Give me blood meow

 ”I'm not your puppet, so cut the strings and free me from your hands”

De ville egentligen inte att jag skulle till skolan dagen därpå, för de ville att vi skulle prata om hur vi skulle göra med allt. Jag försökte förklara att om jag inte gick till skolan skulle de se det som att de vunnit, vilket de verkligen inte hade gjort. Vad som än hände fick de inte tro att jag gett upp, att jag var rädd. Det var jag inte.

Så, jag masade mig iväg till skolan, trots att mina fötter kändes som blyklumpar igen. (Att jag inte var rädd betydde inte att jag gillade det, att jag ville dit.) Jag försökte tänka att om något hände skulle någon av mina bröder få reda på det och göra något, även om jag helst ville att de skulle hålla sig borta från allt som hände. Det hade jag också försökt förklara för dem, vilket hade slutat med att David sa att det inte verkade som om jag faktiskt hanterade det och gjorde något åt situationen, så någon var tvungen att göra det åt mig, och så var det inget mer med det.

När jag väl kom till skolan – vilket tog längre tid än det brukade – var ingen jag kände igen på skolgården, ingen som väntade på mig, och det kändes så bra. Kanske skulle jag kunna komma till skåpet och ingen skulle se mig förrän jag var i klassrummet och de inte kunde göra något. Kunde jag verkligen ha så mycket tur?
Tydligen, för ingen stod vid mitt skåp eller var i närheten. Vissa av dem i klassen, de som inte var Anton och hans kompisar, såg lite konstigt på mig, men de gjorde ju inget. Jag var väldigt tacksam för det, för jag visste inte vad jag skulle ha gjort om precis alla var emot mig. Inte för att jag skulle säga att det fanns många som direkt gillade mig. Det var inte heller många som var på mig, men Anton och hans gäng var nog.

Apropå Anton och folk som inte tyckte om mig hörde jag dem anlända i korridoren. Det var sånt man bara hörde, helt enkelt. Jag skyndade mig in i klassrummet och sjönk ner på en stol längst bak vid ett fönster. Av någon anledning kändes det tryggast så – jag kunde se alla och de var tvungna att vända sig om för att se mig. Nackdelen med att sitta där var att jag var fast om läraren gick ut ur klassrummet. Om man tänkte så var det egentligen bäst att sitta längre fram, närmare läraren – bara ifall någon skulle få för sig att göra något – men nu fanns det ingen tid kvar att ändra sig. De var i klassrummet.

Det klokaste jag kunde ha gjort, för min egen skull, skulle ha varit att se ner i bänken och försökt vara så osynlig som möjligt. Nu var jag ju varken klok eller något alls åt det hållet, så jag satt med rak rygg och såg på dem, försökte säga ”Här är jag – vad fan ska ni göra åt det?” utan att faktiskt säga det.

Det tog inte alls lång stund för dem att se mig, och de stannade upp och stirrade tillbaks.

Jag flinade och behövde inte ens säga att de inte hade lyckats förstöra mig, och att de aldrig någonsin skulle kunna göra det.

Det bästa med att sitta längst bak var att man kunde låtsas att man fick saker gjorda fastän inget alls hände. Jag satt mest och klottrade lite i boken, men inte mer än så. Jag var bara lite orolig för vad som skulle hända efter lektionen, samtidigt som jag önskade att jag inte var det. Det hjälpte ju liksom inte alls till med att göra det enklare.

Okej, inget skulle hända. Allt skulle gå bra. De skulle inte våga göra något nu när de sett mina bröder. Iförsig hade flera av dem också äldre bröder, men inte skulle väl de göra något? Inte igen? ...eller?

Åh gud. Jag gömde ansiktet mot armarna på bordet under resten av lektionen och önskade att jag inte kunde tänka alls.

Nu fanns det inget annat att göra än att resa sig upp, för lektionen tog slut, precis som allt annat. Det fanns ett slut på allt, eller det var vad jag hört i alla fall. På ett eller annat sätt tar saker och ting alltid slut, vad man än gör. Jag tog ett djupt andetag innan jag reste mig upp och lämnade klassrummet. Som jag trott stod de utanför med breda flin. Jag valde att försöka ta mig förbi dem, men de stoppade mig, tvingade mig att backa tills jag kände väggen mot min rygg. Jag hatade just den situationen, när man inte kunde fly, men vad kunde jag göra åt det?

”Så, du är tillbaks nu?”
”Nej, jag är ett hologram. Vet du vad det är?”

Anton stod så nära att det var läskigt, men händerna på varsin sida om mig. ”Passa dig.”
”För vad? Dig eller tjejerna bakom? Eller varför inte ekorren uppe i trädet på andra sidan av skolgården?”

Några sekunder trodde jag att han skulle slå till mig, men han verkade lugna ner sig innan det hände. Det fick mig att bli modigare av någon sjuk anledning, så jag duckade under hans ena arm och backade undan, hade det perfekta svaret på tungan, och självklart backade jag in i någon.

”Hallå, se dig för?!”

”Du kan se dig för”, sa jag och vände mig om mot personen jag krockat med. Det var Linnea, klassens okrönta drottning. Eller årskursens slampa – det berodde nog lite på vem man frågade. ”...din tuggummituggande bitch”, lade jag till efter några sekunder, utan att ens tänka efter.

Hon gapade chockat, sådär som man bara trodde att tjejer gjorde på film, och gav mig en örfil – återigen en sådan sak man trodde bara hände i filmer.

Jag såg något förvånat på henne medan de andra vrålade av skratt. Och tanken om att jag inte kunde vara den enda som inte förstod deras humor dök upp igen.

Antagligen. Tydligen. Eller något sånt.

”Tänk på vad du säger... eh...”
”...emojävel? Bög? Vad kan du säga som jag aldrig hört förut?”

”Emobögjävel.”

Jag stirrade på henne en lång stund och försökte att inte börja skratta. Det var inte det att jag tyckte hon var rolig – det var hon inte. Det lät bara så idiotiskt. ”...det, indeed, har jag aldrig hört förut.”

Det var bara inte värt det, att fortsätta alltså. Jag ville inte ha en till örfil, och särskilt inte i korridoren. Inte för att jag ville han någon alls – såna saker sved faktiskt ganska mycket, om de gjordes på rätt sätt. Hon måste ha övat på en massa folk.

”För övrigt är jag inte gay heller”, muttrade jag och gick därifrån, lät henne tro att hon vunnit.

Barnslig? Ja. Orkade jag bry mig? Nej.

Under resten av dagen lät de mig vara. Först trodde jag att det var för att jag var så bäst, men när de under en rast satt och viskade tillsammans och sneglade mot mitt håll började jag bli osäker och tyckte att det började bli obehagligt istället för skönt. Först önskade jag att jag vågade gå fram och fråga vad de små flickorna tisslade och tasslade om, men när det blev ganska klart (för mig) att det inte skulle hända började jag försöka undvika dem. Problemet var att när jag flyttade på mig följde de efter.

Efter ett tag tröttnade jag och vände mig mot dem. ”Okej, vad fan vill ni?”

De såg förvånade ut. Ungefär så förvånade som skådisar blev när de var tvungna att spela sina roller, spela förvånade. ”Vad pratar du om?”

”Det här. Ni har förföljt mig typ hela dagen.”

Och protesterna kom strömmande på direkten. Självklart.

”Har vi ju inte!”

”Vi går i samma klass, jackass.”

”Är du rädd för oss eller?”

Jag insåg att det var meningen att jag skulle bli paranoid och rädd, undra vad de höll på med. De hade lyckats väldigt bra – för bra – och eftersom de spelade skulle jag också göra det. Jag himlade med ögonen och gick därifrån, låtsades att jag var alldeles oberörd och inte alls brydde mig om att de fortsatte följa efter mig. Egentligen höll det på att äta upp mig, lika mycket av nyfikenhet som av oro, men det tänkte jag aldrig någonsin visa för dem.