Give me blood meow

”You said 'hey, what's your name?' - it took one look and now we're not the same”

 

Det var vår, nästan sommarlov, och Tré hade kommit på att jag aldrig någonsin varit hemma hos honom. Då hade vi ändå känt varandra i runt ett halvår. Det var lite konstigt, med tanke på att han sovit över hos mig otaliga gånger och jag varit hemma hos Mike oftare än vad jag var hemma hos mig ibland. Att ingen tänkt på det innan...

”För fan, det här måste vi ju ändra på! Lördag – du, jag... middag... sex... Nejmen allvarligt, vi behöver inte stanna där. Men se inte så jävla rädd ut du vet att jag skämtar.”

”Vem vet? Man kanske kan hitta helt sjuka porrtidningar under din säng som ger en psykiska skador för livet.”

”Meh, vadfan, lite bögporr har väl inte skadat någon. Eller?”

Jag visslade när jag gick hem till honom den där lördagen vi bestämt. Musiken skrek ut i mina öron som tuffat till sig ordentligt. That's right – Billie, som både avskydde och var rädd för Slipknot, hade nu börjat avguda deras musik.

Ärligt talat så hjälpte skrikandet mer än vad jag trodde att det skulle göra ibland, och nu var jag lika beroende av det som jag var av all annan övrig musik jag lyssnade på. Det var inte bara Slipknot heller, utan en massa annat. Jag hade frågat Mike om tips och han var väldigt glad över att kunna hjälpa till.

Det verkade som om jag kommit till rätt hus i alla fall. Eller, jag hoppades på det. Jag såg ner på lappen jag skrivit ner hela Tré's vägbeskrivning på och kom ihåg hur jag kommit dit. Allt stämde. Kunde stämma. Dammit.

”Huset till vänster. Det är bara att öppna porten, du behöver ingen kod – dörren låser sig automatiskt efter nio på kvällen och då behöver man nyckel, men det är inget du behöver bry dig om. Första dörren till höger. Ja, bottenvåningen.”

Varför var folk så förvirrade när det kom till beskrivningar? Varför? Det hjälpte ju inte att jag var en sjukt förvirrad människa heller.

Nu säger vi att det är rätt. Ja.

Jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte pekfingret mot ringklockan och väntade. Det tog en liten stund innan steg hördes på andra sidan om dörren, men det var inte Tré som öppnade.

Den enda tanken som for genom mitt huvud när dörren öppnades var att tjejen som stod där var helt sjukt vacker. Ja, vacker.

Jag visste inte att någon kunde vara så vacker. Hade ingen aning.

När jag tänkt den tanken blev det knäpptyst i mitt huvud, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad. Jag förstod det inte, förstod inte tanken, förstod inte känslan som sakta började krypa runt i hela mig. Det fanns inga ord för den heller, vilket störde mig otroligt mycket. Jag ville ha ett ord för den.

Hon såg lika förvirrad ut som jag kände mig, men hon log i alla fall. ”...hej. Kan jag hjälpa dig med nåt, kanske?”

”Jag, ehm... jag tror det. Alltså förlåt men jag är sjukt förvirrad just nu.”

Hon skrattade till och jag dog lite inombords. Till och med hennes skratt var helt fantastiskt. ”Det är lugnt. Letar du efter någon?”

”Ja... Tré. Bor Tré här?” Jag tvingade mig själv till att tänka och kom fram till att om hon kände honom skulle det inte vara några problem.

”Han är i duschen just nu.” Hon drog fingrarna genom det rödbruna håret, strök undan luggen från ansiktet. Var hon nervös? Det såg ut som om hon var det i alla fall. ”...du såg så förvånad ut när jag öppnade dörren. Har han inte berättat att han har en syster?”

”Han har säkert nämnt det någon gång... tror jag.”
”Han brukar glömma bort mig när han pratar med kompisar, så tro mig – du är inte den första som blir så förvånad.”

Jag kunde inte låta bli att le. ”Det var väl... skönt att höra.”

”Åh, Angelica förresten.” Hon räckte fram handen och log. ”Förlåt. Apropå inget så tror jag vi går på samma skola.”
”Billie. Och hm, kanske.” Och så kom jag ihåg. ”Jo, han har visst nämnt dig! Jag kommer inte ihåg sammanhanget men han har det.”

”Jamen dåså, då glömde han inte bort mig för en gångs skull. Cheers! Vill du komma in och lyssna på mitt babbel innan sengångaren kommer, eller vill du hålla dig på avstånd genom att vänta här?”

”Jag lyssnar gärna på ditt babbel”, sa jag och bugade, såg på henne med ett flin. ”Om jag får.”
Hon fnissade till och flyttade på sig. ”Självklart. Välkommen.”

”Man tackar, man tackar.”

Damn, en bit av himmelen måste ha fastnat i hennes ögon. I'm not even kidding. Vad är det med mig? Seriöst. Herregud.

Jag satt på köksbänken medan Angelica städade lite – jag frågade om hon ville ha hjälp, ja faktiskt, men hon hade sagt nej – och vi bara pratade om ingenting egentligen. Ärligt talat så tyckte jag om det. Det kändes så naturligt, normalt liksom. Vi verkade ha samma humor och gilla ungefär samma saker, och så verkade hon som en rent allmänt mysig tjej.

När Tré kom ut från duschen satt Angelica brevid mig på köksbänken (för att stolar är för normala människor) och min hand rörde nästan vid hennes. Av någon anledning var jag nästan smärtsamt medveten om det. ”Jaha, oj. Hej. Har du varit här länge?”
”Ett tag”, sa jag och log mot honom. ”Tar du alltid såhär lång tid på dig i duschen?”
”Vadå, hur länge var jag där?”
”Han kan vara där längre ibland, men det här är nog the average duschtid för honom.” Angelica suckade och hoppade ner från bänken.

”Du ska egentligen inte säga något alls. Hur länge brukar du vara där inne egentligen?”
”En kvart. Du var där inne i över en timme.”
”...i alla fall – Billie, följ med. Jag ska bara hämta en tröja.”

När vi senare lämnade lämnade lägenheten satt den där känslan kvar i mig, och jag förstod den fortfarande inte. Den var mysig och fick mig att vilja hoppa runt och skrika och skratta av glädje (vilket jag, av uppenbara skäl, lät bli att göra) samtidigt som jag bara ville gömma mig under ett täcke och ligga där tills jag förstod, tills jag inte var förvirrad mer.

Jag vände mig om och såg Angelica stänga dörren efter oss med ett litet leende, och trots att kaos i mitt huvud visste jag att jag helt klart ville se henne igen, prata, få höra henne skratta. Det skulle vara perfekt.

 

Då visste jag inte. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända senare, och ärligt talat så vet jag inte vad jag skulle ha gjort om jag visste.

Men det är en helt annan historia. En helt annan historia för en helt annan tid.

 

Slut~

 ”Sometimes I feel like you've known me forever – you always know how to make me feel better”

 

Alla dagar som passerade flöt in i varandra. Hela min tidsuppfattning var borta och jag hade verkligen förlorat all koll, tappat kontrollen över precis allt. Jag var mestadels hemma och då var det ingen fara, men de få dagar jag var i skolan bara fanns jag, liksom. Jag var tyst och satt mest och ritade och skrev på mina händer, armarna. Ingen i klassen visste något alls, förutom Mike och Tré, så de blev rädda och slutade prata helt med mig. Mike och Tré däremot, de kämpade vidare, var så normala de kunde. Eller ja, ”normala”. De fortsatte vara sig själva, helt enkelt. Jag uppskattade det väldigt mycket, och de fick mig att i alla fall le ett par gånger. Hade de tur var det flera gånger under en dag som det hände, att jag log alltså.

Julavslutningen kröp sig allt närmre och närmre, men istället för att stressa sönder så tog vi det lugnt. Vi repeterade knappt heller, och det var nog mitt fel. Istället satt vi på golvet i replokalen och pratade, lyssnade på musik. Vi pratade om allt som fanns att prata om, förutom David och hur jag mådde. Jag var så sjukt tacksam för att de inte ställde några frågor.

David fortsatte dyka upp sådär oväntat, och det gjorde alltid lika ont när man insåg att det inte var på riktigt. Jag kunde inte för allt i världen komma på varför han gjorde så mot någon av oss – eller om det var vi som bara tänkte fram honom på något sätt. Även fast det i princip var omöjligt för oss alla att tänka på honom precis samtidigt och själva tanken var omöjlig i sig, så var det mycket enklare att tänka så. Läskigt som fan var det i alla fall. Eller kanske inte direkt läskigt (för det var ju fortfarande David), men obehagligt på något sätt.

Det visade sig att Davids begravning skulle vara på samma dag som julavslutningen, men Brendon lovade att jag inte skulle behöva oroa mig, att jag skulle hinna vara där och sedan komma i tid till avslutningen på kvällen. Eftersom han sagt åt mig att inte oroa mig gjorde jag inte det. Jag litade helt enkelt på honom.

När den dagen kom var jag inte tillåten att gå till skolan. Jag tror det kan ha något att göra med att jag knappt sovit något alls den natten, utan bara legat och vridit och vänt på mig. De korta stunder jag lyckats sova alls hade jag drömt mardrömmar om att en extremt blodig David jagat mig med diverse vapen och skrikit ”DITTFELDITTFELDITTFEL”. Klart som fan att jag var ur balans då. Den enda anledningen till att de visste om det var att alla haft svårt att sova. Skillnaden var att de inte valt att ligga kvar i sängen ändå.

Jag ville verkligen inte gå. Jag ville inte se någon kista alls hissas ner i marken och veta att det verkligen var över, att det var slut. Kunde alla man brydde sig om bara leva för alltid, så man slapp förlora dem?

Audie kunde inte tvinga mig att ha någon kostym eller vad fan det nu var hon ville, fastän hon sa att jag skulle passa så bra i det. Det var för formellt, och jag hatade precis alla jävla traditioner. Därför låtsades jag att det var en helt vanlig dag när jag drog på mig en skjorta och ett par jeans. Jag kunde låtsas att det svarta var för att jag brukade ha det, men sanningen var att just den dagen var det svarta för David. Jag var nästan aldrig särskilt färgglad, men just då var det för honom.

Jag vet inte varför jag blev förvånad över att det var så många där. David var ju absolut inte hatad – nej, det var nog faktiskt ganska enkelt att tycka om honom – men ändå, liksom. Förutom den släkt vi hade där var det ju andra som jag inte kände igen alls. Vissa hade jag sett någon gång och andra kände jag (som Noah och Oliver). Jag hatade dem alla, oavsett vilka de var, för de såg på mig med så mycket medlidande att jag blev obekväm. Jag förtjänade det inte.

Jag satt och skruvade mig igenom hela ceremonin och allt, kunde inte sitta helt stilla. Det var omöjligt, jag var för rastlös för det. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer än att hela jag darrade av rädsla när det var dags att gå till kistan. Av någon anledning var jag så rädd för att han skulle sätta sig upp, ta tag i mig. Vad som helst. Den där lilla stunden var det min största rädsla – till och med större än rädslan för clowner jag burit runt på sedan femårsåldern. När det inte hände och jag fick gå och sätta mig igen var clowner återigen det läskigaste i hela världen.

Det kändes som om vi kom allt närmre någon slags undergång. Jag tyckte inte om det. Hela tiden kändes det som om en bomb tickade i mig, som om när den exploderade skulle något hända, högst antagligen med mig. Den känslan gillade jag inte heller.

När själva begravningen var över, när David låg där under marken – då man ändå ska stanna i tusen år efteråt – mådde jag sämre än vad jag gjort under morgonen, och det var då jag fick en kram av Oliver. Jag vet inte om det syntes på mig, hur jag mådde, eller om han bara kände det på sig. Det spelade inte så stor roll egentligen. Trots att jag verkligen inte förtjänade kramen så var han var, och jag var så förbannat jävla genomfrusen. Noah var inte så mycket för kramar så han stod en liten bit bort med händerna i byxorna. Han log mot mig i alla fall; inte ett sådant leende jag fått se sedan vi kommit dit, utan ett helt normalt leende.

”Allt kommer bli bra”, viskade Oliver. ”Du vet om det va?”
Visste jag om det? Trodde jag honom? Jag visste inte. Jag hoppades i alla fall på att han hade rätt, för jag ville verkligen att allt skulle bli bättre. Att jag skulle bli bättre.

”För jag lovar, hur jävla illa det än är så blir allt bättre. Tro mig, jag vet.”

Någon gång skulle jag fråga honom hur han kunde vara så säker på det, men just då nöjde jag mig med att låta honom säga så, tro på honom. ”Jag ser inte hur, men jag tror väl på dig då.”

”Det gjorde inte jag heller, men allt kommer bli bra för dig med.”

Noah kom fram till oss, klappade mig på huvudet. ”Lilla loser”, sa han och flinade, ”försöker du sno min pojkvän kanske?”
Jag fnissade till och kramade Oliver hårdare. ”Självklart – han ger världens mysigaste kramar ju.”

”Get your filthy hands off him, you bastard!”

Under hela tiden jag tvingades stanna där var de mina favoritpersoner, helt klart. De var med Mike en hel del också, men han hade ändå andra. Jag hade i princip ingen, och det var nog ingen som hade något emot att jag hängde med dem. De fick mig att glömma verkligheten, den tickande bomben. I alla fall tills Audie frågade vilken tid det var jag skulle gå nu igen, för då insåg jag att jag skulle kunna missa tåget om jag inte hade tur – vilket jag, as already stated, aldrig hade – så jag fick satsa på att skynda mig så mycket jag kunde.

Så fort jag började springa hemåt kom verkligheten tillbaka med en skräll. Det gjorde så ont att jag fick svårigheter med att andas, men jag visste att om jag stannade skulle jag falla ihop i tusen små bitar där på trottoaren. Det fick under inga omständigheter hända.

Jag lyckades komma hem och tvingade mig själv till att inte tänka när jag bytte om – röda jeans ('cause awesomeness) och en vit skjorta; klassen hade bestämt att alla skulle antingen ha något rött, vitt eller båda färgerna på avslutningen. Bussen hade jag redan missat, men tåget kunde jag nog hinna med om jag sprang hela vägen till stationen. Egentligen var det omöjligt, men jag valde att försöka i alla fall. Jag hade inte precis så mycket att välja på.

Jag hann inte längre än till det lilla torget ungefär 100 meter från huset innan någon stoppade mig. Självklart.

”Varför har du så bråttom?”
”Släpp mig”, fräste jag och slet mig loss från Anton, började springa igen. Jag reflekterade inte ens över att han var ensam för en gångs skull, vilket jag skulle ha gjort i vanliga fall. Det var ju alldeles extraordinärt.

”Jag hörde vad som hände med tvillingen”, ropade han efter mig. ”Han förtjänade det, du vet det va?”

Jag saktade in, stod ett par meter bort med ryggen mot honom. Var det något jag visste så var det att David inte alls förtjänat det. Inte alls.

”För, du vet, han var ju bara en idiot. Rätt åt honom att gå och bli påkörd sådär.” Han skrattade ett sånt där elakt skratt, och jag fick nog.

Bomben small av.

Jag tänkte inte när jag snodde runt, gick de där meterna till honom och körde upp knät i hans mage. Han vek sig dubbel och det krävdes bara en knuff för att han skulle ramla. Jag antar att han var i chock och därför inte gjorde något när jag satte mig gränsle över honom och bara slog så mycket och hårt jag kunde, vart jag än kom åt. Det var väl klart att han var chockad, egentligen, för nej Billie slog ju aldrig tillbaks. Billie gjorde aldrig någonting.

Det var gamla Billie. Han var borta nu.

Det tog dock inte så lång tid för honom att släppa förvåningen och han lyckades nästan få bort mig från honom. Jag struntade i det, fortsatte slå.

Nu vet du hur det känns, förutom att jag inte har ett par tusen kompisar med mig överjävlaallt.

Det enda som fick mig att stanna upp var att någon annan kom ut på torget och började skrika åt mig. Jag vred förvirrat på huvudet och det var mitt största misstag. Han slog till mig och fick hela huvudet att snurra. Det gav honom tillfälle att kasta av mig, hålla fast mig mot marken istället. Jag försökte bara skydda ansiktet och blockera så mycket av slagen som möjligt.

”Jag ringer polisen! Sluta!”

Anton släppte mig och kom snabbt upp på fötter. Han stirrade chockat på mig en stund innan han stack därifrån.

”Hörru grabben, är du okej?”

”Jag är okej. Jag är okej!” Jag kom snabbt upp på fötter och drog mig undan från mannen. ”Rör mig inte.” Sedan började jag springa igen.

Sen. Jag skulle bli så jävla sen. Jag visste att Mike och Tré antagligen skulle döda mig, eftersom det var meningen att vi skulle repetera en gång innan alla skulle samlas på skolgården för att frysa ihjäl under rektorns tal. Nu skulle vi definitivt inte hinna det.

Jag var så uppstressad att jag gick upp och ner över stationen bara för att hamna i fel ände av tåget, så de stationer det var mellan mig och skolan ägnade jag till att ta mig till andra sidan. Jag fick springa till bussen som turligt nog stannade för mig och sprang sedan till replokalen för att se Mike och Tré gå ut därifrån.

”Vart fan har du varit?!”, for Tré ut mot mig. ”Vi skulle ju repetera! Glömde du det eller?”
Känslan av att vara så hopplös och helt jävla värdelös började växa i mig när jag försökte hämta andan. ”Jag... jag...”

”Billie, vad fan har hänt? Vad har du gjort?”
Jag vet inte riktigt vad som hände, förutom att allt blev för mycket. Droppen som fick bägaren att rinna över var att jag helt plötsligt insåg att jag aldrig mer skulle få se David igen. Att allt inte varit någon hemsk mardröm, utan att det var verkligt. Insikten fick mig att bryta ihop totalt och börja gråta. Jag sjönk ner på golvet och gömde ansiktet i händerna och bara hatade allt, hatade mig, hatade hela jävla världen.

Det var tyst en stund innan Mike satte sig ner, kramade mig hårt med ansiktet mot min axel. ”Ssh”, viskade han, ”allt är bra. Allt kommer bli bra. Var det idag ni... ja... David?”
Jag nickade samtidigt som Tré satte sig han med och lutade huvudet mot min axel, strök mig över ryggen.

”Förlåt. Fan, förlåt Billie. Jag glömde.”
”Det är okej”, mumlade jag när jag lugnat ner mig (vilket tog en bra stund), torkade tårarna med skjortärmarna och log svagt. ”Allvarligt. Det är lugnt. Jag... jag bara...”
”Ssh. Du behöver inte säga något.”
Lika snabbt som allt bara hade fallit ihop så insåg jag att ja, Oliver hade rätt. Allt skulle bli bra, någon gång. Det skulle ta tid, men jag skulle vänta på det, för jag visste att det skulle hända. Allt skulle bli bra.

Jag skulle bli bra. Nej, inte bra. Jag skulle bli bättre än bäst, helt jävla fucking fantastic. Jag hade Mike, jag hade Tré, och även om vi inte alls känt varandra så länge så kändes det som om vi känt varandra i evigheter. Just den där stunden, där utanför replokalen, tror jag var det som bestämde hur allt skulle bli. Det var ett beslut för livet.

De hade stannat. De hade kunnat välja att bara skita fullständigt i det, struntat i mig, men de stannade. Och det var på grund av det som jag visste att allt skulle bli bra, så länge jag hade dem. Så länge jag hade dem skulle de inte låta mig falla ihop, och om det hände så skulle de fixa mig igen. Jag visste om det, och jag älskade känslan.

”Så, ska vi gå och värma upp hela skolans elever nu? Let's make those fuckers jump.”
De flinade och hjälpte mig upp på fötter. ”Alltid, baby. Alltid.”

 

[Låten de spelade btw: http://www.youtube.com/watch?v=sy9_JjLnmZI]

 ”Yeah I, I saw your ghost tonight – it fucking hurt like hell”

 

Det var inte förrän det nästan var morgon som någon sagt att den skulle sova. Eller i alla fall försöka. Jag var näst sist med att lämna vardagsrummet i alla fall – Mike hade slocknat på soffan efter ett hysteriskt och hjärtskärande sammanbrott.

Jag var fortfarande i chock, för avtrubbad för att kunna känna något alls. Jag hade inte ens gråtit. Kanske trodde de alla att det var något fel på mig, där de satt och grät. Nej, men det var nästan värre att sitta och se sina förebilder så ledsna, se allt falla ihop, gå sönder totalt. Hela världen var återigen raserad.

Frågan var om den någonsin skulle kunna byggas upp igen. Bli okej.

Hur många gånger kan man laga något trasigt innan det inte går mer, innan det fortsätter vara trasigt vad man än gör?

Jag låg vaken länge och bara stirrade upp i taket, lyssnade på tystnaden. Tystnaden bröts då och då av små tysta ljud från de andra i lägenheten, huset. Det var aldrig helt tyst, aldrig någonsin. Det var alltid något jävla ljud någonstans.

Jag visste inte om jag inte ville sova eller om jag inte kunde. Det var ingen tydlig gräns mellan de båda sakerna för mig. Jag önskade dock att jag sov med tanke på alla tankar som vägrade lämna mitt huvud. Kanske skulle de försvinna om jag sov – det var vad jag hoppades på i alla fall.

Det lät som en alldeles utmärkt idé – om jag faktiskt somnat, alltså. Istället plågades jag genom att bara ligga där och göra absolut ingenting alls, höra alla rösterna i mitt huvud anklaga mig för vad som hänt.

Det spelade ingen roll att Mike sagt att det inte var mitt fel – på något sätt måste det ju vara så. Hade jag inte varit där hade han inte varit ouppmärksam. Om det inte varit så halt hade jag inte börjat fåna mig, och han hade inte stannat. Jag var helt enkelt hemsk och så jävla värdelös som bara förstörde allt hela tiden. Jag hade inte förtjänat den evighetslånga kramen ute i trapphuset; jag var helt övertygad om att de skulle ha backat om de bara vetat mer, vetat vad som hänt.

Jävla loser. Vad är det för fel på dig? Allt du gör är att fucka upp precis alltjävlating. Inget hade varit såhär om du inte funnits, din patetiska lilla nobody.

Jag valde att försöka hitta något positivt alls att tänka på, men gav upp. Det fanns helt enkelt inget positivt alls, och man kunde inte låtsas att det fanns något positivt heller.

Det var nog nästan morgon när jag äntligen somnade, bara för att vakna av ett skrik mindre än en halvtimme senare.

”Jag såg honom! Jag fucking såg honom! Han gick förbi där borta vid dörren jag svär det var han. Nej det var inte fucking Mike jag hade vetat det! Alltså -”

Mummel. Det jag hört var tillräckligt för att göra mig nyfiken – åh vilken överraskning – och trots att jag var så sjukt trött att jag trodde jag skulle svimma snurrade jag ur sängen och föll ner på golvet. Meningen var att jag skulle göra något awesome ninja-move och hamna på fötter, men nu var det ju inte riktigt så det blev. Självklart inte. Jag stönade lågt innan jag lyckades ta mig upp på fötter och tassade ut ur rummet. Mike hade tydligen också vaknat, då han kom ut från rummet han och David delade – delat, delat – och gnuggade sig i ögonen, såg förvirrad och förstörd ut. Jag hatade det, för det hjälpte inte alls mot skuldkänslorna och självhatet (för ja, jag hatade mig själv mer än vad jag någonsin gjort tidigare). Han såg frågande på mig och jag ryckte lätt på axlarna som svar. Jag visste knappast mer än vad han gjorde.

Audie satt i sin säng och verkade försöka förklara något för Brendon i ett mycket lägre – men fortfarande hysteriskt – tonfall än innan. Hon såg mig och Mike i dörröppningen och pekade på honom. ”Du där! Vad gjorde du för kanske tio minuter sen?”
”Sov”, sa han och gäspade. ”Du väckte mig när du skrek.”
”Se!? Det var inte han!”

Brendon såg nästan misstroende på Mike, vred sig sedan mot Audie. ”Alltså...”
”Jag vet, det är svårt att tro på, men jag svär det var han.”
”Ursäkta, men vad pratar ni om?”, frågade jag, såg förvirrat på dem båda.

Brendon suckade. ”Audie tror att hon nyss såg David gå förbi hennes dörr. Vilket tydligen är konstigt av flera anledningar.”

”Jag är bombsäker på att det var han. Mike sov ju och hur kunde dörren ha öppnats?”
”Du bad mig sova hos dig och förlåt för att jag behövde gå på toa och glömde stänga dörren. Det är fan inget mystiskt med det.”

”Hur förklarar du skuggan då, att någon gick förbi?”

”Ljuset från en billykta? Audie, jag -”
”Det finns ingen vettig jävla förklaring, Brendon. Jag såg vad jag såg. Jag svär på att det var han. Du vet det där lilla leendet han alltid hade? Han såg på mig och han log. Jag vet inte vad fan det betyder, men jag svär -”
”Du har sovit för lite.”

Hon såg ut att vara på gränsen till tårar när hon såg mot oss i dörröppningen. ”Snälla säg att ni tror mig”, viskade hon.

Mike gömde ansiktet i händerna och suckade. ”Jag vet inte. Det är så jävla mycket. Liksom, det är så jävla mycket. Du kan ju vara i chock och bara, jag vet inte, inbillar dig det. Men, det kan ju också vara så att du såg honom. Helt jävla omöjligt är det inte.”

”Tack så mycket! En halv röst på mig, då.”

”Dudå, Billie? Vad tror du?”

Jag ryckte på axlarna och gäspade. ”Jag är för trött för det här.”

”Så en halv röst till! Det betyder att jag har en hel röst plus mig själv så hah!”

”Men det betyder ju att vi står lika”, sa Brendon irriterat. ”Om en av dem ställt sig på en sida hade det -”
”Jag ändrade mig nu”, sa Mike med svag röst. Han såg helt plötsligt blek ut, som om han sett ett spöke.

Åh, vilken bra liknelse.

Jag vred på huvudet i ett försök att se vad han såg. Jag förstod inte först, det var för mörkt och jag var för trött – ärligt talat tyckte jag det var normalt att se att tv:n stod på och att någon skräckfilm visades och att man såg silhuetten av en människa i soffan. Man såg det bara riktigt, riktigt svagt, men det fanns där.

Det var ofta man vaknade mitt i natten och klev upp för att hitta honom sittandes i soffan. Ibland sov han, om klockan var tillräckligt mycket, om det var morgon. Han hade haft svårt att sova så länge jag kunde minnas.

Sedan kom jag ihåg, och det var som ett hårt slag i magen. Det gjorde så ont, att det kändes så jävla normalt, som om han inte alls dött. Som om det bara varit en ovanligt sjuk och realistisk mardröm.

Han vred huvudet mot oss och log sitt lilla leende innan han bara försvann tillsammans med ljuset från tv:n. Det var, för en gångs skull, helt knäpptyst i lägenheten. Vad skulle man kunna säga om vad som nyss hänt, egentligen?

Jag kunde inte komma ihåg vad som hände mellan det och att jag somnade i min egen säng. Det var bara vaga minnesbilder som kom fram när jag verkligen försökte minnas – det förvirrade uttrycket alla delade, Mike som bröt ihop totalt och att jag fortfarande var så avtrubbad att jag inte ens reagerat på det. Jag kunde inte känna något alls.

Något sa mig att jag borde börja oroa mig för att jag knappt känt något alls sedan telefonsamtalet, men jag var på tok för trött för att orka bry mig om det. Jag var bara glad över att jag somnade, att jag slapp vara vaken och ensam i mitt huvud längre.

http://www.youtube.com/watch?v=7b38aBHJnBA

 

Sekunder blev till minuter som blev till timmar som inte blev mer än timmar. Det hann bli mörkt ute, men ingen rörde sig ur soffan. Jag satt i Mikes knä, precis som jag gjort åtta år tidigare, och hatade i princip allt. Helt tyst var jag också, satt mest och bara stirrade ner på mina händer. Det fanns inte så mycket annat man kunde göra.

Väntan var tortyr. Det var som om alla satt på nålar, redo att flyga upp vid minsta lilla ljud. Mike hade armarna om mig, och jag kunde känna att han skakade – eller var det jag? – och Audie satt och höll så hårt i Brendons hand att han fick ont. Det gick att se, då han då och då grimaserade och såg ut att vilja vara någon annanstans. Men iförsig – vem ville inte det? Han såg blek ut också.

Ingen hade sagt något på minst en halvtimme. Jag hade kanske frågat hur mycket klockan var då, men sedan hade det blivit så jävla tyst. Om inte väntan skulle ta livet av mig så skulle tystnaden göra det, men ändå sa jag inget. Hur skulle jag kunna göra det? Min hals kändes torr och det kändes som om något satt fast där, och jag var för rädd för att prata. För rädd för vad jag skulle säga. Jag var rädd för att börja gråta också, för jag hade inte gråtit sedan jag var hysterisk i hallen bara någon timme tidigare och jag visste att jag bara skulle känna mig ännu värre då.

Kan de inte bara ringa? Vet de verkligen ingenting?

Som svar på min tanke ringde det i telefonen. Alla ryckte till – Mike slutade andas och jag trodde han skulle svimma, Audie såg så jävla blek ut och Brendon for upp på fötter för att kasta sig mot telefonen. ”Hallå?”, sa han andlöst innan han såg förbannad ut. ”Nej vi vill inte ha några jävla fucking tidningar aldrig någonsin ring aldrig mer hit igen jävla idiot hejdå.”

”Jag klarar inte det här”, viskade Mike och satte ner mig i soffan, reste på sig. ”Jag går och röker.”

Att han sagt att han skulle sluta med det, lovat, var det ingen som brydde sig om. Nej, inte när det fanns så mycket att oroa sig för. Jag önskade också att jag hade något att sysselsätta mig med, vad som helst.

Han var borta så länge att jag började bli orolig. Kanske var jag bara överkänslig för att det varit mitt fel alltihop, rädd för att förlora David. Rädd för att något skulle hända Mike. Det skulle också vara mitt fel.

Jag tog med mig ett par filtar och gick ut på balkongen. Mike satt på en av plaststolarna med en cigarett mellan läpparna, skakade. Jag lade en filt om honom och flyttade en stol så nära honom jag kunde, satte mig där. Han var tyst, men han skakade inte lika mycket längre så jag antog att det var bra att jag gått ut dit.

”Det är mitt fel, eller hur?”

Mike såg chockat på mig. ”Va? Vad pratar du om?”
”Det är väl mitt fel att det här hände, eller hur?” Jag såg på honom, bet mig hårt i underläppen.

Han skakade på huvudet, tryckte ner cigaretten i askkoppen. ”Nej. Billie, det här är inte ditt fel. Den där svängen, den är livsfarlig. Särskilt nu när det är halt ute. Han borde... han borde fan... han skulle inte ha stannat. Det är inte ditt fel.”

Det var tyst en stund. Jag vred bort blicken, såg ner på mina knän istället.

”Billie, titta på mig. Lyssna, det är inte ditt fel. Jag vet att det känns som det men det är inte så. Jag lovar. Ingen skyller det här på dig. Om det är någons fel så är det isen eller bilens eller ja till och med Davids fel. Inte ditt. Okej?”

Jag nickade och log svagt, drog mig hastigt undan från hans hand som försökte rufsa till mitt hår. ”Det där ger du fan i.”

Han skrattade till och reste sig upp, sträckte lite på sig. ”Ska vi gå in igen?”

Brendon stod vid telefonen när vi kom in. ”Aha. Ah. Okej, tack.” Han lade på och stirrade in i väggen. Jag hade nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Han vred på huvudet och såg på mig och Mike, och jag förstod redan innan hans ögon började fyllas med tårar, innan han skakade på huvudet, innan Audie lade händerna för munnen, innan Mike tappade både cigaretter, tändare och filten han fortfarande hade om axlarna på golvet.

Nej.

 

(Tré~)

 

En ganska dålig vana jag lagt på mig, det var att somna på eftermiddagarna. Det var väl helt enkelt bara något med skolan och allt annat som hände runtomkring som gjorde mig så trött, helt enkelt. Det hjälpte inte alls – jag var uppe hela nätterna och sov kanske tre timmar varje natt. Jag hade tur under helgerna, för då spelade det ingen som helst roll.

Mike väckte mig hursomhelst genom att ringa. Jag satte mig upp i soffan och svarade med en extremt irriterad röst, vilket inte verkade bekomma honom alls. ”Du, jag har stört mig på det där jävla tjafset idag sen vi gav upp. Jag har så jävla dåligt samvete.”
”För vad?”
”För vad jag sa. Speciellt till Billie, dårå. No offense men du är ju van.”
Ja jo tack jag vet. Jag suckade. ”Jaha, och vad ska jag göra åt det då?”
”Jag vet inte... jag tänkte fråga om jag typ, borde ringa eller något.”
”Gör så du, låt mig sova ifred.”
”Jävla pensionärsjävel, sover du middag igen?”
”Håll käften”, fräste jag och hörde honom skratta innan jag lade på. Jag var på gränsen till att somna om när han ringde upp en kvart senare. ”Vad!?”

”Han svarar inte. Borde man bli orolig?”
”Testa att ringa igen eller nåt, inte fan vet jag – han kanske bara är upptagen.” Jag lade på. Mike hade dock fått mig att börja tänka såpass mycket att jag inte kunde somna om igen. Jag satt och väntade på att han skulle ringa upp igen, säga att Billie svarat och att allt var lugnt. Det var väl klart att jag oroade mig för den korta charmiga tönten med bra musiksmak – om Mike oroade sig så fanns det högst antagligen någon vettig anledning till att göra det.

”Han har fortfarande inte svarat.”
”Alright then, då åker vi hem till honom.”

Jag mötte Mike på tåget och tillsammans gick vi till Billies lägenhet, där han bodde tillsammans med sina syskon. Vi var ganska stolta över att vi lyckades hitta dit, trots att vi bara varit där ett flertal gånger under veckorna som gått, och efter lite tjafs tryckte jag fingret mot ringklockan. Vi stod och väntade en stund innan låset vreds om. Det var Billie som öppnade, och till och med jag kunde se direkt att något var fel. Han nickade bara och kom ut i trapphuset, stängde dörren efter sig.

”Hej”, sa Mike och stoppade händerna i jeansfickorna. ”Vi, eh... du svarade inte, i telefon alltså.”
”Hm ja, har inte den på mig”, mumlade han och kliade sig besvärat i nacken. Han såg trött och sliten ut, olycklig liksom, och det trasade sönder mig inuti. Han var så sjukt vacker på något sätt, och det var så sorgligt att se honom ledsen.

”Har det hänt något?”, frågade jag innan jag varken hann tänka efter eller stoppa mig själv.

Billie såg ut som om han var påväg att säga något innan han verkade ändra sig, svalde hårt. Han nickade och såg ner på sina fötter.

”Vill du prata om det?”
”Alltså... det...” Han tog ett djupt andetag och såg upp på oss. Såg han rädd ut? Kanske. ”Det är David. Han... han är... död.”

Hela världen slutade snurra för ett tag. Vi såg chockat på honom när han bet sig i underläppen, såg ner på sina fötter och lade armarna om sig själv.

Något inom mig gick sönder. Jag förstod det inte, men han var så vackert trasig, såg ut som en otroligt olycklig ängel. Återigen tänkte jag inte när jag gick ett par steg framåt, lade armarna om honom. Han slappnade av, lade armarna om mig och lutade huvudet mot mig. Mike joinade kramen han med, och vi stod där ute i trapphuset i evigheter och bara höll om varandra.

Skumt inlägg men whatevs~

---

 

 ”What if I say I will never surrender?”

 

”Billie Billie Billie titta titta Billie Billie titta det har snöat Billie titta titta Billie snö det har snöat Billie -”
”Okej sluta nu, andas.” Jag tog tag om Tré's axlar och skakade om honom. ”Andas för helvete!”

Det kunde verkligen bli riktigt varmt i replokalen. Jag var alldeles varm och hela världen snurrade orimligt fort – så fort att jag ville lägga mig ner på golvet och bara blunda, hoppas på att det skulle gå över. Eller kanske gå och stoppa huvudet i snön utanför.

”Wow, hur länge var vi där inne egentligen?”, sa Mike och såg chockat ut genom glasdörren. ”Liksom... kolla hur mycket snö det är.”

”Eller så snöade det bara helt sjukt jävla intensivt.” Men jag undrade också hur länge vi varit där. När hade vi slutat, hur mycket var klockan?

”Fuck, bussen!”

Trots att det varit kallt hela dagen var ingen av oss förberedd på att det skulle kunna börja snöa.

Alla som försökt springa i snö eller snöslask med converse vet att det inte är en så bra idé. Jag halkade och grep tag i Mike för att inte ramla, men det gjorde att han också halkade och på något konstigt vänster lyckades fälla Tré. Slutresultatet var alltså att vi hamnade i en hög på asfalten med mig, som var lättast och helt enkelt minst, underst. Det gjorde ont och självklart missade vi bussen.

”Hey, vem är det som tafsar?”

”Jag vet inte men det här var jävligt obekvämt.”

”Jag trodde du gillade sånt här.”
”Håll käften Billie.”

”Kan du flytta på dig tjockis? Du mosar mig.”

”Mosar han dig? Vad fan tror du att du gör med mig då?”
”Bort med tassarna för helvete!”
”Det är fucking kallt här.”
”Wow, do you kiss your mother with that mouth!?”

”Okej nej försvinn jag kan inte andas flytta på er då!”

Det tog en stund innan vi lyckats trassla loss oss från varandra. Vid det laget var jag genomblöt och alldeles frusen. Jag kände mig lite som en isglass – delicious but yet so fucking cold... Jag satte mig upp och stirrade på dem båda, försökte andas. Att fastna under två killar som var längre och bara allmänt större än mig var inte trevligt. Bara nej.

Jag tog upp snöslask och slängde iväg det på Tré. Han såg så chockad ut att jag var tvungen att börja skratta, kunde inte låta bli.

”Nä nu jävlar...”

Trots att just slask var värre än vanlig snö så blev det krig. Mike blev inblandad när Tré började rufsa om hans hår med snö i händerna. Det visade sig att det värsta Mike visste var snö som rann nerför nacken. Ja, han hatade det mer än vad han påstod att han hatade Tré.

”Hey, snön där borta ser fin ut...” Mike såg menande på Tré som började flina. De hade hunnit resa sig upp och flinat mot mig innan jag fattade något alls.

Jag höll upp ett varnande finger. ”Nej.”
”Åh jo.” Mike grep tag i mina fötter och Tré tog tag i mina armar, och med ett litet ”åhhej!” lyfte de upp mig.

”Nej! Nejnejnejnej!” Det spelade ingen roll hur mycket jag än protesterade eller försökte slingra mig loss – de var helt enkelt starkare. Mike började nynna något i stil med ”nu ska lilla Billie kastas i snön tralalalalaaaaaa” vilket Tré var snabb med att apa efter.

”Å ett, å två, å ett två tre fyr!”

Och så låg jag i snön. Igen. Den här gången var det riktig snö – isande blöt och äcklig. Jag kunde inte känna min egen kropp längre.

”Fyfan fyfan fyfan fyfan...” Jag for upp på fötter så snabbt jag kunde och stod och bara hoppade upp och ner och i princip skrek rätt ut. Rent nonsens var det som kom ut ur min mun, för jag frös så mycket att jag hackade tänder och knappt kunde prata alls.

De skrattade så mycket att de nästan grät, och Tré passade då på att knuffa ner Mike i snön. Att vi lyckats missa två bussar var inget som gjorde något, inte så mycket i alla fall, fastän det var bussens fel att vi hamnat där från början.

”Åh gud jag kan inte känna mitt huvud. Brain freeze.”

”Vänta vilken hjärna?” Jag fnissade nästan hysteriskt åt att Mike verkade flippa totalt.

Oh well.

”Juste, jag måste vara barnvakt... måste dra.” Mike reste sig upp och borstade av kläderna, såg frågande på oss. ”Ska ni med till bussen?”

Jag nickade och hämtade andan efter skrattattacken.

”Äh, ingen är hemma tror jag. Ingen har väl saknat mig i alla fall, om de är det.” Tré flinade och sträckte på mig innan han slängde en arm om mina axlar och drog mig intill sig. ”Fyfan, du ser ut som en isglass.”

Åh, så jag var inte den enda som tyckte det. ”Ice cold, but yet so fucking delicious.”

Båda skrattade till. ”True that.”

Vi trängde ihop oss på två säten för att bli i alla fall lite varmare – eller ja, jag satt i Mikes knä och Tré nästan satt i mitt. Det var ganska mysigt tills det spårade ur och Tré satt och tafsade på mig samtidigt som Mike började hålla på med höfterna. Jag satt och grät av skratt, för seriöst, vem skulle inte ha gjort det? Jag borde antagligen bli oroad över att jag jag inte alls tyckte det var awkward, att det var normalt. Det kunde ju också bara vara så att jag vant mig vid dem, helt enkelt. Jag gillade den tanken, tanken på att jag kunde ha vant mig vid de två psykfallen.

Jag hatade att vi hoppade av på olika stationer. Det hade varit trevligt att ha någon att prata med hela vägen, någon som bodde nära. Mike hoppade visserligen av en station innan mig bara. Ändå, liksom. Jag saknade de båda så fort de klev av.

Jag gick runt och nynnade för mig själv, sparkade runt i slasket – mina fötter var redan så genomfrusna och blöta att jag inte orkade bry mig mer. Det var sjukt irriterande att ha flera låtar i huvudet samtidigt, för man visste liksom inte vilken man skulle sjunga på (för sjunga var ett måste). Jag lyckades skapa någon slags remix som faktiskt fungerade, vilket var stolt över.

”Men fan lägg av nån gång då!”

Var det där Audies röst? Det var väldigt likt i alla fall.

Typiskt mig att bli så nyfiken att jag inte ens behövde fundera innan fötterna automatiskt styrde mig åt det hållet rösten kommit från. Den vägen skulle också ta längre tid att komma hem sen på också – det var därför jag varit påväg åt ett helt annat håll. Dammit.

Det var faktiskt Audie. Hon stod med ett gäng killar som alla var längre än henne. Det såg nästan löjligt ut, kontrasten alltså. Dels var hon kortare, dels såg hon bara allmänt udda ut. Min syster var världens sötaste med sin mer utstickande stil, och det var bara så tydligt på något sätt just då, fastän det borde vara enklare att se när hon stod bland tjejer.

Det som märktes mest var i alla fall att hon var kortast. Visst såg det roligt ut, men jag visste också vad det kunde betyda. Jag hoppades bara att det där var några kompisar till henne jag aldrig sett förut, hoppades på att det inte var något helt annat.

”Låt honom bara vara, okej?”

”Jag har ju sagt att jag ska göra det, men det beror ju på dig också...” Han strök henne över kinden med ett finger och hon slog undan hans hand så snabbt att det måste ha varit en reflex.

”Och det är helt jävla orimligt. Nej, jag ställer inte upp. Du kan ta och sticka upp -”

”Heeey, när man talar om trollen!” Kristoffer hade tittat upp och fått syn på mig, sken upp. Jag tyckte det kändes som om någon kramat åt mitt hjärta med något som var lika kallt som mina fötter. Minnet av kvällen på tågstationen gjorde mig fortfarande skräckslagen, och jag hade mardrömmar om det på nätterna ibland. Det var hemskt, men samtidigt så visste jag ju om att det bara var minnen, inget verkligt. Inte längre. ”Du förstår, vi pratade nyss om dig med din syster här. Hon sa åt oss att ge fan i dig. Hon sa att vi inte fick röra dig alls. Säg mig, har du skvallrat på oss kanske?”

Alla orden fastnade i halsen på mig, vilket gjorde att jag bara skakade på huvudet. Jag hade aldrig sagt att det varit han och Anton, men det var nog ganska självklart ändå. Förstod inte han det?

”Hur kommer det sig då att hon fått reda på det?”
”Jag vet inte.”
”Vad fan, tala högre – man hör ju inte vad du säger.”

Jag höjde blicken och såg på honom, tog ett djupt andetag. ”Jag vet inte.”

”Bättre, nu hör man i alla fall vad du säger! Stick nu pysen.”

Hans kompisar skrattade och jag insåg helt plötsligt att de var precis som Anton och hans apor. Varken mer eller mindre. Dock var det inte särskilt förvånande, då Kristoffer och Anton var bröder.

Jag frågade mig själv om jag var rädd för Anton, och svaret blev nej. Inte längre. Och om Kristoffer då var likadan, borde jag vara rädd för honom då?

”Billie, gå.” Audie log svagt mot mig. ”Gå hem.”

Vad skulle Mike och Tré ha gjort?

”Nej.”

De alla såg förvånat på mig, som om det kom som en stor chock att jag överhuvudtaget sa något, och att det var en protest. Hur länge tror folk att man kan hålla käften tills man inte orkar vara tyst längre? Jag såg trotsigt på Kristoffer och knöt nävarna. Det var inte för att slåss eller så – nej, det var för att behålla koncentrationen och inte glömma bort att hålla kvar hans blick, inte kolla ner på mina egna fötter igen.

”Vad sa du nu?”

”Du hörde vad jag sa. Eller är du döv nu också kanske?”

Det var tyst. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att sluta vara rädd. De skulle inte få så roligt, ingen av dem.

Jag ska aldrig vara rädd för dem eller personer som är som dem igen. Aldrig mer.

Så fort jag tänkt tanken kunde jag slappna av, slutade trycka in naglarna i mina handflator. Det var helt lugnt och tyst i mitt huvud, och jag älskade känslan mer än något annat just då.

”Vet du, det är inte så jävla konstigt att hon fattade att du var inblandad. Inte alls. Vet du varför?” Jag blev tyst, men inte tillräckligt länge för att någon skulle hinna svara. ”För det första, vem skulle det annars vara? Anton skulle aldrig våga göra något sådant själv – hell, han vågar ingenting egentligen. Han är så jävla feg och det är mer synd om honom än vad det är om mig.”

Han började se irriterad ut, men jag planerade inte att hålla käften.

”För det andra, min bror var också där, om du minns det. Även om han inte fick tag på er så kanske kan såg vilka ni var, och även om jag håller käften så är det inte garanterat att han gör samma sak. Vad ska du göra åt det då? För jag svär, han skulle slå dig till marken på två slag.”

Det var sant, för Brendon kunde göra precis vad som helst när han blev riktigt jävla förbannad. Jag hade sett det flera gånger förut. Dock verkade inte Kristoffer tycka om det jag sa, även om han inte kunde veta om det var sant eller inte.

”För det tredje -”
”Håll käften!” Jag hade inte ens märkt att han kommit närmre, men jag hann ducka när han plötsligt for ut med ena knytnäven mot mig. Hade jag reagerat ett par sekunder senare var jag säker på att det skulle ha varit illa. Riktigt jävla illa. Audie skrek något men jag kunde liksom inte höra det – hon kanske inte visste om att han missat.

Något jag däremot inte hängde med var exakt hur jag hamnade på marken. Jag kunde bara komma ihåg att jag gjorde mitt bästa för att skydda ansiktet och bröstkorgen mot slagen, fastän de inte kändes. Hur de inte kunde kännas var bortom mitt förstånd, men det var precis så det var.

Jag lyckades blockera det mesta och lyckades också få bort honom från mig. Jag hann däremot inte ta mig upp på fötter innan han fick ett nytt infall och tryckte ner mitt ansikte i snön. Det, om något, kändes. Dels kunde jag knappt andas – vilket gav mig panik – och dels kändes det som om tusen små isnålar stack mig i ansiktet på samma gång. Jag var knappt medveten om annat än den där isande smärtan i ansiktet och hur ont det gjorde i mina armar på grund av sättet han höll fast mig på. Jag tror att det var meningen, att han ville att jag skulle bli rädd och få panik. Jag var ju inte rädd längre, men jag höll på att få panik.

”Ger du dig?”, väste han i mitt öra.

Vad skulle jag säga? Båda mina alternativ lockade så otroligt mycket, verkligen. Jag ville varken säga ja eller nej.

Jag mumlade något i snön, tillräckligt lågt för att han inte skulle höra det, släppa taget om mig lite. ”Nej”, upprepade jag när jag kunde andas igen. ”Aldrig.”

”Fel svar.”

Jag kunde inte komma ihåg vad det var som fick honom att släppa mig, men något var det. Jag satte mig bara upp och så var alla förutom Audie påväg bort. Hon såg nästan hatiskt efter dem innan hon hjälpte mig upp på fötter. ”Just typiskt. Just jävla typiskt.”

”Förlåt”, sa jag och bet mig i underläppen, försökte känna något alls i ansiktet.

”Äsch”, sa hon och krokade i sin arm i min, ”nu går vi hem.”
Något sa mig att trots att hon inte verkade överlycklig så var hon stolt. Vad jag hade gjort som var så bra hade jag ingen aning om, men något måste det ju ha varit. Jag såg hur hon kämpade mot det lilla leendet som fick det att rycka i mungiporna på henne. Hon gav upp när jag log stort mot henne, för jag visste att leenden smittade. Hon fnissade till och lade armarna om mig. ”Du är så jävla söt.”
Jag visste inte om det stämde eller inte – allt jag brydde mig om var att hon var varm och jag höll på att frysa ihjäl.

Typ kort men ja~

 ”You don't even know me – still you pass your judgement out”

 

Jag var inte särskilt nervös alls när jag vaknade dagen därpå och insåg att det var en vanlig skoldag. Nej – för första gången sedan trean såg jag faktiskt fram emot det, på något sätt. Inte själva skolan och lektionerna kanske, men ändå. De som var hemma verkade otroligt glada över att jag var såpass glad att de inte behövde tvinga mig att kliva ut, tvinga mig att äta frukost och allt. Att de slapp höra ursäkter för att få stanna hemma.

Det första som hände när jag klev av bussen var att jag råkade gå in i någon. ”Shit, förlåt!”

”Se dig för emojävel!”, fräste tjejen jag krockat med och blängde på mig.

”Se dig för själv, punkhora.” Inte för att hon såg särskilt punkig ut, men det bara flög ur mig innan jag hann stoppa mig själv. Jag ångrade det inte särskilt mycket, för hennes blick var helt klart priceless.

”Vem fan är du som tror att du har rätt att säga sånt, huh? Du ska inte tro att du är nån för att Mike och Tré avgudar dig. Du känner mig inte, så håll bara käften.”

”Du känner inte mig heller, så vad ger det dig för rätt att kalla mig emojävel? Just think about it.” Jag knackade mig själv lätt i huvudet innan jag började gå.

”Tro inte att du är smart nu, jävla idiot!”

Jag höll bara upp ena armen och gav henne fingret över axeln utan att vända mig om, trots att jag gärna skulle ha velat se hennes reaktion.

Hennes ord hade inte alls gjort ont, och jag var ganska lättad över det. Okej då, väldigt lättad.

Jag är Gud. Jag är en fucking gud.

Vart tanken kommit ifrån visste jag inte riktigt, men den fick mig att le i alla fall.

Jag är en gud, oövervinnerlig. Take that, fuckers.

 

Jag var allmänt hyper och okoncentrerad hela dagen. Andra dagen var minst lika bra och rolig som den första och jag var helt salig över det. Det var bara så fantastiskt att det höll i sig, att de inte insett att holy fuck, Billie är precis ingen, utan att de fortfarande verkade tycka om mig. Eller att de i alla fall fortfarande inte verkade ha något emot det.

På musiklektionen, när gitarrerna åkte fram, blev jag självklart ännu mer hyper. Mike och Tré snackade lite om bandets framtid medan jag satt och tyst stämde en gitarr och spelade lite. Björn stämde alla gitarrer folk klagade på, men jag kunde själv. Inte för att skryta alltså, men jag var ganska duktig på det.

”Alltså åååh Björn det går inte att stämma den här! Jag blir tokig!”

Jag vred på huvudet och såg att den som sagt det var samma tjej jag kallat för punkhora.

Hm.

”Jag kan hjälpa dig.” Jag ställde ner min egen gitarr så att den stod lutad mot mitt ena lår och stolen, höll fram en hand mot henne.

Hon höjde på ena ögonbrynet och fnös. ”Yeah, som om.”

”Det är fem elever i kön till Björn just nu, vilket kommer ta kanske en kvart för honom med tanke på ljudnivån här inne. Självklart kommer fler komma till honom, för jag hör ännu mer gitarrer som måste stämmas. Ingen står i kö till mig och jag kan få gitarren att låta helt okej, utan att skryta alltså. Det går snabbare då.” Det var tyst en stund. ”...eller så kan du ju bara sitta där och vänta i en evighet, that's fine with me.”

Hon tvekade en kort stund innan hon suckade och räckte över instrumentet. ”Jag hoppas att du inte bara skryter nu.”

”Tro mig, jag skryter aldrig.” Jag hade ju aldrig direkt haft något att skryta om, än mindre någon att skryta för. Jag ville inte heller, för det kändes bara så jävla onödigt.

Det tog inte alls lång tid innan gitarren lät okej. Jag testade med några ackord innan jag räckte över den till tjejen utan att säga något.

”Uhm, tack.” Hon strök undan luggen från ögonen och såg ner på gitarren. ”Och... förlåt. För det jag sa tidigare. Jag har bara en väldigt dålig dag idag.”

”That's okay”, sa jag och flinade. ”Förlåt för att jag kallade dig punkhora och gav dig fingret. Jag, eh... har ingen direkt ursäkt.”
”Äsch.” Hon log lite och räckte fram ena handen. ”Katie.”

”Billie.”

”Jag vet.”
”Oh, I'm famous.”

”Eller så råkade jag bara lyssna när du blev presenterad, Billy.”
”Aoutsch.” Jag fnös och vred demonstrativt undan huvudet, vilket fick henne att skratta. Jag kunde inte låta bli att le.

Var det verkligen så att jag inte var helt värdelös, att jag gick att tycka om i alla fall lite?

Uppenbarligen.

 Förlåt förlåt förlåt att det tog tid men jag fastnade totalt, men det blev väldigt långt (förhoppningsvis) så jag hoppas att det blir bättre då!

(Oh btw har bestämt mig för att ta bort en händelse från originalet. Eh. Inte för att så många bryr sig, men bara så att de som bryr sig vet det x____x)

---

 

 

”'Cause I'm sick of being treated like I had before”

 

Eftersom vi klickat på direkten så var det inte särskilt förvånande att jag en halvtimme senare fick vara med i deras nu kompletta band. De hade tydligen bestämt redan när de var små att de bara skulle vara tre (de hade känt varandra sedan dagis, berättade de för mig) och att de skulle ta in gäster om de behövde något annat. De avgudade mig totalt, men jag visste inte riktigt varför. Var det för att jag var jag och kunde hjälpa dem med deras drömmar eller för att jag tydligen var perfekt? Jag hade verkligen ingen aning.

Resten av dagen gick oerhört fort och jag kunde inte komma ihåg särskilt mycket alls från den, inte mer än att jag faktiskt var riktigt sjukt glad hela tiden. Saker och ting hade verkligen löst sig bättre än vad jag trott att de skulle göra, så jag tyckte att jag hade all rätt i världen att vara så glad som jag var.

Först när sista lektionen var slut blev det helt plötsligt att Tré skulle bli min personliga stalker och följa med mig hem (bara för att båda skulle ha kommit hem till en tom lägenhet – han bodde inte heller i en villa – och sällskap var trevligare) och precis då upptäckte jag att mina nycklar var borta. Jag kunde inte ens komma ihåg om jag haft dem när jag gått hemifrån, men jag trodde inte det. Brendon hade ju varit hemma så jag hade inte behövt låsa eftersom han skulle göra det.

Seriöst, hur jävla dum i huvudet fick man vara? Hur hade jag tänkt? Det verkade som om jag aldrig skulle sluta bli förvånad över min egen dumhet. Jag hade ju vetat redan då att jag skulle få vara ensam hemma på eftermiddagen och kanske större delen av kvällen också.

”Har du något emot att åka in till stan en sväng först? Min syster jobbar där inne och jag behöver hennes nycklar.”

Tré ryckte lätt på axlarna. ”Beror på. Är hon het?”

Jag skrattade till och nickade. ”Ohja.” Det kunde till och med jag säga, och jag var ganska säker på att han skulle hålla med mig när han sett henne.

Vi gick tillsammans med Mike till tågstationen, då vi lyckats missa bussen. Jag frågade honom om han ville följa med han med, men han skulle tydligen på sin baslektion och fick absolut inte missa den.

”Vadå, du behöver väl inte öva, du spelar ju redan bra?”
”Jag känner det med, eller i alla fall att jag inte kan lära mig mer på den kursen, men mamma och pappa bara antog att jag ville fortsätta och betalade för en till termin, så jag måste gå alla gånger fram tills jullovet. Liksom, to make it up för alla gånger jag missat. Eller ja, missat och missat. Struntat i. Ja, mina föräldrar är lite... weird.”

Jag hade inte särskilt mycket erfarenhet när det kom till föräldrar, men jag trodde att alla var skumma på ett eller annat vis. De var ju människor, precis som alla andra, och det fanns inte en endaste människa som kunde vara normal precis hela tiden.

Vi satt på golvet intill en dörr – Mike skulle åt vårat håll, bodde tydligen bara en station bort från mig – och bara pratade om allt och inget. Det var trevligt och jag kunde slappna av när jag insåg att ingen av dem skulle fråga något personligt om mig och mitt liv, om varför jag bytt skola. De frågade vad jag lyssnade på (mer än Green Day alltså), vad för slags gitarr jag hade och vad jag gillade för tv-serier.

Det var väldigt mycket folk inne i stan, som vanligt, och jag var rädd för att tappa bort Tré – så rädd att jag gick och höll hårt i hans tröja medan vi tog oss förbi alla människor. Jag var antagligen rädd för att han skulle försvinna för att jag var så kort; man bara blev orolig och jag visste inte om jag skulle hitta honom. Än mindre om han skulle hitta mig. Ibland undrade jag om folk var oroliga för att tappa bort mig också, om de ens skulle märka något. Konstiga tankar, ja, men det var så det var.

Vi lyckades ta oss fram till den lilla butiken – som sålde i princip allt mellan band t-shirts och små pins (det fanns självklart en hel massa annat, största delen av det relaterat till musik, men det var för mycket för att man skulle kunna nämna allt) – utan att någon av oss blivit borttappad. Det var något jag var helt sjukt stolt över och hade all rätt i hela världen att vara det, då det var enkelt att tappa bort folk. Särskilt när de var... mindre.

Audie stod i kassan och pratade med en av killarna som jobbade där, Oliver. Hon stod med underarmarna mot disken och skrattade åt något han sagt när vi kom in genom dörren. Trots att det inte var så många som det kunde vara där – två scenetjejer som babblade om tröjor, en kille som var i Audie och Olivers ålder som stod och kollade på pins och ett vanligt par som stod och diskuterade piercings, plus en kille som jag var helt hundra på att han jobbade där – var det trångt. Eller det kändes väldigt trångt i alla fall, nästan klaustrofobiskt. Därför fick jag gå före Tré genom den smala gången, då det ändå var jag som skulle fram och prata.

”Fan vad länge sen det var man såg dig!” Oliver sken faktiskt upp när han såg mig, lyckades klättra över disken utan att välta något, som värsta ninjan, bara för att ge mig en kram. Vi kände egentligen inte varandra alls, utan bara typ, basic stuff. Men det var trevligt att han blev så glad i alla fall. ”Har du blivit längre eller var det bara länge sen vi träffades, så att jag glömt bort hur lång du är?”

”...du är den första någonsin som frågat om jag blivit längre. Men det har jag nog inte. Tyvärr.”

Han skrattade till. ”Näkej, önsketänkande då.” Han släppte taget om mig och hoppade upp på disken brevid Audie där hon stod, fast på andra sidan. ”Men jag gillar korta killar.”

”Och så är du tillsammans med en som är längre än vad du är”, sa Audie och petade på hans arm med ett flin.

Han himlade med ögonen och gjorde något rörelse med handleden som skulle kunna säga ”äsch” eller ”whatever”. ”Åh, detaljer hit och dit. Så jävla noga är det väl inte heller.”

Tré petade på mig och mimade något som såg ut som om det skulle kunna vara ”Är han gay?”, så jag nickade. Jag hade visserligen aldrig sett Olivers pojkvän – visste inte ens vad han hette – men jag visste att han fanns. Tré nickade en gång och log lite.

Jag skulle precis öppna munnen för att säga något, fråga Audie om nycklarna, när Noah från skivbutiken klev in. Det var inte alls svårt att känna igen honom, inte alls faktiskt. Jag hade nog hängt där för ofta. Han log stort, som om han var lycklig. Först förstod jag inte varför – förstod inte heller varför han inte sa hej eller ens nickade mot mig eller något – men ett par sekunder senare blev det ganska uppenbart. Så uppenbart att det nästan var pinsamt. Han ställde sig framför Oliver, satte händerna på hans höfter och kysste honom lätt på munnen. ”Hey Paperboy”, lät det som han sa, men jag var inte helt säker på det. Min hörsel var ju ändå lite sådär då och då. Det lät väldigt fint i alla fall.

”Hey”, svarade han och slingrade armarna om Noahs nacke. ”Det här var en väldigt trevlig överraskning.”
”That's what I thought.”
Och alla pusselbitar föll på plats för mig. ”Jahaaa”, sa jag och pekade på dem. ”Så ni är tillsammans?”
Noah vred på huvudet och flinade mot mig. ”Ah, tjena loser. Och... loservän. Ja, det är vi.”

”Vad gulligt.”

”Eller hur?” Noah vände sig om mot Oliver igen, strök honom lätt över ryggen. ”Ska vi gå?”

Oliver bet sig lätt i underläppen, såg helt plötsligt osäker ut. ”Jag vet inte... mitt skift är över om en timme...”
”Får du inte gå liiite tidigare då?”

”Jag har redan gjort det typ för många gånger den här månaden.”
”Gå.” Audie log mot dem, strök Oliver lätt över armen. ”Jag och Adrian klarar oss, eller hur?”

”Självklart!”, ropade den andra mannen som befann sig i den lilla butiken. ”Stick bara.”
”Säkert?” Olivers blick pendlade mellan dem båda innan han sken upp. ”Tack! Jag ska bara hämta mina saker!”

”I'm waiting.” Noah stod lutad mot disken medan Oliver nästan skuttade iväg. Han stod och stirrade på Tré, blängde nästan. ”Stirrade du på min pojkvän?”

”...va?”
”Du stirrade på min pojkvän.”
”Va, nä...”

”Joho.” Noah pekade på Tré som såg förvirrad ut. ”Det gjorde du. Du stirrade.”
”Men det är för att ni är så söta tillsammans.” Tré tog ett djupt andetag och skakade på huvudet med ett flin. ”Alltså jag vill ha gay experiences och jag vet inte, tips?”

”Är du gay?”
”Bi.”

”Åhåhåh.” Han synade Tré uppifrån och ner och nickade sedan. ”Japp. Du kommer få dem. Hitta en gay-kille eller någon som är bi så är det fixat.”

”Är det så enkelt?”
”Ohja. Du är het. Eller ja, typ sådär -”
”Vem är het?” Oliver kom tillbaks och höjde frågande på ena ögonbrynet.

”Duuu är!” Han lade en arm om Oliver och flinade. ”Ska vi gå då?”

”Alltså dom är så söta”, suckade Audie och såg efter dem medan de lämnade butiken. ”Jag önskar att jag hade något sånt där...” Hon skakade lätt på huvudet och såg på mig och Tré. ”Först, vem fan är du?”
”Tré.”
”...ännu en Green Day-nörd, I guess. Hej. Second, vad gör ni här?”
Det hade blivit på tok för mycket information för min (kanske) oexisterande hjärna och jag försökte samla ihop mig. Så Noah och Oliver var tillsammans, Tré var bi – vilket egentligen inte spelade någon roll alls – och varför var vi där nu igen? Jag kastade en blick på Tré för lite hjälp och han mimade ordet nycklar och jag kom ihåg. ”Kan vi få dina nycklar? Mina ligger hemma.”
Hon suckade och tog upp sina nycklar ur jeansen. ”Om du lovar att stanna hemma. Tror att alla andra blir sena och jag vill inte heller vara utelåst.”
Som om jag skulle ha en vettig anledning till att gå ut. ”Visst.” Jag tog nycklarna från henne och drog med mig Tré, rädd för att hans käke skulle gå helt ur led med tanke på att den nästan befann sig i samma nivå som golvet.

”Damn you were right!”
”Jag vet.” Då hade jag alltså haft rätt. ”Men du har nog ingen chans med henne – hon gillar äldre killar. Eller ja, killar som är äldre än henne.”
”Äsch, man kan väl få drömma lite i alla fall.”

Hela vägen hem fortsatte han prata om henne, ställde nästan bara fullt normala frågor jag kunde svara på – på de andra lite mindre normala frågorna bröt jag bara ihop av skratt ungefär hela tiden och var tvungen att stanna flera gånger – och allt kändes så bra. Jag ville hålla kvar känslan av att faktiskt höra ihop med någon så länge jag kunde, någon som inte tyckte särskilt illa om mig, någon som i alla fall stod ut.

Vid det laget borde jag ha lärt mig att det inte var någon bra idé att gena genom parken, men nu hade jag ju inte det. Eller så var det helt enkelt så att jag visste att inget skulle hända, inte så länge Tré var där – något sa mig att han skulle kunna stå upp mot Anton mycket bättre än vad jag någonsin gjort.

”Men gud, kan man inte inte gå någonstans utan att se dig länge?”

När man talar om trollen...

Jag blundade ett par sekunder och suckade tyst innan jag ryckte på axlarna. ”Tydligen inte. Stalkar du mig?”

Skratt. ”Du är inte värd att stalka, lilla du. Inte alls.”

”Dåså, då kan du ju sluta med det då, eller hur?”

Hade jag inte bara få kunnat slippa det, just den dagen? Jag kände Tré's frågande flickar, och jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Det var nog det som gav mig mest panik, att jag inte visste vad han skulle vilja höra. Anton kunde jag i alla fall hantera hyfsat bra, men Tré? Ingen aning.

”Åååh vänta, har du skaffat dig en emovän? Pojkvän? Tell me – Billie måste ju vara bra på något för att du ska vilja ha honom, right? Är han ett bra ligg kanske?”

Skratt igen. Varför var han aldrig ensam? Varför var hans kompisar alltid där? Jag förstod det inte. Jag himlade med ögonen och grep tag i Tré's arm, började dra med honom bort därifrån. Någon av Antons apgäng knuffade lätt till mig och Tré drog sig loss. Jag tog tag i honom igen. ”Det är inte värt det”, muttrade jag, hoppades att han skulle förstå. ”Allvarligt. Vi går bara.”

Han såg ut som om han verkligen ville säga något, men det slutade med att han såg hotfullt på killen som avsiktligt gått in i mig. Att dra iväg med honom hade inte gått bra – varför var i princip alla större och starkare än mig? - så vi stod stilla. ”Du ska ge fan i Billie.”

Jag trodde att de skulle skratta, förväntade mig nästan det. Någon skrattade lite osäkert, men ljudet hördes bara ett par sekunder, sen var det tyst. ”Vad ska du göra om jag inte gör det då?” Killen flinade snett och sträckte ut handen mot mig. Tré slog bort den. Det var något med hans blick som sa mig att jag inte ville vara den killen. Jag hade nog varit livrädd.

Tré höjde ena ögonbrynet och log snett. ”Vill du verkligen veta det?”

Eftersom det var tyst och ingen varken försökte knuffa till mig eller slå mig så antog jag att de inte ville höra, så jag började dra med mig honom igen. Det gick mycket lättare den gången.

”Stick hem och ligg med varandra ni, jävla bögar!”

Jag visste inte vad det var som hände, men jag fick nog. Det var inte för att jag återigen blivit kallad för bög – jag hatade mer att det användes som ett skällsord när det egentligen bara skulle vara något naturligt, fint – eller för att jag inte var det. Så vitt jag visste, i alla fall. Nej, det var nog bara så att jag fick nog. Att Tré var där kanske hjälpte lite också, för jag visste att om saker och ting skulle gå åt helvete så skulle han fortfarande vara där.

Jag vände mig om och tog de där få stegen till Anton innan någon hann reagera, stoppa mig. Jag gjorde dock inget mer än att bara stå så nära jag kunde, stirra på honom. ”Åh, vad ska ni göra då? Ni är aldrig utan varandra. Gillar ni gruppsex, kanske? Var ni påväg hem till någon? Får jag bara fråga, är det verkligen så bra? Det måste ju vara det, med tanke på att ni verkar älska varandra så mycket att ni inte kan stå ut med att vara ensamma.”

Anton blev förbannad. Han kunde snacka, men han tålde verkligen inte när ord vändes mot honom. ”Våga säga det där en gång till, och...” Det verkade inte som om han kunde komma på något bra att säga.

”Och vad? Vad ska du göra? Jag vill tyvärr inte vara inblandad i era... lekar. Särskilt inte om du är där. Stick hem och ha 'roligt'” - jag gjorde citattecken med fingrarna och gjorde det så sarkastiskt som möjligt - ”med dina kompisar istället för att göra bort dig. Så jävla patetisk som inte ens kan hota ordentligt.”

Tré grep tag i min arm och drog bort mig från honom. ”Come here, tough guy – let's gooo.” Det var kanske lika bra – ett par sekunder till och inte ens jag visste vad som kunde ha hänt. Jag var inte rädd för det, för det kändes så jävla bra på något sätt. Jag drog mig inte loss från honom, för även om jag inte var rädd så fattade jag ju att det var en dum idé att stanna, och jag visste att ingen av dem skulle göra något mot oss.

När vi kommit en bit bort började jag fnissa. Tré höjde frågande på ena ögonbrynet med ett litet leende. ”Nä inget”, fick jag fram efter en stund.

”Vågar man fråga vilka de var och hur du känner dem?”
”Gör man väl, men det är liksom komplicerat.”

Han släppte min arm, lade sin arm om mina axlar istället. ”Bara de inte rör dig så...” Han såg min blick och flinade. ”Vad? Jag känner igen typen, that's all. Säg till om du vill att jag ska spöa ner dem eller nåt, 'cause I can take 'em down.”

Jag lade en arm om hans midja och besvarade flinet. Det spelade ingen roll hur folk skulle se oss, för både han och jag visste att det inte var så. ”Vadå, tror du inte att jag kan göra det själv eller?”
”Nah.”

”Tack då.”
”You're welcome darling, you're welcome.”

I del två har jag ändrat Dantes namn till Noah, vilket inte borde spela så stor roll för er men ja, I just did that. So from now on heter han Noah, ok? (Det är viktigt av en anledning, ni kommer typ fatta sen.)

 ”Got out alive but with scars I can't forget”

 

Lite mer än en månad senare var allt klart. Hela våran plan hade satts igång direkt efter att vi pratat, och den hade gått hur bra som helst.

Jag var inte särskilt nervös när jag åkte mot den nya skolan. Brendon hade sagt att han kunde skjutsa mig om jag ville, nu när det var första dagen och allt, men jag ville inte. Ju snabbare jag lärde och vande mig vid vägen och alla tider desto bättre.

Fyra stationer med pendeltåg, två med buss. Det skulle gå bra, precis som allt annat gjort dittills.

Skolan jag nu skulle börja på verkade helt okej. Anledningen till att jag fastnat lite för den var att det fanns olika profiler att gå i – bland annat musik. För att få komma in där var man tvungen att åka dit och sjunga, som ett intagningsprov, innan man blev satt i kö. Läraren, som hette Björn, sa att det var en hel del sjungande (obviously), spelande av instrument och även dramalektioner. Han sa själv att han var väldigt imponerad av min röst, att han fått rysningar i hela kroppen och att det var något bra. Det var bara för mig att vänta och hoppas på det bästa. Vi talade även med rektorn och biträdande rektorn och berättade varför jag ville byta skola i hopp om att det kunde förbättra chanserna att få komma in. Audie var den som fått följa med, då jag var rädd för att någon av mina bröder skulle fucka upp allt, och hon hade sagt så himla bra saker och varit förstående och allt. De hade i alla fall lovat att göra vad de kunde, och det hade gått.

När jag klev av bussen var det ingen som såg konstigt på mig, ingen som ens verkade undra vem fan jag var. För en gångs skull var jag bara en i mängden, ingen som dömde (än), och det var så sjukt jävla skönt. När jag närmat mig skolan hade jag börjat må illa av nervositet som kommit helt utan förvarning och önskat att Brendon varit där i alla fall, men nu hade den försvunnit. Istället gick jag med rak rygg och såg nyfiket runt på eleverna som gick åt samma håll som mig. Eller de allra flesta – vissa svängde av vid vänster en bit fram. Jag visste vart jag skulle och oroade mig inte för att inte hitta, för så stor var det inte.

Det fanns ingen direkt skolgård, då skolan bestod av fem hus (om jag inte mindes helt fel) som var lite utspridda här och var. Man kunde nog kalla området mellan huvudbyggnaderna för gårdsplan. Den var jag tvungen att korsa i alla fall, mot huset på andra sidan.

”Hey! Är du den nya eleven?”

Jag vände mig om och såg på en lång kille med blont hår. Trots att han såg ut att vara en decimeter längre än mig – minst! – blev jag inte rädd. Han såg bara nyfiken och väldigt snäll ut, men han skulle nog kunna slå till mig ganska hårt om han ville. Det var nog inte så svårt att vara starkare och större än mig.

”Jag antar det”, svarade jag efter en kort stund och strök undan luggen från ögonen.

”Ska du börja i 8md?”

Jag antog att det var en förkortning för klassen – vilket verkade logiskt i mitt huvud – så jag nickade.

”Mike.” Han flinade och sträckte fram en hand mot mig. ”Vi kommer gå i samma klass.”

”Awesome.” Jag tog hans hand och skakade den lätt med ett litet leende. ”Billie.”
Han höjde förvånat på ögonbrynen. ”Billie? Som i Billie Joe Armstrong?”

”Nästan. Andersson.”
Han skrattade till. ”Fan vad coolt. Ska du träffa Björn förresten?”

”Ja, han skulle ge mig ett schema och lite sånt.”

Mike följde med mig till expeditionen och Björn verkade jätteglad över att Mike börjat prata med mig redan. Jag fick schemat plus en förklaring, då det visade sig vara ganska förvirrande. Alla fem klasserna i årskursen hade en egen kolumn, så man hade deras scheman också. Björn litade tydligen tillräckligt mycket på Mike för att låta oss gå iväg ensamma.

”Schemat är förvirrande till en början”, sa Mike medan vi gick mot ett hus som tydligen kallades för Korset, då det var format just som ett kors. ”Och vi har inte skåp ute i korridorerna – vi har små kontor man delar med sex eller sju pers, oftast från sin egen klass. Vi har en ledig plats inne hos oss så du kan få den om du vill.”

Allteftersom blev jag allt mindre och mindre nervös. Om jag hade någon som kunde förklara och visa mig runt skulle ju allt (mer eller mindre) bli bra, och Mike verkade trevlig så det skulle nog inte bli några problem. Inte ens när jag gick in i klassrummet och alla blickar blev fastlimmade på mig blev jag nervös eller något alls. Jag mötte bara så många blickar jag kunde och försökte le normalt. Eller inte normalt – jag försökte få det att bli lite blygt och försiktigt, bara för att folk inte skulle säga något. Jag orkade inte prata, men eftersom jag hann inte gå och sätta mig innan läraren kom blev det oundvikligt.

”Åh, just det! Hej! Jag heter Magnus.” Han log mot mig innan han vände sig om mot klassen. ”Hörrni, var lite tysta nu! Ja. Tack så mycket. Det här är Billy, och -”
”Billie”, rättade jag så snabbt jag kunde. ”Billie. Inte y. I och e.”

”Oj, förlåt. Billie.”

En kille reste sig upp så hastigt att stolen föll baklänges, och han höll på att följa med den på golvet. ”Billie!?”

”Eh, ja...?” Jag stoppade händerna i jeansfickorna, höjde frågande på ena ögonbrynet när jag såg på honom. Eftersom jag var helt hundra på att jag aldrig någonsin sett honom förut antog jag att det var mitt namn han reagerat på. Precis som Mike, fast mindre sansat. Värst vad alla verkade helt oh-my-god om mitt namn helt plötsligt då – jag var van vid att folk bara tyckte det var konstigt och inget mer med det. Ändå var det inte direkt obehagligt eller något alls, och det var skönt.

Killen såg chockad ut. ”Lyssnar du på Green Day? Snälla säg att du lyssnar på dem.”

”Om det är att lyssna på dem om de varit mitt favoritband sen jag var liten så... ja, antar det.”

”Yes!” Han flinade och hoppade lätt upp och ner ett par gånger. Några i klassrummet fnissade till. ”Jag älskar dig redan!”

Jag fläktade mig lätt med handen, som om jag blivit väldigt varm eller höll på att svimma, innan jag flinade och sjönk ner på platsen brevid Mike. Lyckligtvis hade den varit tom, så jag slapp sitta brevid någon annan.

När lektionen dragit igång och man skulle göra ett par uppgifter lutade Mike sig närmre mig.

”Han som reste sig upp kommer kasta sig över dig senare”, viskade han med ett litet flin. ”Han är schysst men jobbig då och då. Svara rätt på hans frågor och han kommer avguda dig. Om du svarar fel kommer han vara ett jäkla pain in the ass för resten av ditt liv.”

”Åh, okej. Borde jag ljuga för att svara rätt eller bara vara ärlig och hoppas på det bästa?”
”Var ärlig. Tror det kommer gå bra ändå, du har nog inget att oroa dig för.”

Det var ganska skönt att höra, även om jag nu inte var rädd för den killen. Att det nog skulle gå bra. Skulle han acceptera mig som Mike gjort, trots att ingen av dem kände mig alls?

Lektionen tog slut innan jag hann göra särskilt mycket alls. Allt hade börjat snurra och jag hade fått så svårt att koncentrera mig att jag till slut gett upp, spenderade den tid som var kvar av lektionen till att tugga på min penna och se ut genom ett fönster. Ingen verkade lägga märke till det, eller så spelade det ingen roll. Det gjorde inte det för mig heller – vi hade redan gått igenom samma sak i den förra skolan och jag hade haft ganska bra koll då, så jag skulle nog överleva.

Precis som Mike sagt så blev jag attackerad ute i korridoren. Han rörde mig inte, men helt plötsligt stod han framför mig. Jag stannade upp och såg nästan chockat på honom, då jag inte sett honom någonstans förrän han bara dykt upp rakt framför näsan på mig. ”Så du gillar Green Day?”

Sättet han stod på, med armarna i kors på bröstet, stod stadigt med benen brett isär. Sättet han sagt det på.

Flashbacks. Jag kunde inte hjälpa att jag kröp ihop lite. För ett ögonblick var jag helt övertygad om att han var Anton. ”Mhm.”

Han såg något förvånad ut. ”Vadå, tror du jag ska slå dig eller?”

Trodde jag det? Ärligt talat visste jag inget alls längre. Jag var fortfarande rädd för att allt skulle återgå till det normala, att pojken skulle vara precis som Anton. Han skulle kunna vara det.

En arm lades om mina axlar. Mike drog mig lite närmre, kramade mina axlar lätt. ”Men skräm honom inte!”

”Vadå, vi pratade ju bara.”

”Och det är därför han ser så skräckslagen ut då?”
Syntes det verkligen så tydligt?

”Det är lugnt”, tvingade jag mig själv att säga och skakade av mig hans arm, log. ”Allvarligt. Så läskig är han inte.”

Den andra pojken flinade. ”Well thank you! Har du nåt emot ifall jag ställer tre frågor?”

Samtidigt som Mike suckade, en suck som sa ”Here we go again...”, ryckte jag på axlarna och nickade. ”Shoot.”

”Spelar du något instrument, och vad i sånt fall?”

”Gitarr, lite piano. Räknas rösten?”
”Självklart. Åsikter om lasagne?”

”Det är ingen maträtt, det är en livsstil.”

”Och slutligen – vem skulle du byta sexualitet för?”
”Jensen Ackles. Helt klart.”
Han såg fundersamt på mig en ganska lång stund innan han återigen flinade och sträckte fram en hand. ”Tré.”

Jag blev inte förvånad alls av någon anledning. ”Trevligt trevligt”, sa jag glatt och kände mig trygg igen när han skakade min hand. Jag verkade ha klarat testet, så han skulle nog inte göra något mot mig. ”Jag gissar på att du spelar trummor...?”

”Hell to the fuck to the yeah. Det är awesome.”
”Indeed it is.”

Kunde man bli accepterad av så lite? Jag hade knappt sagt något alls om mig själv, men ändå verkade allt helt okej. De verkade gilla mig, och om de nu inte gjorde det så var jag tydligen såpass okej att de inte gav sig på mig, och det var så jävla skönt.

Jag hoppades verkligen det, att det här skulle bli bra nu. Att det inte skulle gå tillbaks till hur det varit förut, för det här var så mycket trevligare.

 

Det kändes som om lektionerna bara flugit förbi, då det kändes som om det bara gått ett par minuter mellan Tré's test och lunchen. Jag hade nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Det var mysigt på något vis, att det fanns mer än min familj som i alla fall orkade stå ut med mig. Visst kändes det jättekonstigt och var en helomvändning för mig, men trevligt var det ändå.

För varje minut som inte gick åt helvete blev jag allt säkrare och började prata allt mer och mer. Till slut pratade jag inte bara med Mike och Tré, utan kunde även fråga andra klasskompisar om något eller kommentera något de sa. De verkade inte heller tycka särskilt illa om mig, vilket gjorde det hela nästan ännu bättre.

”Är du bra på gitarr?”, frågade Tré när vi satt i matsalen.

”Helt okej”, sa jag med en lätt axelryckning och tog en klunk vatten. ”Vadårå?”

”Jag och Mike har försökt sätta ihop ett band i typ evigheter, och ja... om du vill vara med skulle det vara coolt. Liksom, obvious reasons. Och vi letar efter en gitarrist och en sångare.”

”Men jag kan sjunga också.” Jag såg upp eftersom det blivit väldigt tyst. ”...vad?”

”Alltså... du heter Billie, har B.J.A. som initialer. Du älskar Green Day, du spelar gitarr och sjunger, och är för övrigt nästan lite lik den andra Billie. Hur perfekt får man vara?”

Jag hatade att rodna, men det var precis vad jag gjorde. ”Eh... tack. Eller nåt sånt.” Ska jag berätta en till freakyish grej?”

De båda nickade och såg på mig med stora ögon.

”Jag fyller år den sjuttonde februari.”

Deras reaktioner var omedelbara och bland det roligaste jag sett. Mike tjöt ”Ofta?!” och for nästan upp på fötter, började skratta nästan hysteriskt. Tré blev så chockad att han ramlade ner från stolen. Flera i matsalen vände sig om mot oss och såg nyfikna ut. Självklart fick allt det mig att bryta ihop av skratt.

”Jag skojar inte”, sa jag när jag var helt säker på att jag kunde säga något vettigt överhuvudtaget.

”Åh herregud.” Tré reste sig upp och tog stolen med sig. ”Okej, du kunde tydligen bli ännu mer perfekt.”
”Och du skojar verkligen inte? Alltså åh mirakel!” Mike flinade och höll sig lätt för magen. ”Aj...”

Jag ryckte lätt på axlarna. ”That's the way it is.”

”Så jävla coolt. Men du, vi kan gå till replokalen när vi ätit klart, och så kan du få spela med oss och vi kan se om du passar och vill vara med. Kan du stämma gitarrer?”

Jag nickade.

”Vet du hur man stämmer en bas också?”
”Lite halvt.”

”Det duger – bättre halvt stämd än inte stämd alls.” Mike flinade igen och grep tag i sin bricka. ”Ska vi gå då?”

Vi lämnade matsalen och gick runt huset, nerför en stentrappa och smet in genom en dörr.

”Där kan man spela in saker”, sa Tré med en gest mot en av dörrarna till vänster med skylten ”Studio” medan vi tog av våra skor. ”Där borta är en av musiksalarna, där vi har ungefär hälften av alla våra musiklektioner, och här”, han pausade för att ta upp en nyckel och låsa upp en annan dörr, ”är replokalen.”

Replokalen var ett litet rum med svarta, nästan luddiga tapeter. Det var litet, och de instrument som fanns där var ett keyboard, två elgitarrer, en bas och ett trumset. Jag började gilla rummet så fort jag satt foten i det. Dels var det ju av uppenbara skäl, dels var det känslan. Jag kände mig lika trygg där som jag numera gjorde hemma, fastän det låg i skolans källare, vilket kunde vara som taget från en skräckfilm. Det kändes som en fristad, ett ställe där inget dåligt kunde hända.

”Det är helt ljudisolerat, så det är bara att köra på.” Med tanke på Tré's flin hade han själv hört hur fel det lät. Han vickade lätt på ögonbrynen, vilket fick Mike att fnissa till. Ärligt talat fick jag lust att börja strippa, bara för att se hur de skulle reagera, men istället nickade jag bara med ett flin och tog upp en av gitarrerna. Den kändes konstig och ovan, men ändå skön. Aldrig att den skulle vara lika skön som min, men den var helt okej. Om man bortsåg från hur ostämd den var. Det skulle inte alls ta lång tid att stämma den så att den lät i alla fall hyfsat okej, och inte som tortyr för öronen.

Let the show begin.

 

---

Och så ignorerar vi all misstolk där i slutet, alright?

(Långt kapitel whoopidoo~)

 

 ”Tear me down, clean me up – now spill my fucking guts”

 

Det var en lättnad när sista lektionen för dagen äntligen tog slut. Anton hade följt efter mig hela dagen och jag som redan var ganska paranoid höll på att bryta ihop.

Jag hade gjort en liten lista i huvudet på saker det här kunde handla om, och det jag trodde mest på – hoppades på – var att det inte fanns något motiv bakom. Att de bara gjorde så i ett försök att knäcka mig. Jag hatade mig själv för att det var vad som hände och för att jag hela tiden försökte låtsas som om de inte kunde göra det. Som om det aldrig skulle hända.

Sanningen var att de inte skulle sluta för att jag hade flera personer bakom mig nu. Det enda som hände var att jag hade folk jag kunde snacka med när allt blev för mycket, men det betydde verkligen inte att de inte skulle kunna knäcka mig någon dag. För de skulle kunna göra det, om de bara försökte tillräckligt länge. De hade försökt i flera år nu, så var det dags snart kanske? Hur lång tid skulle gå nu innan det hände?

Nej. Det var precis såna här tankar de ville att jag skulle ha. Jag fick inte tänka så, för de fick inte veta att jag börjat tvivla.

Jag reste mig upp och försvann från klassrummet så fort som möjligt. Jag såg mig om över axeln hela vägen hem, var rädd för att de skulle fortsätta följa efter mig, hela vägen till porten.

Åh gud, det här var verkligen inte bra för min mentala hälsa. Inte alls bra.

Jag tänkte att jag borde sluta se på skräckfilmer och annat diverse som kunde göra en paranoid, men jag visste att det aldrig skulle hända.

En suck av lättnad undslapp mig när jag kom hem utan att ha blivit förföljd av något värre än en liten fågel. Det tog inte alls lång stund att inse att jag var ensam hemma också, vilket ju var ganska trevligt. Jag hittade en lapp på köksbordet där Audie hade skrivit ner vart alla högst antagligen var när jag kom hem – hon hade väl vetat att jag skulle komma hem först och vara ensam, eftersom jag inte fanns med där. Tydligen var Brendon på gymmet, tvillingarna på sina jobb och Audie på sitt jobb men hon skulle handla efteråt, så hon skulle nog komma hem sist. Det fanns tydligen någon kycklingsak i kylskåpet som jag fick ta om jag blev hungrig, men jag var tvungen att spara lite till Brendon. Och efter det slutade jag läsa, eftersom jag fått reda på det viktigaste. Jag undrade inte ens varför jag skulle spara till just Brendon, för jag visste om att han var hungrig precis hela tiden och var ännu hungrigare efter att han tränat.

Trots att det var skönt att vara ensam hemma blev jag lite uttråkad. Verkligen uttråkad. Såpass uttråkad att jag höll på att dö. Jag hade sett på tv, försökt se på någon film, spelat gitarr, skriksjungit med i låtar och till och med övervägt – övervägt! – att städa mitt rum. Och ingen hade kommit hem än, så ingen kunde underhålla mig. Jag önskade lite att jag varit åtminstone lite sportig eller träningsinriktad, för då hade jag kunnat gå ut och springa och sedan duscha och hoppas på att någon skulle komma hem under tiden. Nu när jag tänkte på det var det ingen dum idé alls, att gå ut alltså. Jag fick väl jobba lite på springandet, även fast det inte riktigt behövdes. Det verkade nämligen som om jag aldrig la på mig någon vikt, inte ens ibland. Ärligt talat hatade jag det, eftersom det fick mig att känna mig ännu mer onormal. (Jag visste att vikt inte var den enda anledningen, att det var bra och man fick bättre kondition också, men jag orkade inte bry mig om det. Så för att slippa skyllde jag på viktsaken – vilket betydde att det var av ren lathet jag inte tränade, inte ens sprang någon gång i veckan. Jag tyckte det var ganska smart i alla fall.)

Jag drog på mig skorna och undrade om jag skulle kunna lura Audie och säga att de inte alls var så slitna som hon verkade tro att de var. Jag hade haft dem så länge att jag inte ville – kunde – kasta dem. Någonsin. Vi hade varit med om för mycket tillsammans.

När jag väl kom ut hade jag ingen aning om vart jag skulle egentligen. Det fanns liksom inte särskilt många alternativ. Jag hade inga pengar och var för lat för att gå upp igen, så jag kunde inte handla typ godis. Det lät och såg ut som en fotbollsmatch var på gång, och kanske kunde någon av Brendons kompisar – som nästan alltid var där – underhålla mig, men problemet var att jag inte orkade gå hela vägen dit. Folk gick förbi i grönvita tröjor och pratade och skrattade och jag undrade hur de inte kunde ha problem med att gå dit. Det var ju ganska långt.

Jag började gå utan något mål alls, tänkte bara hamna någonstans. Det fanns en lekpark i närheten, och plötsligt fick jag för mig att jag verkligen ville gunga. Det var påväg att bli sent och ganska mörkt, så det skulle antagligen inte vara någon där. Inte för att jag hade något emot barn – det var bara så att jag trivdes bäst ensam, när det var tyst.

Jag genade mellan ett par höghus och skulle runda hörnet när jag höll på att gå in i något. Eller något, tydligen, eftersom något grep tag i mina armar.

”Well well well, look who we've got here.” Ett lätt skratt. Det var bara lite för mörkt i skuggan av huset för att jag skulle kunna se vem det var. ”Är det inte lilla Billie?”

”Kan stämma, ja”, sa jag och såg misstänksamt på han som höll i mig. Han hade en kompis eller något med sig som höll sig lite i bakgrunden. Det var något med honom som jag kände igen, men jag kunde inte sätta fingret på det. ”Vem fan är du och vad vill du mig?”

”Ah, känner du inte igen mig?” Han drog med mig ut på trottoaren, ut till ljuset, och jag stelnade till när jag kände igen honom och hans bror.

Kristoffer och Anton.

Jag ville inte. Helvete, varför hade jag gått ut? Det hade varit en jävligt dum idé; jag skulle ha väntat på att någon kom hem och ville/kunde följa med mig, men nu var det som det var, helt enkelt. Det fanns inte så mycket jag kunde göra än att vänta och se vad som skulle hända, även om jag inte gillade det särskilt mycket. Senaste gången jag träffat Kristoffer hade han knuffat in mig i ett omklädningsrum, in i duscharna och fått igång den, sedan gått och lyckats låsa dörren från insidan. Jag, som hade kläder som var alldeles genomblöta och frös så mycket att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, satt fast där i flera timmar innan någon hittade mig. Sen blev jag hemma i en vecka på grund av en förkylning. Det var flera år sedan det hände, men det betydde absolut inte att jag glömt eller var mindre rädd. Ibland när jag hade sett honom efter det hade jag sprungit iväg innan han fått syn på mig. Jag var nog mer rädd för honom än vad jag någonsin varit för Anton.

”Saknat mig?”
”Släpp.”

”Inte?”

”Men släpp mig då.”

”Kom igen, känner du inte igen mig?”
”Släpp då för fan!” Jag försökte vrida mig loss, önskade återigen att jag aldrig gått ut. Inget av det hjälpte, eftersom han var större och starkare, och att önska hade aldrig hjälpt något alls. I alla fall inte för mig.

Det här var ett typiskt exempel på min tur, att bestämma sig för något och sedan blev det helt åt helvete på ett eller annat sätt. Varför var jag ens förvånad?

Jag kunde inte riktigt komma ihåg vad som hände, men jag måste ha sagt något riktigt illa för att Kristoffer skulle se förbannad ut och börja dra med mig någonstans. Jag stretade emot så mycket jag kunde, men som sagt – han var äldre, större och starkare. Det var ingen idé att kämpa emot.

Vad skulle han göra den här gången då? Vi var ju utomhus. Jag kunde inte komma på något, men han kanske hade det. Räknades det som kidnappning förresten, när han drog iväg med mig? Och varför tänkte jag på det? Borde jag inte ha fullt upp med att komma på en bra flyktplan?

Tydligen inte.

Jag önskade att jag vågat ta upp mobilen och bara kollat klockan i alla fall, ville veta vad klockan var och räkna ut hur lång tid det skulle ta för någon att börja sakna mig.

Något sa mig att ingen ens skulle börja tänka på mig förrän om ett tag, en halvtimme kanske, och då kunde ju vad som helst redan ha hänt. Bara tanken gjorde det svårt att andas.

Ungefär då började jag förstå vart vi var påväg, och det gjorde mig så rädd att jag glömde bort att ta mig loss. Jag kunde bara följa efter på stumma ben och känna exakt hur hårt mitt hjärta slog, hur mycket hela jag skakade.

Hur kunde det vara så folktomt helt plötsligt? Hade alla tagit sig till stadion och nu skrek heja-ramsor, och alla som inte var där, hade de hunnit hem?

Tågstationen, som det nästan alltid var rörelse på, var nu öde.

Hur vi kom igenom spärrarna var ett mysterium – jag var för upptagen med att inte snubbla för att kunna tänka på det. Det skulle inte få sluta såhär, det kunde inte det. Vad hade jag ens gjort? Var det för att jag gått in i honom eller för vad jag nu sagt, eller hade Anton ljugit en massa? Jag förstod ingenting och kunde inte tänka heller – mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont och min puls dånade i öronen. Kunde man få en hjärtattack av sånt? Jag hoppades nästan det, för det skulle nog vara bättre än att få reda på vad som annars skulle hända med mig.

Paralyseringen släppte och jag började återigen försöka dra mig loss, nu mer än någonsin. De fortsatte dra med mig längre bort och jag testade att trycka ner hälarna och försöka sakta ner allt.

Snälla någon kom ut på stationen och stoppa dem jag vill inte jag vill inte helvete nejnejnej

När vi var längst bort släppte de mig och jag föll ner, lyckligtvis åt rätt håll. Jag lyckades vrida på mig så att jag kunde ta emot mig själv med händerna. Att det gjorde helt sjukt ont i just händerna och knäna brydde jag mig inte riktigt om just då. Jag såg upp på den elektriska tavlan med tågtider och en klocka, och ett tåg skulle komma om fem minuter. Vad skulle hända då?
”Hoppa.”
”Va?”
”Hoppa ner på spåret.”

Jag skulle kunna göra det, för så farligt var det inte. Problemet var att tåget snart skulle komma när som helst, och vad hände om jag inte kunde komma upp igen, inte hann? Om de hindrade mig? Det fanns inget annat håll att fly åt, eftersom stationen var uppe på en bro över en motorväg, med staket på andra sidan av spåret.

Jag ville inte veta vad som skulle hända om jag gjorde det, så jag skakade bara på huvudet. ”Nej.”
”Vad sa du?”
”Nej, jag tänker inte hoppa ner på spåret.” Jag mötte trotsigt hans blick utan att blinka. Nej, jag skulle inte ner dit. Inte då – aldrig, nu när jag tänkte på det. Jag hade inget där att göra.

Han tog tag i mina armar igen och drog upp mig på fötter, hur mycket jag än försökte stanna kvar nere på betongen. Han drog med mig till kanten och lutade mig framåt, höll hårt i min tröja och vänsterarmen. Jag misstänkte att jag skulle få blåmärken senare. Det borde väl betyda att det inte kunde ses som självmord om något skulle hända, eller? Det borde det ju vara. Ett litet tecken på att något var sjukt fel.

”Varför inte?”
”Varför skulle jag? Jag skulle inte ens göra det om jag fick bra betalt för det.”

Snälla låt någon komma nu. Låt någon se och ropa, få honom att släppa. Rädda mig. Jag vill verkligen inte det här. Dö, alltså. Jag vill inte dö.

Trots att jag egentligen inte ville vred jag lätt på huvudet och fick panik när jag såg ljusen en bit bort. Än hade jag tid att ta mig loss, än hade någon tid att komma ut på perrongen, men det var så lite tid ändå.

Jag kunde inte tänka när jag kämpade emot ännu mer, väl medveten om att tåget närmade sig och att jag skulle kunna få mig själv att ramla ner på spåret. Om jag bara stod stilla kanske allt skulle lösa sig, men att säga åt någon med panik att lugna sig är som att säga åt vatten att inte vara blött.

Allt eftersom tåget kom närmre började jag fäkta ännu mer, försökte slå till Kristoffer. Jag hörde tåget tuta och det var så öronbedövande högt och jag visste att han inte skulle kunna stanna i tid – det var ett tåg det rörde sig om, inte en bil.

Jag var inte riktigt medveten om vad som hände. Ena sekunden blev jag halvt förblindad av ljuset från tåget, nästa föll jag. Då insåg jag inte att jag föll åt fel håll, att jag föll baklänges. Det enda jag kunde tänka var Nu dör jag, jag dör innan min kropp landade hårt på betongen och allt försvann.

 

Allt var liksom svart. Jag varken hörde, såg eller körde något alls.

Är det såhär det är att vara död?

Det var inte för illa, faktiskt. Bättre än att känna en massa och ha ont. Hade det gått så snabbt förresten? Det kändes som om det borde ha tagit längre tid att dö. Och varför kunde jag inte komma ihåg något om det? Jag kom ju ihåg allt annat, till exempel vem jag var, min familj, allt annat som hänt. Jag kom ihåg bilolyckan och allt som hänt innan tåget kom, men varför kunde jag inte komma ihåg just det?

Sakta men säkert vaknade jag liksom till, kom tillbaka. Det kändes som om jag gungade lite och det kändes inte som om jag hade fast mark under fötterna. Det fick mig att stelna till och öppnade ögonen. Det blev inte så stor skillnad, bara lite ljusare. Ljudet av någons andetag och hjärtslag mot mitt öra var något lugnande, kändes tryggt på något sätt, men vem tillhörde dem? Jag försökte ta mig loss och snyftade till. ”Tåget kommer! Tåget... det kommer!”
”Ssch Billie, det är okej.”
”Tåget kommer!”, skrek jag och tryckte ansiktet mot personens tröja, slog nästan kraftlöst på honom med den hand som inte satt fast mellan våra kroppar. ”Fattar du inte? Tåget kommer, vi kommer dö! Det... det... är inte...” Rösten bröts. Tårarna och snyftningarna gjorde det omöjligt att säga mer.

Jag kände igen doften och rösten som tillhörde personen som tydligen bar mig, men just då var jag för trött och avtrubbad för att kunna sätta ihop de bitarna med varandra. Allt jag visste var att jag inte var död.

Jag visste inte ens om jag skulle vara glad för det eller inte, inte längre.

 ”I'm not your puppet, so cut the strings and free me from your hands”

 

De ville egentligen inte att jag skulle till skolan dagen därpå, för de ville att vi skulle prata om hur vi skulle göra med allt. Jag försökte förklara att om jag inte gick till skolan skulle de se det som att de vunnit, vilket de verkligen inte hade gjort. Vad som än hände fick de inte tro att jag gett upp, att jag var rädd. Det var jag inte.

Så, jag masade mig iväg till skolan, trots att mina fötter kändes som blyklumpar igen. (Att jag inte var rädd betydde inte att jag gillade det, att jag ville dit.) Jag försökte tänka att om något hände skulle någon av mina bröder få reda på det och göra något, även om jag helst ville att de skulle hålla sig borta från allt som hände. Det hade jag också försökt förklara för dem, vilket hade slutat med att David sa att det inte verkade som om jag faktiskt hanterade det och gjorde något åt situationen, så någon var tvungen att göra det åt mig, och så var det inget mer med det.

När jag väl kom till skolan – vilket tog längre tid än det brukade – var ingen jag kände igen på skolgården, ingen som väntade på mig, och det kändes så bra. Kanske skulle jag kunna komma till skåpet och ingen skulle se mig förrän jag var i klassrummet och de inte kunde göra något. Kunde jag verkligen ha så mycket tur?
Tydligen, för ingen stod vid mitt skåp eller var i närheten. Vissa av dem i klassen, de som inte var Anton och hans kompisar, såg lite konstigt på mig, men de gjorde ju inget. Jag var väldigt tacksam för det, för jag visste inte vad jag skulle ha gjort om precis alla var emot mig. Inte för att jag skulle säga att det fanns många som direkt gillade mig. Det var inte heller många som var på mig, men Anton och hans gäng var nog.

Apropå Anton och folk som inte tyckte om mig hörde jag dem anlända i korridoren. Det var sånt man bara hörde, helt enkelt. Jag skyndade mig in i klassrummet och sjönk ner på en stol längst bak vid ett fönster. Av någon anledning kändes det tryggast så – jag kunde se alla och de var tvungna att vända sig om för att se mig. Nackdelen med att sitta där var att jag var fast om läraren gick ut ur klassrummet. Om man tänkte så var det egentligen bäst att sitta längre fram, närmare läraren – bara ifall någon skulle få för sig att göra något – men nu fanns det ingen tid kvar att ändra sig. De var i klassrummet.

Det klokaste jag kunde ha gjort, för min egen skull, skulle ha varit att se ner i bänken och försökt vara så osynlig som möjligt. Nu var jag ju varken klok eller något alls åt det hållet, så jag satt med rak rygg och såg på dem, försökte säga ”Här är jag – vad fan ska ni göra åt det?” utan att faktiskt säga det.

Det tog inte alls lång stund för dem att se mig, och de stannade upp och stirrade tillbaks.

Jag flinade och behövde inte ens säga att de inte hade lyckats förstöra mig, och att de aldrig någonsin skulle kunna göra det.

 

Det bästa med att sitta längst bak var att man kunde låtsas att man fick saker gjorda fastän inget alls hände. Jag satt mest och klottrade lite i boken, men inte mer än så. Jag var bara lite orolig för vad som skulle hända efter lektionen, samtidigt som jag önskade att jag inte var det. Det hjälpte ju liksom inte alls till med att göra det enklare.

Okej, inget skulle hända. Allt skulle gå bra. De skulle inte våga göra något nu när de sett mina bröder. Iförsig hade flera av dem också äldre bröder, men inte skulle väl de göra något? Inte igen? ...eller?

Åh gud. Jag gömde ansiktet mot armarna på bordet under resten av lektionen och önskade att jag inte kunde tänka alls.

Nu fanns det inget annat att göra än att resa sig upp, för lektionen tog slut, precis som allt annat. Det fanns ett slut på allt, eller det var vad jag hört i alla fall. På ett eller annat sätt tar saker och ting alltid slut, vad man än gör. Jag tog ett djupt andetag innan jag reste mig upp och lämnade klassrummet. Som jag trott stod de utanför med breda flin. Jag valde att försöka ta mig förbi dem, men de stoppade mig, tvingade mig att backa tills jag kände väggen mot min rygg. Jag hatade just den situationen, när man inte kunde fly, men vad kunde jag göra åt det?

”Så, du är tillbaks nu?”
”Nej, jag är ett hologram. Vet du vad det är?”

Anton stod så nära att det var läskigt, men händerna på varsin sida om mig. ”Passa dig.”
”För vad? Dig eller tjejerna bakom? Eller varför inte ekorren uppe i trädet på andra sidan av skolgården?”

Några sekunder trodde jag att han skulle slå till mig, men han verkade lugna ner sig innan det hände. Det fick mig att bli modigare av någon sjuk anledning, så jag duckade under hans ena arm och backade undan, hade det perfekta svaret på tungan, och självklart backade jag in i någon.

”Hallå, se dig för?!”

”Du kan se dig för”, sa jag och vände mig om mot personen jag krockat med. Det var Linnea, klassens okrönta drottning. Eller årskursens slampa – det berodde nog lite på vem man frågade. ”...din tuggummituggande bitch”, lade jag till efter några sekunder, utan att ens tänka efter.

Hon gapade chockat, sådär som man bara trodde att tjejer gjorde på film, och gav mig en örfil – återigen en sådan sak man trodde bara hände i filmer.

Jag såg något förvånat på henne medan de andra vrålade av skratt. Och tanken om att jag inte kunde vara den enda som inte förstod deras humor dök upp igen.

Antagligen. Tydligen. Eller något sånt.

”Tänk på vad du säger... eh...”
”...emojävel? Bög? Vad kan du säga som jag aldrig hört förut?”

”Emobögjävel.”

Jag stirrade på henne en lång stund och försökte att inte börja skratta. Det var inte det att jag tyckte hon var rolig – det var hon inte. Det lät bara så idiotiskt. ”...det, indeed, har jag aldrig hört förut.”

Det var bara inte värt det, att fortsätta alltså. Jag ville inte ha en till örfil, och särskilt inte i korridoren. Inte för att jag ville han någon alls – såna saker sved faktiskt ganska mycket, om de gjordes på rätt sätt. Hon måste ha övat på en massa folk.

”För övrigt är jag inte gay heller”, muttrade jag och gick därifrån, lät henne tro att hon vunnit.

Barnslig? Ja. Orkade jag bry mig? Nej.

 

Under resten av dagen lät de mig vara. Först trodde jag att det var för att jag var så bäst, men när de under en rast satt och viskade tillsammans och sneglade mot mitt håll började jag bli osäker och tyckte att det började bli obehagligt istället för skönt. Först önskade jag att jag vågade gå fram och fråga vad de små flickorna tisslade och tasslade om, men när det blev ganska klart (för mig) att det inte skulle hända började jag försöka undvika dem. Problemet var att när jag flyttade på mig följde de efter.

Efter ett tag tröttnade jag och vände mig mot dem. ”Okej, vad fan vill ni?”

De såg förvånade ut. Ungefär så förvånade som skådisar blev när de var tvungna att spela sina roller, spela förvånade. ”Vad pratar du om?”

”Det här. Ni har förföljt mig typ hela dagen.”

Och protesterna kom strömmande på direkten. Självklart.

”Har vi ju inte!”

”Vi går i samma klass, jackass.”

”Är du rädd för oss eller?”

Jag insåg att det var meningen att jag skulle bli paranoid och rädd, undra vad de höll på med. De hade lyckats väldigt bra – för bra – och eftersom de spelade skulle jag också göra det. Jag himlade med ögonen och gick därifrån, låtsades att jag var alldeles oberörd och inte alls brydde mig om att de fortsatte följa efter mig. Egentligen höll det på att äta upp mig, lika mycket av nyfikenhet som av oro, men det tänkte jag aldrig någonsin visa för dem.

 ”You'll be alright – no one can hurt you now”

 

Mike påstod på morgonen att han hört mig vrida och vända på mig hela natten för att jag fortfarande var sjuk och att jag borde stanna hemma en dag till. Sanningen var att både han och jag smugit upp och fortsatt kolla på tv-serier med väldigt låg volym på tv:n. Han var säkert också väldigt trött, men han var också vuxen och hade ett jobb att sköta.

Jag hade däremot inte lika mycket tur när det kom till att vara ensam – Brendon skulle inte till sitt jobb förrän på kvällen, då han hade nattpass.

”Jag tänkte sova hela dagen, men nu kan vi ju prata istället”, sa han glatt och slängde sig i soffan när alla andra gått, klappade på sätet brevid sig. Jag önskade att han hållit sig till sina tidigare planer när jag satte mig brevid honom och slängde upp fötterna på soffbordet. Normalt sett var det inget man fick göra, men nu var ju inte Audie hemma. ”Hur är det?”

”Om jag skulle få fem spänn för varje gång nån frågat det...”
”...skulle du vara jävligt fattig. Plot twist. Nejmen allvarligt.”

”Jag är väl okej. Har...?”
”Audie hört nåt från David som pratade med Mike, ja. Man kan inte hålla något hemligt särskilt länge här.”

”Sant.”
Han lade en arm om mina axlar, drog mig närmre i en kram. ”Du ska veta att nästa gång de ger sig på dig står jag bakom dig. Okej? Jag kan slå skiten ur de fega små jävlarna när som helst, bara du säger till.”

Jag tvivlade inte en sekund på att han var allvarlig. Jag hade sett honom ge sig på större och äldre killar – och då var ju han ganska stor själv – och komma därifrån i alla fall levande. En annan sak jag visste var att han var extremt nöjd med sin kropp, hur mycket han än kunde klaga. Jag var avundsjuk på att han var lång, eller i alla fall medellängd, eftersom jag själv nästan alltid varit kortast bland de i min ålder ända sedan dagis. Jag hatade det.

Jag nickade och lutade huvudet mot hans axel med ett litet leende. ”Gör det du.”
”Då säger vi så då.”

Okej, gay-moment necessary. Det gjorde inget att sitta där, det gjorde inget att jag faktiskt gillade det. Jag kände mig trygg, och det var allt som spelade roll för mig just då.

Det slog mig att för första gången sedan vi flyttat, kändes lägenheten verkligen som hemma. Innan hade det varit ett litet utrymme där jag kunde få gömma mig för folk, men det hade aldrig riktigt känts som hemma, även fast jag kallade det för mitt hem. Mitt hem hade alltid varit huset vi bott i med mamma och pappa, för där hade jag varit trygg varenda sekund, hade aldrig varit särskilt orolig eller rädd.

Nu hade känslan kommit tillbaka, och jag älskade den. Älskade att vara Hemma.

 

Vi hade det faktiskt väldigt bra. Inte för att jag någonsin inte haft det med Brendon, för han var ju väldigt snäll om han bara orkade vara det. Mot mig orkade han ibland, och nu var ett av de (ganska) sällsynta tillfällena.

Han nämnde inte något som rörde vad Mike antagligen sagt, utan behandlade mig som vanligt. Vi såg på tv och åt lunch och godis, som vi på något magiskt vis hittat i ett skåp, och skrattade och sjöng.

Klockan var närmare tre när Brendon tyckte att han skulle städa lite innan Mike kom hem, vilket var en väldigt ovanlig tanke för att vara han. Jag fick sitta i soffan och göra precis ingenting under tiden, för han tyckte att jag skulle pausa avsnittet vi var på och så kunde jag ju gärna få spara godis till honom, så alltså fick jag bara sitta där. Det var ganska tråkigt faktiskt, de gånger man inte hade något att kommentera. Till exempel - ”Du missade en fläck där.” ”Upp med byxorna, ingen vill se din jävla asscrack.” Såna saker. Antingen blev Brendon löjligt sur över alla kommentarer, eller så låtsades han för att han visste att det var meningen att han skulle bli sur. Jag visste inte, men det spelade ingen roll.

Har man inget liv så har man inte det, och då bara är det så.

Han hade försvunnit ut i köket och jag ropade att medan han ändå var där kunde jag ju få en smörgås (och med det menade jag att han var en kvinna – inte för att jag någonsin trott att tjejer ska vara i köket hela tiden, men det var ju Brendon, och Brendon kunde man retas med) vilket fick honom att peka finger åt mig genom dörröppningen.

”Billie, jag tror det är några som är här för att se dig”, sa han och halvt hängde i dörren. ”Jag vet inte, de ser förvirrade ut dock. Några du känner?”

Jag reste mig upp med bara en svag aning om vilka det kunde vara. Även om jag hade rätt så kunde jag inte för allt i världen förstå vad de hade hos mig att göra.

Jag hade rätt, men det gjorde inte att jag förstod mer.

”Hey, är inte det där Anton?”
”Jo...”

Brendon öppnade fönstret på vid gavel och visslade så högt han kunde, vilket var nog för att göra mig hörselskadad. ”Hey assholes, vad gör ni här?”

De kollade automatiskt upp. ”Vem fan är du?”, ropade Anton tillbaks och skuggade ögonen när han såg på Brendon, som för att skydda dem från den nästan oexisterande solen – det var ganska molnigt ute.

”Billies bror.”

”Aha. Så det är där ni bor?”
”Nej. Jag har brutit mig in i en främmande lägenhet. Duh.”

”...är Billie hemma?”

”Ja, han är här.” Han grep tag i min tröja och drog med mig till fönstret igen. Jag var bara sur för att jag lyckats fly halvvägs genom köket innan han lyckats fånga in mig. ”Här är han!”

De jublade. ”Vi trodde att du skurit upp handlederna och dött!” Skratt. Jag ville gå men Brendon höll fortfarande i min tröja och såg på mig med en ”men stå inte bara där, säg något!”-blick. Det var faktiskt så att jag väldigt ofta sa ifrån, eller i alla fall sa något alls, så varför behövde jag göra det just då, när jag inte ville?

Jag suckade och lutade mig ut lite genom fönstret. ”Synd för er att det inte hände då.” Jag orkade inte påpeka att jag faktiskt inte skar mig själv, att det var något de fått för sig. Visst, jag hade gjort det en gång, men det var bara för att testa och så var det en lång historia som började med att jag föddes. För övrigt kändes det inte så fantastiskt som man trodde det skulle vara – jag fick bara ännu mer ångest och gick runt i långärmat resten av sommaren trots att det var så varmt.

”Synd, ja. Vi hade förlorat vårat favoritemo, men det är väl inte så svårt att ge någon annan kronan.”
”Prata inte om honom sådär”, sa Brendon och lät så hotfull att jag blev nästan rädd, fastän jag visste att det inte var riktat mot mig.

”Jaha, och vem fan tror du att du är då?”
”Hans bror, som jag redan sagt en gång.”
”Jaaa emobror!” Jubel och applåder. Var det bara jag som inte fattade deras humor? Jag kunde inte vara den enda.

”Emobror? Ser ni de här?” Brendon spände armarna och jag höll på att bryta ihop av skratt, eftersom... well... vem skulle inte ha gjort det? Det lät så löjligt, även om han hade en poäng. ”Jag kan komma ner och banka skiten ur er precis just nu.”

”Amen kom då!”

Det de inte såg var att Mike och David nyss kommit hem. David såg dem och såg upp mot vårat fönster. Brendon gestikulerade lite och David nickade innan han viskade något till Mike som nickade han men och spände armarna som Brendon. Jag önskade att jag hade haft popcorn eller något.

”Hey punks, vad gör ni här? Stick!”

En kort stund – några sekunder – såg det ut som om de tänkte ge sig på honom, trots åldersskillnaden, men sen såg de hans muskler och hans längd, och sen att det stod någon brevid honom som såg likadan ut, men med inte lika imponerande muskler och något kortare. Trots att han stod brevid sin tvillingbror som såg så mycket läskigare ut lyckades David se ganska hotfull ut ändå genom att lägga armarna i kors på bröstet och se typ iskall ut. Inte som om han frös, men liksom kall. Anton och hans gäng valde att det inte var värt att stanna och stack därifrån så fort de kunde. Tvillingarna gjorde tummen upp mot oss i fönstret med breda leenden. De såg så lika ut från vår vinkel att det nästan var läskigt.

Brendon vände sig mot mig med ett leende och höll upp en hand. Jag kunde inte låta bli att flina när jag gav honom en high five.

”Säger ju att de inte ska få röra dig, inte ens säga något. Om de fortsätter försöka kommer de en väldigt vacker dag få så jääävla mycket stryk. Låter det bra?”

I vanliga fall hade jag sagt åt honom att hålla käften, att inte säga så. Men nu trodde jag inte att jag skulle kunna stoppa honom, så det var ingen idé att ens försöka. Och för att vara helt ärlig så kändes det ganska tryggt att veta att jag inte behövde stå ensam mot dem längre.

”Visst.”

”I'm not ofuckingkay”

”Billie? Gud, du känns varm. Mår du bra?”
Jag försökte vakna till, se på Audie. ”Jag vet inte.”
Hon bet sig lätt i läppen och såg oroligt på mig. ”Vadå vet inte?”
”Jamen jag vet inte, har ingen aning. Vaknade ju nyss.”
Han strök mig över pannan och jag blundade. Hon kändes liksom sval och det var skön. Lugnande på något sätt. ”Orkar du gå till skolan?”
Jag borde verkligen nicka eller säga att jag orkade, för min egen skull, men nu hade jag ju chansen att få strunta i det, skita i allt. Jag skakade därför på huvudet och gosade in mig lite i täcket.
”Då ringer jag skolan då. Vill du att jag ska stanna hemma med dig eller något?”
”Nä, det är lugnt.”
Ensam hemma i lägenheten hela dagen? Jatack!

Det bästa som fanns att göra när man var ensam hemma och ”sjuk” var att ockupera soffan. Normalt sett hade jag satt på så hög volym som möjligt, skriksjungit med och hoppat runt, men istället låg jag och kollade på en massa tv-serier. Eller egentligen en massa avsnitt på en serie. Det spelade ingen roll att jag redan sett samma säsong minst fem miljoner gånger.
Vid tolv kom Mike hem. Då hade jag lyckats somna och hade sovit en stund, så han väckte mig, höll upp en vit plastpåse som luktade mat. ”Lunch. Takeaway. Hungrig?”
Jag nickade och flyttade på mig för att ge plats åt honom. Vi åt under tystnad, såg på tv:n och karaktärerna som pratade, gjorde saker. Som om de levde sina liv i den lilla tv-apparaten utan att veta om att vi såg allt.
Tänk om vi också levde i en tv-serie, utan att veta om det. Som i den där filmen... vad hette den nu igen?
Jag var så upptagen med att komma på namnet att jag inte märkte att Mike sagt något, inte förrän han petade på mig med foten. ”Hallååå? Jorden anropar Billie?”
”Oj förlåt. Vad sa du?”
”Jag frågade hur du mådde, om allt är bra.”
Truman Show. Så hette den ja.
”Jadå. Jag mår bra.”
Han höjde på ena ögonbrynet. ”Really?”
Jag hade chansen att berätta allt. Mike var den man alltid kunde prata med, oavsett vad det än rörde sig om. Han skulle verkligen lyssna och göra vad han kunde för att hjälpa.
Mike, jag är åt helvete. Jag fortsätter drömma om det som hände för länge sen nu. Jag vill inte erkänna det, för jag vill inte gå i någon jävla terapi, behöva prata ännu mer om det än vad jag redan gjort. Och skolan? Helvetet på jorden. Jag vill orka, jag vill bli bra, jag vill inte att ni ska se mig som något psykfall. Lärarna kan ju gärna sluta med det, nu när jag tänker på det.
”Really.”
”Jag tror dig inte.”
”Så förvånande.”
”Visst är det? Men allvarligt – du kan inte bara komma hem som du gjorde och tro att vi inte ser att något har hänt. Vi blir ju oroliga, fattaruväl.”
”Det gör jag inte heller, men...” Jag suckade, drog upp fötterna i soffan och lade armarna om benen. ”Det är bara det att...”
Tystnad. ”Du vet att du kan lita på mig va?”, frågade han och drog en hand lätt genom håret, såg på mig.
Jag nickade. ”Det är bara så svårt att prata om... det.”
Han nickade, han med. ”Jag förstår. Men du pratar med mig när du vill, när du är redo, eller hur?”
Just då försvann min röst och jag kunde bara nicka igen, men det gjorde inte så mycket.
Mike, jag orkar inte ha något gay-moment, men jag älskar dig. Seriöst alltså.
”Bra”, sa han och log tillbaks, reste sig upp. ”Måste till jobbet igen nu, innan gamlingarna saknar mig för mycket. Klarar du dig?”
”Jadå.”
Jag är ju hemma.

Om jag skulle prata med någon skulle det vara med Mike, och det var kanske dags nu. Jag kunde inte ta hur mycket som helst, och vad hände om han kunde hjälpa till? Tänk om saker och ting faktiskt skulle kunna börja gå uppåt igen?
Jag samlade mod till mig hela dagen och väntade till efter maten. Det var hans tur att diska – turligt nog för mig – och alla brukade gå och göra sitt om det inte var deras tur, inte hänga kvar i köket. Det var samma sak den kvällen, så jag hoppade upp på köksbänken och började prata. Jag berättade om hur fel det blivit i skolan. Hur Anton, som varit min allra bästa kompis en gång i tiden, sakta men säkert gått från att vara livrädd till att ha kommit fram till att anfall är bästa försvar. Inte för att jag någonsin gjort något mot honom för att provocera eller något alls, men ändå. Det hade bara blivit så.
Allt jag gjorde var att vara med om en olycka och halvt förvandlas till psykopat, enligt vissa. Typ alla. Jag förstod dem, varför de tyckte så. Titta, där kommer Billie-utan-föräldrar, Billie psykfallet. Han som ville dö och försvann från skolan i typ månader, ni vet?
”Nej, jag är inte okej. Jag vet att du kommer prata med David som för det vidare till Audie som snackar med Brendon, men det gör ingenting. För jag litar liksom på er ändå”, avslutade jag det hela med och såg upp från mina händer jag suttit och pillat med under hela tiden, hade inte vågat se på Mike.
Han stod en lång stund med händerna på diskbänken och bara såg på mig innan han kom fram och gav mig en kram. En sån där kram som sa att allt skulle bli bra, att jag inte var ensam, att han som var tjugofem och jättestark skulle skydda mig. Och det kändes faktiskt bra.
Det gjorde faktiskt ingenting att alla snart skulle veta, för det viktigaste för mig var att jag vågat berätta för dem precis som det var, att nej Billie är inte okej. Billie är rädd och liten, och han är lika jävla lost som han var för sex år sen.
Det kändes bra att faktiskt få erkänna det, att äntligen få låta ridån gå ner. Det fanns inget att dölja, inte längre. Nu skulle väl allt vända och gå uppåt igen, eller hur?
Jag vågade inte hoppas på annat.

 ”You're the only one that wore your seatbelt – we're the only ones that cried”

 

Audrienne~

 

Jag satt med benen uppdragna i en fotölj och såg på Billie. Han såg så söt ut, som om han sov. Han var fruktansvärt söt, min lillebror. Det var bara det att han inte gillade att höra det.

Just då var det som om det inte fanns ett enda problem i hela världen, som om han var helt lugn. Som han var för flera år sedan, innan olyckan.

Mike satt i soffan med Billies huvud i sitt knä, strök honom lätt över håret, och Brendon gick fram och tillbaka genom vardagsrummet. Det syntes väldigt tydligt att han var rätt förbannad, om man visste vad man skulle kolla efter. Bortsett från stegen fram och tillbaka, samma vända, om och om igen.

”Den jävel... som har rört honom... han...” Tecken två: Han kunde knappt prata, som om det var så mycket han hade att säga just då.

”Brendon, vi vet inte vad som hänt. Vi kanske... måste vänta. Billie kan säkert förklara det hela.”

Tecken tre: Han skrattade och blev sarkastisk. ”Ja, för Mike, han kommer verkligen berätta sanningen.”

”Varför inte?”
”För att ingen vill erkänna att den blev nitad. Tror du, på fullaste allvar, att han inte kommer komma med någon helt sjuk ursäkt som vi förväntas tro på?”

”Man kan ju alltid hoppas”, muttrade Mike och såg ner mot Billie.

Jag suckade och lutade ansiktet mot knäna samtidigt som dörren öppnades och David kom in. ”Jag kom så fort jag kunde”, sa han och lade en hand på min axel, kramade lätt. ”Vad har hänt?”
”Ser det ut som om vi vet vad som hänt?”, frågade Brendon irriterat.

”Man vet ju aldrig”, svarade David lugnt och mötte Brendons blick. ”För övrigt frågade jag inte dig – du är ju ganska efterbliven så.”

Mike stönade och jag slog undan hans hand, reste mig upp för att kunna stå mellan dem. ”Fan, inte nu! David, skärp dig.”

”Vem fan tror du du är då, min mamma eller?”
Jag ville så gärna slå honom eller säga något i stil med att nej, för hans mamma hade inte tyckt om honom och stuckit, men jag var väl bättre än så. Istället suckade jag och skakade på huvudet, strök undan den rosa luggen från ögonen. ”Nej, men är det verkligen värt att tjafsa nu?”

”Han får ju för helvete skylla sig själv.”
”David.” Rösten var ganska svag, men ändå kunde alla höra den och vrida blicken mot Billie som öppnat ögonen och log blekt. ”Håll bara käften.”

 

(Billie~)

 

Allt snurrade fortfarande i mitt huvud, men det var inte alls lika mycket som innan. Jag kände inte igen mig först, kom inte ihåg hur jag kommit dit – allt jag visste var att ingen såg att jag vaknat.

Det tog inte alls lång tid innan allt kom tillbaka och jag förstod vad David och Brendon tjafsade om. ”David. Håll bara käften.”

Trots att jag själv hörde hur svag min röst var och inte ens visste om jag lyckades le verkade de höra mig i alla fall, vände blickarna mot mig. Audrienne såg lättad ut och log mot mig. Brendon såg närmare förbannad ut, men jag trodde inte ilskan var riktad mot mig. Eller? Mike såg också lättad ut – han såg rolig ut från mitt perspektiv, eller så var det bara jag som inte orkade ta något särskilt seriöst – och David såg ut som vanligt. Ett snett litet leende som oftast inte betydde något bra. Men han log ju i alla fall, och då var man väl glad.

Jag hatade att man aldrig visste med honom. Jag visste att han antagligen var lika trasig som alla andra, men han valde bara att inte visa det. Det gjorde ont, på något sätt. Damn, jag borde inte oroa mig för honom – han var vuxen, var 25 år gammal. Och han hade Mike. Mike skulle alltid finnas där, det visste alla.

”Och vem tror du du är då? Min pappa?”

Jag lyckades sätta mig upp med lite hjälp från Mike, drog fingrarna genom håret. ”Nä. Jag tror inte jag är någon alls, faktiskt.”

Trots att tonfallet var skämtsamt så var det precis så jag menade. Det blev tyst och jag önskade att jag kommit på något annat att säga, men nejdå – psykfallet Billie var ju tvungen att säga konstiga saker, och så var det bara.

”Billie, vad hände egentligen?”
Jag borde berätta sanningen. Det borde jag verkligen. Men att jag borde betydde varken att jag ville eller faktiskt gjorde det. ”Ingenting.”

Egentligen hade jag inte trött att de faktiskt skulle tro mig, men jag kunde inte låta bli att bli sårad över att de visade det så tydligt. Brendon slog ut med händerna och vände sig bort med en blick som skrek ”vad var det jag sa?”, Mike blundade, Audrienne bet sig i läppen, och David var den enda som såg normal ut. ”Allvarligt, det är sant.”
”Pfft – det hade verkar mer trovärdigt att påven har kjol”, sa Brendon irriterat och såg på mig.

”Du vet ju verkligen allt, eller hur? Tänk om han har det?”
David frustade till. ”Det där var precis vad jag menade! Brendon är inte den skapaste kniven i lådan och borde därför inte få uttala sig.”

Jag var helt säker på att Brendon skulle ha flugit på honom och inte Audie stått ivägen. ”Men kan du sluta vara så jävla omogen eller?”
”Well well, look who's talking!”

”Håll käften David”, sa jag och Mike samtidigt.

”Ärligt talat är jag ganska trött. Är det okej om jag går och sover?”
Audrienne suckade uppgivet och drog fingrarna genom luggen. Hon hade nog insett att de inte skulle få sanningen just då. ”Gå bara.”
Jag reste mig upp och lämnade rummet, gick till mitt eget rum. Eller, rum och rum, krypin. Jag gillade det i alla fall – litet, mysigt, mörkt och stökigt. Och med en massa affischer på väggarna. Jag borde ta ner alla och arrangera om dem igen.

Utan att orka tänka normalt – som om jag någonsin gjorde det, alltså – slängde jag mig på sängen och somnade relativt snabbt för att vara jag.

 

Vanlig dag. Det var en helt vanlig dag. Jag och David bråkade om vad som skulle få spelas i bilen. Klart att det skulle vara Green Day. Varför fattade inte David det?

Mamma sa åt oss att vara tysta. Pappa trummade irriterat på ratten. Vi höll inte tyst.

Vid nästa korsning vände sig pappa om och sa åt oss att hålla käften. Vi vände oss genast mot honom och sa att man inte fick säga så till sina barn. Mamma försökte få oss att lugna oss och få pappa att vända sig om mot vägen igen. Han vände sig bort från oss efter en stund och svor en massa på engelska. Jag förstod vartenda ord. Han satte igång radion. Jag och David satt och surade, höll tyst båda två. Pappa började köra igen, såg bilen för sent. Svor igen.

Krasch. Bang. Skrik.

Mörker.

 

Jag vaknade med ett ryck, försökte andas. Trycket över bröstet kändes fortfarande, som om jag satt i bilen igen och kastades mot säkerhetsbältet. Jag gned lätt med händerna över trycket, väntade på att det skulle försvinna. Det brukade göra det, jag visste om det.

”Det är ingen fara”, sa jag till mig själv, blundade och nickade. ”Du lever fortfarande, och du är i ditt rum. Det är... ingen...”

Jag började gråta. Jag ville inte att någon skulle vakna och höra mig, komma in och fråga hur det var, så jag tryckte ansiktet mot kudden och försökte vara så tyst som möjligt.

Sex år senare, och inget hade ändrats. Inget alls. Känslan av att jag också skulle ha dött – borde ha dött – fanns kvar och var densamma. Jag skulle aldrig glömma när de berättade vad som hade hänt efteråt, när jag inte kom ihåg, att mamma och pappa aldrig skulle vakna igen. Jag kom ihåg hur jag skrikit och letat efter dem, innan Mike hann ifatt mig och bar mig därifrån.

Jag hade varit så nära, så nära...

Det tog en stund för mig att bli lugn, och jag låg vaken länge efter det. Till slut somnade jag av ren utmattning, och då hade det redan börjat ljusna utomhus. Min sista tanke var att fan, jag skulle ha dragit ner rullgardinen, men då var det redan för sent att orka göra det.

 ”Move your body when the sunlight dies – everybody, hide your body from the scarecrow”

 

Idrott. Usch. Jag var inte med, men eftersom läraren hade kommit på att man kunde ringa hem om man skolkade så gick jag dit ändå, men jag hade alltid en ursäkt till att inte vara med. Läraren godtog dem varje gång, försökte bara vagt fråga om jag verkligen inte skulle vara med då. Jag sa nej varje gång.

Två timmar om veckan var jag alltså tvingad till att sitta på en bänk därinne och få en massa bollar på mig. Basketbollar, fotbollar, innebandybollar, pingisbollar, såna där fjäderbollar man använde när man spelade badminton... you name it. I början hade det gjort så ont att få dem på mig – nu var jag antingen van eller bättre på att skydda mig själv. Jag satt bara på samma ställe i ungefär tre till fem minuter innan jag flyttade mig, trots att läraren ropade åt mig att sitta stilla, för jag störde tydligen spelen som pågick.

De dagar de inte körde något som hade med bollspel att göra – oh those glorious days... – brukade jag tycka att jag hade tur, innan de fick för sig att dra med mig in till omklädningsrummen. Oftast brukade de bara knuffa in mig i en dusch och sätta igång vattnet, så var jag blöt resten av dagen. På tisdagar var det lunchrast efteråt, så jag kunde ibland smita iväg och byta om, äta lunch om jag hade tur också. Det var väldigt sällan och väldigt länge sedan jag vågat mig in i matsalen. Det brukade oftast sluta i katastrof och utskällning från olika lärare, så det var inte värt det. Inte ens om det fanns efterrätt. Särskilt inte om det fanns efterrätt, om man tänkte efter lite.

Om man tänker på idrottslektionerna igen, på lärare överhuvudtaget, så kändes det ibland som om de alla behandlade mig som något slags psykfall, som om jag var en tickande bomb. Jag var väl medveten om varför, hur det blivit så, varför jag fick göra lite som de ville. De tyckte synd om mig, och det var nästan värre än att Anton aldrig lät mig vara.

Då kan man ju undra hur det kom sig att ingen gjorde något, för alla kunde inte vara blinda. Lärarna borde ju veta vad som pågick, men varför sa ingen något när de i klassen skulle kunna stå och håna mig i korridoren? Jag förstod inte människor, särskilt inte vuxna, och jag försökte inte ens förstå längre.

När någon ropade mitt namn kollade jag automatiskt upp och precis i tid för att få en fotboll rätt i ansiktet. Allting flimrade liksom till och jag såg stjärnor dansa framför ögonen på mig. Någon – eller några, förmodligen – började skratta. Anton och hans kumpaner, antagligen.

Trots att allting snurrade och min näsa bultade reste jag mig upp, log och ropade åt läraren att allt var bra. Hon gav killarna en ogillande blick de inte såg innan hon blåste i visselpipan för att få spelet att fortsätta. Jag satt med huvudet lutat mot väggen bakom mig och blundade.

Hon hade inte ens frågat om det var säkert att det var okej, hade inte sett orolig ut – hade inte ens kommit fram. Brukade inte lärare göra sånt, eller var det inte så att de skulle se till att eleverna mådde bra?
Ja, det var väl en underlig värld vi levde i.

 

På lunchrasten hade jag smitit in på en toalett och kollat hur illa jag såg ut. Det var inte särskilt illa – det gjorde antagligen ondare än det såg ut. Jag blödde i alla fall inte, och näsan var bara lite röd. Om jag hade tur skulle färgen nog försvinna inom några timmar och ingen skulle fråga om vad som hade hänt, och då skulle allt bli bra. Ja.

Efter skolan kastade jag mig iväg för att slippa möta Anton och de andra, tyckte jag kunde leva utan att veta vad de tyckte jag gjort fel under dagen och vad de skulle göra åt det. Jag ville inte riktigt åka hem än heller, så jag åkte in till stan och gick runt. Ingen skulle undra vart jag var än på ett tag, så jag brydde mig inte om att skicka ett sms till någon av syskonen. Audrienne med sin träffsäkra instinkt att hitta folk kanske visste vart jag var ändå.

Vart skulle jag annars vara, om man nu tänkte så?

Inne på en skivaffär satt Noah, en av Mikes kompisar, i kassan. Han verkade ge råd på bra skivor till ett par punkare – eller de såg ut att vara punkare i alla fall, vad visste jag om det egentligen? – och när Noah vinkade mot mig vände de sig automatiskt om mot mig.

”Det där är en kompis lillebror bara. Kom!”

Jag tog en tidning från tidningsstället och satte mig på golvet bakom kassan och började läsa medan han tog hand om sina kunder. När de gått såg han ner på mig med ett litet leende. ”Jasså du, Billie, det var ett tag sedan man såg dig här. Vad vill du?”

”Bara hänga ett tag, om det går bra.”

”Visst, mr. Armstrong”, sa han och rufsade till mitt hår. Han visste att jag hatade det, både att bli kallad det och när någon rörde mitt hår. Även om jag såg upp till Billie Joe Armstrong väldigt mycket var det inte roligt att bli kallad för någon som försökte vara som honom. Det var inte mitt fel att vi hade samma namn, minus efternamnet. Samma initialer, i alla fall. Det var inte heller mitt fel att jag hade gröna ögon och fyllde år på samma dag som honom. Jag försökte inte vara någon copycat.

Jag satt där bakom kassan och läste medan Noah tog hand om kunderna som kom och gick. Han upptäckte att jag kollade extra mycket på affischerna, och han visste hur mina väggar såg ut. ”Vill du ha dem?”

Jag nickade. ”Men jag har inga pengar med mig...”
”Äsch, det går att lösa.” Han tog tidningen från mig och läste av streckkoden, tog upp sin plånbok och lade i en femtiolapp i kassaapparaten. ”Du kan betala tillbaks nästa gång jag är hos er.”
”Schysst”, sa jag och log, stoppade ner tidningen i min väska. ”Jag måste nog gå nu.” Jag vinkade mot honom genom skyltfönstret innan jag styrde stegen mot tågstationen. Det kändes skumt att det började bli lite mörkt, fastän klockan inte var så mycket. Jag var inte rädd, inte än, men när det blev mörkt på riktigt skulle jag vilja vara hemma igen. Det hade hunnit bli ännu mörkare när tåget stannade vid min station. Bussarna hade nog slutat gå, så jag behöva gå hela vägen hem, eller se om jag kunde få skjuts. Självklart valde mobilen att dö innan jag hunnit ringa Mike – batteriet var tydligen lågt. Jag svor och bönade och bad om att den mirakulöst nog skulle börja leva igen, men nej. Jag ville bryta ihop och gråta av någon anledning, men bestämde mig för att bita ihop. Jag hade helt enkelt sett för många skräckfilmer – det fanns inget i mörkret. Inget skulle döda mig. Jag skulle klara det. Det var inte värre än att vakna (som var det värsta jag visste).

Jag tog ett djupt andetag och började gå, nynnade för mig själv för att behålla lugnet. Det var viktigt att få låttexterna rätt, inte missa ett enda ord. Om jag inte kunde något ord eller missade något var jag tvungen att börja om. Det bara blev så, men det hjälpte i alla fall, höll mina tankar sysselsatta.

En gren knäcktes bakom mig. Det kändes som om jag flög upp flera meter i luften och som om mitt hjärta slutade slå. ”Sluta fåna dig Billie”, mumlade jag för mig själv. ”Du är bara så jäkla larvig.”

Om det var något jag verkligen hatade med mig själv så var det mina rädslor. Jag var rädd för allt och inget, men mest clowner, dockor, småbarn och mörker. Allt det var ju verkligen fullt normalt, ja.

Jag trodde att jag inbillade mig de springande stegen, i alla fall tills någon grep tag i mig. Jag skrek högst antagligen när jag snubblade och ramlade med tyngden av den andra kroppen över mig, men jag kunde inte höra mig själv av någon anledning, kunde inte komma ihåg fastän det bara varit sekunder sedan. Någon skrattade.

”Aw, är lilla emoflickan rädd?”

Jag kände igen rösten och visste precis vem det var. ”Bort med dina äckliga händer från mig, Anton.”

”Nä”, skrattade han, ”inte nu.” Han höll fast mina armar mot marken. Jag försökte sparka till honom men någon höll i mina ben också.

”Svara, är du rädd för mörkret?”

”Du kan väl svara på om du är rädd för det, eftersom du har med dig alla dina kompisar.”

Något träffade min sida, närmare revbenen, och jag tappade andan för en stund.

”Men jag är inte den som skriker som en tjej eller rycker till vid minsta lilla ljud”, svarade han på det och såg fundersamt på mig. ”Nu när jag tänker på det har jag nog inte ens hört en tjej skrika så... högt. Är du verkligen en kille? Jag menar, Billie kan ju vara ett tjejnamn också, och du ser ganska feminin ut.”

Han visste om att jag inte var en tjej, annars skulle han ju vara helt jävla blåst. Eller vänta, det var han ju redan. ”Ofta du vet vad feminin betyder. I'm impressed.”

Jag såg hur irriterad han blev och det roade mig antagligen mer än det borde ha gjort. Kanske var jag extremt lättad över att det varit just dem och ingen – eller inget – annat som hittat mig. ”Vad gör ni här förresten? Ni har väl inte väntat på mig hela dan?”

”Vad vi har här att göra har du inget med att göra”, morrade han. ”Du bara råkade gå förbi. Hey, grabbar, vad sägs om att se efter om han verkligen inte är en liten flicka i alla fall?”

Jag slutade le samtidigt som ett par hurra-rop hördes. ”Ni ska ge fan i mig”, sa jag så hotfullt jag kunde. ”Ge fan i mig sa jag!”
På något sätt lyckades jag få ner Anton från mig, höll fast honom mot marken med mina ben och slog vart än jag kom åt. Jag hann kanske inte mer än fem slag innan någon drog bort mig från honom, but still. Det var inte första gången något liknande hänt, men jag var inte van vid att det hände utanför skolan – nu fanns det ingen lärare alls i närheten, ingen som kunde se och stoppa. Vad kunde någon som var ganska kort och allmänt liten göra mot fem normalstora killar som hatade honom av någon anledning?

Återigen skedde ett av de väldigt sällsynta tillfällena jag någonsin haft tur – en man som rastade sin hund såg och ropade ”Vad fan håller ni på med, va?” Anton och hans gäng försvann så fort som möjligt. Jag lyckades resa mig upp och ta mig därifrån innan mannen hann fram och kunde fråga hur det var.

Hela världen snurrade snabbare än vad den normalt brukade göra, och jag var rädd för att den skulle tippa över, välta mig över kanten. Det kändes som om den skulle göra det – som om den ville göra det.

Jag tog mig hem utan att bli avkastad från planeten och tog mig uppför de fyra trapporna till lägenheten. Det var mörkt i hallen och Audrienne kom precis ut från badrummet, undrade vart fan jag varit samtidigt som jag snubblade på ett par skor (det kan ha varit mina egna fötter också) och ramlade, sedan blev allt svart.

Originaltitel: Billie, 14: Vem är jag egentligen?

 Jupp, jag gillar att byta namn på saker.

Så, hej! Nu bestämde jag mig för att börja skriva på den här. Till alla som läste den förra välkomnar jag tillbaks och bugar en del. Till alla som inte har någon susning om vad det här är - jag hoppas verkligen att ni kommer gilla det i alla fall C: *bugar ännu mer*

 

För er som läst den vet att den förra version var usel med uselt språk och allt var uselt och hände för snabbt. Jag kommer göra lite ändringar - inga jättestora grejer, men saker som antagligen kommer märkas lite. Yeah, just wanted to tell you that.

 

Nu välkomnar vi den nya novellen ut på röda mattan med en massa applåder och fyrverkerier.. Let's get the show started...

 (...jag har verkligen tråkigt okej ;w;)

 

~~

 

 ”Paint yourself a picture, something perfectly obscured, to hide away the messes, behind yor manicure”

 

Tänk dig att du ser en pojke. En helt vanlig tonåring. Tänk dig att hans hår är svart, att hans ögon är gröna, att han är kortare än de andra i klassen, att han kanske ser lite annorlunda ut – jämfört med de andra, alltså. Jag kan lova dig att det inte är något fel på honom, bli inte rädd nu! Ser du honom framför dig? Bra. Mycket bra.

Tänk dig då en helt vanlig skola. En skola som är som vilken skola som helst. Du ser en massa elever, helt vanliga elever. Det är inget fel på dem heller. Eller jo, deras fel är att de ser fel hos andra, där felen inte ens existerar.

Kommer du ihåg pojken? Se honom där. Se honom gå genom korridorerna. Kan du känna hur rädd han är? Han är skräckslagen, livrädd, kan tänka på tusen andra ställen han heller skulle vilja vara på, än just där på skolan.

Åh, såg ni det där? Såg ni de där killarna, de som ropade något? Hörde ni vad de ropade?

”Jävla emo!”

Vet ni varför? Vet ni varför de ropade så? De är rädda. De är inte annat än fega små idioter som hittat ett fel som inte finns på pojken. Nu har det gått så lång tid att han tror på felet. Hela han är fel, har alltid varit, skulle alltid vara.

Ser ni inte? Låtsas att ni, som lärare, befinner er i korridoren, där detta ropas. Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha kollat vem som sa så, vem som fick höra det, vad skulle du ha gjort sen?

Du sitter och tänker att du skulle ha stoppat det på något sätt, ringt hem till deras föräldrar eller något. Ja, du tänker så nu, men det är vad du inte skulle ha gjort.

Jag vet, att hade du varit där, hade du slagit dövörat till och låtsas som om allt var perfekt. Inte ens om de killarna tagit tag i pojken och tryckt upp honom mot väggen, slagit honom, sparkat honom, hade du gjort något.

Välkommen till verkligheten. Tro mig, jag vet.

Jag vet, för jag var den där pojken.

 

”Do you have the time to listen to me whine, about nothing and everything all at once?”

 

”Billie?”

Jag tryckte ner ansiktet mot kudden. Fan, jag ville inte vakna. Förstod Audrienne inte det? Det var tredje gången hon var där inne på mitt rum den morgonen.

”Kom igen, upp nu. Du kommer sent, och hur roligt är det?”
Inte alls, faktiskt. Inte när Anton får för sig att man behöver straffas för att man kommer sent när han själv är sen alla dagar i veckan.

”Tvinga mig inte att hämta Brendon.”
”Jag har ont i halsen.”
”Hur många gånger har du försökt med den den här veckan?”
”Jamen jag har ju det.”
”Bevisa det.”
”Hur?”
”Det får du komma på själv.”
Jag satte mig irriterat upp. ”Okej, jag är vaken!”
”Bra!” Hon klappade mig på huvudet innan hon lämnade rummet.

Somna om, eller vakna till. DET, var den stora frågan.

 

Efter ett drama där David och en smörgås hade huvudrollerna gick jag med tunga steg mot skolan. Det var inte så långt bort, max tio minuter om man gick. Sju om man gick genom parken.
Synd att de fattat det där nu. Att man gick där för att slippa. Nu slapp man inte. Det slapp man inte ens om man tog den andra vägen, för de visste hur man lurade en. Man kunde ju ta världens omvägar och snurra runt på gatorna i timmar, men de hittade en alltid ändå.

Eller ja, det var på eftermiddagarna sådant hände. Morgonen var den lugnaste tiden på dagen. Man kunde få gå lugnt, även om fötterna var betongklumpar. Jag kunde få gå helt ensam med mina converse och känna mig ensam och allt var bra då. Bara man inte tänkte, bara man inte oroade sig för vad som skulle hända under dagen, då skulle allt vara bra.

Så, jag gick där och försökte att inte tänka. Sparkade till en burk som låg på marken, hade händerna i jeansfickorna.

Fick inte tänka.

Jag kom fram till skolan och hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Det kändes som om mina ben darrade, men det kunde ju ha varit en illusion också, jag visste inte. Fick inte tänka på det. Jag upprepade hela tiden för mig själv att jag inte fick tänka, som om jag skulle ramla av den tunna linan jag balanserade på då. Det fick inte hända, Anton skulle inte få se mig falla igen.

Fast, vem kunde jag lura? Jag föll varje dag. Det visste både han och jag och hela klassen. Hela skolan kanske också. Eller i alla fall alla i åttan.

Man kan falla på flera olika sätt, mentalt och fysiskt. Jag gjorde oftast båda varje dag, från måndag till fredag, och lite mellan lördagsmornar och söndagskvällar också. Nätterna också, om man tänker efter riktigt noga.

Rent tekniskt otekniskt sett levde jag i ett stort svart hål som drog mig allt längre och längre ner för varje dag som gick. En bottenlös brunn.

Det var fullt med folk i korridoren, det hade antagligen inte ekat där på hela terminen. När man gick i åttan kände man sig stor, speciell liksom, bland de äldsta på hela skolan. Sexorna vek undan för en på skolgården och lät en mer än gärna ställa sig framför en i matkön. Jag? Jag var inte speciell alls. Och för övrigt var jag mer rädd för sexorna än vad de var rädda för mig.

Jag gick så snabbt jag kunde mot mitt skåp, försökte komma på redan på vägen dit vad vi hade, när vi började och hur många minuter det var kvar. Jag skulle ha sex minuter att komma fram, öppna skåpet, ta ut mattegrejerna, stänga skåpet och skynda mot klassrummet. Hade jag tur skulle läraren vara lite för tidig, men jag kunde inte hoppas. Jag visste att när man hoppades fick man otur, eller om det bara var mig det gällde.

Någonstans i mitt huvud måste jag ha varit så dum att jag hoppades, för Anton stod redan vid mitt skåp och väntade med ett fult jäkla äckligt leende som jag inte fattade att någon kunde gilla. Jag försökte koncentrera mig på musiken i mina öron, bita ihop. Idag skulle han väl inte göra något, eller?

Jag kunde inte komma ihåg vad jag gjort eller sagt när han knuffat in mig mot skåpen, men mer än så var det inte. Well, det hade kunnat vara mycket värre.

”Små emojävlar som du borde inte få existera”, hade han morrat och spottat, men missat mina skor med flera centimeter. Jag ville håna honom för det, men det kanske var lika bra att jag höll tyst. Jag behövde inte fler blåmärken att förklara för mina syskon.

Panik. Ångest. Tänk om de visste, egentligen. Tänk om de visste om allt som hände i skolan. Tänk om de inte förstod varför jag inte kunde prata med dem.

Jag fick kontrollera mig för att varken springa till klassrummet eller springa därifrån. Mina syskon betydde världen för mig – de fanns alltid där, och egentligen skulle jag nog kunna berätta vad som helst för dem. Men nej, det gjorde jag inte. Det kändes inte som om det skulle tas så bra, och det sista jag ville var att mina äldre bröder blev inspärrade någonstans. (De borde kanske sitta på mentalsjukhus, om man tänker efter. Jag var glad över att de inte gjorde det.)

I klassrummet kunde man sitta med åtminstone en hörsnäcka i örat, för läraren sa ingenting då. Hon lät mig sitta någonstans och bara lyssna, arbeta tyst för mig själv. Hon var den enda som lät mig göra det, och därför gillade jag mattelektionerna ändå, fastän jag inte var särskilt duktig på det. Jag var inte särskilt duktig på något alls, men det var ingen som brydde sig om det – bara jag blev godkänd var jag nöjd. Det räckte liksom.

Sudd och små pappersbitar träffade mig här och var ibland. Jag försökte bara se till att de inte fastnade i håret, men annars brydde jag mig inte. Jag kunde inte rå för att de var så omogna som satt och kastade saker. Det gjorde ju ändå inte ont så...

Läraren hade gått ut från klassrummet för en liten stund, antagligen bara för att hämta något, och då passade Anton på att våga sig fram. Istället för att ta den hörsnäckan jag inte använde tog han ju den jag faktiskt hade, och det gjorde ont. Dels var han inte särskilt försiktig, brydde sig nog inte heller om att vara det, men det gjorde ont psykiskt. Alla ljud i klassrummet verkade helt plötsligt högre, öronbedövande. Mina händer började skaka och jag behövde få tillbaks musiken.

”Vad fan är det här för jävla skit? Det suger ju!”

”Ska du säga, som lyssnar på saker som är minst tusen gånger värre”, fräste jag och tog tillbaks hörsnäckan, stoppade båda i öronen. Det var väl ett av de sällsynta tillfällena jag hade tur – läraren kom tillbaks innan Anton hann göra eller säga något. Jag såg att han gjorde ”I'm watching you”-tecknet med fingrarna mot mig, och jag kunde inte låta bli att undra över hur barnslig och sjuk i huvudet han antagligen var.

Eller var det bara mig det var fel på? Kanske var han den normala, var som man skulle vara. Jag? Vem var jag då? Jag visste inte längre.