Give me blood meow

Okay, så jag har nu ändrat designen lite. Nothing huge, bara lite färger samt headern. Tycker om den, tycket den blev rätt så mysig C: (Vill liksom ha neutrala färger i bakgrunden pga enklare att fokusera och läsa, men svart började bli så jävla uttjatat nu </3)

 

Ska försöka välja en eller två noveller att lägga upp nu, så något dyker förhoppningsvis upp snart!

Jag vet att jag inte skrivit något i den här bloggen på månader, och därmed vet jag inte heller vilka som fortfarande läser. Det spelar egentligen ingen roll - även om jag vill tacka de eventuella person som fortfarande kikar in då och då - för jag kommer att börja göra reklam för den här igen.

 

Det är inte så att jag inte skriver längre, för jag har skrivit oerhört mycket och är på G med typ tusen olika noveller. Det är väl mer så att jag vill bli k l a r med något, eller i alla fall komma en bit, innan jag börjar lägga upp något. Det verkar dock inte funka, då jag skriver på tusen saker på samma gång och inte kan fokusera på en och samma novell under en lång tid.

 

Därför funderar jag på att börja lägga upp t v å  n o v e l l e r samtidigt (samt göra en ny design cos honestly my hair isn't that red anymore and the design is just fucking horrible - admit it jUST ADMIT IT) och hoppas på att det går bra. Det kommer kanske att ta tid mellan inlägg, men jag vill få igång verksamheten här igen. (Inte för att jag har ett stort företag fullt med författare som lägger upp noveller här... nope, just me) (snälla ta mig med en nypa salt, jag är helt vimsig av trötthet just nu och k a n  i n t e vara seriös I beg your pardon excuse my french w/e)

 

Så uhm, jag ska bara göra lite reklam och börjar förhoppningsvis lägga upp något imorgon C:

Jag skrev förut att jag skulle få klart alla luckor till julkalendern innan den 24:a. Det kommer inte hända. Jag mår inte särskilt bra, har inte gjort det på ett tag (therefore avbrottet) och jag kan inte. Förlåt. Jag kommer tillbaks nästa år med en julkalender, lovar.

 

Däremot kan jag fixa en julnovell som en slags julklapp. En one shot. Flera av idéerna jag hade till kalendern funkar också bra utan jultema också, så de kan jag göra något av också.

 

Återigen - förlåt, men det är inte riktigt mitt fel. Ha en trevlig dag/kväll/helg ♥

Alltså, förlåt. Förlåt för att jag inte lagt upp något på ett par dagar. Men det är så att jag inte mår så bra precis just nu, det är för mycket som händer, och det påverkar tyvärr mitt skrivande. Jag kämpar för att skriva klart, skriva allt, men jag kan inte få klart en lucka per dag. Inte just nu. I'm so sorry about this men jag lovar att alla luckorna kommer finnas här innan/under julafton. Alla luckor. Hedersord. Väntar bara på bättre tider, och jag tror att nästa vecka kommer bli bra. Så snälla snälla snälla stå ut med mig, för jag försöker verkligen.

 

Hoppas alla är glada och har en bra dag och har tålamod med mig, puss på er ♥

Från och med nu kommer jag försöka få upp julkalendern till 19.00 istället för 17.00, för jag insåg inte att jag kommer hem typ vid fem de allra flesta dagarna så yeah... jag hinner liksom inte. Inte när jag måste ta en paus för att äta samt eventuellt plugga lite. Så, 19.00 är den nya tiden ^^

Det här är tidsinställt, för jag tror att jag är social stora delar av dagen/kvällen idag. (Jag skriver det här på torsdagen.)

 

JO, THE EXCITING NEWS: Jag håller på med en...

 

 

 

 

....

 

 

 

 

 

 

 

....

 

 

 

 

 

...*trumvirvel*

 

 

 

 

 

 

 

Julkalendern kommer bestå av 24 olika berättelser/one shots som på något sätt är relaterade till julen. De är inte relaterade till varandra, så det är ingen sammanhängande historia. Det enda de har gemensamt är att de, på något vis, har med vintern/julen att göra. (Enligt mig, dårå.) De kommer vara olika långa, skrivna ur olika perspektiv, handla om vitt skilda saker och well, allmän randomness.

 

De kommer dyka upp på bloggen 17.00 varje dag, förhoppningsvis. (Meningen var att jag skulle ha skrivit åtminstone åtta luckor till imorgon, men riktigt så blev det inte... för mycket kom emellan... aja, ska försöka se till att ni får en lucka varje dag. Lovar.)

 

Hoppas att det är något som lockar och att folk kommer tycka om den C:

 

(Nästa år kanske jag gör en mer sammanhängande novell på 24 delar, men vi får se.)

Moa skickade in en massa ships OCH JAG HAR BESTÄMT MIG FÖR ATT SKRIVA OM DEM ALLA. Why not liksom? Det kommer ta tid men fuck that~

 

SÅ MOA, kan du typ bara svara på två frågor: 1) Vilken Mike menar du? [om du har glömt bort så får du ett mail men ah I just want to know xD] 2) Har du några speciella önskemål eller får jag fria händer? C:

JAG TYCKER INTE OM ER LÄNGRE. JÄVLA DISSARE.

 

...jo jag älskar er, MEN JAG KOMMER TILLBAKS!!1111!!!1!!1!1!1! Ohja. Den här tävlingen ska bli av, jag behöver bara tvinga mer folk att vara med nästa gång xD

Jag ska på konsert idag och står i kön för att komma in när tävlingen ska starta, så om ni vill vara med - vänligen kommentera innan 16.00, så att jag har en chans att se det och kunna säga att det blir av (en av personerna som joinade läser inte den här bloggen)(tror jag) så jag måste liksom veta innan.

 

Hoppas verkligen att någon vill joina, för åh det var roligt att skriva Billie/Tré-fanficen xD

Fick idén när jag kom att tänka på att folk shippar Billie/Tré, så vi kör en liten tävling. Om folk är intresserade.

 

OM TÄVLINGEN: Ni ska skapa era ships med vilka som helst från mina noveller, one shots som berättelser, och komma på ett namn för dem. (Alltså ni vet till exempel Frerard, Frikey, Waycest, YOU NAME IT)

 

- Ni får komma på hur många ships och namn ni vill, men när ni skickar dem måste en eller två av era favoriter vara med STORA BOKSTÄVER. För ja, om jag får in väldigt många ships måste jag välja själv liksom och det här har med priset att göra. (Det gäller bara om ni kommer på fler än två.)

- Det får vara med precis vem som helst från novellerna. DE MÅSTE VARA MINA KARAKTÄRER ANNARS ÄR DET INTE OKEJ. Gör hur många och vilka crossovers ni vill~

- Namnet får helst inte finnas. Till exempel Trillie, Frikey (Frank/Mikey). ...tror det är de enda man kan göra från dem jag skrivit om, haha owo (men ja, jag vet att det kan bli svårt, så om det verkligen inte går så är det okej c:)

- Era kommentarer postas inte, så era idéer kan inte bli stulna. Om någon råkar komma på samma namn eller samma ship så vet jag då att det inte är någon copycat och därmed kan ingen bli diskvalificerad :333

- OM JAG FÅR FOLK ATT BLI INTRESSERADE BÖRJAR TÄVLINGEN DEN 18 NOVEMBER 2012 KLOCKAN 18.00 (om jag får tillräckligt många att joina, förstås). Då får ni börja skicka in era bidrag. Tävlingen avslutas den 23 november 2012 klockan 18.00 och vinnaren dras så fort jag vaknar dagen därpå.

- Vinnaren bedöms efter paret och namnet, och genom utlottning (beroende på hur svårt det blir).

 

PRISET (the exciting part): En fanfic om eran ship. Den som vinner får då kommentera och ge önskemål på fanficen så skriver jag den så bra jag kan och lägger upp så fort den är klar.

 

Har just nu fått två personer att joina, så om jag får åtminstone två-tre personer till att joina så kan det här bli av :D

 

(Oh, btw, just to make it obvious - om du vill vara med så ska du kommentera det här inlägget.)

Så, det går lite trögt med Billie. Förlåt. Det är så att jag inte vet hur jag ska ha början, men så fort jag kommer förbi en viss händelse så kommer det gå bättre!

Det finns en annan anledning till att det går så segt, och det är att jag har fått en ny idé som jag måste börja med nu för att få klar i tid. Jag kan inte säga så mycket om den förutom att ni får veta mer om det i slutet av månaden. That's like, all I can tell you. 

 

Så jag fokuserar på den nya uppgiften nu, men jag är snart klar med ett inlägg till Billie. Thanks for being patience and, once again, I'm so sorry. 

Jag vet att det är bra att ha neutrala färger i bakgrunden nu när det är mycket text, så funkar den här eller ska jag byta? Göra den mörkare?

 

(Snälla jag vill ha röd headern är så fiiiin ;w;)

Ladies and gentlemen - kapitlet som kommer få er alla att hata mig~

---

 

 ”Just crash, fall down”

 

Det var sista veckan i november. Snön som kommit hade långsamt förvandlats till ännu mer slask, alldeles äckelhalt var det överallt också. Det var kallt och de flesta stod mest och hoppade upp och ner i väntan på bussen, stod i grupper för att hålla sig varma.

Jag kommer komma ihåg allt, till och med de allra fånigaste små detaljerna, från den sista fredagen i november, för då var det något som hände. Något som kom att vända allt upp och ner, ut och in igen.

Det var äckligt varmt i replokalen, särskilt som man hade ovanligt varma kläder på sig för den oerhörda kylan utomhus. Det var varmt redan när vi kom dit, och ingen av oss förstod hur vi kunde svettas och halvt dö lite när vi bara ett par sekunder senare svurit över att det varit snorhalt precis utanför dörren, vilket hade resulterat i att jag nästan ramlat. Igen. Jag hade all rätt i världen att vara gnällig just då.

”Björn frågade om vi ville spela på julavslutningen eller inte”, sa Mike när vi satt på golvet. Jag visste inte riktigt varför vi gjorde så, att vi satte oss på golvet och pratade innan vi började spela. Det var inte så att jag inte tyckte om det – för det var ju trevligt – men ändå. Jag var en oerhört nyfiken människa (vilket jag fått sota för hur många gånger som helst) helt enkelt. ”Jag sa inte ja eftersom ni inte var där, men ja. Vill vi det?”
”Like hell to the fuck to the yeah?”, sa Tré och höjde på ena ögonbrynet, flinade. ”Det kommer vara så jävla kallt men vad fan.”

”Sure”, sa jag och ryckte på axlarna med ett leende. Varför inte, liksom?

Jag visste inte riktigt vad som hände, men när vi varit där en stund blev allt bara så ansträngt, irriterat. Till slut frågade jag om Mikes bas verkligen var stämd, för den lät hemsk, och han blev arg. Det var bara något i luften som gjorde alla irriterade, något med värmen. Till slut spelade det ingen roll vad det var som fått oss att börja, för vi alla hade tydligen något att säga om och till varandra. Det var egentligen ganska komiskt och jag skulle ha skrattat om jag inte blivit så arg att jag faktiskt ville slå sönder något.

”Men shit – Billie, du blöder näsblod.”

Allt kom liksom av sig. Jag tystnade mitt i en mening precis som de andra gjort och rörde med fingrarna under näsan bara för att upptäcka att det var sant, svor till. Jag lämnade replokalen och stelnade till när kylan slog mot mig. Gud, hur kunde det vara så varmt i ett rum? Jag hittade till en toalett och hämtade papper, upptäckte först då att de andra följt efter. ”Alltså det är lugnt, det här händer jätteofta. Särskilt när jag är stressad. Jag lovar, jag är okej.”

”Säkert?”
”Jadå.”

Mike suckade och lutade huvudet mot väggen, blundade ett par sekunder. ”Jag tror inte vi ska repa mer idag.”
”Varför inte?”

”Tré, seriöst? Vi har inte bara stått och tjafsat om småsaker, utan vi har också stressat upp Billie såpass mycket att han blöder näsblod. Billie, det är okej att säga nej om du inte vill spela då. Allvarligt.”
Jag såg chockat på honom. ”Så det är vad du tror det här rör sig om?”

Han ryckte på axlarna. ”Jag menar, det började ju efter att -”
”Jamen vad fan då kan det väl lika jävla gärna vara någon annan som inte vill, eller? Varför tror du att det är jag?” Att jag blev upprörd hjälpte inte näsblodet, så jag vände upp ansiktet mot taket och suckade. ”Jag vill. Jag lovar. Vi har väl bara en dålig dag, helt enkelt.”
”Så är det nog”, sa Tré och klappade mig på axeln. ”I alla fall, jag sticker hem nu. Ciao suckers.”

Jag hade släppt det när jag klev på tåget. Jag var ensam, för Mike åkte med mig tills han hoppade av, och Tré var i andra änden av tåget då han påstod att man var tvungen att springa för att hinna med bussen och att det gick snabbare om man stod där. Det var nog antagligen sant, men jag önskade att han inte brytt sig om det.

När tåget stannade vid min station och jag klivit av visste jag inte vilken väg jag skulle ta, för det fanns ju självklart så jävla många vägar att ta. Precis som med livet, om man känner för att vara lite filosofisk och djup av sig. Jag valde hur som helst att ta den vägen som gick precis vid den stora vägen, förbi stadion och allt. Mitt exempel har nog väldigt mycket med det här att göra, för hade jag inte valt den hade vissa saker kanske inte hänt. Det var en av livets alla jävla vägar, precis som alla jävla vägar jag kunde ta hem, helt enkelt.

På den vägen finns en sväng som var så snäv att man verkligen var tvungen att se sig om tills man var säker på att ingen bil var där och skulle kunna köra på en. Till och med jag gjorde det – jag som brukade ta ur en hörsnäcka och lyssna efter bilar eller bara se åt båda hållen lite snabbt när jag skulle korsa en gata. Det var mest för att jag visste hur svårt det var att bromsa in där (med tanke på alla olyckor de skrev om i tidningarna) och för att Audie eller någon annan valfri medlem i familjen skulle döda mig om något hände, eftersom de tjatat om den där svängen sedan jag gick i mellanstadiet och var tillåten att gå lite som jag ville. Det hade dock tagit väldigt lång tid innan jag faktiskt gick dit, och jag hade väl mina anledningar. Precis som de hade sina anledningar till att tjata på mig, för vi alla visste hur det kunde bli.

När jag kommit en bit bortåt insåg jag att det var snorhalt på trottoaren – det var säkert halt på vägen med, men nu var jag ju inte så dum att jag gick där – så jag gled runt och låtsades att jag åkte skridskor. To be honest så hade jag såpass roligt att jag började göra små fåniga piruetter och nynna på överdrivet glada låtar, bara för att det inte spelade någon roll om någon eventuellt skulle se mig och tycka jag var galen. Jag var ju det.

”Snyggt Billie!”

Jag snurrade runt så snabbt att jag höll på att ramla och antagligen såg jag ut som Bambi på is, flinade mot David så fort jag återfått kontrollen över min balans igen. Just den dagen – och antagligen alla andra dagar under vintern också för den delen – var det svårt att se vem det var, eftersom han och Mike bestämt sig för att göra tvilling-grejen den vintern, alltså hade de köpt likadana jackor, mössor och vantar. Det var skorna jag kunde se vem det var på, för Mike gillade kängor och David tålde dem inte. Han hade, precis som jag, idiotiskt nog converse på fötterna. Jag bugade i alla fall åt kommentaren och han skrattade.

Det som hände efteråt skedde så snabbt och var säkert över på någon minut, men jag upplevde allt i slow motion. Jag såg bilen, upptäckte att David liksom stannat – om han stannat när han såg mig eller inte visste jag inte – och hörde Brendons röst i mitt huvud. ”Bilar kan fan inte stanna där, så var jävligt försiktig Billie. Du vet hur jävla snabbt allt kan gå.” Jag visste, och det höll på att hända igen.

Min röst försvann när jag försökte skrika, ropa, be honom flytta på sig så snabbt han kunde, men då jag tydligen inte kunde prata försökte jag på något sätt gestikulera åt honom. Han såg bara frågande ut. Panikpanikpanik. Jag började hoppa men glömde bort hur jävla halt det var så jag föll. Jag föll till ljudet av en biltuta och skrikande däck.

Jag drabbades av en blackout när jag slog huvudet i marken. Allt blev svart, men jag försvann inte. Jag kunde fortfarande höra, kunde höra ljudet av något annat som träffade marken, ett skrik, en massa svordomar.

Synen återkom så småningom, när det blivit ett ganska högljutt, oroligt mummel. En röst frågade om någon ringt ambulans eller något sånt, jag lyssnade inte riktigt. Jag kämpade mig upp på fötter men ramlade genast igen. Det hindrade mig inte från att försöka igen och jag lyckades. Allt snurrade av så många anledningar när jag lyckades ta mig bortåt, mot den lilla folksamlingen. Ingen lät mig komma förbi, tvärtom – en man stoppade mig och tog min arm för att dra bort mig då jag blev helt hysterisk och stod och skrek åt precis allt och alla. Mest skrek jag åt David, av någon anledning. Jag skrek allt jag kunde komma på åt människorna som inte flyttat på sig, skrek åt mannen att jag skulle anmäla honom för vad det nu var jag kom på om han inte släppte mig. Han släppte mig, men han lät mig inte gå nära David, vilket nästan gjorde mig ännu mer förbannad.

En tyst liten röst i mitt huvud undrade varför jag inte var ledsen, varför jag inte bröt ihop. Jag förstod det inte men antog att det var chocken och att det var så mycket enklare att bara vara arg. Ilska var en känsla jag kunde förstå och hantera på något vettigt sätt, vilket man inte kunde med skräck och panik.

När jag insett att jag inte skulle få följa med ambulansen ville jag hem, ville hämta Mike eller någon annan, ville att de skulle veta vad som hänt. Jag halkade på isen igen och mannen som stannat med mig under hela tiden bestämde sig för att skjutsa mig. Att man inte ska hoppa in i främmande personers bilar var inget jag brydde mig om just då – han kunde få åka med mig in till skogen och mörda mig så blodigt och brutalt han kunde, det skulle inte spela någon roll – men nu skjutsade han hem mig i alla fall och jag försökte få fram något vettigt ord, försökte få Mike att förstå. Det slutade med att jag slet med mig honom ner ut genom porten för att låta mannen förklara, och då blev det liv i honom. Han bad mig stanna hemma,ringa Audie, när han försvann iväg. Jag hade aldrig någonsin sett honom så rädd förut, och det skrämde mig så mycket att jag blev ännu mer hysterisk och bara satt innanför dörren i hallen med huvudet mot knäna och bara gungade fram och tillbaka.

Jag hatade att det hänt, att det varit just där. Jag hatade att få återuppleva allt på ett annat sätt i ett annat perspektiv. Jag hatade känslan som jag så väl kände igen, som jag visste vad den betydde lika väl som jag visste vad jag hette.

Skuld. Jag kände mig skyldig för vad som hade hänt, för jag visste att det var mitt fel. Precis som jag visste att det var mitt fel att mamma och pappa försvann på precis samma jävla ställe åtta år tidigare.

Snälla någon låt honom inte dö jag klarar inte det snälla låt inte det vara så illa låt mig inte vara skyldig för tre liv jag fixar inte det jag vill inte mer kan jag inte bara få vakna nu kan det här jävla skämtet ta slut jag vill inte jag vill inte JAG VILL INTE MER NU!!!

Jag visste att det var verkligt, att det faktiskt hade hänt, och den insikten fick mig att börja gråta värre än vad jag gjort sedan kvällen på tågstationen.

David, dö inte. Snälla. Vad du än gör, fortsätt leva. Låt det inte vara mitt fel, inte igen. Jag gör vad som helst, jag lovar. Bara... bara lev. Okej? Lev.

Det var tortyr att stanna hemma, men så småningom kom Audie hem, hittade mig som ett vrak på hallmattan. Hon satt och kramade mig i vad som kändes som evigheter, mumlade lugnande saker i mitt öra. När Mike och Brendon kom hem var Mike alldeles likblek och Brendon såg så orolig ut.

”De vet inte om han klarar det eller inte”, viskade Mike och bet sig hårt i läppen. ”De ska ringa sen.”

Väntan skulle vara värre än tortyr, men vad skulle man göra då? Det fanns inget att göra, och vi alla visste om det.

Vad är det för jävla fel på mig? Kommer jag utsätta alla i min närhet för fara, alla jag älskar, alla jag bryr mig om?

Jag hatade mig mer än vad jag någonsin gjort, och jag visste allvarligt talat inte vad jag skulle göra om David också dog.

 ”Know the words I speak are the thoughts I think out loud”

 

Allt var ljust när jag vaknade. Först trodde jag att jag befann mig på ett sjukhus eller något liknande, ett mentalsjukhus kanske, men när jag vaknade till lite insåg jag att jag låg i min alldeles egna säng. Att det var så ljust berodde på att någon glömt bort att dra ner rullgardinen – kunde det ha varit jag? När hade jag ens hamnat i mitt rum?

Jag vred lite på huvudet och var tvungen att blunda för att inte bli bländad av solen. Det var varmt och mysigt under täcket, och jag skulle gärna vilja ligga kvar där för alltid.

Höjda röster – eller, okej, en höjd röst – som hördes genom väggarna gjorde mig nyfiken. Jag försökte ligga kvar och ignorera nyfikenheten, men när mitt eget namn nämndes var det omöjligt, så jag kravlade mig upp från sängen och smög iväg mot köket där jag trodde rösterna kom från.

”Men fattar du inte att han kunde ha dött!?”

”Jo, jag fattar det, men -”

”Dött! Han hade kunnat dö!”

”Kan du hålla käften så jag får prata färdigt någon gång? Tack så mycket. Allt jag säger är att vi i princip inte vet något alls – vi vet inte ens vilka som gjorde det här! Det sa du ju själv, att du inte kunde se det! Kan vi inte vänta och se vad Billie säger? För han kan säkert förklara det här och sen får vi se vad vi gör. Vi kommer göra något, jag lovar det Brendon, men vi vet för helvete ingenting.”
”Oh, så vi ska vänta på att världens mest hederliga människa ska berätta något för oss? Okej, great. Det låter som världens bästa plan.”

Det gjorde ont. Riktigt ont, faktiskt. Trodde han på fullaste allvar att jag skulle ljuga så? Det var ju... intressant.

Jag smög mig så tyst som möjligt tillbaks till mitt rum för att hämta en huvtröja och tassade ut från lägenheten. Just då ville jag vara ensam utan att någon visste om att jag var vaken, utan att någon kom in till mig. Alltså kunde jag inte stanna inne, trots att jag kanske borde. Det var bara så att jag inte visste hur jag skulle hantera allt, vad jag skulle berätta för dem, och jag var tvungen att veta det för att klara av att möta dem.

Precis som kvällen innan hade jag ingen aning om vart jag skulle, men inget kunde väl hända när det var ljust ute? Det var bara i mörkret som monstren kom fram. Monster gillade mörker.

Jag lät fötterna styra utan att tänka på vart de gick, var för upptagen med att tänka på annat. Självklart skulle jag inte kunna ljuga mig ur det här – jag kunde bara tänka mig vad som skulle hända om jag ens försökte, och det ville jag verkligen inte – men jag visste inte vad jag skulle säga. ”Jag stötte på Anton och hans bror som flippade ur på mig av någon anledning och han drog dit mig. Nope, jag har ingen aning om varför. Jag hade faktiskt inte gjort något.” Yeah, right.

När jag väl kollade upp såg jag att jag kommit till en bro. Den bron hade jag stått på många gånger, ibland på kanten. Aldrig för att hoppa, utan bara för att titta. Överväga tanken att kanske bara ta ett pyttelitet steg utåt och falla ner i vattnet.

Om någon sett mig hade de väl trott att jag skulle ta livet av mig. Sanningen var att det var det enda som hjälpte när jag ville göra det. Att stå där uppe och se ner på vattnet, undra över hur det skulle kännas, om det var djupt, om jag skulle slå ihjäl mig eller drunkna, skrämde skiten ur mig av någon anledning och det slutade alltid med att jag klev ner (på rätt sida) och visste att jag inte ville göra det. Inte än. Det kanske skulle komma en dag då det blev värre, men det fick jag ta då.

Jag lutade mig mot räcket med armarna i kors på det, såg ner på vattnet. Det forsade fram och var så högljutt, men jag var van. Det gjorde inte ont i öronen längre. Idag tänkte jag inte på hur det skulle kännas, utan bara stod där och såg på vattnet.

Nu hade jag verkligen chansen att tänka, att komma på hur jag skulle göra med saker och ting. Som vad jag skulle säga till mina syskon senare. Jag behövde verkligen veta vad jag skulle säga innan jag gick hem, för annars skulle det gå så mycket åt helvete. Det ville jag gärna undvika om det gick.

”Så här står du och typ... filosoferar?” Rösten fick mig att rycka till och vända mig om. David stod ungefär en meter bort, lutad mot räcket med armarna i kors på bröstet. Han log sitt sneda lilla leende som nästan alltid befann sig på hans läppar, vare sig han var arg eller glad eller ledsen. Det var hans grej, det där leendet.

”Jeez, skräms inte så! Och vad fan gör du här?”

”Sorry, but I'm not that sorry. Jag följde efter dig, såklart.”

Jag tvingade mina händer att släppa taget om räcket och såg irriterat på honom. ”Kan inte alla bara sluta med det? Seriöst. Ni behöver inte stalka mig. Yikes...” Jag suckade och drog en hand genom luggen. ”Varför följde du efter mig då?”

”För att jag hörde Brendon och såg dig dra. Med tanke på hur du såg ut så antog jag att du också hörde och jag ville bara se att allt var okej.”

”Jadå. Det är inte första gången Brendon säger något sånt, och han hade nog inte sagt det så om han visste att jag var vaken.” Ingen rolig tanke egentligen, men det hade inte gjort lika mycket om jag inte visste om det.

”Sant.” Han ställde sig brevid mig och lade armarna i kors på räcket, såg ner på vattnet. Han stod likadant som jag gjort innan han kommit och skrämt mig – då hade jag gripit tag i räcket och knutit händerna så hårt att jag fick ont. ”Brukar du gå hit ofta?”

”Nja, men det händer väl.”

”Har du stått där uppe?”
Jag nickade. ”Men bara för att se vattnet.”

Han såg fundersamt på mig, som om han försökte se om jag talade sanning. Det var ju vad jag gjorde också, för det var ju därför jag stod där uppe – för att hinna bli såpass rädd att jag backade ur innan det var för sent. Han vred blicken till räcket en kort stund innan han hoppade upp på det, höll hårt i en stolpe för att inte ramla. ”Har du nångång funderat på att hoppa?”

”Lite.”
”Vad gör du då?”
”Ställer mig där uppe och ser ner.”

”Och?”
”Och inser att jag egentligen inte vill, att jag inte vågar.”

David stod där uppe en lång stund. Ett tag var jag orolig över att han skulle tappa balansen och falla åt fel håll.

”Det kanske hjälper”, mumlade han och hoppade ner brevid mig. ”Vad vet jag?” Han flinade och började gå iväg.

Alla mina syskon var otroligt skumma, men David tog nog dagens pris. Jag förstod ingenting men följde efter honom i alla fall. Gick med händerna i jeansfickorna, alldeles brevid honom.

”Vad ska du säga till dem?”
”Jag vet inte.”

”Men kom igen”, sa han och slog lätt till min arm. ”Vill du inte säga något alls?”
”Helst inte.”

”Jag skulle ha snackat istället för dig om det gått, men nu går inte det. Jag kan däremot stå bakom allt du säger och skydda dig från Brendon. Både fysiskt och psykiskt.”

Även fast jag verkligen önskade att han kunnat göra något mer var jag glad över det lilla. Förhoppninsvis skulle han vara den som sa åt Brendon att hålla käften eller klappa till honom på käften. Man kunde vilja det ganska mycket ibland, och jag skulle vara väldigt tacksam om jag var den som slapp göra det.

”Säg bara precis vad du tänker på just då”, sa David när vi kommit fram till porten, flinade igen.

Lättare sagt än gjort – jag tänkte på pudlar. Hur i helvete skulle jag få in det lite snyggt i samtalet utan att verka psykstörd?

 

---

Kapitelnamnet doesn't really make sense, jag vet, men jag gillar den meningen väldigt mycket och jag kanske byter ut den om jag kommer på något bättre. Om någon har ett förslag så är det bara att lämna en kommentar C:

...slutet kommer bli så jävla bra c:

(tänker whina om fler frågor, haha)

(snälla?)

(några till?)

(make my day)

(Uhm, det står anonym och jag hittar ingen med samma IP-adress, så who are thou..? ROMEO WHERE ART THOU?!?!!?!?? Nejokej jag ska sluta...)

INNAN NÅGON HINNER FRÅGA: Nej, jag vet inte vad det var som lät mellan 0:41-1:15, inte en susning faktiskt.

Och ja, jag struntade i att fråga er. Men vill ni ha frågestund eller? Om ni vill kan vi ha båda samtidigt, haha...