Give me blood meow

”Okej, vänta några sekunder...”

Självklart skulle den lilla bandspelaren han alltid hade med sig krångla just då. Det var ju bara givet att något sådant skulle hända.

”Jag väntar.”

Det blev inte bättre av att han var så nervös att hans händer skakade. Han hoppades bara att den andra mannen inte märkte något, och att om han gjorde det skulle han inte säga något. Vem som helst skulle ha varit nervös i hans fall, om möjligheten fanns att man satt i ett litet rum tillsammans med en psykopat. Han visste inte om han ville att mannen skulle vara sjuk i huvudet eller mena allvar, för båda sakerna var minst lika läskiga.

”Så.” Han lutade sig tillbaka i stolen, fick den att gunga lätt på två ben. Kanske gjorde han det för att skapa lite avstånd mellan sig och den andra. ”Berätta lite om dig själv.”

Han lutade sig fram och satte armbågarna på bordet, knäppte händerna. Hela tiden såg han på den nervösa mannen. ”Om mig? Varför kan vi inte prata om dig istället?”
”För att nu är det du som ska bli intervjuad.”
”And what's up with this?” Han pekade på bandspelaren med ett snett litet leende. ”Jag trodde inte man använde såna längre.”
”Det är enklare att lyssna än att skriva. Man får med allt.”
”Varför har du en anteckningsbok då?”
”För att alla mina frågor står där. Kan vi återgå till dig nu?”
”Nej, jag vill inte det.”
Nervositeten började glida undan för att ge plats åt irritationen. Han skulle inte ha suttit i en bil i fem timmar med kassa radiolåtar som sällskap förgäves. ”Varför ringde du mig då? Hade det inte räckt med att säga att vi kunde träffas någonstans och prata?”
”Är det inte det vi gör då?”
”Jo, men... äsch, om inte du kan ta det här seriöst så går jag.” Han reste sig upp med händerna mot bordet, som för att visa att han menade allvar. Den andra mannen lade sin hand på hans.

”Okej, jag ska sköta mig. Snälla gå inte?”

Blicken han fick var omöjlig att motstå, så det var väl bara att sätta sig ner igen. Han suckade och drog bort sin hand . ”Bra. Så, du säger att du är en vampyr?”
Mannen nickade.

”Du måste svara med ord – bandspelaren kan inte se dig.”
”Ja.”
”Vad innebär det? Är någon av myterna sanna? Som att du sover i en kista, inte kan äta vitlök, inte kan korsa rinnande vatten... sånt, du vet.”

”Jag tål inte solljus, vitlök är gott, jag kan korsa rinnande vatten, krucifix är fåniga, jag blir extremt suddig i speglar och jag går inte att få på bild. Och ja, jag dricker blod.”

Han skruvade sig något nervöst i stolen, vilket den så kallade vampyren inte missade. ”Är du rädd?”
”Varför skulle jag vara rädd? För att jag sitter med ett bords avstånd från en vampyr eller möjligtvis en psykopat? Nah.”
Han skrattade till. ”Nänä. Jag förstår.”
Det gick inte att låta bli att le. ”Så... vem är du? Vad heter du?”
”Jag heter James. Vad heter du?”
”Du skulle skärpa dig – det är jag som ställer frågorna här.”
”Åh, jag glömde bort att jag hamnat hos polisen. Vad har jag gjort, vad blir mitt straff?”
”Vill du att jag ska gå?”
”Nej.”
”Dåså. Vem är du?”
”Jag är James. Jag har tre åldrar – 20 på ett sätt, 15 på ett annat och 40 på ett till sätt. Alltså är jag en ganska ung vampyr, typ en tonåring. Du ser förvånad ut.”
”Ja... man tänker sig ju att alla vampyrer är typ, femhundra år gamla.”
”Den dagen kommer väl snart. Men vi åldras på samma sätt som människor, minus att vi är fastfrusna i tiden.”
Hur skulle man kunna låta bli att skratta? ”Det lät ju...”
”Konstigt? Idiotiskt? Dumt? Korkat? Pick and choose, my dear friend.” Han log vänligt. ”Jag menade att vi blir ett år äldre för varje år som går, precis som människor. Tänk dig pensionärer – de har en gång i tiden varit unga. Förstår du hur jag menar?”
Han nickade. Han skulle precis komma med nästa fråga innan vampyren verkade vilja fråga saker själv igen. ”Men vad heter du då?”
”Du vet vad jag heter.”
”Jag vill bara höra dig säga det.”
”Lovar du att sluta fråga och faktiskt sköta dig om jag säger det?”
”Ja.”
”Tom.”
”Trevligt att träffas, Thomas.”

”Tom.”
”Vad sägs om middag imorgon? Jag bjuder och du... kan bjuda senare.”
”Vet du vad? Jag ger upp.” Tom reste sig upp och var påväg att trycka på stoppknappen på den lilla bandspelaren när vampyren tog tag i hans hand för andra gången den kvällen. Han såg på denne och väntade på att något skulle hända, som att han skulle slita upp hans handled och börja suga i sig hans blod. Inte världens trevligaste tanke kanske, men det var inte hans fel. Det kändes dumt att gå på vampyrgrejen, tro på honom. Hellre en vampyr än en förrymd mentalpatient, i sånt fall.

”Jag kan berätta varför jag ville träffa dig, om det gör saker och ting bättre.”
”Egentligen inte, men kör på.”
”Varför inte?”
”Det här är arbete. Jag hade kunnat göra något annat och tjäna något på det, men nu? Jag kan inte skriva något om en osammarbetsvillig vampyr och få det att verka intressant. För övrigt tror jag att det snart kommer ett par vårdare genom dörren och tar hand om dig. Eller, jag hoppas på det.”

James log snett. ”Tyvärr tror jag inte det. Men jag ville träffa dig för att... det var en kille jag kände för ett tag sen. Han hette Tom, var journalist och... well... ser precis ut som du. Jag kan inte förklara det, så jag ville bara träffa dig. Nyfikenhet, helt enkelt.”
Han höjde ena ögonbrynet. ”Liknar jag honom?”
”Väldigt, väldigt mycket.” Han reste sig upp, gick runt bordet och tog Toms mellan sina händer innan han kysste honom.

Det var som om tiden stod stilla för ett tag. De bara stod precis så – vampyrens händer mot hans kinder, deras läppar mot varandra. Det var ganska trevligt faktiskt.

”Hej Tom”, mumlade han och kysste mannen på halsen.

”Jag trodde inte du skulle komma på mig.”
”Mm, tro mig – det finns inte mycket du kan göra för att jag inte ska känna igen dig.”

”Jag vet”, mumlade Tom och flinade, kysste den andra vampyren igen. ”Ett tag trodde jag faktiskt att du skulle gå på den, att du skulle tro att jag var någon dubbelgångare.”
”Hah. Aldrig.”

”Du höll alltså på att tro mig.”

”Okej, du spelade väldigt bra, men jag gick inte på den.”

”Visst, vad du än säger.”

”Det är ju så.”
”Spara lögnerna till någon som tror dig, James.”
”Så jag ska bara hålla käften i all evighet?”

Tom skrattade till och nickade. ”Så. Nu har jag hittat dig och du har fattat att det är jag.”
”Vad vill du mig?”

”Jag har saknat dig”, sa Tom och lekte lite med James skjortknappar. ”Väldigt, väldigt mycket.”

”Saknat mig eller min kropp?”
”Du är ju din kropp, men... båda. Faktiskt.”
”Aw. Ska jag känna mig smickrad?”

”Ohja. Det betyder ju att efter alla åren har jag fortfarande inte hittat någon som är bättre än dig, och det är ju en komplimang.”

”Verkligen? Säger du det bara för att få mig igen?”

”Hm. Jag trodde du kände mig bättre än så, faktiskt.”

”Klart jag gör.” James strök honom lätt över magen med ett litet leende. ”Det här var ju en väldigt trevlig överraskning. Vad fick dig att ändra dig om förvandlingen? Hur länge...?”

”Du. Du är anledningen till att jag ändrade mig.” Tom drog fingrarna genom James hår, såg allvarligt på honom. ”Jag trodde att jag kunde leva utan dig, och jag försökte, men jag... jag älskar dig för mycket.”

”Vilka åldrar har du?”
”30, 10, 40.”
Tystnad. ”Så... struntade du i mig i tio år eller tog det så lång tid att hitta mig?”

Tom strök honom lätt över kinderna med ett litet leende. ”Vad tror du?”
”Jag vet ju vad jag vill tro, men...”, sa han och ryckte lätt på axlarna. ”Jag har saknat dig.”

Tom hade verkligen saknat James, saknat att vara så nära, och tyckte att det var orättvist att han inte fått tag på honom tidigare. Det hade känts som en evighet, och evigheten ville han ju spendera med James. Det var inte värt det utan honom, och ett tag hade han varit rädd för att han kommit på det för sent. Kommit på för sent att han behövde James, inte tänkt på att möjligheten fanns att han gått vidare, glömt bort Tom. Det hade han tydligen inte, och det gjorde honom så sjukt glad.

”Nudå?” Frågan fick Tom att slita tillbaks tankarna till verkligheten och koncentrationen mot James igen.

Ja, nudå?
Han for runt med blicken i rummet innan han flinade, lekte med skjortknapparna igen. ”Bordet?”

En blick och han visste att han inte var tvungen att förklara vad han menat. James flinade och nickade. ”Bordet”, instämde han och kysste Tom igen. ”Och... kan du lämna bandspelaren på?”

Tom flinade när han lade armarna om James midja och drog med honom till bordet. ”Att du ens behöver fråga.”

Grattis Paprika ♥

(For the record så var jag nervös när jag la ut den här - det är jag alltid när jag lägger ut nya saker, men det är värre när man ger något till någon - och nu sitter jag och skakar för han älskade den tydligen asdfgsdfghdfg)