Give me blood meow

“Geraaaaaard~!” Ropet ekade i det tomma trapphuset. Förut hade det bott fler familjer i huset, men nu var det bara två personer kvar. Det var länge sedan någon flyttat in, det hade varit för mycket bråk de senaste åren för att någon skulle vilja det. Nu var det visserligen lugnt igen, men huset hade fortfarande kvar sitt rykte, sin historia, och så bodde ju två av bråkmakarna kvar.

Dean sprang uppför trapporna, undrade för tusende gången varför de aldrig hade flyttat ner från översta våningen. Han tänkte att han kanske skulle ta och göra det, lite leva så tätt inpå sin äldre bror. Lite avstånd skulle vara trevligt, även om han inte kunde lämna sin bror helt. Det gick bara inte. Han kunde inte ens tänka på vad som skulle kunna hända med Gerard om han stack.

Som väntat satt Gerard i ett dåligt upplyst rum, insvept i ett täcke. Han satt i soffan och stirrade tomt framför sig, in i väggen. Dean stannade upp och såg på honom en kort stund innan ilskan blommade i honom. Han var trött på att alltid behöva ta hand om sin bror. Inget han gjorde verkade hjälpa heller, vilket fick honom att känna sig totalt värdelös och allmänt sämst. Han om någon borde väl kunna få Gerard att bli bättre, hjälpa honom, eller?

Han gick bestämt fram till den andra mannen och slet tag i täcket. ”Kliv upp nu. Gör någonting.”

Gerard morrade och grep snabbt tag i sitt täckte. Dean lyckades vinna såpass stor del av täcket att han kunde se att Gerard måste ha varit uppe och vandrat runt lite, för han hade inte samma kläder som han haft tidigare. ”Vi vill inte!”

”Jo, snälla! Jag vill ju visa en sak för dig.”

Gerard höll fortfarande hårt i den lilla delen av täcket han lyckats behålla, och Dean hann se den där lilla nyfikna glimten i hans ögon innan den försvann lika snabbt som den kommit. Äntligen hade det gått att se någon slags känsla, en reaktion, hos honom. ”Vadå?”

”Du får se om du kliver upp.”

Dean for baklänges och svor till när han slog i golvet. Gerard hade släppt täcket utan förvarning och rest sig upp. Han rättade till kläderna och såg på sin yngre bror. ”Visa oss då.”

Han blängde nästan mordiskt på Gerard när han kom upp på fötter, styrde stegen mot dörren igen. Han gick mot nödutgången och följde den smala trappan uppåt, mot taket. Snön knarrade under hans slitna skosulor när han gick ut på taket. Luften började röra sig i rökslingor runtom dem båda. Trots att klockan inte kunde vara mer än fem på eftermiddagen så var det mörkt ute – det enda ljuset kom från gatlyktorna och från ljusrutorna som var fönster i de närliggande husen.

Han tog upp ett cigarettpaket och en tändare ur bröstfickan på skinnjackan, räckte fram dem till sin bror. ”God jul.”

Gerard sken upp och tog emot dem, pillade vant upp plasten runt förpackningen. ”Åh, cancerpinnar. Tack så mycket.” Genast öppnade han paketet och tog upp en cigg. ”Våra tog slut idag.”

”Misstänkte det.”

”Du vet hur man gör oss glada.”

”Det märks inte.”

Gerard såg på honom med vad som kunde vara förvåning i blicken. ”Hur menar du?”

”Well, jag får aldrig något tillbaks. Det märks aldrig att du är glad, inte när du i princip bara har suttit i lägenheten de senaste veckorna. Är du glad, Gerard? Är du verkligen det?”

Han var tyst en stund och bara såg på sin bror innan han ryckte på axlarna, drog ett djupt bloss. ”Jag vet inte.”

”Hur mår du då?”
”Vet inte.”
”Vad vet du då?”

Tystnad.

”Gerard, jag bryr mig om dig. Du vet det.” Dean kämpade tillbaks de plötsliga tårarna. Han förstod dem inte, men de fanns där ändå. ”Men vad ska jag göra? Jag vet inte hur jag ska få dig att må bra, få dig att vara glad. Jag är ingen psykolog. Jag kan precis ingenting. Det är så jävla svårt när du inte pratar alls heller, när jag inte vet. Så berätta för mig, Gee, berätta vad jag ska göra. Jag gör det. Du vet det.”

Trots att han verkligen hatade att visa sig svag lät Dean tårarna falla. Gerard kunde kände inte förstå dem, så det gjorde inget. Han visste att Gerard inte förstod känslor – det hade han aldrig gjort.

”Dean...” Gerard sträckte tafatt ut handen mot sin bror, men ändrade sig halvvägs och lät armen falla till sidan igen. ”Vad känner du... just nu?”

”Jag är arg. Trött. Irriterad. Tusen andra känslor.”
”...vi förstår inte.”

”Förstår det.”

Sedan gjorde Gerard något helt oväntat. Han gick fram till Dean och lade armarna om honom. Kramen var oerhört tafatt och halv, då han fortfarande höll i sin cigarett. Det märktes att han var obekväm med att göra så, men ändå stod han kvar. Dean själv kom av sig i gråten och stod fastfrusen som en staty, insåg att han aldrig någonsin varit så nära sin bror som han var precis just då. Han doftade rök och något tryggt, något som betydde hemma.

Hur mycket han än kunde hata att allt var som det var kunde han inte hata Gerard. Gerard var hemma för honom.

Något osäkert lade Dean armarna om honom och lutade huvudet mot hans axel, blundade. De stod så en stund innan det verkade bli för awkward för Gerard. Han drog ett sista bloss på ciggen innan han släppte den på marken, trampade på den med spetsen på skon. Han stoppade händerna i fickorna och såg osäkert på Dean under luggen som började bli för lång. Tanken om att kanske försöka klippa honom igen for genom Deans huvud.

”Förlåt”, mumlade Gerard. ”Vi försöker, men det är svårt. Vi... jag...” Det hördes hur svårt det var för honom att säga jag om sig själv. ”Jag, försöker. Det är svårt. Men vi...” Han suckade och skakade lätt på huvudet, såg ner på sina fötter. ”Det är svårt.”

”Jag vet. Gerard... förlåt.”
”Be inte om ursäkt – du tar ju hand om oss, eller hur?” Han log svagt och tog Deans båda händer i sina. ”Så gott du kan. Det är vi som ska tacka.” Återigen chockerade han sin bror genom att kyssa honom lätt på kinden. ”Tack.”
”Äsch...”
Han log och backade undan från Dean. ”Men du. Du kan inte laga oss, inte helt. Ingen av oss.” Han vände sig om och gick mot dörren, och Dean kunde höra honom nynna ”För psykopater är vi allihopa, allihopa, allihopa...”

Dean stod kvar på taket och såg efter Gerard en lång stund, stod kvar fastän snön började falla i stora flingor och gjorde honom alldeles genomfrusen. Han suckade och skakade på huvudet, följde sedan efter sin bror in i värmen igen.

”Psykopater är vi allihopa, allihopa, allihopa...”