Give me blood meow

 ”Know the words I speak are the thoughts I think out loud”

Allt var ljust när jag vaknade. Först trodde jag att jag befann mig på ett sjukhus eller något liknande, ett mentalsjukhus kanske, men när jag vaknade till lite insåg jag att jag låg i min alldeles egna säng. Att det var så ljust berodde på att någon glömt bort att dra ner rullgardinen – kunde det ha varit jag? När hade jag ens hamnat i mitt rum?

Jag vred lite på huvudet och var tvungen att blunda för att inte bli bländad av solen. Det var varmt och mysigt under täcket, och jag skulle gärna vilja ligga kvar där för alltid.

Höjda röster – eller, okej, en höjd röst – som hördes genom väggarna gjorde mig nyfiken. Jag försökte ligga kvar och ignorera nyfikenheten, men när mitt eget namn nämndes var det omöjligt, så jag kravlade mig upp från sängen och smög iväg mot köket där jag trodde rösterna kom från.

”Men fattar du inte att han kunde ha dött!?”

”Jo, jag fattar det, men -”

”Dött! Han hade kunnat dö!”

”Kan du hålla käften så jag får prata färdigt någon gång? Tack så mycket. Allt jag säger är att vi i princip inte vet något alls – vi vet inte ens vilka som gjorde det här! Det sa du ju själv, att du inte kunde se det! Kan vi inte vänta och se vad Billie säger? För han kan säkert förklara det här och sen får vi se vad vi gör. Vi kommer göra något, jag lovar det Brendon, men vi vet för helvete ingenting.”
”Oh, så vi ska vänta på att världens mest hederliga människa ska berätta något för oss? Okej, great. Det låter som världens bästa plan.”

Det gjorde ont. Riktigt ont, faktiskt. Trodde han på fullaste allvar att jag skulle ljuga så? Det var ju... intressant.

Jag smög mig så tyst som möjligt tillbaks till mitt rum för att hämta en huvtröja och tassade ut från lägenheten. Just då ville jag vara ensam utan att någon visste om att jag var vaken, utan att någon kom in till mig. Alltså kunde jag inte stanna inne, trots att jag kanske borde. Det var bara så att jag inte visste hur jag skulle hantera allt, vad jag skulle berätta för dem, och jag var tvungen att veta det för att klara av att möta dem.

Precis som kvällen innan hade jag ingen aning om vart jag skulle, men inget kunde väl hända när det var ljust ute? Det var bara i mörkret som monstren kom fram. Monster gillade mörker.

Jag lät fötterna styra utan att tänka på vart de gick, var för upptagen med att tänka på annat. Självklart skulle jag inte kunna ljuga mig ur det här – jag kunde bara tänka mig vad som skulle hända om jag ens försökte, och det ville jag verkligen inte – men jag visste inte vad jag skulle säga. ”Jag stötte på Anton och hans bror som flippade ur på mig av någon anledning och han drog dit mig. Nope, jag har ingen aning om varför. Jag hade faktiskt inte gjort något.” Yeah, right.

När jag väl kollade upp såg jag att jag kommit till en bro. Den bron hade jag stått på många gånger, ibland på kanten. Aldrig för att hoppa, utan bara för att titta. Överväga tanken att kanske bara ta ett pyttelitet steg utåt och falla ner i vattnet.

Om någon sett mig hade de väl trott att jag skulle ta livet av mig. Sanningen var att det var det enda som hjälpte när jag ville göra det. Att stå där uppe och se ner på vattnet, undra över hur det skulle kännas, om det var djupt, om jag skulle slå ihjäl mig eller drunkna, skrämde skiten ur mig av någon anledning och det slutade alltid med att jag klev ner (på rätt sida) och visste att jag inte ville göra det. Inte än. Det kanske skulle komma en dag då det blev värre, men det fick jag ta då.

Jag lutade mig mot räcket med armarna i kors på det, såg ner på vattnet. Det forsade fram och var så högljutt, men jag var van. Det gjorde inte ont i öronen längre. Idag tänkte jag inte på hur det skulle kännas, utan bara stod där och såg på vattnet.

Nu hade jag verkligen chansen att tänka, att komma på hur jag skulle göra med saker och ting. Som vad jag skulle säga till mina syskon senare. Jag behövde verkligen veta vad jag skulle säga innan jag gick hem, för annars skulle det gå så mycket åt helvete. Det ville jag gärna undvika om det gick.

”Så här står du och typ... filosoferar?” Rösten fick mig att rycka till och vända mig om. David stod ungefär en meter bort, lutad mot räcket med armarna i kors på bröstet. Han log sitt sneda lilla leende som nästan alltid befann sig på hans läppar, vare sig han var arg eller glad eller ledsen. Det var hans grej, det där leendet.

”Jeez, skräms inte så! Och vad fan gör du här?”

”Sorry, but I'm not that sorry. Jag följde efter dig, såklart.”

Jag tvingade mina händer att släppa taget om räcket och såg irriterat på honom. ”Kan inte alla bara sluta med det? Seriöst. Ni behöver inte stalka mig. Yikes...” Jag suckade och drog en hand genom luggen. ”Varför följde du efter mig då?”

”För att jag hörde Brendon och såg dig dra. Med tanke på hur du såg ut så antog jag att du också hörde och jag ville bara se att allt var okej.”

”Jadå. Det är inte första gången Brendon säger något sånt, och han hade nog inte sagt det så om han visste att jag var vaken.” Ingen rolig tanke egentligen, men det hade inte gjort lika mycket om jag inte visste om det.

”Sant.” Han ställde sig brevid mig och lade armarna i kors på räcket, såg ner på vattnet. Han stod likadant som jag gjort innan han kommit och skrämt mig – då hade jag gripit tag i räcket och knutit händerna så hårt att jag fick ont. ”Brukar du gå hit ofta?”

”Nja, men det händer väl.”

”Har du stått där uppe?”
Jag nickade. ”Men bara för att se vattnet.”

Han såg fundersamt på mig, som om han försökte se om jag talade sanning. Det var ju vad jag gjorde också, för det var ju därför jag stod där uppe – för att hinna bli såpass rädd att jag backade ur innan det var för sent. Han vred blicken till räcket en kort stund innan han hoppade upp på det, höll hårt i en stolpe för att inte ramla. ”Har du nångång funderat på att hoppa?”

”Lite.”
”Vad gör du då?”
”Ställer mig där uppe och ser ner.”

”Och?”
”Och inser att jag egentligen inte vill, att jag inte vågar.”

David stod där uppe en lång stund. Ett tag var jag orolig över att han skulle tappa balansen och falla åt fel håll.

”Det kanske hjälper”, mumlade han och hoppade ner brevid mig. ”Vad vet jag?” Han flinade och började gå iväg.

Alla mina syskon var otroligt skumma, men David tog nog dagens pris. Jag förstod ingenting men följde efter honom i alla fall. Gick med händerna i jeansfickorna, alldeles brevid honom.

”Vad ska du säga till dem?”
”Jag vet inte.”

”Men kom igen”, sa han och slog lätt till min arm. ”Vill du inte säga något alls?”
”Helst inte.”

”Jag skulle ha snackat istället för dig om det gått, men nu går inte det. Jag kan däremot stå bakom allt du säger och skydda dig från Brendon. Både fysiskt och psykiskt.”

Även fast jag verkligen önskade att han kunnat göra något mer var jag glad över det lilla. Förhoppninsvis skulle han vara den som sa åt Brendon att hålla käften eller klappa till honom på käften. Man kunde vilja det ganska mycket ibland, och jag skulle vara väldigt tacksam om jag var den som slapp göra det.

”Säg bara precis vad du tänker på just då”, sa David när vi kommit fram till porten, flinade igen.

Lättare sagt än gjort – jag tänkte på pudlar. Hur i helvete skulle jag få in det lite snyggt i samtalet utan att verka psykstörd?

Kapitelnamnet doesn't really make sense, jag vet, men jag gillar den meningen väldigt mycket och jag kanske byter ut den om jag kommer på något bättre. Om någon har ett förslag så är det bara att lämna en kommentar C: