Give me blood meow

(Långt kapitel whoopidoo~)

 ”Tear me down, clean me up – now spill my fucking guts”

Det var en lättnad när sista lektionen för dagen äntligen tog slut. Anton hade följt efter mig hela dagen och jag som redan var ganska paranoid höll på att bryta ihop.

Jag hade gjort en liten lista i huvudet på saker det här kunde handla om, och det jag trodde mest på – hoppades på – var att det inte fanns något motiv bakom. Att de bara gjorde så i ett försök att knäcka mig. Jag hatade mig själv för att det var vad som hände och för att jag hela tiden försökte låtsas som om de inte kunde göra det. Som om det aldrig skulle hända.

Sanningen var att de inte skulle sluta för att jag hade flera personer bakom mig nu. Det enda som hände var att jag hade folk jag kunde snacka med när allt blev för mycket, men det betydde verkligen inte att de inte skulle kunna knäcka mig någon dag. För de skulle kunna göra det, om de bara försökte tillräckligt länge. De hade försökt i flera år nu, så var det dags snart kanske? Hur lång tid skulle gå nu innan det hände?

Nej. Det var precis såna här tankar de ville att jag skulle ha. Jag fick inte tänka så, för de fick inte veta att jag börjat tvivla.

Jag reste mig upp och försvann från klassrummet så fort som möjligt. Jag såg mig om över axeln hela vägen hem, var rädd för att de skulle fortsätta följa efter mig, hela vägen till porten.

Åh gud, det här var verkligen inte bra för min mentala hälsa. Inte alls bra.

Jag tänkte att jag borde sluta se på skräckfilmer och annat diverse som kunde göra en paranoid, men jag visste att det aldrig skulle hända.

En suck av lättnad undslapp mig när jag kom hem utan att ha blivit förföljd av något värre än en liten fågel. Det tog inte alls lång stund att inse att jag var ensam hemma också, vilket ju var ganska trevligt. Jag hittade en lapp på köksbordet där Audie hade skrivit ner vart alla högst antagligen var när jag kom hem – hon hade väl vetat att jag skulle komma hem först och vara ensam, eftersom jag inte fanns med där. Tydligen var Brendon på gymmet, tvillingarna på sina jobb och Audie på sitt jobb men hon skulle handla efteråt, så hon skulle nog komma hem sist. Det fanns tydligen någon kycklingsak i kylskåpet som jag fick ta om jag blev hungrig, men jag var tvungen att spara lite till Brendon. Och efter det slutade jag läsa, eftersom jag fått reda på det viktigaste. Jag undrade inte ens varför jag skulle spara till just Brendon, för jag visste om att han var hungrig precis hela tiden och var ännu hungrigare efter att han tränat.

Trots att det var skönt att vara ensam hemma blev jag lite uttråkad. Verkligen uttråkad. Såpass uttråkad att jag höll på att dö. Jag hade sett på tv, försökt se på någon film, spelat gitarr, skriksjungit med i låtar och till och med övervägt – övervägt! – att städa mitt rum. Och ingen hade kommit hem än, så ingen kunde underhålla mig. Jag önskade lite att jag varit åtminstone lite sportig eller träningsinriktad, för då hade jag kunnat gå ut och springa och sedan duscha och hoppas på att någon skulle komma hem under tiden. Nu när jag tänkte på det var det ingen dum idé alls, att gå ut alltså. Jag fick väl jobba lite på springandet, även fast det inte riktigt behövdes. Det verkade nämligen som om jag aldrig la på mig någon vikt, inte ens ibland. Ärligt talat hatade jag det, eftersom det fick mig att känna mig ännu mer onormal. (Jag visste att vikt inte var den enda anledningen, att det var bra och man fick bättre kondition också, men jag orkade inte bry mig om det. Så för att slippa skyllde jag på viktsaken – vilket betydde att det var av ren lathet jag inte tränade, inte ens sprang någon gång i veckan. Jag tyckte det var ganska smart i alla fall.)

Jag drog på mig skorna och undrade om jag skulle kunna lura Audie och säga att de inte alls var så slitna som hon verkade tro att de var. Jag hade haft dem så länge att jag inte ville – kunde – kasta dem. Någonsin. Vi hade varit med om för mycket tillsammans.

När jag väl kom ut hade jag ingen aning om vart jag skulle egentligen. Det fanns liksom inte särskilt många alternativ. Jag hade inga pengar och var för lat för att gå upp igen, så jag kunde inte handla typ godis. Det lät och såg ut som en fotbollsmatch var på gång, och kanske kunde någon av Brendons kompisar – som nästan alltid var där – underhålla mig, men problemet var att jag inte orkade gå hela vägen dit. Folk gick förbi i grönvita tröjor och pratade och skrattade och jag undrade hur de inte kunde ha problem med att gå dit. Det var ju ganska långt.

Jag började gå utan något mål alls, tänkte bara hamna någonstans. Det fanns en lekpark i närheten, och plötsligt fick jag för mig att jag verkligen ville gunga. Det var påväg att bli sent och ganska mörkt, så det skulle antagligen inte vara någon där. Inte för att jag hade något emot barn – det var bara så att jag trivdes bäst ensam, när det var tyst.

Jag genade mellan ett par höghus och skulle runda hörnet när jag höll på att gå in i något. Eller något, tydligen, eftersom något grep tag i mina armar.

”Well well well, look who we've got here.” Ett lätt skratt. Det var bara lite för mörkt i skuggan av huset för att jag skulle kunna se vem det var. ”Är det inte lilla Billie?”

”Kan stämma, ja”, sa jag och såg misstänksamt på han som höll i mig. Han hade en kompis eller något med sig som höll sig lite i bakgrunden. Det var något med honom som jag kände igen, men jag kunde inte sätta fingret på det. ”Vem fan är du och vad vill du mig?”

”Ah, känner du inte igen mig?” Han drog med mig ut på trottoaren, ut till ljuset, och jag stelnade till när jag kände igen honom och hans bror.

Kristoffer och Anton.

Jag ville inte. Helvete, varför hade jag gått ut? Det hade varit en jävligt dum idé; jag skulle ha väntat på att någon kom hem och ville/kunde följa med mig, men nu var det som det var, helt enkelt. Det fanns inte så mycket jag kunde göra än att vänta och se vad som skulle hända, även om jag inte gillade det särskilt mycket. Senaste gången jag träffat Kristoffer hade han knuffat in mig i ett omklädningsrum, in i duscharna och fått igång den, sedan gått och lyckats låsa dörren från insidan. Jag, som hade kläder som var alldeles genomblöta och frös så mycket att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, satt fast där i flera timmar innan någon hittade mig. Sen blev jag hemma i en vecka på grund av en förkylning. Det var flera år sedan det hände, men det betydde absolut inte att jag glömt eller var mindre rädd. Ibland när jag hade sett honom efter det hade jag sprungit iväg innan han fått syn på mig. Jag var nog mer rädd för honom än vad jag någonsin varit för Anton.

”Saknat mig?”
”Släpp.”

”Inte?”

”Men släpp mig då.”

”Kom igen, känner du inte igen mig?”
”Släpp då för fan!” Jag försökte vrida mig loss, önskade återigen att jag aldrig gått ut. Inget av det hjälpte, eftersom han var större och starkare, och att önska hade aldrig hjälpt något alls. I alla fall inte för mig.

Det här var ett typiskt exempel på min tur, att bestämma sig för något och sedan blev det helt åt helvete på ett eller annat sätt. Varför var jag ens förvånad?

Jag kunde inte riktigt komma ihåg vad som hände, men jag måste ha sagt något riktigt illa för att Kristoffer skulle se förbannad ut och börja dra med mig någonstans. Jag stretade emot så mycket jag kunde, men som sagt – han var äldre, större och starkare. Det var ingen idé att kämpa emot.

Vad skulle han göra den här gången då? Vi var ju utomhus. Jag kunde inte komma på något, men han kanske hade det. Räknades det som kidnappning förresten, när han drog iväg med mig? Och varför tänkte jag på det? Borde jag inte ha fullt upp med att komma på en bra flyktplan?

Tydligen inte.

Jag önskade att jag vågat ta upp mobilen och bara kollat klockan i alla fall, ville veta vad klockan var och räkna ut hur lång tid det skulle ta för någon att börja sakna mig.

Något sa mig att ingen ens skulle börja tänka på mig förrän om ett tag, en halvtimme kanske, och då kunde ju vad som helst redan ha hänt. Bara tanken gjorde det svårt att andas.

Ungefär då började jag förstå vart vi var påväg, och det gjorde mig så rädd att jag glömde bort att ta mig loss. Jag kunde bara följa efter på stumma ben och känna exakt hur hårt mitt hjärta slog, hur mycket hela jag skakade.

Hur kunde det vara så folktomt helt plötsligt? Hade alla tagit sig till stadion och nu skrek heja-ramsor, och alla som inte var där, hade de hunnit hem?

Tågstationen, som det nästan alltid var rörelse på, var nu öde.

Hur vi kom igenom spärrarna var ett mysterium – jag var för upptagen med att inte snubbla för att kunna tänka på det. Det skulle inte få sluta såhär, det kunde inte det. Vad hade jag ens gjort? Var det för att jag gått in i honom eller för vad jag nu sagt, eller hade Anton ljugit en massa? Jag förstod ingenting och kunde inte tänka heller – mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont och min puls dånade i öronen. Kunde man få en hjärtattack av sånt? Jag hoppades nästan det, för det skulle nog vara bättre än att få reda på vad som annars skulle hända med mig.

Paralyseringen släppte och jag började återigen försöka dra mig loss, nu mer än någonsin. De fortsatte dra med mig längre bort och jag testade att trycka ner hälarna och försöka sakta ner allt.

Snälla någon kom ut på stationen och stoppa dem jag vill inte jag vill inte helvete nejnejnej

När vi var längst bort släppte de mig och jag föll ner, lyckligtvis åt rätt håll. Jag lyckades vrida på mig så att jag kunde ta emot mig själv med händerna. Att det gjorde helt sjukt ont i just händerna och knäna brydde jag mig inte riktigt om just då. Jag såg upp på den elektriska tavlan med tågtider och en klocka, och ett tåg skulle komma om fem minuter. Vad skulle hända då?
”Hoppa.”
”Va?”
”Hoppa ner på spåret.”

Jag skulle kunna göra det, för så farligt var det inte. Problemet var att tåget snart skulle komma när som helst, och vad hände om jag inte kunde komma upp igen, inte hann? Om de hindrade mig? Det fanns inget annat håll att fly åt, eftersom stationen var uppe på en bro över en motorväg, med staket på andra sidan av spåret.

Jag ville inte veta vad som skulle hända om jag gjorde det, så jag skakade bara på huvudet. ”Nej.”
”Vad sa du?”
”Nej, jag tänker inte hoppa ner på spåret.” Jag mötte trotsigt hans blick utan att blinka. Nej, jag skulle inte ner dit. Inte då – aldrig, nu när jag tänkte på det. Jag hade inget där att göra.

Han tog tag i mina armar igen och drog upp mig på fötter, hur mycket jag än försökte stanna kvar nere på betongen. Han drog med mig till kanten och lutade mig framåt, höll hårt i min tröja och vänsterarmen. Jag misstänkte att jag skulle få blåmärken senare. Det borde väl betyda att det inte kunde ses som självmord om något skulle hända, eller? Det borde det ju vara. Ett litet tecken på att något var sjukt fel.

”Varför inte?”
”Varför skulle jag? Jag skulle inte ens göra det om jag fick bra betalt för det.”

Snälla låt någon komma nu. Låt någon se och ropa, få honom att släppa. Rädda mig. Jag vill verkligen inte det här. Dö, alltså. Jag vill inte dö.

Trots att jag egentligen inte ville vred jag lätt på huvudet och fick panik när jag såg ljusen en bit bort. Än hade jag tid att ta mig loss, än hade någon tid att komma ut på perrongen, men det var så lite tid ändå.

Jag kunde inte tänka när jag kämpade emot ännu mer, väl medveten om att tåget närmade sig och att jag skulle kunna få mig själv att ramla ner på spåret. Om jag bara stod stilla kanske allt skulle lösa sig, men att säga åt någon med panik att lugna sig är som att säga åt vatten att inte vara blött.

Allt eftersom tåget kom närmre började jag fäkta ännu mer, försökte slå till Kristoffer. Jag hörde tåget tuta och det var så öronbedövande högt och jag visste att han inte skulle kunna stanna i tid – det var ett tåg det rörde sig om, inte en bil.

Jag var inte riktigt medveten om vad som hände. Ena sekunden blev jag halvt förblindad av ljuset från tåget, nästa föll jag. Då insåg jag inte att jag föll åt fel håll, att jag föll baklänges. Det enda jag kunde tänka var Nu dör jag, jag dör innan min kropp landade hårt på betongen och allt försvann.

Allt var liksom svart. Jag varken hörde, såg eller körde något alls.

Är det såhär det är att vara död?

Det var inte för illa, faktiskt. Bättre än att känna en massa och ha ont. Hade det gått så snabbt förresten? Det kändes som om det borde ha tagit längre tid att dö. Och varför kunde jag inte komma ihåg något om det? Jag kom ju ihåg allt annat, till exempel vem jag var, min familj, allt annat som hänt. Jag kom ihåg bilolyckan och allt som hänt innan tåget kom, men varför kunde jag inte komma ihåg just det?

Sakta men säkert vaknade jag liksom till, kom tillbaka. Det kändes som om jag gungade lite och det kändes inte som om jag hade fast mark under fötterna. Det fick mig att stelna till och öppnade ögonen. Det blev inte så stor skillnad, bara lite ljusare. Ljudet av någons andetag och hjärtslag mot mitt öra var något lugnande, kändes tryggt på något sätt, men vem tillhörde dem? Jag försökte ta mig loss och snyftade till. ”Tåget kommer! Tåget... det kommer!”
”Ssch Billie, det är okej.”
”Tåget kommer!”, skrek jag och tryckte ansiktet mot personens tröja, slog nästan kraftlöst på honom med den hand som inte satt fast mellan våra kroppar. ”Fattar du inte? Tåget kommer, vi kommer dö! Det... det... är inte...” Rösten bröts. Tårarna och snyftningarna gjorde det omöjligt att säga mer.

Jag kände igen doften och rösten som tillhörde personen som tydligen bar mig, men just då var jag för trött och avtrubbad för att kunna sätta ihop de bitarna med varandra. Allt jag visste var att jag inte var död.

Jag visste inte ens om jag skulle vara glad för det eller inte, inte längre.