes lägenheten verkligen som hemma. Innan hade det varit ett litet utrymme där jag kunde få gömma mig för folk, men det hade aldrig riktigt känts som hemma, även fast jag kallade det för mitt hem. Mitt hem hade alltid varit huset vi bott i med mamma och pappa, för där hade jag varit trygg varenda sekund, hade aldrig varit särskilt orolig eller rädd.

Nu hade känslan kommit tillbaka, och jag älskade den. Älskade att vara Hemma.

Vi hade det faktiskt väldigt bra. Inte för att jag någonsin inte haft det med Brendon, för han var ju väldigt snäll om han bara orkade vara det. Mot mig orkade han ibland, och nu var ett av de (ganska) sällsynta tillfällena.

Han nämnde inte något som rörde vad Mike antagligen sagt, utan behandlade mig som vanligt. Vi såg på tv och åt lunch och godis, som vi på något magiskt vis hittat i ett skåp, och skrattade och sjöng.

Klockan var närmare tre när Brendon tyckte att han skulle städa lite innan Mike kom hem, vilket var en väldigt ovanlig tanke för att vara han. Jag fick sitta i soffan och göra precis ingenting under tiden, för han tyckte att jag skulle pausa avsnittet vi var på och så kunde jag ju gärna få spara godis till honom, så alltså fick jag bara sitta där. Det var ganska tråkigt faktiskt, de gånger man inte hade något att kommentera. Till exempel - ”Du missade en fläck där.” ”Upp med byxorna, ingen vill se din jävla asscrack.” Såna saker. Antingen blev Brendon löjligt sur över alla kommentarer, eller så låtsades han för att han visste att det var meningen att han skulle bli sur. Jag visste inte, men det spelade ingen roll.

Har man inget liv så har man inte det, och då bara är det så.

Han hade försvunnit ut i köket och jag ropade att medan han ändå var där kunde jag ju få en smörgås (och med det menade jag att han var en kvinna – inte för att jag någonsin trott att tjejer ska vara i köket hela tiden, men det var ju Brendon, och Brendon kunde man retas med) vilket fick honom att peka finger åt mig genom dörröppningen.

”Billie, jag tror det är några som är här för att se dig”, sa han och halvt hängde i dörren. ”Jag vet inte, de ser förvirrade ut dock. Några du känner?”

Jag reste mig upp med bara en svag aning om vilka det kunde vara. Även om jag hade rätt så kunde jag inte för allt i världen förstå vad de hade hos mig att göra.

Jag hade rätt, men det gjorde inte att jag förstod mer.

”Hey, är inte det där Anton?”
”Jo...”

Brendon öppnade fönstret på vid gavel och visslade så högt han kunde, vilket var nog för att göra mig hörselskadad. ”Hey assholes, vad gör ni här?”

De kollade automatiskt upp. ”Vem fan är du?”, ropade Anton tillbaks och skuggade ögonen när han såg på Brendon, som för att skydda dem från den nästan oexisterande solen – det var ganska molnigt ute.

”Billies bror.”

”Aha. Så det är där ni bor?”
”Nej. Jag har brutit mig in i en främmande lägenhet. Duh.”

”...är Billie hemma?”

”Ja, han är här.” Han grep tag i min tröja och drog med mig till fönstret igen. Jag var bara sur för att jag lyckats fly halvvägs genom köket innan han lyckats fånga in mig. ”Här är han!”

De jublade. ”Vi trodde att du skurit upp handlederna och dött!” Skratt. Jag ville gå men Brendon höll fortfarande i min tröja och såg på mig med en ”men stå inte bara där, säg något!”-blick. Det var faktiskt så att jag väldigt ofta sa ifrån, eller i alla fall sa något alls, så varför behövde jag göra det just då, när jag inte ville?

Jag suckade och lutade mig ut lite genom fönstret. ”Synd för er att det inte hände då.” Jag orkade inte påpeka att jag faktiskt inte skar mig själv, att det var något de fått för sig. Visst, jag hade gjort det en gång, men det var bara för att testa och så var det en lång historia som började med att jag föddes. För övrigt kändes det inte så fantastiskt som man trodde det skulle vara – jag fick bara ännu mer ångest och gick runt i långärmat resten av sommaren trots att det var så varmt.

”Synd, ja. Vi hade förlorat vårat favoritemo, men det är väl inte så svårt att ge någon annan kronan.”
”Prata inte om honom sådär”, sa Brendon och lät så hotfull att jag blev nästan rädd, fastän jag visste att det inte var riktat mot mig.

”Jaha, och vem fan tror du att du är då?”
”Hans bror, som jag redan sagt en gång.”
”Jaaa emobror!” Jubel och applåder. Var det bara jag som inte fattade deras humor? Jag kunde inte vara den enda.

”Emobror? Ser ni de här?” Brendon spände armarna och jag höll på att bryta ihop av skratt, eftersom... well... vem skulle inte ha gjort det? Det lät så löjligt, även om han hade en poäng. ”Jag kan komma ner och banka skiten ur er precis just nu.”

”Amen kom då!”

Det de inte såg var att Mike och David nyss kommit hem. David såg dem och såg upp mot vårat fönster. Brendon gestikulerade lite och David nickade innan han viskade något till Mike som nickade han men och spände armarna som Brendon. Jag önskade att jag hade haft popcorn eller något.

”Hey punks, vad gör ni här? Stick!”

En kort stund – några sekunder – såg det ut som om de tänkte ge sig på honom, trots åldersskillnaden, men sen såg de hans muskler och hans längd, och sen att det stod någon brevid honom som såg likadan ut, men med inte lika imponerande muskler och något kortare. Trots att han stod brevid sin tvillingbror som såg så mycket läskigare ut lyckades David se ganska hotfull ut ändå genom att lägga armarna i kors på bröstet och se typ iskall ut. Inte som om han frös, men liksom kall. Anton och hans gäng valde att det inte var värt att stanna och stack därifrån så fort de kunde. Tvillingarna gjorde tummen upp mot oss i fönstret med breda leenden. De såg så lika ut från vår vinkel att det nästan var läskigt.

Brendon vände sig mot mig med ett leende och höll upp en hand. Jag kunde inte låta bli att flina när jag gav honom en high five.

”Säger ju att de inte ska få röra dig, inte ens säga något. Om de fortsätter försöka kommer de en väldigt vacker dag få så jääävla mycket stryk. Låter det bra?”

I vanliga fall hade jag sagt åt honom att hålla käften, att inte säga så. Men nu trodde jag inte att jag skulle kunna stoppa honom, så det var ingen idé att ens försöka. Och för att vara helt ärlig så kändes det ganska tryggt att veta att jag inte behövde stå ensam mot dem längre.

”Visst.”