Ett par papper, en hel värld
Det var så enkelt att falla in i vanor och låta allt ske per automatik. Vakna, kliva upp och göra allt det som jag brukade göra. Det kändes så mycket enklare när jag inte tänkte på vad jag gjorde.
Det första jag gjorde på morgonen var att dricka kaffe, sedan sprang jag till tåget, åkte till jobbet, kom hem, städade, åt middag, diskade, såg på nyheterna och gick och lade mig. Rutinen repeterades dag efter dag, till och med på helgerna. Eller i alla fall till stora delar.
En morgon i augusti som inte var särskilt olik någon annan dag men ändå så annorlunda att det nästan gick att ta på känslan att något var på gång, gick jag runt i min lilla lägenhet med en kaffekopp i handen. Varenda vrå var tvångsmässigt städad, inte en enda dammråtta kunde synas. Ändå letade jag fanatiskt efter dem, för de fick inte existera i mitt liv. Inte längre. Jag ställde ifrån mig koppen på mitt skrivbord och hukade mig ned framför lådorna. Telefonbolaget hade ringt och påstått att det fanns en obetald räkning, vilket var alldeles befängt. Självklart hade de fel - mina räkningar betalades så fort jag hämnat in dem från brevlådan - men jag kunde alltid se efter för att ha bevis.
I lådorna låg olika mappar, organiserade efter färg. Grönt stod för räkningar, så jag plockade fram dem. Alla räkningar som var under sex månader gamla sparades i mappen utifallatt något sådant som nu hänt skulle hända, som en försäkring, och sedan kastades de iväg. Mappen låg längst ner, eller det var vad jag trodde i alla fall. Under den låg tydligen en rosa anteckningsbok som jag helt hade glömt bort. Det kändes underligt att ha glömt något som spelat så stor roll i mitt liv under ett par år. Vågor av känslor som jag inte hade känt på evigheter sköljde över mig.
Något fick mig att öppna pärmen till den lilla boken, trots att allt i mig skrek åt mig själv att låta bli, att det var en dum idé. Det var det också - jag visste verkligen inte varför jag ens hade kvar boken när jag så noggrant plockat undan allt annat.
Tillhör Annie stod det på första sidan med en handstil som jag fann väldigt vacker, och genast började det att värka i mitt hjärta. Psykologen hade sagt att det inte var något fel med att minnas, men jag hade inte lyssnat. Det hade gjort för ont.
Ändå var det hennes ord som fick mig att bläddra vidare.
Den första anteckningen handlade om mig, att hon skulle ringa och be mig att kolla upp något. Vad det var stod inte, men jag antog att hon bett mig om det i alla fall. Hon glömde aldrig att kolla i anteckningsboken och hennes ord hade varit min lag, så vad det än var så skulle jag ha gjort det.
Den andra anteckningen var en inköpslista, inte särskilt annorlunda från någon annan. Ändå strök jag med fingrarna över det mörkblå bläcket som om det var ett brev från svunna tider.
På den tredje sidan stod det ett telefonnummer och namnet Dr. Reed under sig. Mitt namn stod också där, men med ett litet hjärta bredvid sig. Det fick mig att le lite samtidigt som en klump började att sakta men säkert bildas i min hals.
Sedan kom en bunt med andra nummer upp, alla med olika namn och viktiga titlar framför sig. Det fanns även en liten anteckning om att hon skulle ringa sin mor, och en liten teckning av en fågel inuti en bur. Det gjorde ont att minnas på det sättet; jag ville att hon skulle vara fri.
Resten av sidorna var förvirrade och nästan oläsliga. Inköpslistor flöt ihop med hjärtan som var länkade med påminnelser och ord som RÄDDA MIG.
Rita en gravsten åt mig, Charles.
Den sidan var daterad. Den tolfte maj hade hon bett mig att rita en gravsten. Och sidan därpå, daterad med den trettonde maj, var prydd med en gravsten och en fågel som flög bort mot horisonten, och sedan var resten av sidorna i boken tom. Det fanns ingen vacker, spretig handstil som skulle skrivas i blått bläck i den rosa anteckningsboken någonsin igen.
Ljudet av en droppe som träffade pappret var lika högt som ljudet av en nål som släpptes i ett knäpptyst rum. Det ekade i mitt huvud. Runt om mig var allt tyst, men utanför fönstren rullade livet vidare. Innanför mina väggar hade tiden stannat, och den hade stått still i månader. Tiden hade stått stilla i flera månader och det var svårt att andas vad jag än gjorde, och hur ren från damm luften atmosfären jag befann mig i så fanns det fortfarande ett tryck mot min bröstkorg. Annie hade varit min solstråle, och nu när hon var borta var jag i det närmsta apatisk. Jag var en zombie som gjorde allt automatiskt, skötte mig, men var lika död inuti som en vissnad blomma. Jag hade tvingat mig själv att inte tänka på henne och fått mig själv att fungera normalt. Folk hade trott att jag var galen när jag fortsatte att gå till jobbet, men vad visste de? Bara en gång hade jag flippat ur totalt, och det var när någon påstått att jag aldrig ens älskat henne.
Hon var hela min värld, hela mitt universum. Hon var mitt solsken. Jag klarar bara inte av att tänka på att jag förlorat allt som egentligen var värt att leva för, förstår ingen det?
Allt som hördes var min gråt. Det kändes inte som om det var jag som grät, utan som om jag såg på mig själv genom en fönsterruta. Som om jag egentligen bara såg på en tragisk film. Känslan av att vara utanför min kropp fick mig att glömma bort att det jag såg på var verkligheten, att det var jag som inte kunde sluta gråta och ville riva ut mitt hjärta. Ibland trodde jag dock inte att det fanns något kvar i min bröstkorg, för att hon hade tagit mitt hjärta med sig. Utan ett hjärta var man inte ens mänsklig.
Men vad är jag då?
Jag torkade tårarna och såg på den nästan förstörda sidan i anteckningsboken. Den fick inte se ut så, den skulle vara fin. Jag öppnade en låda och plockade upp en penna, rev ut det blöta pappret och började att rita på ett nytt blad. Pappret var lite buckligt det med, men det var okej. Jag fokuserade på att göra om teckningen; en gravsten, fågeln och ett litet förlåt i hörnet. Jag visste inte vad jag bad om ursäkt för. Kanske var det för att jag vägrade att minnas, kanske var det för att jag förstört teckningen. Sedan stoppade jag undan boken under mapparna igen innan jag reste mig för att lämna rummet. Innan jag släckte lampan så vände jag mig om, och jag kunde nästan se Annie sitta vid skrivbordet och skriva något i boken. Hon såg upp på mig och log, och det såg ut som om hon mimade jag älskar dig.
“Jag älskar dig med”, viskade jag innan jag släckte lampan och stängde dörren bakom mig.
Stanna där du är, för det är precis så jag vill minnas dig. Inte som du var när du var sjuk. Du var fortfarande hela mitt universum, men jag föredrar dig som en fri fågel än en inburad.
Stanna med mig, min lilla fågel. Stanna som jag minns dig.
I've got nine lives, cat style
Sometimes, people do get an unique chance to do somethings that are really, really special. Sometimes people who are special can be good, sometimes they're bad. Just like every other maggot that has ever walked around on this planet. Superheroes are rare while the villains are growing stronger.
Sometimes I just wish that I could tell whatever I was.
“Helloooo New York, it's seven am and it's time to -”
My hand automatically flew out to hit the power-button on the small radio, and I let out a groan.
Seven am? Seriously? Who even gets up that early?
People with a job and someplace to be, you lazy ass fucker.
Grumpily I got out of bed, yawning and wishing I'd be able to fall asleep again. One of the cons of being me was, unfortunately, that once I woke up I wouldn't be able to get back to my pretty little dreamland of rainbows and marshmallows till the following night, which pretty much sucked. That's why I was a coffein-addict and the reason why there were lots of cans of the beautiful energy drink Monster. I felt pretty bad ass while drinking that stuff, even though it probably weren't good at all. You only live once, right?
…well...
I felt proud of myself as I managed to make coffee without burning the kitchen down (or set anything on fire, as I'd done last time), get dressed and make a very, very important decision.
I wanted waffles for breakfast.
When I was done with all the stuff I had to do before leaving the apartment it was almost half past eight. It wasn't my fault I was a sloth most of the time, a very old slow sloth. Not that I was old – the face I was when looking myself in a mirror was fairly young, only 25 years old. Maybe I looked a bit younger than I actually was, but at least I knew my age. And, just to mention it, I had not a single gray hair. It was just darkly reddish – it wasn't colored, which many people I met thought. It had just got a dark red color, like blood, all by itself. Even though the ginger-jokes I got thrown at me all the years through school I'd never dyed it in another color, because I actually like it. Like, hell yeah for no soul at fucking all. I could do whatever I liked without any regrets.
Except that it's was a lie. I do had regrets, and hell loads of them.
So, I left the apartment and strolled downtown towards the subway station that was located only a block away. Sometimes people really thought I was mad, since I could go all the way across town – or, not really, just a very long way away from home – to get waffles. The thing was that this wasn't ordinary waffles; they were my waffles. Waffles with capital W. I really wish I was joking, but once you've had the perfect waffles, you never go back to the oh-shit-what-did-I-do-to-my-kitchen-ones. Perfect waffles are perfect waffles, and I really shouldn't have to explain myself any further.
I didn't see the car around the corner, and apparently the driver didn't see me either, as the car ran straight over me and I flew like a mitten across the street to fall down in a ditch on the roadside. Stars were jumping in and out of my sight and all I could think was “oh shit, and all I wanted was waffles” before I passed out.
No, actually, I didn't pass out. I just died.
I inhaled sharply as I sat up, breathing heavily as I'd had a nightmare or sprinted too far than I usually could. (Fact: I weren't good at sprinting or running or moving at all – I just usually always managed to fall and hurt myself, whatever I did. Exercising wasn't really my thing.) The monitor that still was connected to my heart started to beep like crazy, and I could literally hear my pulse running too fast through my body. It pounded in my ear, making me feel like I was about to explode.
Some nurses and doctors or so – I couldn't really think, so I judged by their white clothes – ran into the room, looking all confused. “I could swear his heart had stop!”, a woman said in a hysterical voice.
Wait, so I really did die again?
I went through a series of examinations, questions and people basically trying to scratch their brains out, or that's what it looked like anyway. No one could really explain what had just happened, so they just choose to call it a miracle. A miracle. They patted me on my shoulder and said I was lucky, and since they couldn't find anything that was wrong with me, they let me go after a few hours of checking.
I sighed as I left the hospital, checking the clock. Three pm. My stomach growled and I asked a bypassing human being where the nearest subway station laid.
Dying took its toll on my stomach, and not even death would be able to stop me from getting my fucking waffles. Yeah, I was a bit pissed off that dying wasn't on my to-do-list that day, nor that it had tried to stop me from eating my beloved waffles, but shit happens.
Thing was, it always seemed to happen to me.
Oh sweet, sweet thing. What I'd like to do to you...
My thoughts accidentally slipped over to the creepy erotic side as I took the first bite of the heavenly waffles with chocolate on, but I was too hungry to care. Dying had made me too hungry to care about the long looks I was given nor the fact that my clothes now where all dirty and torn, and that I probably looked like a mess. Nothing really mattered that day because I choose so. Or, not really – the car that had hit me had made the decision for me. Same shit but different.
And oh, coffee too. Maybe this day can turn into something good after all.
When the plate was empty I realized I still was hungry, so I got up and ordered more waffles. The waiter gave me a weird look and told me to pay first, for coffee and all.
Do I really look homeless or something? I thought and quite irritated I fetched my wallet from the asspocket of my jeans. Yup, asspocket. Good name for it. Lucky them they have absolutely delicious waffles. But really, they need to stop hiring spoiled little fucked up teenagers – I don't want them to ruin my day. As if it hasn't been a downer except for the waffles already. “And oh, can I get a cup of white hot chocolate too?” I smiled as sweet as I could to hide how annoyed I were, and as the waiter nodded and made a note of it I bowed like a gentleman. “Thank you kind, miss.” I didn't realize someone was staring at me and literally dropped his jaw as I walked by.
Someone patted me on my shoulder as soon as I'd sat down again, and for a second I thought I still were at the hospital as I turned around, but no. I were still in the small café with perfect waffles, and the one who had touched me was a man about my age. He looked a bit older, with really dark, brown hair, a little stubble (it wasn't really a beard nor a mustache, but you could tell he hadn't bothered shaving in a few days) and a very confused in his dark eyes. “Yeah?”, I said with a confused little smile, trying to figure out if I knew him from somewhere. Not what I could recall at least, but then my memory was a bit fucked up too.
“Excuse me, but uhm... aren't you supposed to be... dead?”
I looked at him in shock. “...why?”
“'Cause I'm... I'm pretty sure I ran over you. This morning, actually. They said... uhm... the medics said your heart had stopped beating when they got there. They said they couldn't do anything.”
A light bulb switched on in my head and I pointed a finger towards him, smiling as if I finally understood what he was talking about. “You're the guy that killed me!”, I said with a happy voice as I reached out my hand. “I'm Troy. It's nice to meet you.”
“...Philip”, he said as he shook my hand. “Are you a...?”
“Ghost? Nah, fuck that shit. I'm not dead anymore.” The plate arrived and I expectantly picked up the fork. “I was just dead for a while. Shit happens, y'know.”
He stared at me in disbelief as I started to pay the waffles all my attention. They really did deserve all the focus I could give, because goddammit those waffles were great. “Okay, I don't get it”, he said and sat down on the empty chair across the small, round table. “You were fucking dead. People don't just... they don't...”
“First of all”, I said, holding up my fork in the air as if I were holding a very important speech. “I'm not fucking dead. I mean, there's lots of living people to fuck, and they're actually better at it than the dead. Don't ask me how I know that, okay? And secondly – as I said, shit happens. I'm alive again, and I'm not a ghost nor a zombie, and I'm so not fucking them either. Can you even fuck a ghost? I mean, it's not like they're solid...” I shook my head a bit and continued eating my waffles and ignored how confused the other man got. He killed me – he deserved it.
“...then what the fuck are you?”
“Human.” I smiled at how frustrated he was getting. “Okay, shall I be really honest with you?” I leaned forward over the table, towards him, and got a serious face. “I'm a cat. Trapped inside a human body.”
Philip rose to his feet and almost tipped his chair over. “Okay, I'm fucking done with this. If you can't explain it – just fucking say so. Say it was a miracle or whatever, I don't care anymore. Sorry for running over you, I didn't mean to.”
“Sit down”, I demanded in a quiet voice as he turned around, ready to leave. He turned his head towards me and raised one of his eyebrows. “Please? I'll behave. And by the way, I know it still matters. I know you're still curious. So, please, have a seat. I can buy you coffee.”
He carefully sat down again. I waved at a waitress and turned to him. “How do you want it?”
“Just get me café latte, please.”
“Alright.” I ordered and took sips on my hot chocolate. “Have you ever tried hot white chocolate?”
“No, I haven't.”
“I swear, it's like heaven. Not that I've been up there, but if heaven has a taste it would be like this.” I made a small gesture at the cup and put my elbows on the table and my chin in my hands. We just stared at each other till another cup joined us on the table. Philip took it and drank a little, not breaking the stare-competition. That was quite impressive – if I'd tried that I would've missed my mouth and spilled hot drinks all over me and felt like dying, 'cause yeah I was just that kind of person with extremely bad luck.
“So”, I said, looking down at my cup. “It happened when I was five years old or so. That's when I died the first time.”
“Wait, so you've died like not just once?”
“Exactly. It was during a field trip with my kindergarten – okay, field trip isn't the right word, really, but we went to some kind of forest. Anyway, me and some other kids ran a little bit too far away from the watchers and found a cliff. Once again I use the wrong word, but it was like a huge stone that we pretended was a cliff. Around it was like, bushes and flowers and other stones and stuff. So, we competed in who could get to the top first. I was in the lead, but then another boy gripped my ankle and caused me to fall off the stone. My head literally cracked open on one of the more sharper stones, and I died later at the hospital. The weird thing was that I woke up a few hours later, completely healed. No one could explain it, but honestly people were just happy that I all of a sudden lived again.”
I saw the confusion convert to shock with an ounce of disbelief in Philip's eyes, and it made me give away a knowing little smile. Of course it was hard to believe, of course there was no logical explanation to this. It had just happened, and so it had done a few times.
“So, uhm... how does it feel like? To die, I mean.”
“Depends on the death cause. This time I blacked out pretty quickly. It wasn't one of the most painful times, at least. You know, I've never actually talked to the ones who are the reason I died. Like, I've never met them again afterward and stuff. I'm curious too. Tell me what it felt like, hitting me with a car.”
“I... I was so fucking scared. That's basically all. And it felt like I was in a very weird dream, like it wasn't really happening.”
“Oh, I see. Well, you don't have my blood on your hands anymore. Congratulations.” I gave him a huge smile and turned my attention to the plate, finished off the waffles.
“How many times have you...?”
“Died? This was the fifth time, if I remember it right. First the smashing head, then a car accident, then suicide, then falling out a window on the tenth floor, and now another car accident”, I said and counted them off on my fingers. “Yup, seems about it.”
“...suicide?”
“Yup. I had a dark period, okay? And I also was curious to know if the other times I'd died had been occasional. Like, there's pros and cons with being me. The pros are that I can start over. Bad memories? Just die and then get out of there as fast as you can – that's kinda what happened when I fell out a window, but it's a really fucking long story. And I wouldn't have found the most perfect waffles in town if I hadn't died the second time. You see, I died on this exact street when I was nineteen, while one perfectly good morning trying to find a place to have breakfast on. When I came out of the hospital later I was so fucking hungry I didn't know what to do with myself, so I made it back to the small café I'd been headed for at the beginning, 'cause why not? I'm glad I did. So, they gave me free waffles since they recognizes me from under that fucking van, all bloody and messed up. And God I got stuck with 'em. Unfortunately the last owner sold the place to some douchebags who wouldn't give me free breakfast, since the story of my survival wasn't passed on to them. The chef remained where he was, though.”
Philip still looked pretty shocked. “I'm not dreaming, right? This isn't some weird-ass dream?”
I leaned over the table and pinched his arm.
“Ouch!”
“No, you're awake. Sorry.”
He gave me a murderous look, but as he'd already killed me once that day he only let out a sigh and brushed his hair off his face. “So okay...”
“Shit happens. Get over it.”
“...what are the cons then?”
“Well, I die. It's not like I like it. It's like drowning in thick, dark and very muddy water. You can't breathe, can't see, can't feel. You just... kinda exist. You can't move or anything, you're just floating around, suffocating.” I drank the last of the hot chocolate and rose to my feet. “And you get like extremely hungry as you return. Or, at least I do – I don't think all people return from the dead. And honestly I don't thing that dying is the same for everybody as it is for me.” I shrugged and took my jacket. “And oh, there's probably something I should tell you...”
“What?”, Philip said as he emptied his cup.
“You're going to die. Soon.” Silence. “Bye.” I waved and smiled again before turning around to leave the café.
“Wait, wh- wait!”
I didn't wait for him as I walked out of the door and crossed the street. I only listened to the shrieking wheels, screams, the crash, without even turning to see what as going on.
I already knew.
And I smiled.
I wake up to your sunset, and it's driving me mad
When I woke up that morning, I couldn't remember what day it was. I thought it was a normal, regular day as I got out of bed and got into the shower. I was actually making a day-plan; I had to tidy the kitchen, do some laundry, and something else. The ghost of a thought was stuck in my head, something that flew away as I tried to grasp it, remember. That bothered me a lot, for some reason. It felt as if I'd forgotten something extremely important.
Wrapped in a towel and drying my hair with another one, I made my way down to the kitchen without tripping or falling or anything like that. Quite impressive to be me, actually. As I was walking, I realized the whole house was a mess. You could probably blame me for that, but it really wasn't my fault. Honestly.
I walked passed the calendar that hanged on the wall right by the door and stopped. The date of today was marked with a heart and lots of exclamation marks. I couldn't figure out what could be so important that I used an awful lot of those marks. I never did. Never.
Slightly confused I moved on to the refrigerator. I couldn't ignore the thoughts about what I'd forgotten about, so it must have been really really really important – something more important than life, oxygen and other important stuff. Like chocolate.
Who could even forget something like that? Me, apparently.
It took a while for me to remember. By that time I had made breakfast, eat it and was thinking about getting dressed, like at all (I was going to be home all day anyway). What made me realize the importance of that day was my cellphone, which played an awful little tune, calling for attention. I unlocked it and opened the text message.
See you soon baby! Miss you so much xxx
I just stared at the screen, tried to figure out why he had sent that. (I was really tired since I'd basically been up all night, so don't blame me for being stupid.)
And then – bam.
Kyle's coming home. Today. That's what the heart in the calendar meant. He's coming home from tour. My baby's really coming home.
Kyle, my boyfriend, was the frontman of the pop punk band called Over The Moon. Sometimes he complained about the name, said it was a bit childish, but they never changed it. They were kind of fond of that name, and I don't really think they did mind the name. When Kyle wasn't in a bad mood, he always said he absolutely loved the name. “I was thinking of you when we choose the name”, he'd say. “I love you to the moon and back, and over it too. I'm absolutely lost in space about you.” Yeah, he always knew how to charm me and make me blush. That cheeky bastard.
The band had just released their second album, Totally – I really had no idea where they got that from, I didn't even ask – and was on the verge of celebrity. People knew their name and they'd played some of their songs on the radio, and that's what made them well-known, I think.
The last months they'd been on their first worldwide tour. I hadn't been able to join them, be there for Kyle, so I hadn't seen him in what felt like forever. I missed being close to him, hearing him whisper sweet nothings in my ear, feel him playing with my hair. He had been calling before every show to make me say good luck and blow him a kiss, and every night he'd called on Skype. At least during my nights – sometimes it was morning wherever he was, or midday, but he always called to say goodnight, promised he'd come home soon, sing songs for me. Sometimes the other members of the band joined him to chat and were so adorable I wanted to hug them all. I made Jake, the bassist of the band, promise to look after Kyle before they went away, and during those calls he always gave me an update on what had happened. If he was there, of course. I was so thankful for him, since he was Kyle's best and oldest friend, so I could trust him. He was like a brother to me, and Kyle let us hang out together without being an asshole because he knew that there would never ever be anything between us. Not anything romantic or sexual, at least. (It would've been funny to make him jealous, though.)
Those calls made me miss him so much, and the hardest was when I knew it was daytime wherever he was, because that made him feel so much more far away from me. Like we were on different planets.
But now he was coming home. Finally.
My first reaction was to be overwhelmed by happiness, but panic followed shortly after. I had a few hours to fix some things to his homecoming, but I didn't know where to start. I was so confused I didn't really know what to do either, and that made things worse. When I was thinking about it, I couldn't even remember what time he would arrive at the airport. I was sure I'd wrote it down somewhere, maybe on the phone, but I wasn't sure.
I ran around like crazy, trying to clean the house up, make it look a bit nicer, and tried to breathe. It didn't work that well. Apparently I couldn't think, do some planning for the rest of the day and evening, and do some other stuff at the same time. I didn't get much done during the first hour, so I panicked.
Kyle will be home in approximately four hours. He probably won't care if the house is a mess. I'll need at least one hour to get to the airport, since I don't have a car. God, I need to fix that, soon. So, what can I do the last three hours?
I put Over The Moon's Totally on and just breathed. Hearing Kyle's voice calmed me down and got me excited in a more explainable way. I missed his voice when it didn't come from a speaker, and soon I'd have it right beside me.
Kyle's coming home.
One of my favorite songs off the album was a song Kyle claimed was about me. It was a slow-paced song with a beautiful almost acoustic with soft guitars, and then, around the middle, it got faster and more powerful somehow. It made me shiver and smile every time I heard it because I remembered Kyle's words about the song, reminded me about all the things we'd done, been through. It reminded me about my feelings for him. How much I loved him.
As time ticked closer to when I was supposed to leave home, butterflies started to grow in my stomach. It was impossible to stop smiling – I smiled so much my cheeks hurt – but it didn't matter. I almost felt sick though, as if I was about to throw up any second, but also that was okay. I jumped around and tried to calm down, even though nothing I did helped. It ended up with me calling a cab a bit too early. I thought I'd rather wait for him at the airport than driving myself insane at home. And hopefully going to the airport would calm me down, make me feel like I was actually doing something.
Ironically, one of Over The Moon's songs were playing on the radio station the young cab driver had on in the car.
“You look nervous”, he said after a short while of silence (and me trying to be still). “Are you going to meet someone or something?”
“My boyfriend”, I answered and stroke a few strands of hair off my face. It was getting in my eyes and that annoyed me so much. “He's been touring and he's coming home today.”
“Oh, I see. Congratulations or something.” He smiled at me through the driving window. “He's very lucky to have a beautiful girl like you.”
“Aw, thank you”, I said and blushed. “That's kind of you.”
“I guess so. Well, you look so nervous so I just thought I'd say something. Smalltalk does help sometimes, to cure the nervousness. Does it help? 'Cause I really suck at this.”
“No it doesn't, but it's okay. I guess I'm just too nervous.”
He shrugged and focused on the road again, still smiling. “The music might help”, he said and turned Kyle's voice up a bit.
No, hearing Kyle's voice right now does NOT calm me down. Not now.
When we arrived at the airport I basically threw myself out of the car. My heart was hammering in my chest, making it harder to breathe. My breaths were just shallow whatever I did, and I really tried to calm down because I didn't want to faint when I saw him.
After reading on the digital boarder and seeing that Kyle's flight was going to be ten minutes late, I sat down on a bench and closed my eyes. Somehow it was much more easier to just exist when I did that. Seeing nothing made me calm enough to be able to take actual breaths. When I opened my eyes again, I was ready to meet Kyle.
I stood up and walked to the gate, waited. I saw the plane make a landing, and my heart started to beat faster. I could almost hear a drum roll – that would've been epic if it actually happened. Something else that would've been awesome; if you could have a soundtrack about your life. Like it's a movie or something.
Hello, weird little thoughts. How are you today?
The door opened and people carrying bags walked out, talking and laughing. I stood on my tiptoes a few meters away, ten maybe, and tried to get a glimpse of him. Just a small glimpse to see that he was alive, that he was okay. That it was for real.
And there he was. He was wearing a pair of well-worn converses on his feet, black jeans which had holes in it and was ripped in some places. Underneath the leather jacket he had what looked like a white shirt which I knew fit perfectly on him – I'd seen it before because it was his favorite, he'd told me that at least a thousand times – and he had a scarf around his neck. The dark blonde hair was a mess, like always. He carried two bags; one over his shoulder, and the other one was a guitar case he held in his free hand. It seemed like he was looking for someone, and he had a mix of anxiety and excitement in his sparkly blue eyes as they searched around for something. His gaze found me after a short while, and my heart stopped. We were just staring at each other for a short while before he started to smile like an extremely happy lunatic, dropped what he had in his hands and ran towards me.
I stood there like paralyzed, trying to actually believe that this wasn't a dream, that it was really happening.
Kyle's home.
My feet started to move and I ran the last meter that was between us before we crashed into each others arms. He held me close, arms around my waist, and laughed. The laugh was a small noise in my ear, but it was enough to make me shiver. Tears started to build up in my eyes and I realizes that he really was there, that it wasn't in my mind. He spun me around like they did in those stupid romantic comedies that you just sighed at because none of those things in them happened in reality. Not a single one. Except for now, because he really did spin me around a couple of turns, and it made me giggle like a little girl.
He stopped and took my face between his hands, looked me deep into my eyes. “I'm home now, baby.”
“I know”, I said as I once again stood on my tiptoes and kissed him. I couldn't believe I'd actually forgotten how he tasted, how perfect his lips were. I hated myself for not remembering every tiny piece of him, but that was all forgotten as he kissed me back.
“Hellooo? Earth to Kyle and Juliet? Stop being cute and follow me!” Jake tugged at his arm, but Kyle just slapped him away, or something like that. I started to giggle again and he smiled against my lips. “C'mon, we have to go pick up the other bags. Please? Aw shit, don't give a crap about me that's cool I'm not hurt at all.” He sobbed, then let out a sigh. “Then I might as well go have sex with Drake in the public bathroom...”
“Hey, keep your filthy hands off me will ya?”
I laughed and turned around to face Jake (Kyle instantly put his arms around my waist again) and kissed him lightly on the cheek. “Don't torture poor Drake. We'll go with you, okay?”
“Yay!” He hugged both me and Kyle at the same time and basically skipped all the way to the walkway with bags on it. Kyle took my hand as we followed him, and he didn't let go. Not once. He still held my hand as we said goodbye to the rest of the band, walked out to get a cab, threw the bags inside and sat close to each other in the backseat. I could see the cab driver smiled, but he didn't say anything.
“Gosh, you're so beautiful”, Kyle whispered and kissed the side of my neck. “So damn beautiful...”
I couldn't stop smiling, even though my cheeks started to hurt again. I wasn't able to talk, was too struck by happiness to manage to get some decent words out of my mouth. Kyle didn't seem to bother though, which was good. We had all the time in the world to talk – it didn't have to happen right in that moment. We could wait.
It turned out that Kyle had some plans for the day. Since it only was early afternoon and he said he remembered he'd promised to go shopping with me, that was exactly like we did. He treated me like a princess, didn't let me get my wallet out of my pocket, not even once. “Don't even think about it”, he said as I tried just one time to pay with my own money. He threatened to wrestle me down to the floor, and since I knew he could be serious about the most weirdest things, I let the wallet stay in my pocket. He seemed quite pleased with that.
We stayed in town for a few hours, just talked and walked around in different shops. Every time he noticed I kind of checked something out, he took me inside and it always seemed to end up with him buying it (and more) for me. I didn't really mind – I did need some new clothes.
We were only interrupted by fans trice during our time in town, which was surprisingly few people for a normal day in town. Sometimes he could barely leave the house to go to the grocery store without having fans hanging after him. You probably think I was jealous of them or something, but I wasn't. I was glad he'd inspire them and made them happy. I helped them taking pictures with him and smiled all the time, couldn't stop. Kyle looked so happy about achieving something, being a good guy, and his happiness infected me.
We had dinner at some restaurant when the evening crept closer, and it was dark outside when we got a cab and headed home. As soon as we'd gotten in to the house Kyle took the shopping bags from me to drop them on the floor. He started to kiss me and pushed me up against the wall, which spoke for itself.
That was one thing I'd missed. Being so close to him. It's not like I was extremely horny or something, but I'd still missed it. I just hadn't realized exactly how much until I found myself with my back against the wall, having his hands all over my body.
Later, when we were tucked in bed, I was completely happy. His body was so close to mine, one of his arms around my waist. His thumb gently stroke over my stomach, causing me to shiver. His other hand held one of mine, played with our fingers. Twinned and twisted them together. I enjoyed it, enjoyed just being with him again.
Everything was okay for the first time since he'd left for tour.
“Mm, you're so much better than the other girls...”
I turned around and gave him a look that made him laugh, tighten his grip around me.
“I'm joking. You know that, right?”
“I know.”
He smiled and pressed his lips lightly against the tip of my nose. “Good. 'Cause I love you too much to even think about loving another one. You're the one for me, I swear.”
He was too cute and I was too happy to tell him to fuck off. I would've if I could've, because I knew it would have made him laugh. I loved his laugh, couldn't really get enough of it.
“Goodnight, angel”, he whispered, his lips just touching my forehead, and I fell asleep with a smile on my face.
When morning came, I got confused. I couldn't remember who was in my bed with me, or why the person was there. I guess the confusion came from spending so many nights alone lately, but as soon I turned around and saw that Kyle was there, still sleeping, it all made sense. Everything about him made sense to me somehow, and suddenly it all felt normal again.
Kyle´s home.
I buried my face in his shirt and just laid there for a while. I was way too happy to go back to sleep again, but that was okay. That was what coffee existed for.
After a while it got boring though, because I'd decided that I would let him sleep, and boy – that man could sleep. He also snored a lot, as he always did when he was extremely tired and fell in a very deep slumber. I guess he was that tired then, but I also knew it could be jet lag that fucked him up. That was okay too.
Instead of waiting for him to wake up, I got out of bed. I fetched one of Kyle's shirts and put it on me, buttoned it on my way down to the kitchen. The first thing I did was to look at the calendar and smile. Seeing the heart on yesterday's date made me think about the wonderful sleeping person upstairs, and that he was going nowhere for a while. I didn't have to miss him anymore.
I decided to make french toast and perhaps wake him up with breakfast in bed, but I didn't get that far. I was standing by the stove when he surprisingly walked down the stairs, yawned. “Good morning, sunshine”, he said and put his arms around me, pressed his lips against my neck.
“Hello handsome”, I said with a giggle and tilted my head backwards so he could kiss me. “I was planning on bringing you breakfast in bed...”
“Oh. Do you want me to go back to sleep or...?”
“No, stay with me. I've missed you enough.”
He smiled and hugged me closer before he let me go. “Then I can make myself useful, I guess.”
Since I was almost done with the toasts and didn't need any help with that, he started to clean up the small chaos I'd created. He also found plates and orange juice, and for some reason that felt important. “D'you want coffee?”
“No thanks.”
At the same moment he turned on the coffee maker, Kyle's phone began to ring. He looked surprised at it as it vibrated so much it almost fell off the table. The name on the screen was familiar, but it gave me a strange feeling in my stomach. It was David Coleman, Over The Moon's manager.
The thing was that he never rang unless there was something important going on. I still remembered the last time he'd called – that was to announce their first head-lining worldwide tour.
He picked up the phone and answered, started to mumble and walked out of thee room. I continued to make breakfast and tried to ignore the feeling in my stomach. I sat down at the table and waited for him to get back, trying to be patient and not pace back and fourth just because I was both curious and worried. Those two feelings walked hand in hand for some reason I couldn't understand right in that moment.
As soon as I heard steps walking into the kitchen, I looked up to see Kyle walk towards me with a confused look on his face. His eyes were fixated at the phone in his hands, played with it a bit. Turned it around, flipped it over. “That was, uhm... Dave...”, he said in a kind of avoiding voice.
“Yeah I saw that. What did he want?”
“He uhm... he wanted to tell me something. He wanted to say... that...” He took a deep breath and looked at me. “There's going to be another tour. Around the US. He... I, I told him I'd think about it. I mean, we just got home, after all. But yeah.”
I raised my eyebrows in some kind of disbelief. “You... what? Are you serious?”
“Deadly”, he said as he jumped up on the kitchen counter. He gave me a very serious look. Was he worried? It looked like it, and it didn't calm me down. Not a bit. The confusion and the sick feeling of falling down a black well without a bottom didn't disappear.
“I... Kyle, you... You just got home...”
“Yeah I know. But I didn't say yes or anything, right? I didn't. The band will have to meet and talk about this. I mean, I've got you and Andy's got his kid.”
“Kyle. You know what will be answer in the end. You're not stupid.”
He looked down in his lap, bit his lower lip. “I know.”
“For fuck's sake, Kyle. Is this the way it's going to be? Am I going to have to miss you like, literally all the time?”
“No. Juliet, I... it's just for now. We have our chance right in front of us, we can't just... we...”
“So the band's more important than, for example, me?”
“...when did I say that? I didn't. Juliet, I love you, you know that.”
“I just can't stand missing you”, I whispered and hugged myself, tried to keep the tears away. “I just fucking can't.”
“Juliet, please calm down. Look at me. Please? Just look at me.”
I didn't. I just couldn't stand look at him and knowing that he'd soon be gone again. I also knew I was being a bit selfish, but I did care about the band, no matter what my reaction was. Kyle was obviously so much happier than he was before, now when he got to do what he really wanted to do. What he always wanted to do. I wished I could go with him, never having to miss him again, but that was impossible. If I just could join him it would all be okay, be good, because I didn't know what I could do to keep the feeling of missing him so much it hurt away.
“Juliet? What's going on in your head right now? Tell me, I want to know.”
“I can't stand this.” I looked up to see the confusion take over him. “Kyle, this hurts too much. Don't you get it? I'm worried, like, constantly all the time. Worried that something might happen to you, that you get hurt, that you get fucked up. Do you remember back then, when I found you almost dead? Do you remember that? What if that happens again? What if you... you actually...” I shook my head and couldn't stop the tears any longer.
“Juliet, no. No, honey – that won't happen again.” He put his arms around me, held me close. “It won't, I promised. I promised in the hospital too, didn't I? Never again. I won't fucking die. You have my word, and you also have all my heart.”
“But that wasn't enough back then”, I whispered and closed my eyes. “It wasn't enough.”
“That was because we didn't know each other this well. I didn't know you loved me as much as I love you, I thought you would just go on without a second thought. Without remembering me, missing me. I love you Juliet, I fucking love you so much it fucking hurts. This hurts me too, and I'm also constantly worried that something might happen to you. But pretty please, promise me you honestly don't think I'll try to kill myself again.”
“Those thoughts only come when you're away. I don't really think that will happen again, but I can't stop it, you know?”
“Yeah, I know. Just... I love you, okay? I'll stay home if you really want me to, we don't really have to go on tour again so soon, it can wait. Just let me talk with the boys first. I can't take this decision on my own – that wouldn't be fair to any of them.”
And I'm not being fair to any of you. Is there really a difference between us right now? “Kyle”, I said as I put my hands on his face, looked at him with a serious face. “Go. Go to tour again, it's okay. As you said, your chance is right in front of you. I want you to take it, okay? I want you to be happy, and you're happy when you're performing in front of all these screaming teenage girls. I know they'll never love you as much as I do, but they deserve it too.”
“But... Juliet...”
“No buts. Please Kyle, just do it.”
“But I'm happy when I'm with you too.”
“I know, but - “
“No buts. Juliet, if you want me to stay home...”
“Stop!”, I yelled and flew up from the chair, shook my head again. “Stop talking. I need to think, okay? I'm going out for a walk.” I ran upstairs and put on the first pair of pants I could find and rushed for the door, hoping he wouldn't follow me.
“Promise me you'll come home later”, I heard his voice almost shouting before I closed the door. “Promise!”
You know I'll be back. Where could I go, anyway?
A few hours later I was empty when it came to emotions. I wasn't happy, but I wasn't really sad either. Just empty. At least I was calm and knew I could sit down and have a reasonable conversation with Kyle about this, and that was something.
I just got inside the house before Kyle jumped down the last steps in the stairs and grabbed my wrist. “Juliet!”, he was and seemed to be relieved. “Finally! Come here.”
“Kyle...”, I said with a confused voice as he dragged me towards the living room. “Are you mad at me or something...?”
“No”, came the short answer. He almost pushed me down on the sofa and looked down on me, ignored my raised eyebrow and questioning gestures with my hands. He just stood there and bit his lip for a few minutes. “Okay, here we go”, he whispered and nodded lightly before going down on one knee. My eyes got a bit wider and I just stared at him with disbelief. “Juliet. My dear Juliet. Would you like to marry me?” He pulled a ring out of his pocket and gave me a shy smile.
I hardly couldn't breathe, so I just stared at him and waited for him to laugh and say it was a joke. We could laugh about that and it would all be okay.
He's still looking serious.
“...it's a love story, baby just say yes?”, he almost singed and smiled in an awkward way. “Or... do you want me to do a speech about my feelings for you and how much I love you and how our future could -”
“No”, I said as I put my index finger lightly over his lips, making him go quiet. “I just... you surprised me...”
“That was the plan”, he murmured against my finger. “Glad it worked.”
“...yes. I said yes. I do. Whatever. I want to marry you.” I started to smile as I saw the happiness grow in his eyes and make its way to his lips, make him smile in a happy-psycho way. Happy-psycho-squirrel, kind of. It didn't matter whatever he looked like – he was still the most gorgeous guy I'd ever laid my eyes on, and he was my perfect match, my missing piece.
“Yes! Aw thank you baby!” He flung his arms around me and hugged me close again, pressed his face against my shirt. Laughed. “Thanks babe.”
“No problems.” I slid down from the couch and put my arms around his neck, kissed him eagerly. “I do, baby. I do.”
He laughed again and kissed me back. “So you believe me when I say that I'll love you even more than being famous and wanted, and that I won't go die in a hotel room like those old rock stars who became junkies and sad?”
I couldn't help the laughter nor the tears. “I trust you, I promise. I know.”
“Good”, he said and pushed me down on the floor. “And now, let me show you exactly how much I love you...”
Honey, you don't have to. This was good enough for me, you're good enough for me. No matter how clumsy you can be with words sometimes. It's okay.
...but if you're insisting so... that's actually kind of nice too.
Aldrig någonsin
“Snälla sluta...” Hans röst var tyst och hans blick var riktad mot de slitna skorna. Om han bara såg lite framåt skulle han se tre andra par andra skor. De skorna tillhörde andra personer som hindrade honom från att flytta sig. Han tyckte inte om att vara tryckt mot väggen, inte ha någonstans att ta vägen, men samtidigt så betydde det även att ingen kunde stå bakom honom.
”Vi har inte ens gjort något. Än. Eller hur? Ta det lugnt, gayboy.” Fötterna flyttades närmare honom – nu kunde han se dem. Han svalde hårt.
Ljudet av en annan pojkes röst fick honom att ryckte till lite. Det var inte ovanligt att folk kom för att hjälpa de som nu stod framför honom. ”Guys, låt honom vara.” Han såg ett par av vad som såg ut att vara läderboots i ögonvrån och blev ärligt talat förvånad. Vid det laget visste han på ett ungefär vilka som hade vilka skor, men ingen hade hittills haft just skor av läder. Han vred på huvudet och såg upp på den nyanlända killen. Denne hade på sig ett par trasiga jeans på sig samt en läderjacka, och han insåg att han aldrig någonsin sett den killen förut. Han skulle nog ha kommit ihåg det. Det var något med den killen som skrek att han inte var någon man glömde.
”Och vem fan är du som tror att du kan komma och bestämma då, va? Vem fan är du?”
”Jag heter Tom”, sa killen med läderjackan och log snett, stoppade ner händerna i jeansfickorna. ”Du, han är mycket mindre än vad någon av er är. Varför ger ni er inte på någon i er egen storlek?”
Det blev tyst. Pojken med ryggen mot väggen såg förvirrat på alla, visste inte riktigt vad han skulle tro. Sånt där brukade ju aldrig hända. Ingen brukade någonsin försvara honom.
”Kom igen, jag står ju precis här.”
Till pojkens stora förvåning såg de andra killarna osäkert på varandra innan de mumlade något och släntrade iväg. Han blev däremot inte alls förvånad över att den sista av dem körde in armbågen så hårt han kunde i magen. Han vek sig nästan dubbel, men det var inte alls lika illa som allt annat han fått stå ut med det senaste året.
Han såg upp på killen som tydligen hette Tom, försökte säga något. Normalt sett var han tyst hela dagarna, men nu när någon faktiskt gjort något som förtjänade ett tack så var det vad han ville göra. Det borde egentligen inte vara så svårt – ändå var det precis vad det var.
När han insåg att det verkligen inte gick nickade han bara lite och började gå, men Tom tog tag i hans handled för att hindra honom.
”Nej, gå inte! Jag vill ha sex med dig.”
Trots att tonfallet varit skämtsamt så fick det honom att vända sig om och se något skrämd ut. ”Seriöst?”
Tom synade honom uppifrån och ner, flinade sedan. ”Ja”, sa han och nickade allvarligt. ”Vad heter du?”
”Släpp mig.” Han vred lite på sig, försökte få loss armen från Toms grepp. ”Snälla släpp mig.”
”Om du berättar vad du heter.”
”Oliver.”
”...och om du har sex med mig. Fint namn förresten, kommer bli sexigt att stöna det sen.” Tom flinade glatt och höll något hårdare om Olivers handled, verkade strunta i paniken som uppstod hos den andra pojken. ”Kom igen, jag vill ha ett tack. Just sleep with me, baby – you're pretty enough.”
Oliver skakade på huvudet och gav upp försöken att ta sig loss. Tom var helt enkelt för stark för honom, precis som alla andra. Han stod och såg ner på sina fötter, försökte att inte bryta ihop. Han kände sig lika svag och patetisk som alltid, och något med att den andra pojken faktiskt varit snäll mot honom gjorde inget bättre. ”Snälla låt mig bara gå.”
”Varför då? Varför ska jag släppa dig?”
”J...jag tycker inte... om... n-när folk rör vid... mig...”
”Varför inte? Hur ska du då kunna ligga med någon, om man inte får röra vid dig?”
Han skrattade dystert till. Dystert med en släng av hysteri. Han svalde hårt och tvingade sig själv att se upp på Tom, möta hans frågande blick. ”Du såg ju vad som hände nyss. Är det någon som rör vid mig eller ens kommer nära så är det inte för att de tycker om mig. Och det är ingen som vill vara nära mig, egentligen. Inte på det bra sättet. Jag har gett upp det, okej? Ingen vill ha mig, ingen vill ha en sån som jag, and that's fine. Jag överlever ändå.”
Tystnad. ”Jag vill ha dig”, viskade Tom och drog honom intill sig, såg allvarligt in i hans ögon. ”Jag vill vara nära dig på det sättet.”
Han lutade sig ännu närmre och hans läppar var bara millimeter från Olivers när denne reagerade. ”Nej”, mumlade han och vred bort huvudet. ”Låt mig bara vara, snälla?” Han gjorde ett sista försök att dra sig undan från Tom, och till sin stora förvåning så kom han faktiskt loss. Han vände sig om och gick snabbt därifrån, försökte att andas så ytligt som möjligt för att inte börja gråta.
Nej, ingen vill ha mig. Aldrig någonsin. Jag är precis ingen. Förstår du inte det?
Slutresultatet
”Skye, det funkar inte. De är för många.”
Jag och Nicholas satt hopkurade bakom ett par trälådor intill en enorm lastfarkost. Han var obeväpnad som vanligt, hade tappat lasersvärdet igen. Den grabben skulle få sig själv dödad någon vacker dag, jag visste om det. Han fick skylla sig själv – jag tänkte inte ta ansvar för huruvida han klarade sig eller inte. Nu var det visserligen mitt liv som stod på spel också, men jag skulle i alla fall ta mig ur det, som jag alltid gjort. Hade jag tur skulle Nicholas kunna klara sig han med, om han bara lät bli att klanta sig. Om det nu gick, det vill säga.
”Din plan är verkligen lysande, den fungerar ju så bra.”
”Håll tyst”, fräste jag och klappade till honom i bakhuvudet. ”Det var du som klantade till det – vi hade kunnat vara vid skeppet vid det här laget, om du inte vält hela den där högen med cylindrar. Du hade nog kunnat låta bli att ramla rätt in i vaktstyrkan också. Hade du inte bara kunnat släppa lös en flock muterade hamstrar istället? För det låter ju så mycket bättre.”
Han blundade och lutade huvudet bakåt, skrattade till. ”Muterade hamstrar? Seriöst?”
”Okej då, en flock med marsvin. Jag menade marsvin.”
”Som om vi skulle kunna hitta marsvin eller muterade hamstrar här. De blir väl uppätna av de där gigantiska läskiga fåglarna vi såg.”
”De är muterade, Nick. Muterade. De blir inte uppätna.”
Vi blev tysta när vi hörde steg bakom de stora lådorna vi satt bakom. Nicholas tryckte sig nära mig och jag kunde svära på att om vakterna skulle vara extra uppmärksamma skulle hans andetag avslöja oss. Jag lade en hand för hans mun och tecknade åt honom att vara tyst, tog sedan ett fast tag om det enda vapnet vi hade kvar, mitt lasersvärd. Tummen svävade över knappen – jag var redo om vi skulle bli upptäckta.
”Det är ett under att du fortfarande lever”, viskade jag så fort stegen försvunnit. ”Världens största mirakel.”
”Jag vet”, sa han och flinade. ”Jag har väl tur.”
Hans tur tog slut några sekunder därefter. Lådorna vi satt bakom rasade ner på oss och vakterna ropade högt, deras röster var segervissa. Jag undrade vem av oss som var idiotisk egentligen – vårat gömställe var nog ganska uppenbart och vakterna hade bara drivit med oss. Kanske hade de vetat vart vi varit hela den tiden vi suttit och tryckt bakom lådorna. Jag valde att fortsätta skylla det hela på Nicholas, för det var hans fel att vi var där från början. Det lät helt enkelt bäst så.
”Skye!” Ett par vakter hade fått tag på Nicholas och släpade nu iväg honom. Trots att jag tyckte att han fick skylla sig själv så ville jag inte ge upp. Om jag kunde rädda honom så skulle jag göra det, så det var bara att försöka. Det försvårades självklart när mitt vapen slogs ur mina händer och jag fann mig tryckt mot skeppet med flera laserpistoler riktade mot mig.
Det är slut nu. Jag är så körd.
”Skye, somnade du framför tv:n igen? Vad har vi sagt om det här?”
Jag vaknade långsamt till ljudet av mamma som svor högt över en legobit som låg på golvet samtidigt som hon stängde av tv:n. Jag hann dock öppna ögonen och se menyn till Star Wars spelas upp på tv:n innan skärmen blev svart.
När man drömmer om en film, eller något liknande, betyder det att man sett den för många gånger då? Hur många gånger har jag ens sett de filmerna de senaste veckorna?
”Upp nu. Låt mig slippa få mejl om att du är sen till skolan igen.”
Jag hatade mornar. Jag hatade att kliva upp och veta att jag var tvungen att gå till skolan. Det var inte själva skolan det var fel på – nej, den kunde vara distraherande och en bra tillflyktsort då och då – det var folket i den jag hade något emot. Lärarna förstod ingenting, trodde bara att jag var ett av alla problembarn som kom och gick, och eleverna var bara idioter hela högen. Jag hatade dem alla.
”Glöm inte bort ditt möte med dr. Morgan senare idag”, sa hon med samma tonfall som man säger jag-har-aldrig-brytt-mig-mindre-om-något-alls-i-hela-mitt-liv innan hon lämnade vardagsrummet.
Åh, psykologen. Mammas sätt att ”hantera mig”, även känt som sättet att få alla att hata mig på. Jag fortsätter ju gå dit fastän det inte hjälper, bara för att du tvingar dit mig och säger att det visst blir bra. Tack så mycket, älskar dig med.
Jag svarade inte på det, utan försvann bara upp för trappan för att byta om. Eftersom mamma nu inte ville att jag skulle komma sent så antog jag att det betydde att jag kunde hoppa över frukosten – jag skulle ändå inte precis dö av det. Frukost var hur som helst äckligt.
Eller räknas det som ytterligare en onormal sak med mig, en till sak att hata?
Jag hade slutat bry mig. Eftersom mamma redan hatade mig så gjorde det nog inte så mycket vad jag än gjorde, för inget spelade ju någon roll.
Det var en underdrift att säga att dagen varit hemsk. Alla verkade vara ännu större idioter just den dagen, vilket knappast gjorde mitt humör bättre. Det enda som räddade allt var bussresan från skolan in till stan med högljudd, stökig och skrikande musik i öronen. Ingen satt på sätet brevid mig, och jag förstod varför – jag hade skruvat upp volymen så mycket att det högst antagligen hördes ut. Mina öron gjorde ont, men jag tänkte ändå inte sänka volymen. Aldrig. Det var min höjdpunkt på dagen, och ingen skulle kunna ta det ifrån mig.
Jag och en kille som såg ut att vara i min ålder var de enda som klev in i hissen. Han gick till ett av hörnen och stod där, höll i träräcket som satt på hela bakre sidan av hissen, stod och stirrade på mig med en blandning av nyfikenhet och rädsla i blicken. Jag började genast fundera över om jag redan hunnit göra något, kastade till och med en blick på metallplattan alla knappar satt på för att kunna se min egen spegelbild. Jag visste att jag såg bra ut och gillade det jag såg – blek hy som såg ännu blekare ut under det mörka kaotiska rufset till hår, fina anletsdrag med tydligt markerade kindben, ljust blåa ögon och två metallringar i underläppen, snakebites. Det hade jag gjort utan lov från mamma hos en kompis, och eftersom skadan redan var skedd hade hon tagit med mig till ett proffs i alla fall. För att vara säker på att det inte skulle bli infekterat. (Men oj så arg hon var på mig den dagen. Det var definitivt värt det.)
Så vad var det som var fel? Varför stirrade han på mig sådär?
”Har du sett ett spöke eller?”, frågade jag och stirrade tillbaks. Han rodnade och skakade på huvudet, såg ner på sina fötter. Höll på med en lös tråd på de gråa torgvantarna. Jag flinade, kunde inte låta bli. ”Träffar du också en psykolog?”
Han såg ut att nicka – lite svårt att veta när man i stort sett bara såg den gråa mössan gunga lite i vad som skulle kunna vara en nickning – och såg sedan osäkert på mig. ”Men jag är normal ändå.”
”Det tror jag säkert.”
Ett par sekunder efter det verkade hissen rycka till för att sedan stanna. Ljuset flimrade till men verkade bestämma sig för att fortsätta lysa. Efter att ha slängt en blick på den andra pojken såg jag att han sett upp mot taket med ett förvånat ansiktsuttryck. De där stora bruna ögonen fick mig att tänka på rådjur, ett rådjurskid. Jag bestämde mig för att han passade som Bambi. Han skulle kunna vara Bambi om han var människa.
Jag tryckte på nödsignalsknappen, en gul knapp med en klocka på, men den verkade inte fungera. Eller så var det inte meningen att man skulle kunna höra den på något sätt – vad visste jag? Jag var ingen expert på hissar eller tekniska prylar för den delen alls.
”Det ser ut som om vi kan bli fast här ett tag”, sa jag och ryckte lätt på axlarna, ställde mig med ryggen mot väggen och gled ner på golvet. ”Om man tänker på våra möjligheter.” Vi skulle nog vackert få stanna kvar där tills någon räddade oss eller så. Det fanns ju inte så mycket man kunde göra.
Pojken såg ner på sina fötter, sa inget alls, och jag undrade om det var så att han inte tyckte om hela situationen, att vi satt fast i en hiss, eller om jag verkligen såg läskig ut. Man kan väl inte vara rädd för någon man inte känner, eller kan man det? Jag var ju livrädd för Marilyn Manson ett tag, när jag var yngre, innan jag började uppskatta hans musik. Eller var det inte samma sak, kanske? Han var ju ändå ingen man bara mötte helt oväntat på stan – eller fastnade i en hiss med.
”Eftersom vi inte vet hur länge vi kan få sitta här så kan jag väl presentera mig. Skye.” Jag räckte fram handen, även fast det var för långt mellan oss för att han skulle kunna ta den – vi satt snett mittemot varandra, på varsin sida av hissen. Det var mer symboliskt, handuträckningen.
Han drog in händerna i den för stora huvtröjan, drog upp benen mot kroppen. ”Nicholas.”
”Hej Nicholas. Trevligt att träffas.” Jag flinade och sträckte ut benen. ”Gillar du att vara udda klädd?”
”Beror på vad du menar.”
Jag gjorde en gest mot honom. ”Det räknas kanske som udda.”
Han hade trasiga jeans – trasiga på det där snygga sättet – och röda converse på fötterna. Den ena hade ett djupblått skosnöre och den andra var vit och svart-rutig. Den svarta huvtröjan hade något zombie-tryck med blod på sig. På en av torgvantarna satt en nästan lysande grön näthandske och på den andra handleden satt ett gäng färgglada plastarmband. Och så den grå mössan som var nedtryckt på huvudet också. Den fick man ju inte glömma.
Om inte det var att klä sig udda visste jag inte vad som var det.
Nicholas ryckte lätt på axlarna, verkade ha ett litet leende som lekte i hans mungipor. ”Jag antar det. Jag slänger bara på mig första bästa jag hittar, faktiskt.” Han såg fundersamt på mig, tuggade på sin underläpp. ”Du ser också udda ut.”
Jag skrattade till. Om man jämförde mig med honom var jag ju nästan normalt klädd. ”Okej, vad är så udda med mig då?”
”...din jacka, kanske...?”
”Hur då? Det är ju en helt vanlig skinnjacka.”
”Jamen med alla lappar och pins och nålar och kedjor, typ.”
Jag skrattade igen. ”Du är mer udda.”
”Okej, jag kan leva med det.” Han ryckte nonchalant på axlarna och log något större. ”Jag tycker jag känner igen dig. Du sa att du heter Skye, va?”
Jag nickade och iakttog honom. Nu när han nämnt det var det något med honom som var bekant, som om jag kände honom på något sätt. Det var något med de där rådjursögonen, det rufsiga blonda håret, det gulliga ansiktet, allting. Till och med den där lilla aningen om ledsamhet som verkade finnas hos honom, överallt. Allt från ansiktsuttryck till kroppshållning. Jag var helt övertygad om att vi inte gick på samma skola, för det om något skulle jag ha kommit ihåg. Men vart skulle jag annars ha sett honom?
Det var tyst en stund medan vi bara såg på varandra, försökte komma på vart vi kunde ha träffats tidigare. Han var först med att vända bort blicken, såg ut att rodna lite, vilket fick mig att le stort.
”Varför träffar du en psykolog, förresten? Eller är det en för personlig fråga?”
Nicholas fortsatte vara tyst en stund. Sedan suckade han och blundade, lutade huvudet mot väggen bakom sig. ”Jag försökte ta livet av mig”, sa han till slut. ”Det måste vara nästan ett år sedan nu. Hamnade på något hem och var där ett halvår innan de lät mig komma hem.” Han uttalade det sista ordet med så mycket avsky i rösten att jag nästan ryckte till. ”Nu måste jag gå till en psykolog och så går jag knappt i skolan alls.” Han skrattade till. ”Jag har nog bara varit där runt fem gånger sedan självmordsförsöket.”
Jag såg förvånat på honom, och sedan förstod jag den där ledsna auran han hade hängande runt sig. Den hängde lika tungt som genomblöta kläder, såna som man kunde vrida ur utan att det slutade rinna vatten från dem. Såna som behövde hänga på tork i flera timmar innan de var användbara igen. Kanske var det var Nicholas var, ett genomblött klädesplagg. Ett som behövde år för att torka.
Man var nog tvungen att vara väldigt ledsen och otroligt förstörd för att vilja och försöka ta livet av sig. Var han förstörd?
”Varför?”
Han ryckte på axlarna, verkade inte riktigt vilja gå in på det. Det kanske var lite för personligt. ”Orkade inte mer. Det blev för mycket.”
Jag nickade, förstod nog känslan. Jag hade känt det, fast högst antagligen en miniatyrversion av vad han känt.
Ska jag släppa det här nu? Det är ju väldigt personligt, det här, och vi känner ju inte varandra. Alls. Att han ens berättade det här är förvånande.
”Du då, varför är du här?”
Jag skrattade och skakade lätt på huvudet, log. ”Jadu. Är väl lite av vad man kan kalla ett problembarn. Ingen perfekt unge, ingen som som föräldrar drömmer om att ha. Det här är mammas sätt att hantera mig, helt enkelt.”
”Hur menar du med problembarn? Man kan väl vara det på flera olika sätt?”
”Nu när du nämner det så ja, jag tror det. Jag är nog av den värsta sorten. Jag är ett sådant som skolkar, har helt urusla betyg och gärna hamnar i slagsmål med precis vem och vad som helst. Är väl uppkäftig och en rentav hemsk person också. Inte heller har jag något som helst intresse för sport eller tjejer eller sex eller allt vad nu normala tonårspojkar tycker om.” Jag skrattade igen, för egentligen var det ju ganska skrattretande. Om man var jag, om man såg det roliga i det.
Antagligen fanns det inget roligt med hur jag var och hela min situation, men det skulle ju knappast bli bättre av att jag mådde dåligt över det. Jag mådde ju inte heller bra, det var ju uppenbart, så psykologen var ett bra alternativ. Eller ja, det skulle ha varit bra om det faktiskt hjälpt också.
”Jag slog sönder en kille i min årskurs för att jag flippa totalt. Alltså, han var helt förstörd efteråt. Vet inte riktigt själv vad som hände. I alla fall så blev det väl droppen för alla, så nu sitter jag här.” Jag såg på Nicholas som stirrade på mig med stora ögon. ”Det är väl min historia, det.”
Han såg ner på sina händer igen, lekte och plockade med torgvantarna. ”Jag blir mobbad i skolan”, sa han tyst. ”Hemma är inte heller bra, för jag finns inte. Är helt osynlig, kan man nog säga. Det känns som om jag är osynlig i alla fall. Jag vet inte om de ignorerar mig för att de hatar mig eller om jag verkligen är osynlig, men i alla fall. Den dagen var det värre än vanligt i skolan och jag fick helt enkelt nog. Bestämde mig för att det inte var värt det, att alla skulle vara så himla mycket gladare utan mig, och skar upp handlederna sådär riktigt äckligt djupt. Alla sömnpiller tog jag från burken i skåpet ovanför spegeln i badrummet. Mamma hittade mig dock, kom hem för tidigt just den dagen, och så, ja... det är väl min historia det.” Han ryckte lätt på axlarna och började bita på sina naglar.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad fanns det att säga, egentligen? Allt kommer säkert ordna sig? Jag är ledsen för din skull? Klart jag var det, trots att jag inte kände honom. Det var synd att han velat ta livet av sig, och av någon anledning hade jag börjat bry mig om honom. Jag förstod det inte själv, men det var precis så det var. Jag brydde mig om den udda pojken på andra sidan om hissen, hur lite vi än kände varandra. Samtidigt så misstänkte jag att han berättat mer om sig själv för mig än vad han gjort för någon annan, om han inte varit tvungen att prata. Det kändes bara som om han var den tysta typen; varför skulle han vara särskilt pratsam, egentligen?
Utan att riktigt tänka mig för reste jag mig upp och gick fram till Nicholas, satte mig på golvet intill honom och kramade honom hårt. Först verkade han förvånad, nästan paralyserad, men slappnade av efter en stund och bara lät mig krama honom. Han lade till och med en av sina händer på mina.
”Får du också någon slags déjà vu-känsla?”
”Mhm”, svarade jag bara, för på något sätt så hade jag det, men jag förstod det inte. Vi kände ju inte varandra, och vi hade än mindre kramats tidigare så vart kom déjà vun från? Det var skumt, förvirrande, nästan lite läskigt.
Nicholas stelnade till och trasslade sig loss från mig, i princip kastade sig bort till andra sidan av hissen. Han såg nästan skräckslaget på mig. Vad har jag gjort nu då? ”Jag vet varför jag känner igen dig nu! Jag vet vart jag sett dig förut!”
Jag såg chockat på honom. ”Va, vart?”
”Jag drömde det här! Precis allt det här. Allt från att hissen stannade till pratet och kramen. Jag kommer ihåg nu!”
Jag var påväg att säga att det inte var möjligt när det slog mig att jag drömt om honom också. Inte precis samma dröm som han haft, men han hade funnits med i ett flertal av mina drömmar och hade varit det i ungefär ett år. Nu, efter att ha pratat med den riktiga Nicholas, insåg jag att hans uppebarelser i drömmarnas värld kunde ha börjat i samma period som han försökt ta livet av sig. Han hade ju sagt att det var runt ett år sedan, och trots att jag inte förstod kopplingen så kändes det rätt, som om jag löst någon gåta. Det var nog inte särskilt logiskt alls, men det kunde vara så.
Frågan var bara vad jag hade med allt det att göra.
”Jag har drömt om dig med”, sa jag med en svag röst. ”Inatt, bland annat.”
”Vad hände?”
”Jag vet inte, det skulle kunna vara ur Star Wars, typ. Har sett för mycket på de filmerna, somnade till den på soffan igår.” Jag gömde ansiktet i händerna och försökte komma ihåg hela drömmen. Dagens händelser och mötet med Nicholas gjorde att det var kaos i mitt huvud, och drömmen gömde sig där någonstans, i kaoset. ”Det var... vi var... jagade, tror jag... du var klantig... vi pratade om... muterade hamstrar...”
Han fnissade till. ”Muterade hamstrar?”
”Marsvin. Du trodde de blev uppätna av fåglar, men de är ju muterade. Muterade saker är inte goda.”
”Och det vet du hur? Eller vill jag veta, förresten?”
”Jamen man kan väl tänka sig att det är så.” Jag frustade till av skratt, tack vare minnet av drömmen och hela situationen. ”Skulle du vilja äta muterad kycklingfilé med sås och potatis om det stod på menyn?”
Han började skratta så mycket att han inte verkade kunna svara. Hans skratt var jättefint på något sätt, och åh så smittsamt det var.
Vi låg på golvet och skrek av skratt, ett skratt som avbröts tvärt när hissen började röra på sig igen. Ett ögonblick var jag säker på att hissen rasade, att vi störtade, men den hade tydligen bara börjat fungera igen. En snabb blick mot Nicholas sa att han hade trott precis samma sak, då han stelnat till och blivit likblek i ansiktet. Jag petade på honom med foten tills han vaknade ur den tillfälliga paralyseringen och reste mig sedan upp med ett leende, höll ut händerna mot honom.
”Det är okej, vi rör oss igen. Det är ingen fara.”
Nicholas tog mina händer och drog sig upp, stod på mina fötter. När han gjorde så var han nästan lika lång som mig.
Han är en fin kille. Man ser det på honom, liksom. Synd att han är så ledsen bara.
Jag fiskade upp mobilen ur fickan med en hel del krångel, eftersom fickorna var ganska trånga och Nicholas stod så nära – men jag ville inte för allt i världen att han skulle flytta på sig – och höll fram den mot honom. ”Skriv in ditt nummer. Vill gärna träffa dig igen.”
Han rodnade lite när han tryckte in sitt nummer. ”Jag antar att det är meningen att det ska vara så, för drömmarna måste ju betyda något.”
”Precis vad jag tänkte.”
Vi höll armkrok med varandra när hissen stannade på rätt våning och gick tillsammans genom korridoren. Ungefär halvvägs genom den stannade han upp.
”Här ska jag in”, sa han med en gest mot dörren till vänster om oss. ”Men vi ses någon gång, eller hur?”
”Självklart”, sa jag och drog mig bort från honom, log stort. ”Om inte annat så ses vi när vi sover.”
Jag började gå och hade nästan kommit fram till rätt dörr när Nicholas ropade mitt namn.
”Du, förresten – jag skulle nog inte äta en muterad kycklingfilé med vad det nu var du sa. Du har rätt; det låter inte så aptitretande.”
Jag skrattade när jag öppnade dörren till dr. Morgans kontor, för jag hade inte varit sådär glad som jag var just då på evigheter, och inte var det tack vare gubben som satt bakom skrivbordet heller. Nej, det var tack vare en udda kille med fint skratt som allt den där bubblande glädjen fanns där.
Nicholas.
Billie/Tré (i brist på bra namn)
Det var en av alla vanliga filmkvällar och jag plågades. Ja, jag plågades. Det spelade ingen roll att filmen var bra eller att det fanns godis, för allt jag kunde tänka på var människan som satt brevid mig. Han satt så nära att våra ben rörde vid varandra – eller han satt i skräddare så hans knä rörde vid mitt lår – och det var tillräckligt för att jag skulle vilja flippa ur och skrika högt.
Fan, han var så jävla vacker. För vacker. Jag undrade om det verkligen var lagligt.
Jag vred lite på huvudet och sneglade försiktigt på honom, ville inte att han skulle upptäcka att jag såg på honom. Han satt med hakan i händerna och armbågarna på låren, satt något framåtlutad och var helt uppslukad i vad som pågick på tv-skärmen. Jag kunde inte koncentrera mig på filmen, för allt jag kunde tänka på var hur gärna jag ville dra fingrarna genom det där svarta rufset till hår, kyssa de där fantastiska läpparna, få röra vid honom. Hade jag kunnat hade jag gjort det, och jag skulle kunna göra det, men jag var så rädd för att förlora honom. Så jävla rädd. Det fick absolut inte hända, för jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan honom.
”Du, jag tror hon dog.” Billie vred huvudet mot mig och flinade.
”Hm va?”
”Jamen hon. Hon som blev skjuten. Eller vad tror du?”
Jag skrattade till. ”Nä. Hon överlevde säkert. Liksom, vem fan klarar inte ett skott mot huvudet?”
Åh gud hans skratt jag går sönder jag orkar inte så jävla söt herregud vad fan gör du med mig sluta jag kan inte tänka jag -
”Tré, jag fryser. Har ni nån filt nånstans...?”
Jag sträckte mig över honom för att nå den lilla högen med filtar som låg vid den andra änden av soffan, passade på att vara så nära honom jag kunde. Drog in hans doft, kände hans hår kittla min kind. Jag blev yr av att bara vara nära honom några sekunder, vilket inte alls var bra.
”Here you go”, sa jag och lindade in honom i filten tills i stort sett bara hans näsa stack ut. Han såg så liten och söt ut att jag började skratta, påminde av någon okänd anledning om mumintrollen, och lade armarna om honom. ”Bättre?”
”Mycket bättre.” Han justerade filten lite så att han kunde se något och lutade sig mot mig. Han satt med huvudet mot min axel och jag hade armarna om honom och höll på att dö av lycka. ”Lilla Teddy.”
”Lilla Billy.”
”Håll käften.”
Jag flinade bara och försökte koncentrera mig på filmen istället på hur gott han doftade. Vad var det som fick honom att lukta så gott hela tiden?
Men seriöst.
När eftertexterna började rulla lyfte han på huvudet och såg på mig. Hans ansikte var bara några centimeter bort, hans läppar...
Åh. Jag skulle ge vad som helst för att få kyssa honom.
”Vad ska vi se på nu?”, frågade han med ett lågt tonfall, log lite. Han såg förvirrad ut, förvirrad och söt, och jag önskade att jag visste vart förvirringen kom från. Jag visste vart min förvirring kom från – jag kunde känna hans utandningar mot mina läppar. Han luktade sött, luktade godis, luktade Billie. Jag höll på att svimma, för det var för mycket söthet på en och samma gång.
”Jag vet in-” Längre än så hann jag inte förrän hans läppar var mot mina. Först kom chocken och paniken, sedan kunde jag bara tänka på hur mjuka hans läppar var. Det var precis lika perfekt som jag trott – hoppats på – att det skulle vara.
Det som förvånade mig, det var att det var han som gjort det. Inte jag. Jag visste inte vad det betydde, och ärligt talat så kunde jag inte riktigt bry mig heller.
Han drog sig undan efter vad som kändes som bara ett par korta sekunder, samtidigt som det känts som om det gått en evighet. ”F-förlåt, jag...”, mumlade han fram, rodnade. ”Jag... j-jag vet inte...”
Jag skakade lätt på huvudet, tog hans ansikte mellan mina händer och kysste honom. Han satt alldeles stilla en kort stund, verkade inte ens andas, innan han besvarade kyssen och gjorde mig till den lyckligaste människan i hela jävla världen. Jag lät en hand smita in under hans tröja och smekte honom lätt över magen, vilket fick honom att dra efter andan. Jag visste att jag var tvungen att ta det försiktigt, fick inte skrämma bort honom, för det märktes att han var ovan. Kanske visste han inte vad han tyckte om hela situationen heller, och det var okej. Jag älskade det i alla fall.
Förvåningen när han föll baklänges, drog mig med sig och började dra i min tröja var stor och det kanske märktes på mig, eftersom han flinade. ”Vad?”
”Inget, jag...” Jag satte mig upp och bara såg ner på honom. Så satans jävla vacker. ”Jag trodde inte...”
Han skrattade till och drog ner mig igen, kysste mig ivrigt. ”Håll käften ett tag nu, will ya?”
Som om jag skulle kunna protestera. Jag satte mig upp igen, den här gången för att dra av tröjan. Han satte sig också upp och gjorde precis samma sak innan han trasslade in händerna i mitt hår och drog med mig ner igen. Han var så nära, så fruktansvärt nära, och jag fick röra vid honom.
Av ren nyfikenhet över hur långt han skulle kunna tänkas gå drog jag händerna långsamt nerför hans kropp för att låta dem smita in i hans byxor. Han drog efter andan, stönade lågt när jag började kyssa hans hals. Jag fortsatte ner över hans bröstkorg när han inte verkade protestera. Om jag hade vetat att det här var vad som skulle hända när han kom genom dörren hade jag nog inte kunnat hålla händerna borta – kanske hade vi inte ens börjat kolla på någon film alls, utan hoppat direkt till det här. Det hade varit trevligt, även om det var trevligt att bara vara med honom också.
Utan att tänka efter knäppte jag snabbt upp byxknappen och drog ner gylfen så långsamt jag kunde med tänderna. Billie var ett väldigt roligt experiment, för trots allt var det här det sista jag förväntat mig skulle hända, och nu hände det. Han verkade tycka väldigt mycket om det, med tanke på hur han rörde höfterna mot mig, hans stön.
Han stönade en hel del, sa mitt namn (vilket var det sexigaste jag varit med om) medan jag höll på med hans byxor, försökte få av honom dem. Jag lekte med tungan på hans mage och drog mig sakta neråt, vilket verkade driva honom till vansinne.
”Sluta retaaaaas”, stötte han fram med händerna i mitt hår. Det märktes att han försökte att inte röra sig så mycket, få mig att tro att det inte var så stor deal egentligen, men jag visste hur mycket han ville ha det. Det var sånt man kände på sig, helt enkelt.
Nej, han skulle nog få be lite mer innan jag skulle ge upp. Jag hade väntat för länge på det här för att inte njuta över hur mycket kontroll jag hade över honom just då. Därför lät jag tungan följa linningen på hans boxers, hade händerna på hans höfter för att kunna hålla honom stilla. Han tog tag i en kudde och tryckte den över ansiktet, skrek – jag vet inte om det var av frustration eller av lust, men det var sexigt vilket fall som helst.
Damn, those hips...
Hur jag hamnade under honom var ett mysterium, ett väldig trevligt sådant. Någon som inte behövde funderas på. Billie kysste mig nästan våldsamt, bet mig i underläppen samtidigt som han knäppte upp mina jeans och lyckades få av dem. Hans händer smög in i mina boxers och jag slutade andas, rev honom högst antagligen på ryggen. Ganska mycket, dessutom. Well, han fick skylla sig själv.
Tiden blev till något suddigt, abstrakt, och jag hade aldrig någonsin brytt mig mindre om det. Allt som existerade var Billie och den där överlyckliga känslan som kändes från topp till tå. Billie med sin perfekta kropp, perfekta läppar, och åh herregud hans tunga. Jag visste inte vem som lärt honom allt han gjorde, eller om han bara improviserade – det spelade ingen roll; han gjorde det, och han gjorde det bra. Det räckte att veta bara det lilla, att det var bra.
”Du får inte knuffa till mig nu, för ramlar jag ner på golvet är du dödens”, muttrade Billie mot min hals och gled ner från mig, knuffade in mig mot ryggstödet på soffan. Han flinade och kysste mig lätt på kinden.
Jag kunde inte göra så mycket annat än att le, för jag befann mig inte i mitt vardagsrum. Nej, jag var inlåst i mitt huvud bland alla mysiga nya minnen. Det gjorde inget att han nyss mordhotat mig (typ-ish), men jag fick lust att bara peta på honom med höften för att se om han skulle ramla. Nu hade han tur att jag tyckte det var så mysigt att ligga där, alldeles nära honom, för då ville jag inte att han skulle försvinna. Aldrig. Han kunde få stanna med mig för alltid.
”Vet du om att du är helt sjukt jävla... liksom... jag vet inte, perfekt?”
Han skrattade till. ”Klart jag är. För vet du vad? Det finns en sak som du inte vet än, men som jag vet. Vill du höra?” Han lutade sig fram och nafsade mig i örsnibben, lade en arm om mig och tryckte mig intill sig. ”Baby, du drömmer bara.”
Han kysste mig samtidigt som jag fick ett slag i ansiktet. ”Men vakna för faaaaaaaaan!” Jag vaknade till och såg chockat på Billie som satt på min mage. Det verkade som om han sken upp när han såg att jag öppnat ögonen och han sänkte kudden han högst antagligen suttit och slagit mig med. ”Fuck you, du bara somnade och tog över hela soffjäveln.”
”Förlåt...”, mumlade jag och satte mig upp, puttade bort honom från mig. Han hade inte behövt väcka mig sådär, tyckte jag. Det var bara elakt.
”Anyway, jag vill nog inte veta vad du drömde. Eller ja, jag antar att du drömde något väldigt trevligt eftersom du stönade en hel del.”
Åh baby, du skulle bara veta... ”Nej, det vill du verkligen inte.”
If I'd known, how to save a life... (english)
White walls. Everything was so damn clean. You could smell the scent of disinfectant in the air, all over the place. I hated it, and I knew Mel hated it too.
She looked so fragile in the bed, so weak but yet so strong. She'd been holding on for years, struggling and fighting just to stay alive, and I adored her for that. I really did idolize my younger sister for not giving up, for not giving in. The cancer had almost got its hold on her so many times, but there she was, still alive.
“Now you have that look on your face again.” Mel smiled at me and touched her very short, uneven hair. It was kinda sad that she'd gone from having blonde, waist-long princess-like hair to this. She was still beautiful – she would always be beautiful – but I knew she missed it so much.
“What look?”, I asked as I sat down beside her on the bed, careful not to touch or disturb anything.
“I don't know. You've never explained it to me.” She shrugged and looked down at her hands, pulled a face. “God, I look like a fucking ghost. I'm so pale.”
“Nah, you're okay.”
“Well look at you – you're tanned if we're going to compare.” She held out her arm to show me the difference.
I knew she was pale. I knew she almost never saw the sun. I knew all of that, but I was just trying to be nice. It never worked; sure, she could smile, but she wasn't happy. None of the kind words helped, at all. I knew that too, she didn't have to tell me.
“I'm not tanned. I just... I just see the sun more often. Why don't you go outside anymore?”
“The neighbors stares”, she whispered. “The new ones. Especially the kids. It's not even funny to swing when they see me, and you know how much I love to swing.”
I knew she loved to fly, the feeling of being weightless, and suddenly I hated our neighboring kids. They had no fucking right to stare at my little sister, to make her uncomfortable and stop doing something she loved.
“You know what? Tell me next time, and I'll kick their tiny white asses and make 'em never stare again. Okay?”
She smiled, but I saw that sad look in her eyes. She didn't want me to do it, not really, but she knew she wouldn't be able to stop me. “Stop saying things like that, Sean. You know mom said you're not -”
“Allowed to kill anyone, yes, but that hasn't happen, has it?”
“Not yet, but Sean, you -”
“Yeah okay I promise. But if I ever catch them staring...” I smiled and gently stroke her over her cheek. “You know I hate the ones who doesn't understand.”
“You can't expect everyone to care or understand. Not everybody does.”
“I know, I know.”
Of course I knew some people just couldn't understand. I remembered at the beginning, when I was so depressed and scared, and people at my school made jokes about it. I couldn't remembered what they said, but I got so mad that I started a fight with one of the meaner guys. He ended up with a broken nose and he was so scared of me afterwards. Everybody was. I guess I was kinda scary, because I really lost my mind. Even I were scared, and I knew if anyone hadn't got that teacher to stop me, I wouldn't have. I would have keep on beating him, without even caring if he got, like, really damaged. I didn't care. He was just an asshole, and at that time I even thought he didn't deserve to be alive. He could be the sick one, that's what he deserved. Not my sister.
“What are you thinking about?”
“Hm? Oh, nothing. Really.” She smiled, but I knew something was wrong. It always was.
“Okay, what's up?”
“I just... I don't know. I'm scared.”
“Of what?”
“Time. This... this has never happened before. I mean... you know...” She took a deep breath and looked away. “It went too fast, you know? Usually it goes slower. This was more scary, it felt as if... as if...” Tears started to fall down her cheeks and she hid her face in her hands. “As if I was dying. Sean, I felt what it would be like.”
It went silent in my head. I couldn't think, I couldn't speak. She'd never told me anything like that before, not a single thing. I didn't know what it felt like, to pass out. She'd never told me.
“You're not going to die. You know that, right?”
“Sean, it's a possibility it might -”
“No. Don't say it.” I shook my head and took her hand. “I won't let you.”
She cried even harder, not trying to hide her tears anymore. “But who says it will be okay, that I'll be fine? You don't know how things will turn out.”
“Neither do you. I'm sure you'll make it.” I kissed her forehead lightly. “I can't see another ending.”
If you're going to die, there must be something seriously wrong with the world. As if it isn't already, but I can't lose hope. If I stop hoping, I wouldn't make it. I wouldn't be able to keep myself sane any longer.
“Isn't it better if I just die?”
“Mel!”
“What? I mean, isn't it worse to keep me here, when I'm suffering? Isn't it better for us all to just let me go?”
“Stop. Mel, stop this. You don't... you don't know what you're saying. You're not going to fucking die, we're going to make it, you're gonna be okay.” I bit my lip. I could feel the metallic taste of blood. Good. Then I had something to concentrate on, something that would make me not cry, not lose my mind.
I'm scared too, Mel. I'm scared. What if I lose you? I can't even stand the thought of living without you here.
“Sean, I'm freezing.”
I felt as if I was a robot when I put my arms around her, held her as tight as I dared. “My baby sister”, I whispered. “My sweet, sweet baby sister. You know I would do anything to take your place, right?”
She was silent, but I could hear her breath go slower and slower, and she fell asleep. I held her for so long – I didn't even know what time it was, or how long I'd been sitting there, but it didn't matter. It really didn't.
After a while I let her go to go find our mother. I had no idea where she was, but probably still in the hospital. I didn't really know why I went to look for her – maybe I wanted to tell her what Mel said, maybe I just wanted a hug, wanted someone who could say that everything was going to be okay.
I'd only got to the reception when a few doctors and nurses ran pass me. I watched them and stood still, suddenly having a bad feeling. I felt it in the chest, and it was so bad I couldn't breathe. My heart stopped when they ran in to Mel's room.
No.
I ran after them, trying to stay calm and keep myself together, but it was hard.
Please. No. Please let it be a false alarm, please let it be some others room. Please.
They were all standing around her and some nurses stopped me from going in. I yelled, went mad, almost smashed a table to pieces, cried, begged, cursed at them, but they wouldn't let me in. Mom came there too and since she was much more calm than I was at that moment they told her they had to do what they could for Mel, that they didn't know... and that was all I could hear. I started to yell again, asked what they were talking about. Mom held me close and I cried even more.
I'm so fucking scared, Mel. Tell me everything's okay.
We sat outside for what felt like forever, just waiting. We listened to the small noises we could hear through the door, trying to find something calming in the chaos that became our reality in a few seconds.
Mel, don't do this. Don't die. I won't let you. No. You're not going to die. You won't die. You can't die.
She could, and she did. Her death drove me insane, out of my mind, and I was all alone in my head again. No one could do anything about it, because I fell so long, hit the ground so hard. A piece of me died with her, and I gave up on everything.
Fuck you, Mel. Fuck you. Thank you very much for leaving me when everything's finally started to go well again. Thank you for making the voices in my head become even louder. Thank you.
Even though I'm angry, I can't hate you. I just... I can't. Every time I say that I hate you, I start to cry and regret it and beg for forgiveness. I love you so fucking much, but it hurts, you know. It hurts.
I'm sorry, Mel. I'm so sorry for everything. I'm sorry that I couldn't take your place, I'm sorry for not being the sick one.
I'm sorry that I couldn't save you. I'm sorry that I don't know how to save a life. I would've if I could, but I can't.
And I hate it.
Pojken som inte kunde prata
Pojken satt i skräddarställning på sängen. Hans röda hår var alldeles rufsigt efter mycket vridande och vändande i sömnen, och han hade tecken på sömnbrist runt ögonen. Han sov aldrig särskilt bra, men ingen visste varför. De kunde inte direkt hjälpa hans sömn ändå så.
Blicken var fäst vid fönstret, och han såg ut att vara så långt borta att han inte skulle komma tillbaka ens om någon ropade på honom. Kanske skulle han inte höra.
Precis sådär satt han, varje dag, och bara stirrade ut med en drömmande blick. Någon hade försökt göra rummet trevligare genom att sätta blommor på fönsterbrädan, men det första han gjorde var att flytta på dem, så att de stod på en byrå intill dörren istället. Ingen visste varför, visste inte ens när han rört på sig, men ingen hade flyttat tillbaks dem. Det kändes bara så onödigt, på något sätt. Varför skulle de? De hade även testat att sätta för gardiner för fönstret en gång, men han hade rest sig upp och slitit ner den, fått gardinstången i huvudet på köpet och nästan svimmat. Efter det togs till och med persiennerna bort, bara för säkerhets skull.
En lätt knackning på dörren hördes och en leende kvinna kom in med en bricka. Frukost. Runda mackor med jordnötssmör, sylt i en liten glasburk och apelsinjuice i ett högt glas. ”Godmorgon Sam!”, kvittrade hon och ställde ner brickan på bordet brevid sängen. ”Sovit gott?”
Han fortsatte stirra ut genom fönstret, reagerade inte alls. Vem som helst hade väl i alla fall vänt på huvudet när denne hört sitt namn, men nu gjorde han inte det. Det tog en stund innan han vred på huvudet, fortfarande med blicken mot fönstret. Han var påväg tillbaka. Utan ett ord tog han en av smörgåsarna från tallriken, vred huvudet mot fönstret igen och bröt av små bitar som han stoppade in i munnen. Hela hans koncentration gick åt till att se på fönstret, så han råkade missa munnen och fick lite jordnötssmör på kinden.
”Här, låt mig ta bort det...” Han lutade sig åt sidan för att undvika hennes hand, lutade sig så mycket tills han tillslut låg med ena kinden mot madrassen. Det var obekvämt men han tänkte inte flytta på sig förrän hon försvunnit.
Hon suckade och backade. Han satte sig upp och fortsatte äta, fortsatte att stirra ut genom fönstret.
Det tog honom inte alls lång tid att äta, det gjorde det aldrig. Max en kvart till precis alla måltider. Han åt inte så mycket, vilket man kunde se tydligt de få tillfällena han inte hade någon tröja på sig, men det var aldrig så lite att han direkt led av det. Eller det var i alla fall vad alla sa – de kunde inte få honom att äta mer och han sa aldrig hur han mådde. De försökte att inte tänka så mycket på det, för det var helt enkelt enklast så.
Det fanns en sked till sylten, men han använde den aldrig. Han brukade fiska upp den på fingrarna och åt på det sättet. Det var som om han inte såg att skeden fanns, eller som om han blev äcklad av bara tanken på att röra vid den. Med tanke på allt annat som var fel var det ingen som brydde sig om att be honom använda den, inte längre.
”Doktorn undrade om du vill gå ut idag. Gunga lite, kanske. Det är väl roligt, va? Att gunga?” Hon såg nästan förväntansfullt på honom, men nu var hela hans koncentration låst på syltburken som befann sig i hans smala händer. ”Han tror att det är bra för dig om du kommer ut lite.”
Fortfarande ingen reaktion.
”Ärligt talat tror jag det med. Jag tar fram kläder åt dig.”
Han stod helt stilla och bara stirrade ut genom fönstret, hjälpte inte till alls med kläderna. Det enda han gjorde var att sträcka upp armarna och lyfta lite på fötterna. Kvinnan tog hans hand när han var påklädd och gick med honom ut genom dörren, genom korridorerna. En känsla av panik fyllde hans kropp men han visste att det bara var att följa med och vänta och längta tills han skulle få komma tillbaks i sitt rum igen. Han stirrade ner på sina fötter, ville inte se på någon, ville inte möta någons blick. Det räckte med att hans hörde viskningarna. Han insåg att han inte hade några skor på sig. Vart var hans skor?
Skorna befann sig tydligen alldeles brevid den låsta dörren man behövde magnetkort för att låsa upp, prydligt uppställda intill väggen. De var kalla och han rös till. Han knöt dem själv, för ingen annan kunde knyta dem så att de satt bekvämt. Alla andra knöt för hårt.
Han blev ledd till däckgungan som satt fast i den stora eken alla andra verkade älska att klättra i. Han hade sett det från sitt fönster, kunnat höra deras skratt. Han satte sig på gungan och såg ner på sina röda skor, undrade hur länge han skulle behöva sitta där den gången innan någon kom för att ta in honom igen. Det frågade han aldrig, var bara lika tyst som alltid.
”Är det inte skönt att slippa rummet? Lite skönt i alla fall?”
Han ville skaka på huvudet, gråta och be henne följa honom in igen, men istället fortsatte han stirra på sina fötter och vara tyst.
”...jag kommer och kollar till dig om en stund, okej?”
Han satt där ett tag och bara sparkade lite i marken, höll hårt i repen som höll upp gungan. Han varken gungade eller såg upp, inte en endaste gång. Han bara satt där och gjorde ingenting, ingenting mer än att vänta.
En annan pojke hasade sig fram till honom. Han släpade fötterna i marken och pillade nervöst på en plastburk han höll i händerna. ”Uhm... h-hej”, stammade han fram, stannade ett par meter bort. ”Du... du ser så en-ensam ut. Vill du... leka?”
Han lyfte inte på huvudet utan fortsatte se ner på sina fötter tills den andra pojken kastade plastburken på honom. Han såg förvånat upp, vilket var den enda reaktion någon sett från honom på flera veckor nu. Han såg på den andra pojken innan han såg ner på plastburken, tog upp den och kastade tillbaks. Kort efteråt kom den tillbaka. Egentligen förstod han inte riktigt meningen med att bara kasta en burk fram och tillbaka, men det var ganska roligt på något sätt. Inte för att han direkt visade det, utan fortsatte bara se uttryckslös ut när han fortsatte kasta och ta emot burken.
”Jag heter Simon”, sa pojken och gick fram till gungan, räckte ut handen med ett litet leende.
Han bara skakade på huvudet och backade undan lite.
”Åh, så du är verkligen tyst hela tiden? Kan du prata?”
Han ryckte på axlarna och kliade sig något besvärat i nacken. Ingen där hade någonsin hört hans röst, hade inte ens hört honom skratta. Ingenting alls. Tyst var han, hela tiden.
”Skumt.” Simon lade ner burken på marken och ställde sig bakom gungan, hoppade upp. ”Får jag gunga med dig?”
Han nickade och höll ännu hårdare i repen när Simon lyckades få upp farten allt högre och högre. Till slut var det omöjligt att inte le.
Det var som om alla bara stannade upp och stirrade på de två pojkarna – den ena log och den andra skrattade högt. Ingen hade sett pojken le, ingen gång alls.
Men se där, pojken kan ju le. Och ett fint leende har han också. Varför har ingen sett det, under alla de år som gått?
Kanske finns det hopp för honom med, trots allt.
Men skratta då (kort one shot om precis ingenting, egentligen)
Andas. Kom ihåg att andas.
Jag kan inte. Hur gör man?
Andas.
Jag drunknar. Jag kan inte. Jag kan inte andas. Det går inte.
Andas...
En tablett. Jag behöver inte ens tänka längre när jag tar den. Ändå har jag bara vetat om att de existerar i huset ungefär två dagar, och fått ta dem i ungefär en och en halv dagar. Det gjorde inte så mycket – hellre att det gick bra att kunna svälja tabletter än att kräkas varenda gång.
Hellre tabletter än att ligga uppe i sin säng och skaka och gråta varenda jävla dag.
”Glömde du att ta tabletten imorse?”
Jag ställer ifrån mig glaset och torkar mig om munnen med baksidan av handen innan jag nickar.
”Men jag skickade ju ett meddelande?”
”Jag såg aldrig det.”
”Du svarade.”
”Gjorde jag?”
”Ja.”
”Jag måste ha missat just det på något sätt då.”
Uppför trappan, in på mitt rum. Den har redan börjat verka. Det går så oerhört snabbt, och det var väl det som var bra.
Jag sätter mig på min säng och stirrar på datorskärmen, ser på texten jag slutat läsa i all hast. Egentligen är det inte den som fick mig att vara nära ett sammanbrott igen, men jag ville tro så. Det var enklast om det var så, att jag läst igenom en gammal novell och gråtit över en hemsk scen eller åt hur ful min stavning var. Så mycket enklare att förklara.
En vibration. Jag ser den på min mobil, ser lampan som blinkar. En bild. Något roligt.
Varför skrattar jag inte? Jag skulle ha skrattat i vanliga fall. Varför kan jag inte skratta?
Jag sitter och stirrar på bilden i vad som känns som evigheter, försöker känna något. Något alls. För jag vet ju att jag skulle ha skrattat åt den bara lite tidigare idag. Varför skrattar jag inte?
Men skratta då.
Jag känner inget, men jag skriver något kort svar i alla fall. Bäst att inte oroa. Bäst att ingen får veta hur tom jag helt plötsligt är, hur jag varken kan skratta eller gråta, le eller vara sur.
Du skrämmer bara upp dig själv. Det är väl ganska skönt ändå, att inte känna något?
Jag är ju inte ens rädd. Jag känner inget, inget alls.
Jag suckar och trycker ner novellen, orkar inte läsa mer. Den var säkert ändå bara skit, precis som allt annat. Skit, skit, skit. Bara för att jag inte känner något så slutar jag inte tänka. Det gör inte så mycket, för jag kan i alla fall inte reagera på tankarna som jag skulle ha gjort innan. Innan hade jag brutit ihop totalt och velat göra illa mig själv igen. Nu kunde jag sitta där och låtsas som ingenting, för det var ju precis så det kändes. Ingenting.
Du har lovat. Du kan inte göra sånt.
Jag vet, jag vet.
Jag kliar mig lätt i huvudet och ser förbryllat på telefonen igen. Vadå har det hänt något, inget har väl hänt. Eller? Är jag inte normal nog? Måste jag spela mer? Kan jag berätta sanningen? Det kan jag nog. Helt oförstådd är jag inte. Det finns folk som kan tänka sig in i det här, se hur jag mår. Ja, till och med genom en skärm. Men hur förklarar man att jag är jag men ändå inte jag? Att jag är jag men tom på känslor? Att jag inte kan skratta, att jag inte kan gråta?
Kan man börja oroa sig? Borde man det?
Skratta då, skratta för helvete. Skratta, skratta skratta skrattaskrattaskratta MEN SKRATTA DÅ!!!
Jag kan inte, men det är okej. Allt får vara okej på det sättet ett par timmar.
I felt the thunder, Mr. Don't Look So Scared (english)
Why did it hurt so much, just sitting beside someone you love – or at least loved? Or wasn't it because of that, that it was the reason why we were sitting there that hurt the most?
The last months, when people asked me how everything was between me and Josh, I honestly didn't know what to say. The truth was that we were going down, and it was bad. Really bad. A marriage with someone you don't – can't – trust, someone who certainly did not trust you, was bound to fail. I think that's what hurt the most, that I couldn't trust him and he didn't trust me either.
I looked down at my hands in my lap, twirling my hands. This was just too awkward, sitting on a couch with a man you recently had a huge fight with (well, it must have been at least an hour a ago, but still – recently). I could bet all I had that he didn't look up to see me, to smile that little crooked smile I loved so much, not even once.
Couldn't that damn therapist or whatever he was just come and free me from the awkwardness? Why was he even late?
As if someone had heard my prayers, a short and kind of funny-looking man hurried down the hallway in a fast pace. “I'm so so so sorry that I'm late!”
“It's okay, it's not like we're in school or something”, murmured Josh. If everything had been normal, he would've looked at me at smile and looked absolutely dashing, and I would've giggled, but things had changed. A lot.
How could you possibly miss someone who was right there with you?
We both rose from the couch and Josh made a small gesture forward, as if he was saying “Ladies first” without talking, but I stayed put just to annoy him. I could tell it worked. He shook his head and let out a small sigh before walking past me. He was upset – he was upset already when we left the house, but it was even more obvious now somehow. I could tell that only by looking at his neck. I was about to reach out and touch it, tell him to relax and kiss him on the cheek, but then I remembered that I couldn't do that anymore.
“Come in, come in..” We walked into an office – Josh didn't even hold the door for me, but that was kind of okay. On the desk stood a small sign. Thomas Campbell, marriage counselor.
Great.
Why was there a couch in there? Would I really have to spend another forever beside him, trying to not look at him and not have a mental breakdown? Was it so hard to put some fucking chairs there instead?
What had I done to deserve my bad karma?
I sat down, crossed my legs and shoved my hair over my shoulder, like a curtain so I could hide from my... husband. My soon-to-be-ex-husband, probably. I didn't know if things would get better, not even going to this... counselor, but I was ready to give if at least one shot. If it didn't work out, well, then there was nothing more to do than get a divorce. I was hoping things wouldn't turn out that bad, because underneath that now angry and grumpy outside he had nowadays, Josh really was the sweetest person you could ever imagine.
The only problem was that I was sick of trying. I was sick of trying to talk to him about it, trying not argue, trying not to scream at him and cry every fucking night.
“So...” Thomas looked at us from behind the desk. The silence was so solid I really thought that if I just reached out I could touch it. “Let's talk.”
“About what?”
I turned to Josh, looked angrily at him. “What kind of stupid question was that? Seriously. Where'd your brain go?”
“Shut up, Tay. Just shut the fuck up. It's not like you're so bright yourself.”
“I haven't said otherwise you stupid chipmunk.”
He started to laugh, but it was not a happy sound. “A chipmunk? Did you just call me a chipmunk? Sweetheart, did you just run out of insults?”
The fact that he just called me “sweetheart” pissed me off more than anything he'd done and said that day, and he'd done a lot and said so many things. I bet he knew how irritating it was for me when he did that. It was like he said that just to provoke me. “You sure look like a fucking chipmunk”, I said and looked away, brushed a few strands of hair from my face. “You got fat cheeks and all.”
“They're not fat, and besides, you said that it was cute.” Josh wasn't fat. His body was extremely gorgeous underneath all the clothes and we both knew that. His slightly chubby cheeks were adorable and I loved them as much as I loved his whole face, but I just couldn't tell him that anymore. It was impossible.
“Yeah, but things change, right?
“Okay, cut it now.” Dear Thomas, you have to point guns at our heads and send us to different rooms to make us stop. I don't even know if any of that will help – I certainly don't know about the guns, but I know that the shouting and never ending rants won't stop because there's a wall between us. Sad, but true. I can't even count all the time we'd shout through walls and closed doors, or how many times he'd shout while I was crying so hard I couldn't breathe. “This is actually interesting and a way for me to find out how to help you, but I need to stop you here for a while. I just need to ask questions, then you can talk again. Josh, do you know why you're here?”
“Yes.”
“Taylor, do you know why you're here?”
“Yes.”
“Good. Did you get this recommended by someone, perhaps a friend or another family member, or did you both take this decision by yourself?”
Forced. By several reasons and persons who care for us.
“Recommended”, we both answered at the same time. I didn't even look at him, as I'd done the times similar things had happened. I just couldn't.
“Alright. Talk, tell me what happened. Why you ended up here. How do you feel about all this?”
I knew that this request (or demand, maybe question, whatever it was) would come, but I honestly didn't know what to say. Okay, yes I did know what I wanted to say, but I had no idea where to begin. I never knew that when I was supposed to talk, like most people I guess. Since Josh sat quiet, drumming lightly on his thighs without even looking up, I guess I was the one who were going to talk. Or at least start.“Well... I don't really know where to start...”
“From the beginning, maybe?” Josh's sarcastic answer made me want to slap him hard in the face, punch him as hard as I could in the crotch and tell him to shut up. All at the same time, of course.
Instead, I closed my eyes and took a deep breath to calm down. “No, I'm gonna skip to the ending of course.” Asshole. “Anyway... I though were were doing good, that we were happy. I mean, he was perfect. He was so nice and sweet and gentle, and he always knew how to make me laugh – even when I was at my worst. But then...” I let out a small sigh. “I don't really know exactly what happened, it's all kinda fuzzy, but suddenly we could argue about the most ridiculous things, and we did. All the time. I can't remembered what made things go worse – I only remember I coming home from a party and finding Josh in bed with another woman. Isn't it quite obvious how I feel about that?”
“I can totally understand your feelings, but don't stop talking. How do you feel about this?”
“I'm mad, and hurt. And disappointed, in some way. I mean, yeah we were having a hard time, but I don't think it would've been this bad if he hadn't -”
Chuckles. Small, amused chuckles. “Oh baby, aren't you forgetting something now? A small happening that even came before Lindsey?” I wanted to kill him, since I hadn't known that fucking whores name, until now. I'd been perfectly happy with not knowing, and I bet Josh had figured that out. “Something you left out of the story?”
I looked at Josh and tried to make sure he knew how much I hated him right in that moment, without saying anything. The truth to be told, I had no idea what he was talking about. I couldn't remember anything but the fights before Josh went to cheat on me with some ugly bitch named Lindsey. By the way he said it, it must have been something I'd done, because otherwise he would've shut up about it. His jaw dropped when I raised one of my eyebrows, like I was asking for an explanation. He also looked kinda hurt, so it must have been something really important. Or at least important for him. Thomas looked at Josh with interest in his eyes, as if this was some kind of drama/reality tv-show where things just had gotten exiting. It wasn't exiting – the whole situation made me want to tear my hair out and trash everything in the whole room. Or why not the whole wide world?
“What are you talking about?”
“Let's go back to that party. I don't think Tay said this, but we could easily make up after our arguments. I kinda had bad conscience after our fight that night, especially since I knew she was going out and all, so I took my car and went after her, to apologize. I couldn't remember which friend she said was having this party, so I drove around and was hoping to find her. Eventually I did, but in the arms of some other fucking guy.” He folded his arms on his chest, looked directly at Thomas. I saw his face anyway, and I saw how hurt he actually was. “I saw them kissing and he was touching her in ways I thought only I was allowed to do, and I lost it. I remember leaving, and now I'm only happy that I didn't get out of the car and kicked the crap out of that piece of shit. And no, I'm not talking about Tay there – I've never hit her, even though she has slapped me and kicked me and stuff several times. I have never, ever, laid my hands on her that way. I swear.”
That was true. He might have held my wrists tightly, but that was in bed (sometimes he did that, but I really didn't mind – it was kind of sexy in a way, as long as it didn't get too much) or to make me stop hitting him. He had never hurt me. Notphysically, at least. Never.
“I believe you. Go on.”
Josh looked at me, and this was as emotional I'd ever seen him in what felt like forever. “So don't come here and being all good, saying I'm the bad guy here, because it was you who started it all.”
Silence. I was speechless. I wanted to scream that it wasn't true, that he was lying, but now when it was said och everything, I remembered. But it was not as bad as he made it look.
I hadn't got a clue he went to see me. I thought he stayed at home, not giving a shit about me and what I was doing. The thought that he might wouldn't care if I died had flew through my head that night, and that had scared me. I knew that it might sounded a bit extreme, but that fight had been worse than the others. A lot worse.
“You won't believe me, but it was not what it looked like. I -”
“You started it all!”, he yelled and reached for the tissues on the table. I wanted to groan and hide my face in my hands.
Oh god. Not this. Please Josh, no.
He started to fake-cry so hard his shoulders were shaking, and he hid his face in a couple of tissues. He both looked and sounded so fucking ridiculous, but I couldn't laugh. This time I only thought he was annoying. Other times, before everything went total shitstorm, I could cuddle him and act like he was my little baby, and I actually found the whole act extremely cute, from his side of course. But not now. I only hated him for doing it.
Everything crashed for me. I moaned and looked away, shook my head. “Why can't you just grow up?”, I said angrily and reached out to him in an attempt to take away the tissues from him.
“No!”
I tried taking him by the arm instead and force him to give them to me, but he just got to his feet and stumbled away. “Don't... don't even... don't touch me!” He sounded almost hysterical and I hated him even more for a few seconds.
“Seriously, you don't have to be such a drama queen! Yeah, that's what you are – a fucking drama queen. Will you shut up and listen to me, please?!”
He didn't shut up. Of course. I wasn't surprised. I tried really hard not to scream at the top of my lungs, but oh God that man knew how to be annoying. The five minutes he stood there, acting childish, probably was the longest minutes of my life. When he finally sat down again I put my legs up on the sofa, crossed them and looked at him with a serious look at my face. This could be my only chance to sort it all out. Of course I didn't expect him to believe me or that things magically would be good again – but he needed to hear it.
“When I said it wasn't what it looked like, I didn't lie. It wasn't. I was so fucking pissed off at you for ruining my night, so when this really cute guy walks up to me and starts flirting I think that it doesn't matter, that you deserved it. He kissed me and he got to touch me, but when he went to get his car I realized I couldn't do it. I really couldn't. Not even to piss you off. This will sound cheesy, but I realized exactly how much you meant to me and how much I loved you, and that I really couldn't see myself grow old with anyone else. So I ran away before he got back and hurried home, just to find you in bed with another woman.” Tears made my sight extremely blurry, and I hated it. “I just couldn't believe you would do such a horrible thing, even though I was close to do it myself. I just couldn't get it. So yeah, Josh... you cheated on me for a misunderstanding.”
It was silent again. I was him struggle to find some words, but they just wouldn't come. Thomas didn't say anything, of course – I couldn't see why he would even open his mouth at that moment. I wiped my eyes, careful not to destroy my make-up or let any tears escape. I didn't know why I wanted to cry so badly, so suddenly. Was it because it all was so fucking stupid, or because it really was my fault? A part of me tried to think that he shouldn't have fucked that woman anyway, that it was wrong and that he could have stayed and talk to me, ask me what the hell I was doing. He would've easily take that boy down, I knew it.
“I'm sorry for interrupting now, but our time is out... we can schedule another session next week, if you're both available then.”
We both stood up and Josh said that we would call – not him, we – and then we left the building. It was all silent in the car, and since it would take forever to get home because of the traffic and the forever would be even longer I was happy when Josh turned on the radio and turned up the volume a bit. I knew exactly why he did it, and to be honest so did I feel the exact same thing. I wanted to be alone, do some thinking, but he was the one with the car and even with things so fucked up he wouldn't let me get a cab or walk home, leave me on my own. I was thankful for that, really. The music that filled the car was low enough to not be disturbing, but exact so loud that you couldn't talk. Start a conversation.
He parked outside the house and it was so silent after the music had disappeared. I just wanted to leave, flee in to the house and avoid Josh for a while. I couldn't move.
“Tay...”
“No. Don't talk.”
“But I -”
“Seriously, no. Don't. I need to be alone.” I opened the door and got out. “But, you know, you still cheated on me. You could have come to me and shake me up, ask me what I was doing. You're my husband, for fucks sake.” And with those words I slammed the door shut and hurried into the house.
I spent the whole afternoon in bed, crying my eyes out. Everything just hurt too much, and I really didn't know what to do with myself anymore. I didn't want to feel like that, I wanted to be happy with Josh, but I guessed that it was too much to ask for. He was still all I ever wanted...
Maybe that meeting hadn't been such a great idea, after all. Yeah, we'd finally actually talked about it – I didn't know why we'd not talked before; two whole fucking weeks had passed since I catched them – but I didn't like the feeling. It just hurt even more, knowing that things weren't as I thought they were.
About ten o'clock I went downstairs to grab some food. The tears had disappeared long time ago, but I'd fallen asleep. It takes a lot of energy to just cry, and I needed that nap. I had heard Josh leave home a couple of hours ago, but I hadn't cared enough to go see if he'd really left the house or if it had been my imagination. But I hadn't heard him get back, so seeing him sitting by the kitchen table made me stop. I could see he'd also cried a lot and he was looking tired. He locked his eyes on mine. “Do you want to talk now?”
I shook my head and headed towards the refrigerator, already knowing what I should take. He took my wrist and made me stop. “No, Josh please...”
“You can't run forever. You know that, right? We really need to talk, so why not now?”
“Because!” I freed myself and backed into the kitchen counter. “I don't want to, not tonight...”
“Yes, tonight!” He had raised his voice, but I didn't know if he was angry or just desperate. “We're talking now.”
“No.”
“Yes, we are.”
“No.”
“Then I'll talk. I need to get this off my chest, so please listen to me. I know that it was a really bad and stupid thing of me to do, but as you didn't expect me to follow you I didn't expect you to come home so soon. I was upset and sad, and if it matters to you she wasn't even good. I wasn't that good either, because I had second thoughts all the time. I panicked when you came in to the room, but I thought it didn't matter. I was glad you came, because that gave me a reason to stop. The only thing I could think of was that I wondered what you've been doing, how far you'd gone with that guy. God, I hated him so much, and yet I had no idea who he was. I know you probably hate me and everything, and I haven't apologized for what I did yet. I'm so sorry. As I said, it was really stupid and I'm so sorry. If I could turn back time, I would've done it and get out of the car instead, make a scene with you. That would've been so much better, I know that now with a little perspective on it all, but I really couldn't think. I'm so, so, so sorry Tay.”
Apparently, I had some tears left. I turned my face away, didn't really want to face him. I wanted that apology to be enough, I wanted it to magically make everything okay, but there was still so many things to think about and things to work on.
“I'm scared”, I whispered as the tears began to fall. “I'm so fucking scared...”
Instantly Josh stood up and pulled me towards him, held me close. “Ssh Tay, don't cry. There's no need to be scared.”
I hid myself against his shirt and closed my eyes, cried even more. It was too long ago he'd held me this close. It was too long ago I got a hug from anyone – especially from him.
“Tell me what's wrong”, he murmured and stroke me over my back. “I promise I'll try to help you. You know you can tell me anything...”
I knew I couldn't keep my secret for too long. And I definitely knew that I couldn't shut up any more now. I had to tell him sometime, so why not now? Maybe it was time to do that.
It had to be done.
I took a deep breath, inhaled his scent before I looked at him. He looked worried, like he genuinely cared about me. This was like it was supposed to be. Finally.
“I'm pregnant.” I couldn't make my voice any louder than a whisper, but I knew he heard it anyway. It was quiet enough for that.
I saw the shock getting to him as he realized I wasn't joking. He was just staring at me, and I saw the confusion and every other feeling he could possible have in his eyes.
“How... how... for how long...?”
“The day after the party, so I've known for about two weeks... but I've had it for a little while before I knew too.” I blushed a little, knew I had some explaining to do. “I got so scared, Josh. With everything falling apart I didn't know what to do. I didn't know how I was supposed to tell you between the fights and I was scared you wouldn't even care, and -”
“Wait.” He gently put a finger over my lips. “You thought... that I wouldn't care?”
“I don't know. Josh, please try to see it my way...” I tried to swallow all the tears. I had a feeling we would argue again, and I didn't want that. I already knew I would've had a breakdown right there and then, and nothing would've matter. Would Josh even care, react, do something? “Everything was going down, falling apart and I didn't know where I had you, I -”
He shook his head and took away the finger, kissed me. “Ssh”, he whispered. “Tay, this is great. Okay? This is nothing more than a miracle. It doesn't matter that you didn't tell me straight away – I'm not mad. Well yeah okay, I'm mad, but only at myself. I'm not mad at you. I understand, and...” He started to smile, a smile that lit up the whole kitchen. “This is just great!”
I couldn't help that I giggled. I'd never seen Josh this happy, not even when I'd said I wanted to marry him. Not even at the altar, when we both said “I do”. I couldn't even describe the happiness I felt by only watching him being happy.
Oh God. We were going to have a kid. Together. Our kid.
“You're going to be a great father”, I said happily and stood on my tiptoes to kiss him lightly on one of the chipmunk-cheeks of his.
He hugged me even closed and smiled that crooked little smile I still loved. “I know.”
Here I am, alive
Allt såg precis ut som jag mindes det. Gatan, husen, folket... allt. Hade inget ändrats under åren som gått?
Jag stoppade händerna i jeansfickorna och for runt med blicken överallt medan jag gick ner längsmed huvudgatan. Vissa ansikten var okända för mig, andra vagt bekanta. Andra kände jag igen så väl, men det var ingen som kände mig längre. Jag var bara en av de ungarna som stuckit och sprungit så snabbt de kunde, så länge benen höll. Lämnade allt bakom sig.
Hur många av de jag känt en gång i tiden bodde kvar? Hur många hade gjort som jag? Hade de liv någon annanstans i världen? Det jag var mest nyfiken över var om någon kom ihåg mig. Något minne måste jag väl ha lämnat? Jag kunde komma ihåg en massa saker som var guld värt för mig, men som kanske inte betydde något för alla andra. Som den där sista sommaren, när det var fest varje helg och jag var där på varenda en. Inte ensam, såklart – alltid följde Andrew eller Oliver eller någon annan med.
I mina hörlurar spelades Welcome to paradise med Green Day. Alla minnen, alla minnen... Som den gången jag och Oliver druckit ganska mycket men bestämde oss för att åka och köpa glass. Det fanns en nattöppen liten affär/bensinstation i andra änden av stan, och det tog minst tusen år att gå dit – vi hade försökt. Visserligen var vi bara fem år när vi tänkt gå dit, men det var varmt och äckligt långt, och det är sånt man inte glömmer. Så, vi tog bilen, och fick slut på bensin efter en bra bit. Vi hoppade ur bilen och gav folk långa tal om hur viktigt det var att vara nykter, men ingen fattade poängen. Vad gjorde två fulla ungdomar skrattandes utomhus som predikade om nykterhet? Nej, de förstod oss inte. Det var oftast ingen som gjorde det. De tyckte bara det var ett under att vi inte kvaddat bilen och kommit så långt som vi gjort.
Jag stannade utanför det nu mörkblåa huset och tog ur hörlurarna. När jag bodde där var det rött, och för mig skulle det alltid vara rött. Varför hade de målat om? Bodde mamma kvar förresten, med sina tusen virkade gosedjur? Jag hade aldrig förstått varför hon gjort dem eftersom de bara låg här och var i huset som fällor. Kanske var det meningen också. Men hon hade ju verkat rätt skakad när jag ramlat nerför trappan tack vare att jag snubblat på en elefant, så teorin höll inte riktigt.
Det räckte inte med att stå där och kolla – jag var tvungen att få veta. Vem bodde i det huset nu, och vad hade hänt med källaren? Hade de gjort om den, tagit bort alla mina grejer?
Jag gick uppför den korta trappan och tryckte fingret mot ringklockan innan jag hann ändra mig, stoppade händerna i fickorna igen och såg ner på mina fötter. Röda converse. Svarta jeans. Rutig skjorta. Jag hade kanske inte ändrats så mycket, om man tänkte efter lite.
Steg hördes bakom dörren och jag såg upp när den öppnades. En kvinna i femtioårsåldern eller något sånt stod där. Hon hade ljusblå jeans, en mörkblå stickad tröja – lika mörkblå som huset – och håret var brunt och alldeles trassligt.
Nej, det kunde inte vara någon annan.
”Derek...?”
”Hej mamma.” Jag log mot henne och det tog en stund för henne att fatta att det var jag innan hon slängde armarna om mig och skrattade. Det hade gått tio år, tio väldigt långa år, men hon var sig lik. Jag ångrade inte att jag åkt dit, men däremot ångrade jag att jag väntat så länge.
”Derek! Jag trodde att du aldrig skulle komma tillbaka!”
”Well, here I am, alive.”
”Du måste berätta allt nu!”, sa hon och drog in mig i huset. ”Jag har ju saknat dig.”
”Så du är inte arg över att jag stack?”
”Nejdå, inte alls. Jag... jag förstår väl, på något sätt. Och att det blev för mycket med... ja...”
Jag såg ner på mina fötter och nickade, svalde. Ja, det hade blivit för mycket med olyckan och begravningen och allt. Jag hade stuckit innan själva begravningen, hade inte fixat att stanna.
”Men nu pratar vi mer om dig istället. Hur har du det, vart bor du nu?”
”Los Angeles. Förutom att man jämt och ständigt blir mordhotad och trakasserad så fort jag lämnar min lägenhet så är det ganska trevligt.” Jag ryckte lätt på axlarna och hon skrattade till. ”Nejmen allvarligt, det är bra där. Jag trivs. Hur är det här då? Och varför har du målat om huset?”
”Under halloween förra året råkade jag ut för ett par dussin ägg, så det var lika bra att bara måla om skiten. Och jag vet inte, jag kände för en förändring, så det fick bli en annan färg.”
Jag nickade och lät henne leda mig till vardagsrummet, även om jag hittade dit. Det kändes bra att vara tillbaks, prata med henne. Det var inte direkt så att vi tappat kontakten efter att jag... flyttat, men vi hade inte träffat på evigheter. Hur många år sedan kunde det vara, fem? Kändes som ännu längre än så.
Jag satte mig i soffan och for runt med blicken i rummet. Jovisst verkade hon fortfarande virka alla dessa farliga djur som låg precis överallt i hela rummet. Det var flera jag kunde känna igen, om än lite vagt bara, och vissa jag aldrig sett förut. Hon såg att jag kollade och log lite ursäktande. ”Jag passade på att göra så många jag kunde, när jag hade hela huset för mig själv.”
Vågade man slänga upp fötterna på bordet? Kanske var det samma regler som gällde nu som då, så jag kunde nog inte göra det. ”Jag förstår. Så, du har inte träffat någon ny?”
”Nej, det har jag inte. Det känns liksom inte som om det behövs, om du förstår vad jag menar. Jag har ju redan gjort allt, fått en unge, och det var vad jag behövde någon till.”
”Så det är alltså inte mitt fel att du träffade någon ny efter... eh... den andra killen?”
”Nej. Det var du som fick mig att inse att jag klarar mig själv, att ingen annan behövs för att ta hand om ett barn, och att jag klarar mig bättre ensam.”
”Wow.”
”Eller hur?”
För att göra en lång historia kort – jag var inte särskilt snäll mot den killen. Det mamma inte visste om var att han inte var särskilt snäll heller, så när det kom fram sparkade hon ut honom. Lovely story, really.
”Du har inte hört något från pappa heller...?”
”Nope. Den jäveln skickar inte ens pengar längre. Så du har inte heller haft någon kontakt med honom?”
Jag skakade på huvudet. ”Varför skulle jag ha haft det?”
Hon ryckte på axlarna med ett litet leende. ”Man vet ju aldrig. Han kanske ville ha en andra chans eller något.”
”Om han ville ha det skulle han ha kontaktat dig, inte mig.”
”Låter logiskt.”
Det var tyst en liten stund. Normalt sett hatade jag när folk såg på mig någon längre stund, men just då var det okej. Hon hade ju inte sett mig på evigheter. Även om jag inte sa något så blev jag lite besvärad, så jag reste mig upp och gick runt i rummet, tog in varenda detalj. Försökte hitta sånt som var annorlunda från hur jag mindes det. I bokhyllan stod fler fotografier än vad jag kunde komma ihåg fanns där när jag var yngre. Jag rörde lätt vid ramarna, såg på bilderna. Större delen av dem var på mig, men inte bara på minimi-jag, utan bilder som jag kunde säga var åtminstone ett år gamla. Hade hon skrivit ut bilderna jag skickat henne?
”Ditt rum är nästan som det var när du bodde här”, sa hon efter en stund. ”Vill du se?”
Jag nickade och följde efter henne ut i köket och nerför trappan till källaren. Jag kom ihåg när hon sagt att mitt rum var så litet att jag kunde få flytta ner i källaren om jag ville, och jag hade varit så lycklig. Hela källaren hade blivit min, förutom det pyttelilla rummet alldeles intill trappan – mamma vägrade flytta på tvättmaskinen. Källaren bestod av ett enda stort rum, lika stort som hela bottenvåningen, minus det där lilla rummet då. Väggarna var svart och vit randiga och alla mina tusentals affischer (nästan tusentals då) satt kvar på dem. Det var inte lika rörigt längre – sängen var bäddad, alla kläder som låg här och var var borta och den allmänna röran av random skit var också borta. En del av sakerna hade jag hämtat när hon var på jobbet för ett par år sedan, men då hade det definitivt varit stökigare.
”Jag använder det här rummet som gästrum nu. Bäddsoffan kraschade, och jag hade ju din säng och allt... jag hoppas att det inte gör något.”
”Självklart inte”, sa jag och stannade mitt i rummet, for runt med blicken. Det kändes bra att stå där igen, men det kändes inte som mitt rum längre. Det var ett pojkrum, mitt pojkrum, och inget mer än så.
Eftersom det var ganska sent och jag kunde tänka mig att stanna ett par dagar fick jag sova där. Min ryggsäck låg på golvet intill sängen och jag stirrade upp i taket. Det kändes konstigt, att bara ligga där och tänka igen och vänta på att middagen skulle bli klar. En annan sak mamma varit sig lik med var att jag fortfarande inte fick hjälpa till i köket. ”Det är så litet här och jag gör det bättre själv”, hade hon satt och puttat ut mig från rummet.
Efter middagen sa jag att jag skulle gå ut och se mig omkring, som om jag inte hade något mål. Det hade jag, men jag visste inte vad hon skulle tycka om att jag gick till kyrkogården när det höll på att bli mörkt ute. Visserligen skulle hon inte ha något alls att säga om det, för jag kunde ta hand om mig själv, men det var så enkelt att glömma sånt när man var hemma.
Jag gick i lugn takt till kyrkogården, hade all tid i världen. Det var inga andra än de döda som väntade där, och de hade all tid i världen. De hade tid att vänta på att jag skulle komma dit.
Väl framme började jag leta efter en speciell gravsten. Egentligen såg den kanske ut precis som alla andra, men det var namnet och personen under marken jag sökte. Men en gravsten med Johns namn, det kunde inte flera såna.
Det tog en liten stund att hitta just hans viloplats, och när jag äntligen hittat den visste jag inte vad jag skulle göra. En del av mig hoppades nästan att det inte skulle finnas någon plats på kyrkogården, att det hela bara varit ett sjukt skämt. Att John inte alls låg under marken och ruttnade. Det hade känts så mycket bättre då, av någon anledning, för då skulle jag inte känna mig så skyldig. Hellre arg än skyldig.
Just då fanns det så mycket jag ville säga till honom, men rösten försvann. Vad skulle man säga, egentligen?
Åh John, jag saknar dig. Jag önskar att det inte hade blivit såhär, att du sett biljäveln och att föraren inte bråkat med sin pojkvän i telefonen, hunnit stanna. Jag önskar att jag inte sagt alla de där sakerna till dig innan. Det känns så hemskt, att jag sa hur mycket jag hatade dig, och att du bara en halvtimme senare var borta. Jag var så jävla rädd i flera veckor, rädd för att du skulle komma och hemsöka mig. Ärligt talat är jag fortfarande lite rädd för det, även om det inte hänt än. Det kommer aldrig hända, jag vet det – du är för snäll – men bara för att jag vet det betyder det ju inte att jag inte är rädd.
Jag satte mig ner brevid graven, lutade mig mot den och blundade. Låtsades att jag såg John framför mig, som jag kom ihåg honom, när han log. ”Tjenare kompis”, sa jag med ett litet leende. ”Det var bra länge sen vi pratade.”
Trots att det kändes aningens stört att sitta och prata med någon som inte ens var där kunde jag inte sluta. Jag berättade om mitt nya hem, hur allt hade gått, om olika små gig på pubar.
”Vi skulle ju bli kända, du och jag. Nu blev det ju inte riktigt så.” Jag suckade och öppnade ögonen, såg upp mot himlen. Den var så otroligt vacker vid just solnedgångar. Jag älskade det. ”Och jag saknar dig mer än vad jag trodde var möjligt. Jag vet att jag sa en hel del hemska saker, den där sista natten, men jag menade dem inte. Jag hoppas verkligen att du vet om det, för...” Jag tog ett djupt andetag och försökte blinka bort de plötsliga tårarna. ”För jag älskar dig. Det är klart att jag skulle stå bakom dig, vad du än tänkte välja att göra. Jag... jag blev bara rädd, för jag ville verkligen inte förlora dig. Jag hoppas att du förstår det.”
Normalt sett hatade jag att gråta, men just då kändes det faktiskt okej. Det var ju ändå ingen som kunde komma och fråga hur allt var, för det skulle bara ha gjort allt tusen gånger värre.
Det kändes som om en sten lyfts från mina axlar och jag kunde le upp mot himlen som sakta gick från orange till rosa .
Tack, John. Tack för att du lyssnade.
På morgonen var det oerhört konstigt att vakna upp i mitt rum. Eller ja, mitt gamla rum. Det var ju inte mitt längre. Det var ganska förvirrande att vakna upp där, och först trodde jag ärligt talat att jag åkt tillbaks flera år i tiden. Men eftersom jag såg ut som den jag varit när jag somnat antog jag att det inte hänt. Det var bara jag – gamla, slitna jag. Nej okej, så gammal var jag inte, men sliten.
Efter frukosten – som jag åt ensam, då jag varken vågade eller ville väcka mamma – bestämde jag mig för att gå ut och se vilka och vad som fanns kvar. Det skulle bli intressant att se om vissa saker ändrats lika mycket som färgen på mitt barndomshem, och jag såg väldigt mycket fram emot det. Trots att det nog skulle kännas konstigt att se hur tiden fortsatt gå efter olyckan, efter att jag gått. Det kändes som om tiden borde ha slutat gå, för det var vad den gjorde för mig i flera år.
Gatorna var så välbekanta och jag visste fortfarande vart man skulle gå för att komma dit och dit. Jag kände nog staden lika bra som min egen bakficka – man skulle nog kunna sätta en ögonbindel på mig och jag skulle kunna säga exakt vart jag var och vart vi gått, vart vi kommit ifrån. Eller ja, det hade i alla fall varit coolt.
Jag for nyfiket runt med blicken överallt, på byggnader och människor, ville se allt. Vissa såg lite konstigt på mig, vissa gick förbi utan att säga något alls. Hur många av dem var nyinflyttade, hur många kände igen mig?
Inte förrän jag var på samma gata kom Jack ut från sitt hus – så han bodde alltså kvar? – och han fick syn på mig. Vi stod ett par meter från varandra och bara stirrade nästan chockat på varandra innan han började skratta och sprang fram, kramade mig hårt. ”Derek!”
”Jack”, sa jag och kramade min bror i allt förutom blod så hårt jag kunde.
”Åh gud jag har saknat dig.”
”Och jag har saknat dig.”
Vi stod så länge och kramade varandra, så länge att jag till slut började skratta. Det gjorde han med och det var nära att jag höll på att ramla ihop på trottoaren – jag skulle antagligen ha gjort det om jag inte haft honom som stöd.
Av alla människor jag hade kunnat stöta på där från det gamla gänget, var nog Jack den mest välkomna. Han var den jag saknat mest av alla, och ibland undrade jag vad han tyckte om att jag stuckit utan att säga hejdå. Hade han blivit sårad? Hade han hatat mig?
”Damn, jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen.” Jack släppte mig och torkade sig diskret i ögonen. Särskilt diskret var det egentligen inte, men jag lät honom tro det.
”Det trodde inte jag heller, faktiskt.”
”Varför kom du tillbaka?”
”Jag vet inte. Kände bara att det var dags nu.”
Han nickade och log mot mig. Han var sig lik, med det blonda håret, det där leendet som smittade av sig. Hade han vuxit? Jag hade för mig att jag faktiskt varit längre än honom, att han var den enda som var kortare än mig. ”Hur har du haft det?”
”Helt okej, faktiskt. Dudå?”
”Nejnej. Jag är inte den intressanta här. Det var du som stack. Livet här är likadant och så annorlunda på samma gång – inte intressant. Prata om dig istället.”
”Men jag vill inte det.”
”Nähä.” Jack log fortfarande. Var han inte sur för att jag stuckit? Jag var tvungen att få veta.
”Du, Jack... förlåt. För att jag stack utan att säga hejdå.”
Han viftade lätt med händerna och skakade på huvudet. ”Du har inget att säga förlåt för, Derek. Jag fattar. Det fanns inte tid, helt enkelt.”
Jag nickade och stoppade händerna i jeansfickorna, såg ner på mina fötter ett par sekunder. ”Så... lust att göra nåt?”
”Visst.”
Vi började gå, gick runt alla de vanliga ställena. Vi pratade om allt möjligt, om Los Angeles och livet hemma, hur allt blivit, vad som hänt. Tydligen hade nästan alla vi hängt med flyttat, förutom Jack då. Och ett par tjejer man ibland mötte på fester – såna personer man aldrig riktigt brydde sig om att lära känna, men ändå kände igen när man såg dem på gatan.
Det fanns ett litet kafé som alltid varit standard stället på vardagseftermiddagarna, efter att skolan slutat. Alla dagar förutom fredagar brukade spenderas där med varm choklad och bullar – ja till och med under sommaren. Det var bara så det var. Det var även där jag fått min första kyss någonsin, av Chris. Jag undrade lite om hon var en av dem som stannat kvar eller varit en av många som gett sig ut för att se världen.
Det var något jag skulle få svar på bara ett par sekunder senare. Jag och Jack stod utanför dörren till kaféet och funderade på om vi borde gå in eller inte när dörren öppnades med en liten smäll och en tjej med förkläde på sig kom utstormandes. Först trodde jag att det var någon som blivit arg och dumpad av sin pojkvän eller något, men hon stirrade på just mig med så mycket ilska och hat att jag inte riktigt trodde det. Däremot kunde jag inte för allt i världen komma på en endaste sak som jag kunde ha gjort under den korta stunden vi stått där utanför.
”Du!”
”...jag?”
”Ja, du!” Hon gav mig en örfil som sved som jag vet inte ens vad. Det gjorde ont i alla fall. Jag höjde förvånat ena handen till kinden och såg chockat på henne. Vem fan var hon?
Svart, lång hår uppsatt i en tofs på huvudet. Vackra blå ögon som nu fylldes med tårar. Hon stod och bet sig i underläppen med händerna hårt knutna.
Klart jag visste vem hon var.
Jag log när jag gick fram de stegen hon backat, tog hennes ansikte i mina händer och kysste henne mjukt på munnen. ”Förlåt”, viskade jag. ”Förlåt...”
Chris lade armarna om mig och lutade huvudet mot min axel. ”Din jävla idiot”, mumlade hon. ”Du är så jävla blåst och jag hatar dig för att du lämnade mig här.”
”Du vet att jag skulle ha tagit dig med mig om jag bara kunnat.”
”Du hade kunnat. Jag fanns där, men du bara stack ändå.”
”Förlåt. Jag kan säga förlåt flera tusen gånger, men jag vet inte om det hjälper. Förlåt så mycket.”
För ett ögonblick glömde jag bort Jack och resten av världen. Allt som fanns var jag och Chris, flickan jag älskat sen dagis. Vår historia var lång och kanske inte alls vacker, men det fanns ingen som hon någon annanstans. Jag älskade henne fortfarande, hade gjort det hela tiden.
Det tog mötet med Chris för att inse att jag gjort rätt som kommit tillbaka. Jag hade tänkt tanken flera gånger innan, men nu blev det så glasklart. Det gick inte att tänka att det skulle vara på ett annat sätt.
Att åka tillbaka var det bästa jag någonsin gjort. Jag var helt övertygad om det, och jag skulle aldrig någonsin ångra det.
En slags födelsedagspresent
”Okej, vänta några sekunder...”
Självklart skulle den lilla bandspelaren han alltid hade med sig krångla just då. Det var ju bara givet att något sådant skulle hända.
”Jag väntar.”
Det blev inte bättre av att han var så nervös att hans händer skakade. Han hoppades bara att den andra mannen inte märkte något, och att om han gjorde det skulle han inte säga något. Vem som helst skulle ha varit nervös i hans fall, om möjligheten fanns att man satt i ett litet rum tillsammans med en psykopat. Han visste inte om han ville att mannen skulle vara sjuk i huvudet eller mena allvar, för båda sakerna var minst lika läskiga.
”Så.” Han lutade sig tillbaka i stolen, fick den att gunga lätt på två ben. Kanske gjorde han det för att skapa lite avstånd mellan sig och den andra. ”Berätta lite om dig själv.”
Han lutade sig fram och satte armbågarna på bordet, knäppte händerna. Hela tiden såg han på den nervösa mannen. ”Om mig? Varför kan vi inte prata om dig istället?”
”För att nu är det du som ska bli intervjuad.”
”And what's up with this?” Han pekade på bandspelaren med ett snett litet leende. ”Jag trodde inte man använde såna längre.”
”Det är enklare att lyssna än att skriva. Man får med allt.”
”Varför har du en anteckningsbok då?”
”För att alla mina frågor står där. Kan vi återgå till dig nu?”
”Nej, jag vill inte det.”
Nervositeten började glida undan för att ge plats åt irritationen. Han skulle inte ha suttit i en bil i fem timmar med kassa radiolåtar som sällskap förgäves. ”Varför ringde du mig då? Hade det inte räckt med att säga att vi kunde träffas någonstans och prata?”
”Är det inte det vi gör då?”
”Jo, men... äsch, om inte du kan ta det här seriöst så går jag.” Han reste sig upp med händerna mot bordet, som för att visa att han menade allvar. Den andra mannen lade sin hand på hans.
”Okej, jag ska sköta mig. Snälla gå inte?”
Blicken han fick var omöjlig att motstå, så det var väl bara att sätta sig ner igen. Han suckade och drog bort sin hand . ”Bra. Så, du säger att du är en vampyr?”
Mannen nickade.
”Du måste svara med ord – bandspelaren kan inte se dig.”
”Ja.”
”Vad innebär det? Är någon av myterna sanna? Som att du sover i en kista, inte kan äta vitlök, inte kan korsa rinnande vatten... sånt, du vet.”
”Jag tål inte solljus, vitlök är gott, jag kan korsa rinnande vatten, krucifix är fåniga, jag blir extremt suddig i speglar och jag går inte att få på bild. Och ja, jag dricker blod.”
Han skruvade sig något nervöst i stolen, vilket den så kallade vampyren inte missade. ”Är du rädd?”
”Varför skulle jag vara rädd? För att jag sitter med ett bords avstånd från en vampyr eller möjligtvis en psykopat? Nah.”
Han skrattade till. ”Nänä. Jag förstår.”
Det gick inte att låta bli att le. ”Så... vem är du? Vad heter du?”
”Jag heter James. Vad heter du?”
”Du skulle skärpa dig – det är jag som ställer frågorna här.”
”Åh, jag glömde bort att jag hamnat hos polisen. Vad har jag gjort, vad blir mitt straff?”
”Vill du att jag ska gå?”
”Nej.”
”Dåså. Vem är du?”
”Jag är James. Jag har tre åldrar – 20 på ett sätt, 15 på ett annat och 40 på ett till sätt. Alltså är jag en ganska ung vampyr, typ en tonåring. Du ser förvånad ut.”
”Ja... man tänker sig ju att alla vampyrer är typ, femhundra år gamla.”
”Den dagen kommer väl snart. Men vi åldras på samma sätt som människor, minus att vi är fastfrusna i tiden.”
Hur skulle man kunna låta bli att skratta? ”Det lät ju...”
”Konstigt? Idiotiskt? Dumt? Korkat? Pick and choose, my dear friend.” Han log vänligt. ”Jag menade att vi blir ett år äldre för varje år som går, precis som människor. Tänk dig pensionärer – de har en gång i tiden varit unga. Förstår du hur jag menar?”
Han nickade. Han skulle precis komma med nästa fråga innan vampyren verkade vilja fråga saker själv igen. ”Men vad heter du då?”
”Du vet vad jag heter.”
”Jag vill bara höra dig säga det.”
”Lovar du att sluta fråga och faktiskt sköta dig om jag säger det?”
”Ja.”
”Tom.”
”Trevligt att träffas, Thomas.”
”Tom.”
”Vad sägs om middag imorgon? Jag bjuder och du... kan bjuda senare.”
”Vet du vad? Jag ger upp.” Tom reste sig upp och var påväg att trycka på stoppknappen på den lilla bandspelaren när vampyren tog tag i hans hand för andra gången den kvällen. Han såg på denne och väntade på att något skulle hända, som att han skulle slita upp hans handled och börja suga i sig hans blod. Inte världens trevligaste tanke kanske, men det var inte hans fel. Det kändes dumt att gå på vampyrgrejen, tro på honom. Hellre en vampyr än en förrymd mentalpatient, i sånt fall.
”Jag kan berätta varför jag ville träffa dig, om det gör saker och ting bättre.”
”Egentligen inte, men kör på.”
”Varför inte?”
”Det här är arbete. Jag hade kunnat göra något annat och tjäna något på det, men nu? Jag kan inte skriva något om en osammarbetsvillig vampyr och få det att verka intressant. För övrigt tror jag att det snart kommer ett par vårdare genom dörren och tar hand om dig. Eller, jag hoppas på det.”
James log snett. ”Tyvärr tror jag inte det. Men jag ville träffa dig för att... det var en kille jag kände för ett tag sen. Han hette Tom, var journalist och... well... ser precis ut som du. Jag kan inte förklara det, så jag ville bara träffa dig. Nyfikenhet, helt enkelt.”
Han höjde ena ögonbrynet. ”Liknar jag honom?”
”Väldigt, väldigt mycket.” Han reste sig upp, gick runt bordet och tog Toms mellan sina händer innan han kysste honom.
Det var som om tiden stod stilla för ett tag. De bara stod precis så – vampyrens händer mot hans kinder, deras läppar mot varandra. Det var ganska trevligt faktiskt.
”Hej Tom”, mumlade han och kysste mannen på halsen.
”Jag trodde inte du skulle komma på mig.”
”Mm, tro mig – det finns inte mycket du kan göra för att jag inte ska känna igen dig.”
”Jag vet”, mumlade Tom och flinade, kysste den andra vampyren igen. ”Ett tag trodde jag faktiskt att du skulle gå på den, att du skulle tro att jag var någon dubbelgångare.”
”Hah. Aldrig.”
”Du höll alltså på att tro mig.”
”Okej, du spelade väldigt bra, men jag gick inte på den.”
”Visst, vad du än säger.”
”Det är ju så.”
”Spara lögnerna till någon som tror dig, James.”
”Så jag ska bara hålla käften i all evighet?”
Tom skrattade till och nickade. ”Så. Nu har jag hittat dig och du har fattat att det är jag.”
”Vad vill du mig?”
”Jag har saknat dig”, sa Tom och lekte lite med James skjortknappar. ”Väldigt, väldigt mycket.”
”Saknat mig eller min kropp?”
”Du är ju din kropp, men... båda. Faktiskt.”
”Aw. Ska jag känna mig smickrad?”
”Ohja. Det betyder ju att efter alla åren har jag fortfarande inte hittat någon som är bättre än dig, och det är ju en komplimang.”
”Verkligen? Säger du det bara för att få mig igen?”
”Hm. Jag trodde du kände mig bättre än så, faktiskt.”
”Klart jag gör.” James strök honom lätt över magen med ett litet leende. ”Det här var ju en väldigt trevlig överraskning. Vad fick dig att ändra dig om förvandlingen? Hur länge...?”
”Du. Du är anledningen till att jag ändrade mig.” Tom drog fingrarna genom James hår, såg allvarligt på honom. ”Jag trodde att jag kunde leva utan dig, och jag försökte, men jag... jag älskar dig för mycket.”
”Vilka åldrar har du?”
”30, 10, 40.”
Tystnad. ”Så... struntade du i mig i tio år eller tog det så lång tid att hitta mig?”
Tom strök honom lätt över kinderna med ett litet leende. ”Vad tror du?”
”Jag vet ju vad jag vill tro, men...”, sa han och ryckte lätt på axlarna. ”Jag har saknat dig.”
Tom hade verkligen saknat James, saknat att vara så nära, och tyckte att det var orättvist att han inte fått tag på honom tidigare. Det hade känts som en evighet, och evigheten ville han ju spendera med James. Det var inte värt det utan honom, och ett tag hade han varit rädd för att han kommit på det för sent. Kommit på för sent att han behövde James, inte tänkt på att möjligheten fanns att han gått vidare, glömt bort Tom. Det hade han tydligen inte, och det gjorde honom så sjukt glad.
”Nudå?” Frågan fick Tom att slita tillbaks tankarna till verkligheten och koncentrationen mot James igen.
Ja, nudå?
Han for runt med blicken i rummet innan han flinade, lekte med skjortknapparna igen. ”Bordet?”
En blick och han visste att han inte var tvungen att förklara vad han menat. James flinade och nickade. ”Bordet”, instämde han och kysste Tom igen. ”Och... kan du lämna bandspelaren på?”
Tom flinade när han lade armarna om James midja och drog med honom till bordet. ”Att du ens behöver fråga.”
Grattis Paprika ♥
(For the record så var jag nervös när jag la ut den här - det är jag alltid när jag lägger ut nya saker, men det är värre när man ger något till någon - och nu sitter jag och skakar för han älskade den tydligen asdfgsdfghdfg)
Roadtrip
”Testing testing, I'm just suggesting, you and I might not be the best thing!”
Volymen i den lilla röda älskade bilen var så hög att man fick ont i öronen, men det var ingen som brydde sig om det.
Vi var fem personer i bilen – Johnny som körde, Caroline i framsätet, och så jag, Adam och Alexandra i baksätet. Hela året, ända sedan vi bestämt att det skulle hända, hade vi sett fram emot roadtrippen utan några vuxna, trots att tre av oss var yngre än 18. Jag var en av dem. Våra föräldrar litade på att Johnny och Alexandra skulle ha hand om oss.
Det var lite lustigt, att vi alla hade ett år mellan oss – eller, alla förutom jag och Adam, som hade samma ålder. Johnny var 19, Alexandra 18, Caroline 17 och så jag och Adam som var 16.
Våra föräldrar hade gett oss pengar och nästan kastat ut oss från huset när det varit dags att åka – kanske hade de varit glada över att vi hade något att göra nu under sommaren, eller så ville de bara bli av med oss. I alla fall tyckte både jag och Adam att det var skönt att de inte krånglat.
”But I still wantcha wantcha, don't mean to tauntchaaa!”, sjöng Caroline med en extremt falsk stämma och rufsade till Johnnys hår. Han svor till och knuffade lätt till henne med armbågen.
Alla tog i när refrängen kom.
”Stuck now so long, this got the start wrong! One more last try – Imma get the ending right. You can't stop this, and I must insist that you haven't had enough, yooouuu haven't had enooouugh!”
”Åh jag ska gifta mig med Josh”, suckade Alexandra lyckligt, ”och så kan han få sjunga för mig varje natt. Och under dagarna med, förstås.”
”När ni har sex då?”
”Speciellt då. För övrigt borde vi inte prata om det nu, inte när det finns barn här i bilen.”
”Hey!” Adam kittlade henne och jag fnissade till.
”Hellre barn än gammal och dammig.”
”Så sant så, Rain. Bra sagt!” Johnny flinade mot mig genom backspegeln. ”Hade vi haft något att skåla med hade vi gjort det.”
”Vi stannar vid nästan mack och köper kaffe.”
”Låter bra.”
Ljudnivån verkade bara bli allt högre och högre ju längre hemifrån vi kom, och jag visste att alla antagligen skulle lugna ner sig och bli ganska griniga efter ett tag, när det blivit senare på dagen. Jag med – kanske var jag en av dem som skrattade högst av dem alla.
Jag tyckte lite synd om han i kassan och alla andra i den lilla affären när vi väl hittat en mack. Det hade tagit tid att hitta någon och alla var rastlösa och hyperaktiva vid tanken på kaffe och godis, så Johnny och Adam hoppade runt och det blev väldigt mycket kaos ett tag.
I bilen under eftermiddagen, lite närmare kvällstid, började det regna. Inte sånt där mysigt regn, utan sånt som verkligen öser ner. En liten stund var jag faktiskt orolig för att bilen skulle sköljas bort tillsammans med allt regn.
”Vi stannar vid första bästa motell eller något”, sa Johnny, och när vi andra höll med höjde han volymen på stereon i ett försök att stänga ute det tunga smattrandet av regnet mot biltaket.
Mitt ute i ingenstans dök ett motell upp, en med en stor neonskylt med namnet som bara lyste halvt, och Johnny var väldigt snabb på att köra in och parkera. ”Vi struntar i väskorna”, sa han och kollade på oss, ”vi tar dem imorgon. Okej?”
Man hann bli genomblöt på den korta biten mellan bilen och dörren. Jag ville inte ens veta hur lockigt mitt hår skulle bli, eller ännu värre – hur mitt smink såg ut. Jag tyckte att jag kunde få vara lite – okej, väldigt mycket – ytlig just då, för det regnade ju faktiskt. Regn kunde ta fram den sidan hos folk, och alla visste att jag inte brukade vara ytlig. Eller jo, när det kom till mitt hår, men inte mer än så.
Det stod en man i receptionen och kollade tomt på oss, som om det inte fanns något liv i hans ögon alls. ”Välkomna till hotell Holiday”, sa han entonigt, lät nästan uttråkad. ”Vad kan jag göra för er?”
Vi utbytte osäkra blickar mellan oss i gruppen innan Caroline steg fram. ”Hej. Vi skulle vilja boka...” Hon kollade bak mot oss. ”...två rum.”
”Nummer tre och fem är lediga”, sa han och vände sig om, tog ner två nycklar från tavlan på väggen, räckte över dem till Caroline. ”Trevlig vistelse hos oss.”
”Men... betalning, då?”
Han log, första gången han visade någon känsla överhuvudtaget. ”Det kommer sen.”
Vi var ovanligt tysta när vi lämnade lobbyn och gick för att leta upp rummet. ”Han... jag fick en känsla. När han gav mig nycklarna”, sa Caroline och såg osäkert på oss. Hon såg nästan rädd ut.
”Hur menar du?”, sa Adam och rufsade till sitt hår så att vattendroppar flög åt alla håll. Det var ingen som orkade säga åt honom eller bli sura, för vi alla var så blöta att det inte spelade någon roll.
”Det var något som kändes... fel. Jag vet inte, jag kanske bara är trött och överkänslig för tillfället eller något.”
”Vi sover en stund och lämnar stället imorgon – vi kommer ändå ingenstans så länge det regnar såhär mycket.” Johnny tryckte in en nyckel i låset som tillhörde rum fem. ”Vilka ska dela?”
”Jag kan dela med Adam”, sa jag och log mot honom. Det var inget som kunde vara awkward med honom,; han hade sett mig i alla möjliga konstiga situationer, så vad kunde vara värre än att han eventuellt skulle kunna se mig i bara underkläder? Det var samma sak som badkläder, och det hade han ju sett mig i minst miljarder gånger. Seriöst, vad var skillnaden, och varför verkade alla bry sig så mycket om skillnaden som inte existerade?
Caroline kastade nyckeln mot Adam som fångade den och låste upp. ”Det blir precis som när vi var små”, sa han och log snett.
Jag nickade och log lite, drog fingrarna genom luggen.
Inne på rummet stod en kvinna som antagligen var en städerska eller något. Vi stod lite awkwardly i dörröppningen och visste inte riktigt vad vi skulle göra, om vi skulle säga något.
Hon gjorde klart sängen innan hon vände sig om, och jag tappade andan. Hon hade ärr från mungiporna upp mot öronen, med stygn som fick mig att tänka på dockor på något sätt.
”Välkomna till hotell Holiday. Jag hoppas ni får en trevlig vistelse här.” Hon gick ut ur rummet och stängde dörren. Jag och Adam hann bara utbyta en hastig blick innan dörren for upp igen och kvinnan stormade in, grep tag i Adam. ”Fort! Stick härifrån, medan ni ändå har chansen! Innan det är försent!” Hon släppte honom och blev normal, lämnade rummet igen.
Det blev tyst när hon gått. Jag kunde bara stå och stirra på Adam. ”Det där kändes inte bra”, fick jag fram till slut och började bita på mina naglar.
”Äh, det är bara Caroline som skrämt upp dig”, sa Adam, fast jag såg att han också var rädd och orolig. Han skulle aldrig någonsin kunna lura mig, och han var nog medveten om det. Ändå försökte han. ”Inget kommer hända.”
Jag ville tro mer på honom än vad jag ville tro på min magkänslan.
Det fanns inget annat att göra än att somna. Jag sov hos Adam för att hans famn var välbekant och trygg, och det lugnade mig.
Jag vaknade av en känsla att något var fel innan jag hörde skriket. Adam for upp när jag gjorde det och vi snubblade mot de andras rum.
Dörren var låst. Jag visste inte hur länge vi bankade på den och skrek deras namn, men det kändes som en evighet innan den öppnades.
Alexandra stod intill dörren och gapade, som om hon inte kunde förstå vad det var hon såg. Det såg ut som om hon försökte säga något också, men inget ord kom över hennes läppar. Caroline stod med händerna över munnen och grät – det såg nästan ut som om hennes ben skulle ge vika när som helst.
Vi vred blicken mot en av sängarna och såg det de andra såg.
Om man bara såg på Johnnys ansikte var det inget konstigt alls – han såg ut som om han låg och sov, fast med ögonen öppna. Lät man blicken vandra ner mot hans kropp var det värre. Hela hans mage var uppsprättad och det var så mycket blod. Blod överallt. Jag trodde att jag fick se en skymt av hans tarmar innan Adam grep tag i min arm och drog med mig ut ur rummet.
Jag var i chock och kunde bara stirra framför mig. Någon av de andra grät. Jag trodde det var Adam som mumlade svordomar för sig själv och gick fram och tillbaka, det kändes bara som det.
”Vi måste ta oss härifrån”, sa Alexandra och kollade på oss andra. Det var nog hon som gråtit också, och det var inte särskilt förvånande – alla visste hur nära hon och Johnny stått varandra. Självklart betydde han mycket för oss alla, men han hade hjälpt henne genom så mycket.
Adam nickade samtidigt som ett slags vått och krasande ljud hörde, som om en gren brutits i två delar och tappats ner i en vattenpöl samtidigt. Något rörde vid min fot, vilket fick mig att kolla ner.
Ett huvud. Långt blont hår som nästan lyste i det dåliga ljuset. Ett chockat uttryck i ansiktet.
Caroline.
Jag skrek. Jag hade aldrig skrikit så högt förut – inte ens när Adam trillat ner från bryggan och försvunnit. Det var inte i närheten av det panikslagna skriket som ville ut, få någon att upptäcka dem, när mitt huvud trycktes ner i en toalett eller i snön.
Jag skrämde antagligen skiten ur de andra samtidigt som det fick dem att vakna till. Alexandra grep tag i min hand och drog med mig när hon sprang efter Adam genom korridoren.
Vi kom till lobbyn där mannen fortfarande stod i receptionen. ”Vi checkar ut!”, nästan skrek Adam och slängde upp dörren-
Det var som om han sprungit in i en tjock glasskiva och studsade tillbaks. Både jag och Alexandra skrek till. Han ruskade på huvudet och satte sig upp, såg ut att vilja spy eller något, och kollade förvånat mot dörren.
Jag prövade att försöka ta mig igenom, men mina händer studsade bara tillbaks varje gång.
”Vad har ni gjort?”, sa Alexandra och stirrade mot mannen. ”Varför kommer vi inte ut?”
Mannen log. ”Men förstår ni inte? Ni kan checka ut precis när ni vill, men ni kan aldrig lämna hotellet.”
I beg to dream and differ from the hollow lies - this is the dawning of the rest of our lives
De bara låg där på sängen. Luke, Mark och Gustav. Scooter låg också där, fastän han var en hund och inte var med i klubben.
Det var vad de tre pojkarna gjorde hela dagarna. Bara låg där på Luke's säng och stirrade upp i taket, lyssnade på musik.
”Hela världen är skit”, sa Mark. ”Skit, skit, skit. Koskit.”
De andra mumlade instämmande. Eller, det kunde inte Scooter göra – han var ju trots allt fortfarande en hund. Han låg och tuggade på en strumpa som ganska nyligen suttit på Gustavs fot.
”Allt är ju åt helvete”, sa Gustav och blundade. ”Allt. Speciellt mänskligheten.”
”Varför finns den?”, höll Luke med.
”Och musiken. Den handlar inte ens om själva musiken längre, det är bara om personerna bakom är snygga eller inte. Sen kan det ju kvitta om de har talang eller inte.”
”Så sant så.”
Sådär diskuterade de fram och tillbaka varenda eftermiddag. Inte en enda eftermiddag gick utan att de hittade något att klaga på, för det fanns alltid något.
Gustav rufsade till det lila håret som fått folk att stirra efter honom i korridorerna, fått honom att slå till fler folk än vanligt. ”Borde vi inte... göra något?”
Tystnad. ”Som vad?”, frågade Mark.
”Som... javenne. Gå ut. Protestera. Få folk att höra våra åsikter.”
”Du menar att vi ska göra våra röster hörda?”
”Det var ju det jag sa.”
”Men det lät liksom snyggare så.”
Luke suckade tyst och lät dem hålla på – de var omöjliga ändå, och han orkade inte slösa sin energi på dem då. Den energin använde han istället till att tänka.
De kunde ju faktiskt göra något, något mer än att uggla på Luke's rum i alla fall. Det fanns mer i världen än hans rum, stereon, sängen, Scooter. Det fanns mer än villen som såg ut som om den var hämtad från Edward Scissorhands – hela kvarteret var det. Allt var färgglatt och han hatade det, hatade allt som hade med hela staden att göra. Han visste att de andra kände likadan.
Men vad kunde de göra då? Det kanske var att börja som var det svåraste, att komma på något och sätta igång.
”Kan vi inte starta ett band eller något?” Luke satte sig upp och kollade på de andra grabbarna. De hade slutat tjafsa och kollade förvånat på honom. ”Jamen, jag kan ju spela trummor. Med lite lektioner kan jag bli riktigt bra. Och Gustav, du kan ju sjunga. Mark... spelar du bas eller gitarr? Jag glömmer alltid.”
”Bas...”
”Då är allt vi behöver en gitarrist eller två, och en sån kan ju inte vara så svår att hitta.”
Det blev tyst. ”Luke... är du säker på det här?”, frågade Mark och satte sig upp. ”Jag menar... seriöst?”
”Bombsäker! Vad säger ni, ska vi göra det?”
Mark och Gustav såg på varandra, kanske misstänkte de att Luke blivit galen, men varför inte? Allt som behövdes var en idé, och det hade de ju nu. Även om de sa nej skulle de inte kunna sluta tänka på det, undra hur det skulle ha blivit om de sagt ja.
”Äh, vafan, vi kör!” Mark flinade, hoppade upp i sängen. ”Vi ska förändra världen!”
Gustav hoppade också upp. ”Precis som dem gjorde!”, sa han och pekade på stereon där Holiday spelades på hög volym.
Luke reste sig också upp, kunde inte sluta le.
Kanske skulle de faktiskt förändra världen. Kanske skulle de bli världskända och dra ut på turnéer hela tiden. Kanske skulle de aldrig komma någonvart, men det gjorde inte så mycket.
Sjön
Det fanns en sjö mitt ute i ingenstans som inte hade något namn. Eller, inget officiellt namn som stod på kartor och turistinfomationen, men hos lokalbefolkningen kallades den för dödens sjö. Det fanns många anledningar till varför den kallades så, men den största anledningen var att det var så många som försvann där i området. Aldrig hittades de igen, och nuförtiden gav alla försök till att leta efter personen upp efter bara någon dag. Oftast fanns det bevis, en historia, som alltid slutade vid sjön, och då var det redan kört. Fanns det inget kom det alltid en annan förklaring – som med fru Mayer. Den enklaste förklaringen var att hon lämnat sin man en gång för alla, inte stått ut med all sprit och alla slagen.
Det var något med sjön som fick Adrian att sitta där ute på bryggan. Allt var tyst – inte ett ljud hördes från skogen, och det var alldeles vindstilla. Trots att han kunde alla historierna, hade till och med gjort research helt själv, satt han nu där. Han hade varit intresserad av av sjön så länge han kunde minnas, ända sedan hans mamma försvann. Då hade han varit fem, och tio år senare var han precis lika nyfiken och besatt av den som han varit från början. Vad det var som gjorde honom så besatt visste han inte, men det var bara han och resten av hans familj som visste om det. Hans pappa hade sagt åt honom att hålla sig borta därifrån, inte ens komma i närheten av sjön.
Nu satt han i alla fall där på bryggan, för första gången någonsin. Att det hade tagit så lång tid var för att han var rädd för vad hans pappa skulle göra om han fick veta att Adrian åkt dit i alla fall, men nu hade nyfikenheten blivit för mycket. Det kändes spännande till en början, sen tråkigt. Det var ju liksom inget som hände, alls. Efter ett tag kunde han uppskatta tystnaden – han slapp i alla fall den dagliga dosen av hårda ord, hånskratt, glåpord, allt det där.
Han valde att utmana ödet, tog av sig skorna och strumporna innan han försiktigt doppade fötterna i vattnet. Det var kallt, men han hade inte förväntat sig något annat. Det var ju fortfarande maj. Lite rädd var han kanske, men han försökte intala sig själv att det bara var rädslan från alla andra som smittat av sig. Det kunde inte vara något mer, för det fanns ju inget vid sjön, inget alls...
Han hann inte reagera när en kall hand grep tag i hans fot och drog honom neråt. Det gick inte att kämpa emot – vad som än drog ner honom var för stark, och smällen när hans huvud slog i bryggan fick allt att svartna.
Det var helt tyst och stilla igen, precis som om inget nyss hänt. Inget alls.
Stalker - en kort one shot om i princip ingenting
Han torkade nervöst av händerna i jeansen innan han tryckte fingret mot ringklockan. Han hade blivit varnad för att inte gå dit, men nu var det ju så att han inte kunde låta bli.
Dörren öppnades av en man som inte kunde vara mycket äldre än han själv, om de inte var i samma ålder. Hans skjorta var bara halvt knäppt och det gick att se att han var vältränad. Kanske var det poängen. Det bruna håret var rufsigt, som om han antingen dragit händerna genom det upprepande gånger – eller kanske hade någon annan gjort det, skulle inte ha förvånat mig alls – eller som om han nyss precis vaknat. Han lutade sig mot dörrposten och såg på mannen som nu plingat på, log ett snett leende som bara kunde beskrivas som sexigt.
”Så, Jonathan Parker, du kom i alla fall.”
”Ja. Jag behöver... prata med dig.”
”Oh, sounds sexy. Vad vill du då? Är det mig du vill ha?”
Jonathan försökte verkligen att trycka undan obehagskänslan över att mannen visste hans namn. Han visste att denne visste exakt vem han var och varför han kommit också, och det var ganska skrämmande på något sätt. Trots att Jonathan visste att han var rätt straight kunde han inte låta bli att inte bli attraherad av mannen, för det var något med hans utstrålning som tilltalade honom. Han såg att denne såg det, såg den nästan triumferande blicken och hur han bet sig i läppen som för att inte kommentera det eller börja skratta.
”Vad du än vill så är du välkommen in.”
”Du vet egentligen vad jag vill, eller hur?” Han klev in och försökte att komma ihåg hur man andades när han ställde sig så nära som möjligt, sträckte ut en arm bakom honom och drog igen dörren. Mannen stod kvar så och stirrade på honom.
Helvete, han var inte bara sjukt het – han luktade gott också. Jonathan svalde hårt och ville blunda, orkade inte möta hans blick längre. Ändå fortsatte han kolla på honom.
”Det är väl klart. Vad tror du?” Hans ena hand knöt sig lätt i Jonathans hår, han var bara några centimeter bort...
Nej. Han knuffade bort honom och kollade ner på sina fötter. ”Sluta med det där”, mumlade han och försökte samla sina tankar.
Mannen skrockade. ”Vi båda vet att du kommer sluta i min säng. Det är ingen idé att dölja det.”
”Josh. Sluta.”
Ett lätt klickade ljud. Jonathan kollade upp. Josh hade plockat upp en cigarrett ur en av bakfickorna på jeansen och tände den, stoppade tillbaks tändaren. ”Du vill ha svar. Svar som ingen annan tycks vilja ge dig. Svar som du vet att jag haft länge. Så, vilken version vill du höra?”
Han kunde inte låta bli att undra om det verkligen varit en bra idé att gå dit, men det var ju svar han ville ha, och varför skulle Josh inte vara ärlig? ”Sanningen. Inga jävla lögner som inte leder någonstans.”
Josh nickade och svarade utan att verka som om han faktiskt behövde tänka för att komma ihåg. ”Sluta leta efter din flickvän – hon är i Las Vegas med nån man från Norge. Han är inblandad i en massa kriminell skit, så hon är antagligen död inom en månad. Och vad gäller Juliette...” Han drog ett djupt bloss och ställde sig sådär nära Jonathan igen, blåste ut röken i hans ansikte, fick honom att hosta och vända bort ansiktet. ”Hon har blivit nån annans lilla hora nu, nånstans. Du behöver inte tänka på det nu. Så, ska vi börja prata om betalningen?”
Han skakade häftigt på huvudet, ångrade mer än någonsin att han gått dit. Det var väl nyfikenheten som lurat dit honom, trott att Josh skulle ha svar att ge honom. ”Hur kommer det sig att du vet allt?”
”Jag är professionell.”
”På vad?”
”Allt.” Han betonade ordet vilket fick Jonathan att rodna. Josh lät det inte slippa undan obemärkt. Självklart inte. ”Men aw, så söt du är. Du är den sötaste av dem som kommit hit idag.” Han strök den andra mannen över kinden. ”Kanske till och med sexigaste.” Han vände om och gick längre in i lägenheten. ”Följ med.”
Jonathan borde gå. Han borde gå, springa därifrån och aldrig mer komma tillbaka. Hoppas att han inte skulle träffa Josh någonstans, trots att det visat sig vara ganska omöjligt nuförtiden. Ändå var det något som fick honom att följa efter.
Josh fimpade ciggen och kollade på Jonathan, blåste långsamt ut det sista rökmolnet. ”Betalning.”
”För vad?”
”För all min research.”
”Svara ärligt nu – stalkar du alla som kommer hit eller är det bara mig?”
”Hm. Du borde hålla din söta lilla näsa borta från mina affärer. Du kanske kan säga till polisen imorgon att sluta leta efter Juliette, och så kan du kasta bort alla gamla drömmar så kommer allt bli bra igen.” Han lade huvudet lätt på sne och stirrade på Jonathan. ”Du vill ha mig. Jag vet det. Du visste reglerna innan du kom hit, det vet jag, så du kan inte komma härifrån utan det.”
Jonathan suckade och slog ut med armarna. ”Okej. Visst. Om du svarar på en fråga.”
”Ah, frågorfrågorfrågor. Du är tamigfan den frågvisaste personen jag träffat, fast du är ju journalist så det är förståeligt.”
”Professionell på vad?”
”Stalka folk, såklart. Jag vet allt om dig, till och med sånt du inte vet om än. Sånt du inte har nån aning om.” Han suckade och drog en hand genom håret, gjorde det ännu rufsigare. ”Så, betalningen...?”
Det tog inte lång stund förrän de var där de var. ”Sa ju att vi skulle hamna här”, sa Josh glatt och bet tag i Jonathans hals. Det var inte alls skönt och Jonathan blundade, låtsades som om han inte kände blodet som kom från hans hals.
Han borde inte ha kommit dit från början. Ändå hade han gjort det. Varför? För att han varit nyfiken på Josh, varit nyfiken på mannen som följt efter honom så länge.
”Varför just jag?” Han kollade upp i taket och låtsades att inget av det som hänt hade hänt, brydde sig inte om att Josh rökte igen. Struntade i hur svårt det var att andas, hur mycket han än skakade.
”Jag vet inte. Drogs till dig, helt enkelt. Du var bara för dum i huvudet för att fatta det.”
Inte nu längre.
Don't Go - den andra versionen
Jag vaknade med ett ryck, for upp och ramlade ur sängen, skrek högt.
Nej, jag gjorde mig inte illa, inte alls. Faktum är att jag mådde bra, att det inte var något fel på mig.
Skulle man kunna tro, om det inte varit för mardrömmarna. Mardrömmarna jag fått efter den där händelsen...
Dörren till mitt rum öppnades, och jag var så rädd, ville inte dö, VILLE INTE VARA DÄR IGEN, ville inte bli jagad, men det var bara mamma. Min mamma, som sjönk ner brevid mig på golvet och höll om mig, och det kändes inte alls konstigt fastän jag var sjutton år, snart skulle fylla arton.
Det kändes bara tryggt, som om hon jagade bort demonerna som höll mig fast, som ströp mig, som inte lät mig vara. Jag ville så gärna bara glömma, skulle ge vad som helst för att få glömma.
”Ssch, allt är bra nu”, mumlade mamma och strök mig över håret, struntade i att jag grät. Det gjorde så ont, gjorde så ont överallt. Varför gjorde det ont?
För att jag ramlat. Bilden av mina uppskrapade händer, ljudet av någon som ropade och skrattade och steg bakom mig. Känslan att vara jagad.
Jag grät ännu mer.
”Kommer du ihåg vad George sa, att du borde börja prata om det varje gång det händer?”
”Ja, jo...”
”Ska vi börja i natt?”
Det kanske var lika bra. Jag ville famla efter hoppet att allt mirakulöst nog skulle lösa sig, att mardrömmarna försvann om jag upprepade historien högt för någon tillräckligt många gånger, även om alla i Sheffield redan visste om vad som hade hänt.
Och jag började berätta.
”Hey, Oliver!”
Jag snurrade runt på stället, såg Terry göra det brevid mig. Det bara blev så, man vände sig automatiskt om när något ropades.
Det var Jermaine, en klasskompis till oss. Han var väl min kompis mer än Terrys, tyckte väl att Terry var lite mesig och konstig som gick i kyrkan och så, men han höll i alla fall tyst när jag var där, för jag slog gärna ner folk för Terrys skull. After all – vi var ju bästa kompisar, hur töntigt det än lät. ”Läget?”, sa han och stannade en liten bit ifrån oss, stoppade händerna i jeansfickorna.
”Det är väl okej, själv?”
”Bra. Alltså, jag och John och Rebecca tänkte campa i helgen – vill du hänga på?”
”Campa vart?”
”Jamen skogen. Du vet, en massa träd och sånt.”
”Jag VET vad en skog är, thank you. Helt efter är jag faktiskt inte.”
Jermaine flinade bara. ”Åh, Terry, häng på du med. Ju fler desto roligare.”
Terry nickade och log. ”Visst.”
”Men bra, då säger vi då! Fredag, klockan fem. Vi har tält och grejer. Kom inte sent!”
”Nejdå.” Vi vinkade iväg honom och fortsatte gå. Det kändes bra att Terry skulle med, för att vara helt ärlig så gillade jag inte John och Rebecca så mycket, fast jag gillade Jermaine. Han hade i alla fall ett sinne för humor.
Fast, Terry, han skulle ju i stort sett bara ha mig då. Skulle han våga överge mig?
”Terry?”
”Mm?”
”Du tänker inte bara lämna mig med dem va?”
”Självklart inte! Varför skulle jag göra det?”
”Jag vet inte, ni verkar bara inte prata så mycket och så... jag vill inte vara själv med dem.”
Terry log och jag log också. ”Det kommer bli roligt, okej? Vi och dom. De är ju faktiskt rätt schyssta.”
Jag nickade. Det var ju sant, och de hade aldrig mobbat Terry. De tyckte bara han var konstig.
Men, de tyckte jag var konstig också, så det var lugnt. Det var livet, helt enkelt – alla kan inte tycka att man är normal.
Jag och Terry möttes en halvtimme innan på fredagen och gick tillsammans genom den lilla staden Penistone, Sheffield. Vi skrattade och pratade och jag tänkte inte på hur helgen skulle bli, för jag visste att bara Terry var där skulle allt bli bra, att det skulle bli helt sjukt awesome.
Precis innan skogens början fanns en stor äng, och när vi korsat den fick vi syn på Jermaine och Rebecca. Hon drog en hand genom sitt hår – som blivit sjukt mycket längre sedan senaste gången jag såg henne; fuskhår, hårförlängning, vad fan det nu hette, kanske? - och log när hon fick syn på oss. ”Oliveeer!”, sa hon och chockade mig genom att krama mig. Jag kramade henne tafatt tillbaks och log osäkert.
”Hej, Rebecca.”
Även Terry fick en kram, och han var minst lika chockad som jag var. ”Ehm, vart är John?”, sa Terry och trampade lite osäkert där han stod.
”Fotbollsträning. Han kommer lite senare.”
Vi började gå in mot skogen, och ju längre in vi kom, desto svagare blev ljuden från vägen, och tillslut hördes bara fåglarna.
”Men hur ska han hitta oss då?”
”Amen alltså vi har redan typ satt upp tältet och allt. Vi gjorde det igår. Oroa dig inte, han kommer hitta oss.”
Det var mycket prat och skratt när vi gick genom skogen – Terry skrämde skiten ur mig minst fyratusenfemmiljarder gånger, och fick Jermaine att skratta tills han grät åtminstone hälften av de gångerna – tills vi kom fram till tältet. Jag påstod att jag var hungrig bara för att jag hittade marsmallows, och det var ju ingen som kunde säga nej till det. Inte ens Rebecca, som – efter vad jag hört – höll på med läskiga grejer mot sig själv och knappt åt något alls. (Ja, det gick ju att se också. Som jag sagt till Jermaine – jag var inte helt efter.)
Just där och då var allt bra, allt var perfekt, och jag visste inte att allt det skulle krossas lika lätt som man kan krossa en glasruta.
John kom en dryg timme senare, och det var något konstigt med honom. Det kanske bara var jag som såg det – ingen frågade hur det var med honom och jag vågade inte – men det var något annorlunda, något som skrämde mig lite. Jag kunde inte för allt i världen komma på vad det var som ändrats så.
Det blev mörkt och jag och Terry satt ensamma vid elden. De andra hade gått iväg, gud vette fan vart, och hade lämnat mig och Terry på vakt.
”Alltså du, jag måste verkligen pissa. Klarar du dig?”
”Jadå.” Terry log mot mig.
”Bra.” Jag flinade tillbaks och gick iväg en bit från lägret för att få mina business gjorda. Det där kändes töntigt att tänka. Allvarligt, vem fan sa så?
Jag, tydligen.
Medan jag stod där gömd bakom några träd såg jag hur Jermaine, John och Rebecca kom tillbaka, och alla tre bar på någonting, något avlångt. Jag stod för långt bort för att kunna säga vad det var, men det skrämde skiten ur mig. (Inte bokstavligt talat, alltså.)
Vart var Terry? När hade han försvunnit från elden? Jag såg en skugga i tältet och det var antagligen han. Gruppen på tre människor gick mot tältet, och jag kände för att skrika. Nej, jag förstod inte varför de skrämde mig så mycket, för jag såg ju vilka de var. Det var bara något med hur de rörde sig, deras ansiktsuttryck.
Jag drog sakta upp gylfen och smög närmre, gömde mig bakom ett träd. Varför jag gömde mig visste jag inte, men det kändes som om jag inte bara kunde gå fram.
Allt därefter hände så snabbt, och för att vara ärlig så kollade jag bort också. Jag var rädd, rädd som fan, förstod inte.
Skriken, rösterna, ljudet av något hårt som träffade mjukt. ”Ska du inte springa lite då, springa bort?” Skratt, gråt, fan jag önskade att jag hade gjort något. Springande steg, bort från mig, och så tystnad. Bara tystnad. Inget mer.
Jag skakade, höll hårt i trädet för att inte falla, för huvudet snurrade runt runt så mycket att jag trodde jag skulle ramla. Åh Terry, vad har hänt, vart är du, kan du inte komma ut från skogen, skratta, le, säga ja det var ett bra skämt det! Snälla?
Ingen kom. Jag var ensam. Tänk om jag drömde. Ja, det måste vara en dröm. Jag skulle vakna upp närsomhelst och Terry skulle finnas där och fråga varför jag var så blek. Ja. Precis.
När skulle jag vakna då? Varför vaknade jag inte?
Ljudet av någon, några, något, som gick genom skogen. ”Vart fan är Oliver då?” John's röst. Skulle de hitta mig? Vad skulle de göra med mig? Jag kunde inte andas, ville bara vakna. VAKNA NU OLIVER!!!
”Han måste vara i närheten. Rebecca, har du sagt...?”
”Nej, jag sa inget. Jag vet inte varför han inte är här.”
Även om det var en dröm eller inte så ville jag inte dö. Det var känslan jag fick, att det var vad som skulle hända om jag stannade. Jag backade så tyst jag kunde från trädet, längre in i skogen, samtidigt som jag hörde Jermaine säga ”Vi måste hitta honom innan det är försent. Han kanske såg något.”
Och så klev jag självklart på en gren som lät oerhört högt och föll baklänges. Ja helvete, jag var så smart.
”Där borta!”
Det var som om alla tankar bara försvann ur mitt huvud, sådär som man önskade att de kunde göra när man skulle göra något awkward, så man slapp tänka på det. Nu var det inte awkward, det var inte den där halvt panikartade känslan innan man hoppade runt i stan och skreksjöng på urusla låtar på grund av ett vad, eller när man skulle berätta för någon jättehet tjej att hon var just det – het.
Det här var allvar, och jag kunde antagligen dö. En dröm var det inte, jag visste det, jag skulle ha vaknat när jag ramlade. Det betydde att jag levde i en mardrömsscen, och jag skulle inte bara vakna upp och tänka att det bara var en dröm.
Om jag dog nu skulle jag vara död på riktigt.
Jag kom upp på fötter och började springa utan att riktigt veta vart jag var påväg. Bort från dem, måste tillbaks, måste hämta någon. Bara jag kom ut från skogen...
Små röster i mitt huvud försökte ta över, försökte säga att det var kört, att jag lika gärna kunde stanna och låta dem göra vad fan de nu ville med mig, vad jag än gjort. Jag vägrade tänka på dem, vägrade tro att de hade rätt.
Jag var inte körd. Jag kunde inte vara körd. Det var inte över än.
Någon måste ju berätta vad som hänt Terry. Han kunde ju ligga där i evigheter annars.
Hade det varit ljusare hade det varit enklare att inte snubbla så mycket, inte halvt krocka in i träd och stora stenar. Men nu var det så mörkt, jag såg knappt något alls, inte mer än någon decimeter framför mig och inte mer än det ficklamporna längre bak kunde lysa upp.
Paniken när jag föll. Fanfanfan mitt ben. Helvete. Jag rörde hastigt vid benet och det sved, det var blött, fan nej snälla. Jag fick bort det ur mitt huvud, kunde ju inte bara sitta där. Ropen, stegen, de kom närmre. Satt jag ner var jag så gott som död, det var allt jag tillät mig själv att tänka.
Det borde göra en paralyserad. Det fick mig att tvinga mig upp på fötter och fortsätta.
Bara en liten bit till. Jag kunde inte vara så långt borta, såvida jag inte sprungit åt andra hållet. NEJ OLIVER INTE TÄNKA SÅ.
När jag ens kom på tanken att tänka på att ge upp såg jag Terry framför mig. Om det varit ombytta roller, om det var jag som dött och han som sprungit genom skogen, hade han gett upp eller fortsatt trots att han knappt kunde andas, att allt snurrade i hans huvud, att det gjorde ont överallt?
Nej. Han hade inte stannat. Jag bara visste det.
”Oliver! Du kan inte springa för alltid!” Skratten, skratten, skratt. Haha vad roligt.
Om jag bara kom tillräckligt långt bort från ficklamporna... om jag bara hade en chans att gömma mig... Det kunde lika gärna vara att råka göra så man dog också, men de hade ju rätt – jag skulle inte kunna springa för alltid.
Men om jag visste vart jag var och lyckades komma tillbaka till staden skulle det bli bra. De skulle inte kunna göra något, för jag skulle kunna skrika, eller vad som helst. Någon kunde se.
Och rätt som det var försvann alla träd. Kunde jag ha sån tur?
Nej, bara nästan. Jag var ju ute från skogen, men om det varit en klocka hade jag stått på fyra, och staden stod på tolv. Om man tänkte i tid istället så var jag ungefär femton minuter bort, tio om man sprang så fort man kunde. Jag kunde klara det på tio om jag inte var så trött...
Det var bara att tvinga sig till det. Jag hade vilat för länge – de var också påväg ut nu. Jag började springa så fort jag kunde, försökte tvinga mig att öka takten ännu mer. Ju mindre tid det tog att komma fram skulle jag slippa det här, bli fri.
Jag kände något mot min axel, som om någon försökte ta tag i mig. Jag bet tillbaka skriket och tvingade fötterna att röra sig ännu snabbare, visste att jag inte skulle kunna springa särskilt länge till. Det bultade i benet och jag kände mig blek och svag.
Ängen. Om jag bara kom dit skulle det inte vara så långt kvar, jag kunde och skulle klara det.
Över den. Följde de fortfarande efter eller insåg de att vi var för nära?
Gatorna. Åh, härliga gator. Jag visste att de inte skulle göra något, om de nu följde efter. Snyftningarna kom, dels för att jag var så trött, dels för att jag var så rädd, och jag föll ihop, skrapade upp handflatorna mot asfalten, men det var bättre än att fortsätta springa.
”Nu har vi dig!” Jag skrek och backade undan så mycket jag kunde, försökte komma upp på fötter igen. Mitt ben hade gett upp. ”Vi misstänkte att du trodde att det skulle vara över nu, och hade vi rätt eller hade vi rätt?” John flinade och pekade på mig med något som såg ut som en lie.
”Varför? Varför Terry, varför jag, varför -” Det kändes bara som om jag behövde veta innan jag dog. Det var vad jag antog skulle hända, att jag dog.
”Aw, så gulligt. Är du rädd, Oliver? Är du rädd för att dö?”
De gick närmre, och jag lyckades sparka till John på smalbenet vilket fick honom att skrika till.
”Vilka är där ute? Vad gör ni!?”
”Kom, vi sticker!”
Jag satt lutat mot en vägg och kunde inte förstå vad ljusskenet som verkade komma från någonstans uppifrån hade där att göra.
”Hörru, mår du bra?”
Var det till mig? Vad skulle jag svara? Jag lutade huvudet mot väggen och koncentrerade mig på att andas.
Jag hann inte svara förrän allt bara blev svart.
Jag var tillbaks i mitt sovrum. Mamma satt fortfarande brevid mig, höll om mig. Tårarna hade tagit slut för länge sedan. Jag hade inte ens kunnat gråta när jag pratade om Terry.
Efter en snabb blick mot fönstret insåg jag att det blivit ljusare ute. Hur länge hade jag pratat?
”Känns det något bättre?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Vi får väl se senare.”
Sanningen var att jag inte var okej, och jag visste att jag inte skulle vara det på ett långt tag. Jag skulle fortsätta vara rädd för att Terry hatade mig för att jag inte gjorde något, att han skulle hemsöka mig.
Jag visste ju egentligen att Terry var för snäll för det, att han antagligen förstod och förlät mig för det, men jag kände mig fortfarande hemsk, och det hade gått flera månader nu.
Förlåt Terry. Förlåt, förlåt för allt. Förlåt tusen gånger.
Det gör inget, Oliver. Allt kommer bli bra, jag är inte arg. Jag älskar dig mest av allt, världens bästa kompis. Glöm mig bara inte, snälla?
Aldrig.
Jag somnade där jag satt på golvet, visste att jag var trygg och att ingen skulle jaga mig, och Terry hade förlåtit mig.
Jag log för första gången sedan han dog.
Don't Go - originalet; läs på egen risk
Jag hade det bra. Jag hade aldrig gjort någon illa, aldrig gjort någon något faktiskt.
Ja, jag var troende troende, för att jag hoppades på att det fanns något mer, något som skulle rädda hela världen eller något. Att Gud uppe i himlen, mannen som bestämde över oss alla, skulle se vad som faktiskt pågick i världen och sätta stopp för det, vad som helst. Ett mirakel. Jag vet ärligt talat inte varför jag var troende, kanske var det för att mina föräldrar var det och jag bara hängde på, eller något.
Att jag var kristen betydde inte att jag automatiskt inte svor, hade något emot homosexuella och tyckte att de sju dödssynderna lät vettiga eller något de andra fördomarna mot kristna. Nej, jag var en normal pojke som gick i kyrkan. Jag drack inte, jag rökte inte, och det var väl den stora skillnaden mellan mig och alla andra. Och det var för övrigt ett eget val, inte av religiösa skäl. Jag ville bara inte.
Frågan är väl då varför det var just jag som var tvungen att dö.
Det skulle bli bra i helgen. Camping i skogen bara några kilometer ut från Penistone, Sheffield. Bara jag, Rebecca, John och Jermaine. Det var länge sedan vi gjort något alla tillsammans – senaste tiden hade det varit jag och Rebecca, i stort sett – det var något konstigt med Jermaine, som om något hade hänt, och han hade dragit John med sig.
Nåja. Allt hade väl blivit bättre, eftersom det var han som kommit med camping-idéen, enligt var Rebecca sagt i alla fall.
Jag litade mest på henne i hela världen, konstigt nog. Eller, konstigt och konstigt, det var väl inte så konstigt med tanke på att hon hjälpt mig genom en hel massa saker som hänt under åren som gått. Hon hade alltid varit den där stöttande axeln som aldrig lät mig falla, aldrig falla för långt i alla fall. Föll gjorde alla, men hon gjorde sitt bästa för att få upp mig igen.
Kanske var det därför mitt hjärta slog extra snabbare för henne och att jag rodnade inför henne nuförtiden. Kanske var jag kär i henne, inte visste jag. Något var det ju i alla fall.
Jag kollade igenom all packning en sista gång innan jag lämnade huset.
De hade sagt vart vi skulle mötas (vid en liten restaurang i utkanten av staden), och där träffades vi. Jag hade ärligt talat varit lite rädd för att möta Jermaine och John igen, eftersom det var så lång tid sen senast, men det gick faktiskt riktigt bra. De log och skrattade och pratade och var precis som de varit innan. Det fick mig att långsamt slappna av, delta mer i diskussionerna och le.
Jag kom inte ihåg hur vi kom dit eller hur vi fick upp tältet, kommer inte ihåg något alls från det. Inte heller hur länge vi satt och pratade innan det blev mörkt, hur John då lyckades få upp en liten eld.
Ett knakande ljud från skuggorna fick oss alla att hoppa till. ”Tänk om det är en björn”, sa Rebecca och kröp närmre mig.
Nej, jag hade verkligen inget att klaga på just då. ”Jag tror inte det finns björnar här”, sa jag och lade en arm lätt om hennes axlar. Jermaine verkade inte så glad över det, men jag brydde mig inte. Det var ju inget mellan oss, vi var kompisar. Inget mer.
”Tror? Tror hjälper inte, Terry. Tror gör man i kyrkan.”
”Säger man inte att ber gör man i kyrkan?”, lade sig John i. Jermaine kollade ut från det lilla lägret – antingen var han väl rädd eller något.
”Jag vet inte”, sa jag och ryckte lätt på axlarna.
”Jag går och kollar vad det var som lät”, sa Jermaine och reste sig upp. ”Någon som hänger med?”
”Jag!” John reste sig också upp, och de tog en ficklampa och försvann.
Rebecca kollade upp på mig med ett leende. ”Då är det bara du och jag kvar då. Du får skydda mig om något vilt rovdjur kommer för att döda oss, okej?”
”Visst”, skrattade jag, ”det kan jag väl göra.”
”Bra.” Hon lutade huvudet mot min axel. Det var tyst ett tag. ”Terry... vad tror du händer när man dör?”
Frågan förvånade mig. ”Jag vet inte, ärligt talat.”
”Men du tror ju på Gud och så, tror du man kommer till Himlen eller så?”
”...jag vet inte...”
”Vad vet du då?”
”Att... nä, jag har ingen aning. Jag tror jag tror på Himlen i alla fall.”
”Hur tror du det känns att dö?”
”Det... det beror väl på hur man dör, eller något...”
”Tror du på spöken och sånt? Tror du det var ett spöke som lät för ett tag sen?”
Vart var Jermaine och John? Jag ville inte fortsätta prata om det, men jag kom inte på något bra sätt att byta samtalsämne på, för hon lät... orolig? Var hon rädd för att dö?
”Rebecca, vi kommer inte dö i natt, om det är därför du frågar allt det här. Det kanske bara var ett rådjur eller något, och de är ju inte farliga.”
”Nej jag vet, jag är bara nyfiken. Jag -”
”REBECCA! Kan du kolla i min ryggsäck efter batterier?! Ficklampan slocknade!”
Rebecca reste sig upp och letade igenom John's ryggsäck, hittade batterierna och tog min hand. ”Kom. Du skulle ju skydda mig, eller hur?”
”Ja”, sa jag och reste mig upp, följde efter henne in i mörkret. Vi snubblade lite på varandras fötter och fnissade, och hon höll min hand så hårt.
Och så försvann hon, bara sådär. ”Rebecca?”, sa jag och famlade osäkert med händerna i luften, försökte hitta henne. Hade hon ramlat? ”Rebecca, vart är du? Det här är inte roligt.”
En lampa eller något tändes och jag blev halvt förblindad, snubblade bakåt flera steg. Något tog tag i mig och något trycktes ner över mitt huvud. Allt blev mörkt igen, och jag kunde inte andas. Jag försökte hitta vad det nu var som satt runt mitt huvud, började få panik.
...plast? En plastpåse?
Jag snubblade till och föll till marken. Den lilla luft jag hade kvar i mina lungor for ut av smällen, och paniken bara växte och växte. Vad var det som hände?
Det gjorde ont, så inihelvete jävla ont, och jag visste fortfarande inte vad det var som hände. Det gick inte att skrika heller, för det fanns ingen luft att skrika med. Det kändes som om någon högg i mig, det gjorde så ont överallt.
Eftersom jag varken kunde skrika eller se något alls tyckte jag att det var ett under när det bara slutade. Vad var det, vilka var det som gick runt, vem var det som skrattade? Jag kunde inte höra heller.
Exakt hur jag lyckades komma upp på fötter hade jag inte en susning om, allt jag visste var att vad som än hände var jag tvungen att ta mig därifrån, trots att det gjorde så ont i benen att allt verkade blixtra till i mörkret. Jag tog mig en bit, men det gjorde så ont, känslan av att inte kunna andas, jag kunde inte se något och inte heller få bort påsen, så det var väl inget förvånande med att jag föll ganska snabbt igen. Jag fortsatte försöka ta mig upp, eller i alla fall försöka ta mig fram på något sätt. Det snurrade i mitt huvud och jag försökte att inte andas alls, spara den lilla luft som fanns. Inte få panik.
Det är inte så enkelt att göra som man säger. Jag kunde inte lugna mig, fortsatte försöken till att andas som bara slutade med mer panik.
Om jag bara hade kunnat se, om...
Något träffade min mage, och det kändes inte som om någon högg längre, mer som en spark, och där blixtrade det till framför mina ögon.
Och det bara fortsatte. Hugg och slag och skratt och prat och jag förstod ingenting. Ungefär samtidigt som allt bara försvann kom något mot min nacke, och jag behövde inte ens tänka det för att veta att jag var så gott som död.
Det lilla jag visste innan allt försvann var att jag visste exakt vilka det var, att det inte fanns någon annan förklaring. Var det därför Rebecca frågade mig vad jag trodde om döden, för att hon visste vad som skulle hända? Var det hela planerat från första början? Vad hade jag gjort för något mot någon av dem?
Det skulle jag aldrig få reda på. Jag skulle bara gå vidare, utan att veta varför jag blivit tvingad till det.
Jag var där men samtidigt inte. Jag var någon annanstans, någonstans där ingen kunde göra mig illa.
Jag var inte rädd längre, för det fanns inget att vara rädd för.
(Alternativt slut – epilog)
En man gick över ängen. En promenad i skogen var väl aldrig fel, särskilt inte när solen sken så fint. Allt var vackert och det kändes verkligen som om våren äntligen kommit. Visst, det var mars och för tidigt för att hoppas, men det hade varit ovanligt varmt hela månaden. Aldrig hade han varit med om att det var så varmt så tidigt på året förut – och då hade han ändå levt hela 43 år.
Han visslade för sig själv, stoppade händerna i västfickorna. Att kunna gå runt i skjorta och väst var vår för honom, det var helt underbart.
När han kommit fram till skogen valde han att inte följa stigen som fanns där, den som var upptrampad av djur eller av människor från långt tillbaka i tiden, valde att bara ströva omkring. Han kunde skogen lika väl som sin egen bakficka, så han var inte rädd för att tappa bort sig. Och hans lokalsinne var förövrigt alldeles utomordentligt bra, och -
Det var något som låg lite längre fram. Först trodde han bara att det var skräp eller något – jäkla ungdomar som rände runt och förstörde naturen – men när han kom närmre såg han att vad det än var hade det ben.
”Hallå?”, sa han, trodde att det kanske var någon som bara somnat eller varit berusad och tappat bort sig. Kanske behövde personen hjälp, om det nu var en person.
Ja, det var en person. Han stod bara några meter bort.
”Hur är det f...”, sa han innan rösten svek honom.
Vem det än var som låg där rörde den sig inte. Det var något som var fruktansvärt över det hela, allt från hur personen låg till såren, som om... som om...
En svart plastpåse satt runt huvudet, så mannen kunde inte säga vem det var, och det satt en lie i personens nacke.
Mannen vände sig om och sprang. Han sprang så fort han bara kunde, hoppade lätt över rötter och stenar och annat som fanns i vägen. Det gick inte att tänka, allt snurrade i hans huvud, och allt han kunde tänka var i stort sett att någon låg där, kunde bara se lien inbäddad i nacken.
Han sprang över ängen och struntade i att han skulle behöva sakta ner, att han andades som en noshörning. Han kom upp till staden, saktade ner lite för att hämta andan innan han började skrika.
”Mord! Mord! Någon har blivit mördad i skogen!”
Vad som helst, bara någon skulle höra honom, hämta polisen, sjukvårdare, vadsomhelst. Bara personen i skogen blev upptäckt, att familjen skulle få veta vad som hänt.
Terry Lee Hurst blev identifierad senare under dagen, och polisen beskrev det som det värsta de sett på länge.
Mördarna? Inga spår. Inga spår alls.
Ska förklara lite mer nu.
(Den andra versionen är en blandning av den verkliga händelsen och min egen tolkning av låten. Den kommer upp snart, lovar.)
Yes, I was drunk/Untitled
13 december 2009~
”Gå! Gå sa jag!”
Hon säger inget, hon skriker. Hon skriker, hon skriker, hon skriker. Jag är för borta, vet inte vad jag ska ta mig till.
Kunde hon inte vara glad över att jag sagt sanningen, vad som hänt? Det var ju inte meningen, det var inte så att jag varit otrogen många gånger eller länge, det var... bara något som hänt.
”Gå då!”
Tror hon att jag hör dåligt eller?
Jag vänder mig om och går utan att säga ett enda ord. Drar på mig skorna fastän allt bara snurrar runtom mig. Världen hotar att tippa mig över en kant, världens ände. Jag vägrar låta det hända, biter mig hårt i tungan, så hårt att jag känner blodsmak i munnen.
Om hon ville att jag skulle gå så skulle jag det.
”Försvinn, jag vill aldrig mer se dig!”
Ser hon inte att jag är påväg bort nu? Jävla blinda kossa. Helt jävla dum i huvudet är hon. Inte konstigt att hon går på tabletter – hon behöver det väl för att verka normal för allmänheten. Men jag vet, jag vet sanningen.
Dörren flyger igen efter mig, skickar ett eko genom hela trapphuset. Jag skiter väl fullständigt i om kärringens katt på våningen under vaknar eller inte, ger fan i hela jävla världen.
Om hon aldrig mer vill se mig så. Hon skulle få slippa – alla kunde lika gärna få slippa!
Jag knyter händerna hårt, känner nycklarna i min hand. Det gör ont, men det är så välkommet. Jag är van vid smärta, vad vid att göra mig illa.
Det spelar ingen roll vad som kommer hända, bara hon får som hon vill. Jag orkar väl fan inte med all hennes jävla skit hur länge som helst heller. Någongång måste det ta slut.
Allt har alltid att slut.
Jag rycker upp bildörren och sätter mig på sätet, fumlar med bilnycklarna. Världen fortsätter snurra så fort, jag mår så illa, men jag har något att göra. Jag ska göra det, ska inte låta någon stoppa mig.
Men exakt vad det är jag ska göra, det vet jag inte. Jag vet bara att ingen ska behöva se mig mer.
Gasen i botten och jag är påväg ut på gatorna. Jag struntar i att det antagligen är lägre hastighets...whatever på den lugna lilla gatan, struntar i att det kan sluta riktigt jävla illa, struntar i allt faktiskt.
Begränsning. Höghastighetsbegränsning heter det. Eller något liknande. Som jag redan sagt – jag struntar i det.
Rött ljus – jag kör på. Det är inte särskilt många ute, och då räknar jag in både bilar, cyklister och... de som bara är ute och går. Det är antagligen helt tyst där ute, men i bilen låter motorn och dränker alla andra ljud. Radion orkar jag inte sätta på, orkar inte höra all tråkig skit och all annan jävla skitmusik som går hela tiden, dygnet runt.
Det var när allt kändes som om det skulle gå bra som allt gick åt helvete. Ett ljussken, bromsar som inte hann med, smällen. Skrällen.
Allt är svart.
Luciafirande är seriöst så tråkigt. Julmust är inte ens gott, inte russin heller. Man sitter ju bara och petar ur alla russin ur lussekatterna.
Jag är så lättad när det är över, lättad över att jag slipper sitta och låtsas att allt är okej och att jag gillar pappas nya flickvän när hon egentligen är en riktig jävla hemsk häxa som snodde honom från mamma. Mamma kanske också är lättad, kanske inte heller vill vara med dem och se att de fått ordning på sitt liv så fort. Det hade tagit månader för mamma att bli så okej som hon är nu, och de månaderna hade jag fått tagit hand om henne istället för tvärtom.
Som om mamma vet vad jag tänker på rufsar hon till mitt hår och ler mer äkta än vad hon gjort på hela kvällen. ”Ska det bli skönt att komma hem då?”
Jag nickar, fast jag vill egentligen inte sitta en halvtimme i bilen och inte ha något att göra. Så sjukt tråkigt. Varför kan inte pappa bo bara några meter från mamma? Hur jävla svårt ska det vara?
En hel vecka hade jag tvingats vara hos pappa, trots att det redan var bestämt att jag ska bo hos mamma. De ville bara vara säker på att jag bestämt mig, att jag visste vad jag verkligen ville, och mamma vet, för varje kväll ringde jag henne och grät och sa att jag ville HEM. Det visste pappa inget om, men jag tror han visste ändå, att jag inte ville vara där. Pappa var inte som mamma, och nu när jag är tvungen att välja någon väljer jag mamma. Hon kommer i alla fall berätta för mig att hon träffat någon ny, istället för att göra som pappa – låta mig komma hem till honom för att mötas av en totalt okänd kvinna och tvingas ta in allt och förstå.
När jag växer upp ska jag inte bli som honom. Egentligen vill jag inte bli som mamma heller – jag vill bli jag, ingen annan. Så svårt kunde det väl inte vara, eller?
Jag vet ärligt talat inte alls vad jag tänker på, tänker kanske vadsomhelst för att underhålla mig själv. Mamma är också trött, ingen av oss kommer på något att säga. Hon bryr sig inte ens om att jag har fötterna på instrumentbrädan, fastän hon flera gånger sagt åt mig att det inte är säkert att sitta så, att jag inte får sitta så. Jag älskar henne väldigt mycket, men jag är fjorton år gammal, jag är ingen bebis. Jag tycker att jag är stor nog att inte behöva någon som säger åt mig vad jag får göra och inte får göra.
Det är inte särskilt många bilar ute på gatorna – antagligen är alla hemma och firar med sina perfekta familjer. Det enda jag tänker på när det kommer till familj är att jag är påväg hem nu, att allt kommer bli bra nu. Bara jag slipper häxjäveln och mannen som påstår att han är min pappa kan ju vad som helst bli bra. Hemma hos mamma har jag ju alla kompisar, allt jag någonsin brytt mig om. Och så Mathilda, såklart. Hon räknas inte som kompis, fastän vi definitivt inte är tillsammans.
Henne kunde man ju verkligen inte räkna bort.
Ljuset av ett par strålkastare får mig att ryckas tillbaka till verkligheten. Bilen kör förbi och jag kan inte låta bli att störa mig på att den väckt mig sådär. Det är så totalt onödigt, jag är så trött, jag -
Jag kommer inte ihåg mycket av vad som hände. Återigen kommer ett ljussken, jag blir nästan förblindad. Allt jag kommer ihåg är mammas skrik, försöket att vända på bilen, och smällen.
Allt är svart.
6 juli 2010~
Jag ville aldrig att någon annan skulle dö. Det var aldrig meningen.
Jag vet att jag kommer komma ihåg hur luddigt allting var, att jag inte kunde röra mig, att både polis och ambulans kom dit, att de fick ut kvinnan och pojken ur bilen. Jag kommer aldrig glömma att pojken inte kunde vara mer än femton år gammal.
Att det är mitt fel att han aldrig fick leva, på riktigt, det kommer alltid följa efter mig, finnas i mina tankar, och det kommer aldrig låta mig vara.
Han hemsöker mig fortfarande, i mina drömmar. Han säger att det är mitt fel, mitt fel, mitt fel alltihop! Att ingen skulle ha behövt sörja, att det var MITT FEL ALLTSAMMANS.
Det är ju det, men jag försöker glömma. Tro mig, jag har försökt.
Att han kommer efter mig bland alla blommor och allt fint på psykavdelningen på sjukhuset känns overkligt.
Jag kan lika gärna dö, för det var ju det som var meningen skulle hända. Jag kan lika gärna dö, så slipper jag hans anklagande blickar.
Mitt fel, alltihop.
I'm a pirate, you're a princess
PlayRadioPlay! – I'm A Pirate, You're A Princess
Om någon skulle be dig nämna några motsatser, hade du sagt mörker och ljus, svart och vit, salt och peppar, dag och natt, månen och solen, högt och lågt, allt sådant.
Jag var svart, peppar, natt, månen och låg. Shelley var vit, salt, dag, solen och hög. Alltså, inte hög på det sättet. Bara... hög. Jag borde antagligen bara vara tyst.
Jag satt och tänkte på henne där på bussen, med pannan pressad mot det svala glaset. Det var skönt, hjälpte huvudvärken lite. Trots att det kändes som om huvudet skulle sprängas så fick jag inte stanna hemma.
Nåja. Om Tom hellre ville få åka till ett bårhus och försöka identifiera en kropp med ett bortsprängt huvud så fick han väl göra det då. Inte mitt problem. Frågan var väl hur man gjorde det... ”Jadu, har personen i fråga någon flickvän eller pojkvän?” Ha-ha. Min humor.
Någon satte sig på det lediga sätet brevid mig. En doft av vanilj slog mot mig, åh så söt. Jag behövde inte ens vrida på huvudet för att se vem det var. Ändå sneglade jag mot henne, bara för att hon var som ljuset för en fluga. Eller socker för en geting. Eller något annat.
Hon satt och låtsades som om hon inte kände mig, även om det syntes att hon var hypermedveten om hur nära vi satt. Jag lutade mig mot glasrutan och satt och stirrade på henne med ett leende. Det skulle brytas snart, hon skulle le om tre, två, ett...
Shelley log och kollade på mig. ”Vad stirrar du på?”
”Jag vet inte. Man ska inte stirra på solen men vissa gör det ändå.”
”Är jag solen?”
”Min sol.” Jag lade en arm om hennes axlar, drog henne nära och gav henne en kyss. ”Hej förresten.”
Hon fnissade till. ”Hej.”
”Hur mås det idag då?”
”Det mås bra. Hur mås det hos dig då?”
”Det är väl bra.”
Det blev tyst. Hon satt bara där med huvudet lutat mot min axel och jag behöll min arm om henne. Det kändes som om allt var komplett, som om allt var som det skulle vara. Kanske var jag inte hel utan henne, inte visste jag.
Allt jag visste var att jag var en annan människa när jag var med henne.
Det kändes som om hela världen stod vid busshållplatsen och väntade på oss.
Okej, det var kanske en överdrift. Hela skolan då.
”Matias!” Någon rufsade till mitt hår, någon som var John. Han skulle så få ångra det senare.
Jag struntade i vad man borde göra och inte skulle göra som kille, utan kramade honom. ”Tja!”
”Hej Shelley”, sa han och kollade på Shelley med ett leende. Hon nickade och log och kramade min arm. Lite blyg var hon väl. ”Men du”, sa han och vände sig mot mig igen, ”vi tänkte dra och röka, vill du hänga på?”
”Nä , inte just nu. Ska eskortera den fina lilla damen till hennes klassrum.” Jag fick ett lätt slag mot axeln, men jag bara log mot henne. ”Vi ses senare.”
”Sure.”
Jag började dra med mig Shelley mot skolan när en välbekant tjej med klackar och brunt hår kom gående mot oss, lockarna studsade för varje steg hon tog. Hon log och hon hade ögonen på mig.
Great, Courtney visste nu att jag var där.
Hur skulle man få tjejer att sluta hänga efter en? Jag hade då inte lyckats särskilt bra med henne. Spelade ingen roll om jag var elak eller elakare – hon kom alltid tillbaks. Jag kunde förolämpa henne bäst jag ville, det spelade ändå ingen roll.
”Hej Matias!”, sa hon och log stort, verkade som om hon ignorerade Shelley. Som vanligt. Jag kände att Shelley höll hårdare om min arm. Kanske var hon rädd för att jag den här gången skulle lämna henne för att gå med Courtney.
Skulle bara hända över min döda kropp. Det kunde jag ju inte säga just då, men jag tog hennes hand och kramade den. ”Hej Courtney.”
”Så, vad har du gjort under helgen då?”
”Inget speciellt.”
Jag började gå, höll fortfarande hårt i Shelleys arm. Det spelade ingen roll att jag inte frågat vad Courtney gjort under helgen – hon gick brevid och babblade på ändå.
”Alltså Mike hade fest på fredagen och det var sååå synd att du inte var där, alla saknade dig typ! Det hade verkligen verkligen verkligen varit roligt om du varit där, roligare liksom! Ah, och på lördagen åkte jag in till stan med Sally, och åhherregud, hon har ingen känsla för stil alls!”
Jag himlade med ögonen och gjorde någon fjantig imitation av Courtney till Shelley utan att bry mig om ifall babbel-tjejen kollade eller inte. Shelley visste antagligen inte om hon skulle skratta eller inte, men hon fnissade till i alla fall.
”Åh, intresseklubben antecknar”, log jag mot Courtney. ”Faktiskt, intresseklubben dog av värsta explosionen, för många intressanta nyheter. Följer du med på begravningen i eftermiddag?”
Hon såg bara förvirrad ut, som om hon inte fattade poängen. Poängen var att hon pratade för mycket, och jag kunde inte bry mig mindre om vad som kom ut ur hennes mun. Den enda jag faktiskt orkade och ville lyssna på hela tiden, var Shelley. Hennes röst var bland det finaste som fanns.
”Är inte du typ, blondin egentligen? Tycker du är rätt trög. Men det kanske bara är jag?”
Jag fick inte ens dåligt samvete. Det fick jag nästan aldrig, särskilt inte när det gällde Courtney. Förstod hon inte själv att hon var jobbig?
Hon stannade upp, men jag och Shelley bara fortsatte gå. Jag vägrade att ens kommentera vad jag sagt, och Shelley sa inte något om det.
Vi kom fram till hennes skåp där hennes kompisar väntade. De blev fnittriga när de såg oss, men jag var van. Det kanske var lite speciellt att deras kompis var tillsammans med en kille som var ett år äldre och råkade hamna i trubbel lite då och då. Ungefär varenda dag. Nästan. Kanske.
”Så, vad har du nu?”
”SO. Så sjukt tråkigt, läraren är inte ens bra.”
”Naw.” Jag log mot henne. ”Vi ses sen efter skolan...?”
”Ja.”
”Du kommer ihåg vart?”
”Busshållplatsen. Klockan tre. Jag har koll.”
”Bra.” Jag kysste henne på munnen och hon lade armarna runt min nacke. Ingen av oss ville egentligen gå, men ja... min inte-komma-sent-och-inte-skolka-vecka hade ju gått så bra dittills. Eller ja, den hade ju inte direkt börjat, men jag var ju inte sen i alla fall. En bra start.
”Ses”, viskade jag och strök henne över kinden med pekfingret, log svagt. Hon nickade och lät mig gå.
Hela dagen gick utan att något hände. Helt otroligt. Jag gjorde ingen arg och ingen gjorde mig arg.
Helt perfekt och ovanligt.
Jag gick till busshållplatsen tillsammans med John. Han rökte och jag kunde inte låta bli, gjorde det jag med. Shelley och jag hade inte pratat så mycket om det, bara det att hon sagt att hon inte var helt överförtjust i att jag rökte. Det var därför det bara hände ibland.
Jag var inte direkt beroende, det var mer att ha något att göra medan man väntade. Eller ha något att göra av händerna. Eller något. Kanske för att det såg coolt ut, inte fan visste jag.
John visslade till och jag visste åt vad. Jag vände på huvudet och log stort mot Shelley som log tillbaka. Det syntes att hon slets mellan att springa fram eller gå normalt. Det blev som en korsning.
Det kändes som tusen år sedan jag hållit om henne, även om det bara rörde sig om några timmar. Jag gömde ansiktet mot hennes hår och andades in doften av hennes schampo. ”Hey babe.”
”Tja”, sa hon och skrattade till. ”Kan du säga åt din kompis att sluta göra massa naaaw? Det är lite störande.”
Jag hade inte ens märkt att han började. ”Låt honom hålla på”, mumlade jag och tog hennes ansikte mellan mina händer, kysste henne på munnen. Det kändes också som tusen år sedan jag fått göra så senast. Helt otroligt att skolan kunde få timmar att kännas som dagar.
Bussen kom och John sa hejdå, hade väl bara stått med mig för att ha någon att vara med. Han bodde så nära skolan att han inte behövde åka buss.
Jag och Shelley klev på, satt tätt intill varandra någonstans i mitten. ”Så, min lilla prinsessa, vart ska vi hoppa av?”
”Hemma hos dig, tack. Jag saknar Tom.”
”Erkänn – du vill bara vara hemma hos mig på grund av honom.”
”Alltid.”
Nåja. Kanske var det synd om Tom, för Shelley var min, och jag skulle aldrig släppa taget om henne.
Han var inte hemma när vi kom dit, men Shelley verkade inte ens bry sig. Vi irrade runt i köket och letade efter något att äta – vi båda var ganska överens om att lunchen var rätt äcklig – och letade oss sedan in på mitt rum. Jag bar en tallrik med en hög mackor på, balanserade den lite. Shelley försökte få mig att tappa den genom att peta mig på revbenen, ett av de ställen jag var mest kittlig på.
Vi satte oss på min säng och pratade om allt som fanns att prata om, åt mackor och lyssnade på musik. Jag hade en särskild spellista bara för oss, de gångerna hon var hemma hos mig. Det var en spellista med våra favoritband. Vi lyssnade inte särskilt mycket på samma musik, men vi stod ut med de andra ändå. Det var inte bara favoriter, utan också låtar som fick mig att tänka på henne, låtar som fick henne att tänka på mig, låtar som fick oss att minnas.
Den spellistan var ganska lång. Jag kunde alla låtar utantill, visste exakt vilka låtar som fanns med där.
Varje gång den spelades körde vi så att alla låtar blandades. Det var roligt att sitta och gissa vilken låt som skulle komma efter.
Tom kom inte hem förrän det var dags för Shelley att gå. Han fick en kram av henne och en avundsjuk fnysning från mig som välkomnande, och Shelley lovade att messa när jag kunde få komma över. Det var lite konstiga regler hennes föräldrar hade, att hon var tvungen att komma hem till middagen och sedan kunde hon få gå iväg eller låta någon komma hem till henne. Jag tyckte det var konstigt i alla fall, men jag sa inget om det. Varför skulle jag? Alla hade inte en pappa som verkade jobba dygnet runt, en mamma som man inte ens visste vart den var och en storebror som var helt psykad i huvudet. Man visste aldrig när Tom skulle vara hemma eller inte – ibland kom han hem jättesent och ibland stannade han hemma och gjorde ingenting alls.
Den dagen var en sådan dag där Tom stannade hemma. Båda blev ganska förvånade när till och med pappa kom hem. Han fixade middag också!
Det var när vi satt där och pratade som min mobil vibrerade och någon sa ”Oh, baby!”. Alla såg förvånade ut, förutom Tom, för han dog av skratt.
”Din lilla jävel...!” Jag slog till honom på armen och tog upp mobilen. Det var Shelley som tyckte att jag skulle komma över. Jag log när jag svarade att jag skulle komma så snart som möjligt. ”Tack för maten.” Jag reste mig upp och undvek Tom's krokben, lade tallriken på diskbänken.
”Vart ska du?”
”Hem till Shelley.”
”Hans lilla söta flickväään”, halvsjöng Tom.
”Ja, jag vet, jag har träffat henne förut. Jag är inte helt senil.”
”Inte?”, sa jag och flinade innan jag gick ut mot hallen.
Varför var allt helt plötsligt ljusare, nu när jag visste att jag var påväg hem till Shelley?
Jag orkade inte vänta på en buss som skulle gå en hel jäkla halvtimme senare. Det var inte för långt att gå, egentligen.
Men jovisst, man kände sig lite som ett psykfall när man gick och halvt hoppade och nynnade för sig själv.
Jag var glad och kunde knappt stå stilla när jag plingade på dörren och väntade på att någon skulle öppna. Denne någon var inte personen jag ville se, utan personens pappa, men det gjorde inget. Jag log bara. ”Hej!”
”Hej”, sa han och log tillbaks. ”Kom in.”
Jag klev in och hann inte ta av mig skorna förrän Shelley kommit ner i hallen. Hon var mer lik en ängel än någonsin just då. Jag kunde bara stå och stirra. ”Nej, ta inte av skorna”, sa hon och tog min hand, drog med mig ut genom dörren igen. Jag följde bara med.
Hon gick ut på gräsmattan, satte sig ner och kollade upp på mig. Jag satte mig intill henne, lade en arm om hennes axlar.
Vi sa inget. Vi bara satt där, tysta – jag kollade på henne, och hon kollade på stjärnorna.
”Du är så vacker”, mumlade jag och gömde ansiktet mot hennes hals. ”Det borde vara olagligt.”
Hon lade sig ner och jag följde med, hade fortfarande ena armen om hennes axlar. Den andra höll i hennes hand.
”Och det borde vara olagligt att vara som du”, viskade hon och vred huvudet mot mig. ”Du är för fantastisk för att finnas.”
Jag vred huvudet mot henne och log svagt, gav henne en puss på näsan.
”Om vi hade bott i något magiskt land, något som egentligen inte existerar, vad hade vi varit då?”
Jag var tvungen att tänka en stund innan jag svarade. ”Du skulle vara en prinsessa. Ingen dum Disney-prinsessa, utan en bra, en stark. Eller en söt liten fé. Eller ska det vara något annat?”
”Nej, det låter bra.” Hon log. ”Vad skulle du vara då?”
”Säg det du.”
”...en pirat. En pirat som brukar kidnappa prinsessan då och då för att ge henne en chans att se mer, se världen.”
En pirat. En pirat, och hans prinsessa.
Jag älskade tanken.
”Det låter bra.”
”Du är min pirat.”
”Och du är min prinsessa.”
Hade det inte varit Shelley hade jag tyckt att det lät urfånigt, men allt som hade med Shelley att göra kunde inte vara fel. Inget kunde låta cheesy, allt lät bara... bra.
”Och så skulle vi åka jorden runt och köpa massa presenter och så skulle Courtney låta oss vara och bara acceptera läget och du och jag skulle vara så älskade av alla.”
Jag hade ingen aning om vad jag sa, men det spelade inte så stor roll, egentligen. Shelley fnissade ju i alla fall.
Det slog mig att jag skulle kunna göra precis vad som helst för att det skulle bli så. Att jag skulle få vara helt ensam med Shelley, strunta i alla andra jävla människor som inte spelade någon roll alls. Vad fanns de till för?
”Titta, Matias, fort!” Shelleys hand for upp och hon pekade på ett ljus som for över himlen. ”Tror du det är en fallande stjärna?”
Hon lät glad, sådär barnsligt, gulligt glad. Jag älskade det.
Jag kollade på stjärnan. ”Det är det. Önska dig något.”
Det blev tyst en stund innan hon kramade min hand. ”Jag önskar att det ska vara såhär för alltid.”
Jag ville påpeka att önskningar ska man inte säga högt, inte egentligen, men vem sa att det inte kunde bli sant för det?
”Shelley, vill du gifta dig med mig? Vill du vara min för alltid?”
Hon satte sig halvt upp, stödd på ena armbågen, kollade förvånat på mig. Hon kanske trodde att jag skojade, fastän jag såg allvarlig ut.
Varför inte? Det spelade ingen roll att vi bara var 16 och 17 år gamla – det var inget som behövde hända nästa vecka. Vi kunde vänta, vi kunde vänta för alltid, tillsammans.
”Ja”, sa hon till slut, log stort och kramade mig. ”Om du lovar att vara min för alltid.”
”Alltid, min prinsessa.”
~Fin~
