Give me blood meow

Är typ så inte nöjd med den här, speciellt inte slutet, men jag orkar inte skriva på den mer nu. Oh well~

 

 

 

”Pappa pappa pappa”, sjöng den lilla pojken. Han satt på golvet i vardagsrummet intill julgranen och lekte med en tågbana. Skjutsade julgranspynt fram och tillbaka i sina små plasttåg. Mamma och pappa var för tillfället de enda ord han kunde säga utan att det lät som om han talade på ett påhittat – eller okänt språk – men det var i alla fall ett steg mot att lära sig nya saker. Innan vi visste ordet av det skulle han väl kunna prata flera språk flytande.

Jag stod vid fönstret, såg ner på den snötäckta gården, lade armarna i kors på bröstet och tuggade på underläppen. En gnagande känsla hade bitit upp ett stort hål i mig – jag valde att se den som ett litet luddigt monster som föreställde oro. Jag visste inte riktigt varför den befann sig där, kunde bara komma ihåg att den funnits där ett antal veckor. Om den höll på att driva mig till vansinne? Jag önskade att jag skulle kunna säga nej när jag ställde mig själv den frågan, men det skulle vara att ljuga.

Det var egentligen inget speciellt. Det kunde lika gärna vara min fantasi som spelade mig spratt. Det kunde vara precis vad som helst. Och ändå var jag orolig.

Abby var inte hemma än, men vad förväntade jag mig? De senaste veckorna hade hon ringt och sagt att hon var tvungen att jobba över, att hon var så ledsen för det och bett om ursäkt. De första gångerna hade det känts okej, men när det bara fortsatte och fortsatte så började man ju undra.

Jag brukade oftast tänka för mycket och hade en väldigt livlig fantasi – vilket gjorde att Jack oftast ville att jag skulle natta honom, då jag oftast berättade sagor för honom – och det var något Abby visste om. ”Ta det lugnt, Matt”, brukade hon säga med ett litet skratt, rufsa till mitt hår. ”Låt ditt söta lilla huvud vila lite nu.”

Det brukade faktiskt fungera, men inte just då. Oron fortsatte gnaga sönder mig inifrån.

Telefonen började ringa och fick mig att rycka till. Jag kastade mig mot den, hörde hur Jack med en väldigt glad röst ropade ”Mammaaaaaaa!”

”Tyst nu, Jack”, sa jag och svarade. ”Hallå?”
”Hej älskling”, sa Abby. Hon lät trött. Tonfallet var densamma som tidigare, och jag visste redan vad hon skulle säga. Egentligen skulle jag lika gärna kunna lägga på, men nu gjorde jag inte det.

”Låt mig gissa – du måste jobba över igen?”

”Förlåt, men jag måste verkligen. Det är kaos här och ja... förlåt älskling.”

Jag skulle precis svara något i stil med ett uppgivet okej när en röst hördes i bakgrunden. ”Hey, Abby – stop talking and get over here! We've got things to do~...”

Jag kände hur jag stelnade till samtidigt som hon fnittrade. ”Okej, jag måste verkligen gå. Vi ses sen älskling. Pussa Jack från mig, okej? Hejdå!”

Klick.

”Mamma?” Jack hade kravlat sig fram till mig och lyckats ställa sig upp, ryckte lätt i mitt byxben. ”Mammaaa?”

Jag lyfte upp honom, höll honom tätt intill mig. ”Jag vet inte”, viskade jag och blundade. Min hjärna började spela upp scener och gav olika förslag på vad som hände i just precis den sekunden. Allting snurrade runt så snabbt att jag nästan blev illamående.

Jag orkar inte med det här längre.

 

Det var kallt ute, och jag önskade att jag tagit bilen till jobbet eller orkat vänta på bussen. Att ringa Matt och be honom komma och hämta mig var inget alternativ då han hade Jack. Lilla älskade Jack. Tanken på att få komma hem till dem båda fick mig att le stort trots att kylan fick mig att skaka.

”Abby? Vill du ha skjuts?” En bil hade kört in till trottoarkanten, nästan helt ljudlöst. Det visade sig vara Cole, min chef.

”Gärna”, sa jag och klev in i bilen. ”Tack så mycket.”
”You're welcome, honey.” Det var tyst en kort stund. ”Det var din man du pratade med tidigare idag, va? På telefonen?”

”Ja, det var det.”

”Vad heter han nu igen?”
”Matt.”
”Juste... Du tror inte att han tog kommentaren på allvar va?”
Jag skrattade till. ”Nejdå, det tror jag inte. Och om han nu gjorde det så oroa dig inte – han kan inte ens slå ihjäl insekter. Han kommer inte söka upp dig.”

”Pjuh, vad bra.”

När jag kom hem var det alldeles tyst och mörkt. Först trodde jag att Matt inte orkat vänta uppe på mig, att han gått och lagt sig, men sen insåg jag hur mörkt det var i lägenheten. Han brukade aldrig släcka helt, utifallatt man skulle behöva gå upp med Jack.

”Matt?”, ropade jag tyst och tände i hallen, sparkade av mig snön på matten. ”Maaatt? Jag är hemma.”

Jag letade igenom alla rummen, men det var ingen där. Ingen alls. Det enda jag hittade var ett litet paket på köksbordet som låg intill en lapp. Jag struntade i paketet, även fast det stod mitt namn på det, och tog upp lappen.

”Jag klarar inte det här längre. Förlåt. Det går bara inte. /M”

Det tog en stund innan jag förstod. Han måste ha tolkat kommentaren på fel sätt och antagit något. Det gjorde lite ont att han inte pratat med mig om det, men skräcken över att de var borta tryckte lätt undan det som gjorde ont.

Nej. Nejnejnej åh Matt förlåt, förlåtförlåtförlåt. Det var inte meningen att det var såhär det skulle bli...

Blicken fastnade på paketet igen och mina händer skakade när jag tog upp det. Jag lyckades skära mig på pappret, men det gjorde inget. Inuti låg en tunn silverkedja med två berlocker på. Det ena var ett hjärta som tydligen gick att öppna. I hjärtat hade någon petat in en bild på Matt och Jack tillsammans. Båda såg glada ut, även om Jack inte riktigt log. Han såg glad ut ändå – han såg alltid glad ut. Den andra berlocken var en kanin. Det verkade fånigt och lite barnsligt ja, men det fick mig att lägga ena handen för munnen och ögonen tårades.

Han kom ihåg. Han kom faktiskt ihåg.

Jag snyftade till och gömde ansiktet i händerna, höll hårt i kedjan. Jag kom ihåg när vi gått förbi en smyckesbutik i stan, första gången vi varit ensamma sedan Jack föddes, och jag hade sett ett kaninsmycke. Av någon anledning hade jag berättat för honom att jag hade ett nästan likadant när jag var liten, hade fått det av min mormor och det hade betytt en del för mig. Han hade sett på det en lång stund och sedan gett mig världens största leende, kramat min hand. ”Fint”, hade han sagt och vi hade börjat gå.

Jag visste aldrig att han hade gått tillbaks.

”Förlåt Matt förlåtförlåtförlåt”, viskade jag, var inte ens medveten om att jag sjunkit ner på knä. ”Förlåt älskling...”

Det var lite oklart varför jag bad om ursäkt, men det kändes helt klart som om det var mitt fel. Hade jag varit hemma mer hade det aldrig hänt.

”Förlåt...”

Allt jag har kvar är en kanin som betyder mycket, när jag hade kunnat ha två personer som betyder hela världen för mig.

”Förlåt...”

Förlåt för förseningen, men det var en del saker som hände i tisdags och igår var jag på konsert och en hel del saker hände under dagen då med. Ska försöka komma ikapp idag, wohooo!

 

 

Sommarminnen. Jag hade flera tusen såna – första gången jag var utomlands, första sommaren utan föräldrarna, glass, bad, allt skratt... ändå var det bara ett enda som betydde något.

Minnet innehöll en pojke. Jag såg honom sitta på en brygga med fötterna i vattnet. Han hade på sig ett par slitna jeansshorts med ett stort hål i på ena låret som nådde till hans knän, en vit tröja med ett urtvättat tryck på och en svart hatt nedtryckt på huvudet. I hans famn låg en gitarr som han spelade lätt på. Intill honom på bryggan låg ett block med randiga papper i, fyllt med ord och allmänna bokstäver som skulle kunna vara ackord. Hans skor låg slarvigt slängda intill. Det var något med honom och alltihop som var vackert, fick mig att gå ut på bryggan, gå fram till honom. Han såg inte upp, men det märktes att han visste om att han inte var ensam längre. Han sträckte lite på ryggen och tog blyertspennan, strök över ett ord och skrev dit ett annat, sjöng tyst.

”Får jag sitta här?”, vågade jag fråga, bet mig lätt i underläppen.

”Om du vill det”, sa han och såg upp på mig. Jag tappade andan för några sekunder, bara för att han var vacker. Var det något killar inte ville vara så var det vacker, men nu var det precis vad han var. Det kunde ju också vara för att jag var svag för killar med svart hår och blåa ögon – det var seriöst bland det finaste jag visste – men inte visste jag att det var precis vad han hade. Luggen var sned, låg nästan över ena ögat, och resten av håret var spretigt under hatten. Han log lite och det kändes som om jag dog lite inombords. ”Bara du inte lyckas välta ner blocket i vattnet.”
”Nejdå.” Jag satte mig på kanten brevid honom, plaskade lätt i vattnet med fötterna. ”Vad heter du?”
”Damon. Dudå?”

”Delilah.”
”Trevligt att träffas, Delilah. Fint namn. Jag hade gärna skakat hand med dig eller kysst din hand eller något, men...” Han gav gitarren en menande blick och fnissade till. ”Jag har händerna fulla.”
”Det är lugnt, du behöver inte göra det.”

Den sommaren var den bästa i hela mitt liv. Jag spenderade den på en liten ö med liten befolkning med Damon och hans gitarr. Det var bara allmänt fint, liksom.

Men precis som allt annat så tog sommaren slut. Den sista kvällen tillsammans var helt underbar och fastnade lika mycket i mitt huvud som när vi träffats för första gången.

Det som fastnat mest var kyssen. Den hastiga och betänksamma, men ändå underbara, kyssen. Och när jag gav min adress till honom, för han sa att han verkligen inte ville tappa kontakten. Han kramade mig och lovade att skriva varje dag.

Riktigt varje dag blev det inte, men han skrev i alla fall så jag var nöjd.

Alla de där minnena blev ihågkomna, levande, när jag rotade igenom några kartonger på vinden flera år senare. Det fanns nämligen en skokartong där uppe som var full med kuvert. Hans handstil var mycket finare än min, och jag hittade brevet där han måste ha svarat på mina klagomål över detta.

”Haha! Övning ger färdighet, min lilla blomma. Övning ger färdighet.”

Jag hittade också det allra första brevet jag fått av honom, och det lyckades fortfarande få mig att le.

”Hej Delilah! Hur är det i New York? Är dina föräldrar fortfarande sura för att jag snodde dig i somras? Det är höst nu, jag vet. Jag skulle ha skrivit tidigare. Förlåt. Det var bara för mycket som hände, så mycket som fortfarande händer. Lova att du inte tror att du gjort något fel. Lova!”

Det brevet var skrivet för fyra år sedan. Då var jag 16 och skulle börja gymnasiet till hösten. Damon var två år äldre än mig och han lugnade mig när det kommit på tal, lovade att det skulle bli jättebra. Han lovade att det skulle bli bättre än högstadiet, och det var i princip allt jag behövde höra.

Ett annat brev jag hittade som var daterat ett år senare fick mig att komma ihåg hur jag mådde, hur allt sakta men säkert börjat krypa neråt.

”Delilah, älskling, allt kommer bli bra. Jag lovar. Oroa dig inte för avståndet mellan oss – jag är alltid där, min lilla blomma. Alltid. (Om det blir för jobbigt så har vi tåg, flygplan och bilar. Jag kommer till dig om allt bli värre, okej?)”

Ett annat brev, mottaget ett halvår senare.

”Tråkigt att höra om din syster. (Är du okej? Du vet vad jag menar.) Du kommer klara det, du är stark. Allt kommer bli bra.”

Jag kom ihåg när min syster dött, kom ihåg när jag hittat henne hängandes från taket i hennes sovrum. Den första jag tänkt på att kontakta när jag mådde som värst, det var Damon. Jag kom ihåg hur jag satt mig ner och skrivit en enda mening, Hon är död., och han hade förstått. Egentligen var det brevet mycket längre, men tårarna som vällde upp i mina ögon gjorde det svårare att se, läsa resten. Det gjorde ändå ingenting, för jag kom ihåg på ett ungefär vad som stod där. Han hade försökt få mig att tänka på annat genom att måla upp en framtid för oss tillsammans. Han sa att han en dag skulle kunna betala alla våra räkningar med sin gitarr, att jag kunde få dansa till hans musik under stjärnorna. Att jag skulle bli en världskänd skådespelerska och vara med i minst tusen olika filmer och träffa en massa kändisar. Jag kunde fortfarande komma ihåg mitt svar på det.

”Jag vill inte träffa några kändisar – jag vill bara träffa dig.”

Någon månad efter det.

”Jag vet hur hemska människor är. Jag vet hur dåligt de kan få en att må. Men lyssna inte på dem, sötnos. De förstår inte. Vi kan skratta åt dem tillsammans. De förtjänar inte din uppmärksamhet, min vackra lilla blomma. De gör verkligen inte det.”

Jag suckade och lade ner breven i kartongen igen, såg mig omkring. Det var verkligen kaos uppe på vinden, men mina saker som jag ville spara låg prydligt nedpackade i kartonger som befann sig i antingen bilen jag sparat ihop pengar till alldeles själv, eller i flyttbilen som stod på våran uppfart. Hade det varit jag som packat hade det inte varit lika snyggt och prydligt. Nu var det min mamma, som jag tydligen spelade roll för nu när Lucy var död. Jag visste att hon stod med pappa och såg på flyttbilen, kanske grät hon lite, och var sentimental tillsammans med honom. Kom på en massa fina och roliga minnen om mig. Det skrek så mycket b-filmskänsla om det att jag gått för att hämta de sista lådorna istället för att ha lyssnat på deras försök att säga fina saker om mig.

”Delilah, älskling, är det inte dags att åka nu?”

”Jag kommer!”, ropade jag och lade skokartongen på en annan kartong innan jag letade mig ner för trapporna.

”Jag kan ta de där”, sa pappa och tog snabbt ifrån mig kartongerna för att packa in dem i bilen, innan jag hann protestera. Det gjorde inte mig något, även om jag blev lite frustrerad. Jag kunde ta mina saker själv – jag var ju inget barn längre.

Avskedet med min mamma blev kort, för jag ville inte se henne behöva fejk-gråta för min skull. Jag visste att det skulle bli så mycket enklare för dem båda när jag väl kommit därifrån.

När jag gick mot bilen började det snöa. Jag såg upp på himlen och log, valde att ta det som ett gott tecken. Som om jag var på rätt väg. Det kändes bra att köra ifrån huset och veta att jag aldrig behövde komma tillbaka om jag inte ville det.

Det tog tid att hitta rätt, för jag blev så distraherad av den plötsliga snön. Det snöade inte så ofta, och jag hade bara sett snö ett par gånger i hela mitt liv, så det var mest därför. Jag skulle aldrig riktigt komma över hur förtrollande det var.

Till slut kom jag fram i alla fall. Flyttgubbarna hjälpte mig med att bära in alla de stora kartongerna till min stora lycka (även om jag vetat om att de skulle göra det från början så var det lycka ändå). Jag tog kartongerna från bilen och ställde in i min nya lägenhet utan att riktigt bry mig om vart de hamnade, för jag tänkte sortera dem sen. Givetvis lyckades jag snava på mina egna fötter när jag gick uppför trappan, och turligt nog för mig så var det någon som grep tag i min arm och därmed hindrade mig från att falla.

”Ska jag hjälpa dig med lådorna eller något...?” Ett lätt litet skratt som fick hjärtat att slå flera dubbelslag.

Jag såg upp och tappade nästan hakan. Mannen som stod där var så vacker att hjärtat nästan ville ge upp. Svart, rufsigt hår och blåa ögon hade han.

”Jag kan ta dem. Det är lugnt.”
”Sure.”
Han följde efter mig till lägenheten, stannade i dörröppningen. ”När du är klar, skulle du vilja komma in till mig då? Jag håller på och spelar gitarr... om du vill höra.”
”Ska du spela något speciellt?”
”Ja. Ett par låtar jag skrivit själv. De är till och om världens vackraste tjej.”

Jag rodnade lätt och log, nickade. ”Visst.”
”Åh, förresten.” Han gick in och tog min hand, tryckte läpparna lätt mot den. ”Nu kan jag faktiskt göra så. Hälsa ordentligt alltså.”

Lilla Damon, det har du redan gjort.

LUCKA 3: You still have all my heart

 

”You fucking bastard!”

Jag duckade för skon som kom flygande mot mig när jag knöt av mig skorna, såg chockat på personen som kastat den. ”Lydia, vad fan?”

Tårarna strömmade ner för hennes kinder och hon snyftade till innan hon letade efter något mer att kasta. ”Far åt helvete Simon, far åt helvete!”

Hade jag inte varit så chockad och förvirrad hade jag fått henne att sluta på något sätt, men istället höjde jag bara händerna för att i alla fall skydda ansiktet när hon kastade en sko och ett skohorn på mig. ”Lugna dig, snälla! Vad har hänt, vad har jag gjort? Lydia, lägg av!” Chocken släppte och jag gick över den allmänna röran av saker på golvet, tog tag i hennes handleder. Hon försökte vrida sig loss, grät fortfarande, men jag fortsatte hålla i henne, såg på henne med en orolig blick. ”Vad har jag gjort?”

Lydia vände ner blicken mot sina fötter och var tyst. Det kändes inte riktigt som om hon skulle svara, och ärligt talat var jag livrädd. Hon hade inte varit sådär på flera månader nu, så vad hade jag gjort som varit så illa?

”Har du tagit dina tabletter?”
Hon skakade på huvudet. Äntligen något slags tecken på att hon lyssnade på mig.

Jag släppte taget om hennes handleder för att ta hennes hand i min istället, började gå mot badrummet. ”Det är okej, Lydia, allt är bra... allt fixar sig...” Jag öppnade skåpet bakom spegeln och försökte hitta vad jag letade efter på tredje hyllan. Fingrarna slöt sig om den lilla burken och jag tog fram ett glas. ”Här...”
Hon stirrade på glaset innan hon slog ifrån sig glaset som träffade min fot och rullade iväg. Jag kved till av smärtan och hon knuffade undan mig, sprang ut ur rummet. Lyckligtvis hördes det att hon sprang uppför trappan, för det skulle vara ett helvete att få tag på henne om hon sprang ut. Trots att hon var så liten på något sätt, trots att vi var jämngamla, var hon mycket snabbare än mig. Jag hatade när hon sprang ut utan att jag visste när, var eller hur – jag blev jämt så orolig för henne. Det var bara så det var.

”Lydia! Vill du prata om det?”
”Far åt helvete!”
Jag gick mot trappan och upp för den. Handen som låg på räcket skakade, kanske var det för att jag var rädd. Jag var inte van vid hennes utbrott längre, för hon hade blivit bättre ju. Allt hade varit okej ett tag nu.

Man kunde nog tänka på vårat hus som en lägenhet, trots att det fanns två våningar. Den nedersta var bottenvåningen, och där fanns huvudingången. Där fanns också ett mysrum och ett litet gym som ingen någonsin använde, och ett litet badrum. Själva huvudvåningen hade kök, badrum och sovrum. Jag höll mest till på övervåningen och Lydia där nere – jag visste inte riktigt hur det blivit så, det bara var så – så att hon var där uppe kändes konstigt.

Hon stod i köket och slängde tallrikar i golvet. Av någon anledning kändes det bättre att inte göra något alls, så jag stod lutad mot väggen och såg henne förstöra i princip allt som gick att kasta i golvet. När hon var klar med skåpen gav hon sig på det lilla julpyntet vi hunnit få upp i köket. Efteråt, när allt låg i spillror runt henne, sjönk hon ner bland skärvorna och grät så hjärtskärande att det gjorde fysiskt ont. Jag gick fram till henne utan att bry sig om de vassa skärvorna, hur de skar in i mina fötter, och satte mig brevid henne. ”Lydia? Får jag krama dig?”
”Jag vet inte”, viskade hon med hes röst. Det långa mörka håret hängde över hennes ansikte, och tillsammans med det vita nattlinnet fick det mig att tänka på någon skräckfilm. Jag rös till, men satt kvar ändå. ”Får du krama mig?”
”Det tycker jag att jag får.” Försiktigt lade jag armarna om henne, och hon lutade huvudet mot min axel, fortsatte gråta. Vi satt där mitt i allt kaos i evigheter och jag höll om henne. Trots allt som hänt, trots att jag varit så rädd för henne, så tänkte jag inte släppa taget. Nej, jag älskade den totalt förstörda flickan i mina armar, älskade henne mer än allt annat i hela världen. Trots att hon var läskig.

”Jag behöver medicinen”, viskade hon efter ett tag. ”Nu.”
Jag nickade och reste mig upp på stela ben, skyndade ner för att hämta tabletten och glaset jag lämnat, passade på att fylla glaset med vatten också. ”Här”, sa jag när jag sjönk ner på huk brevid henne.

Hon tog emot glaset och medicinen, tog den utan att göra någon stor affär av det. ”Dina fötter blöder”, konstaterade hon.

”Jag vet.”
”Förlåt.”
”Det är okej. Det gör inte ont.”
Hon reste sig upp och drog mig med sig, ledde mig in till badrummet. Jag satt ner på toalettstolen och bet mig hårt i läppen när hon började plåstra om mig, tog ut porslins- och glasskärvorna och satte på plåster. Det gjorde ont, det var jag tvungen att medge. Det var uthärdligt dock, och det var jag glad för.

”Vad var det som hände förresten?”, frågade jag med en tyst röst.

Hon såg på ett av de färgglada plåsterna på min högra fot, skrattade dystert. ”Jag såg dig med den där Emelie”, mumlade hon. ”Blev avundsjuk.”
Och du glömde din medicin.

Jag satte mig ner på golvet framför henne och kramade henne hårt igen. Gömde ansiktet mot hennes hår. ”Jag och Emelie är kompisar”, viskade jag. ”Älskar dig mest i hela världen ju.”
”Jag vet. Förlåt, jag kunde inte tänka. Älskar dig med.”

Jag log och såg på henne, tryckte läpparna lätt mot hennes nästipp. ”Du har hela mitt hjärta, okej? Varenda liten bit av det. Jag är bara din, älskling.”
Hon log det där lilla söta leendet som fick mig att komma ihåg hur allt var förut, hur mycket jag älskade henne. Påminde mig om så mycket. ”Jag vet.”

FÖRLÅT FÖR FÖRSENINGEN men lite stuff hände igår och ja... :c

 

 

Nervositet. Det gick inte att sitta stilla – min ena fot rörde sig hela tiden mot golvet, i otakt dessutom. Det kändes viktigt av någon anledning. Min blick flög över allt utanför fönstret, in igen och över personerna som satt i samma ruta av blåa säten som jag gjorde. Hög musik brukade lugna ner mig, men inte den här gången. Jag var på tok för nervös för att något alls skulle hjälpa ens lite.

Mina ben kändes som gelé när jag senare klev av tåget och letade mig fram på stationen. Handen höll krampaktigt om mobilen, ville bara ha något att hålla i. Tanken på att jag skulle kunna tappa bort mig fick mig att vilja stanna och gråta redan då (för det var så jag gjorde när jag hade panik, vilket jag fick av att vara vilse). Jag var stolt över mig själv när jag inte lät det hända, utan fortsatte gå.

I värsta fall får jag ta tunnelbaneutgången och sedan gå typ tusen år för att komma till stationen, men det gör inte så mycket. Tror jag. Jag kommer ju fram någon gång, och det är nog det som spelar roll.

Lyckligtvis hittade jag till mitt slutmål, även om jag blivit runtknuffad och blivit alldeles snurrig. Jag visste att allt skulle stämma, bara sluta, om en stund. Jag behövde bara hitta rätt. Jag tog mobilen och slängde iväg ett ”vart är du?”, väntade.

”Precis här.”
Rösten fick mig att vända mig om, och där stod en kille i samma ålder som mig. Han var ungefär lika lång som jag, lite längre kanske, och han hade världens största leende på läpparna. Jag log så mycket att jag antagligen såg ut som ett psykfall när jag kramade honom hårt, tryckte ansiktet mot hans axel. Han doftade gott, kändes trygg, och allt var helt enkelt bra. Jag var ingen halvtrasig liten leksak som höll på att gå sönder totalt längre. Nej, jag hade fått min silvertejp till slut.

Vi stod där ett tag och bara kramades, och jag var ganska säker på att vi båda grät. Jag gjorde det i alla fall, och han hade varnat för att han kanske också skulle göra det. Det gjorde inget, inget alls.

”Hej älskling”, mumlade han. Man kunde höra att han fortfarande log.

”Hej”, mumlade jag ner i hans jacka, förvånad över att jag ens fick fram något vettigt ord alls.

Vi släppte varandra och jag försökte så diskret jag nu kunde när han såg på mig torka tårarna. Han gav ifrån sig ett aaaaaw-ljud och kramade mig igen, vilket fick mig att fnissa till.

”Såååå, vad ska vi göra nu? Stanna kvar här ett tag eller gå ut?”
”Usch, inte ut.” Jag skakade på huvudet. ”Det är kallt som... något jävligt kallt. Typ.”

”Yeah okej. Men snö...”
”Sen, okej? Bara du inte kastar snö på mig.”
Han flinade. ”Lovar.”

”...jag litar inte på dig.”
”Näkej, gör inte det då. Blir inte alls sårad, nejnej.” Han snyftade till innan han började le igen, kunde inte vara seriös så länge.

Allting var som sockervadd. Det var så mysigt och fluffigt och det kändes som om hela mitt huvud var fullt av det. Nej, hela jag. Jag var sockervadd. Allt var det.

Den fluffiga känslan gjorde att jag inte kunde koncentrera mig så mycket mer än att jag visste att jag faktiskt var där med honom, Noah, och att allt var bra. Noah var också sockervadd, men inte rosa. Nej, han ville inte vara rosa – han var grön. Grön sockervadd. Det fungerade bra det med.

Jag var så förvirrad och yr av den glada känslan att allt bara flöt förbi. Vi satt på en bänk och pratade och skrattade och var jätteskumma, bytte julklappar och kramades en massa. Jag fick se hans teckningar och han fick kika i mina skrivhäften som jag alltid bar med mig. Jag berömde hans bilder och vi kom ihåg delar ur mina noveller. Trots att det inte verkade sådär jättespeciellt – två kompisar som träffades och hängde med varandra – så betydde det mycket för mig. Sådär glad hade jag inte varit på evigheter, och jag kunde inte komma ihåg senaste gången jag varit sådär hel.

När vi bestämde oss för att lämna vår älskade bänk för att hitta utomhus (vilket verkade vara svårare än att hitta till landet Ingenstans) och rest oss upp så ramlade vi ihop. Vi satt på golvet och skrattade åt det i en halv evighet utan att bry sig om att folk såg konstigt på oss. Som om de inte gjort det innan – flickan med kaninmössan och pojken med den konstiga mössan som man inte riktigt visste vad den föreställde. Ett monster, kanske. Ett gulligt rosa monster.

Jag höll hårt i hans hand när vi väl lyckats resa oss upp, var rädd för att tappa bort honom. Det fick absolut inte hända. Han gav mig lugnande blickar och små leenden medan vi letade oss fram mellan alla personer och lyckades hitta ut. Jag släppte inte hans hand för det, utan fortsatte hålla den. Det var ju så mysigt.

”Vänta, vart ska vi?”

”Upp dit... Faith. Hallå? Hej. Ditåt.”

”Jaaa...”
Han skrattade till och lade en arm om mina axlar när vi gick uppför en trappa. ”Förvirrad?”
”Like hell yeah. Skyller på dig.”
”Hur... hur kan du göra något sådant!? Skylla på mig sådär, va! Vad fan!?”
”Förlåt”, fnissade jag och försökte att inte snubbla på varken mina egna eller hans fötter. Precis så nära gick vi, och jag tyckte väldigt mycket om det. Nu var jag verkligen där med Noah, behövde inte sakna honom, behövde inte gråta mig till sömns för att vi var så långt ifrån varandra.

Bästa känslan i världen.

Vi hittade en liten mataffär och kom ihåg att han var skyldig mig kakor, så vi gick in. Han hittade en femkrona i en av byxfickorna och tog en vagn, flinade åt mig. ”Hoppa i.”
Jag log när jag hoppade i vagnen, satt med sidan mot honom med benen i skräddare. Jag var för lång för att få plats på annat sätt, men det var okej. Han började köra mig genom butiken.

”Du har fortfarande inte berättat vilka kakor du tycker om.”
”Jag vet, men... ja.”
”Wanna tell me now?”
”Nah. Vi kan hitta kakorna och så väljer jag någon där.”
Till min stora förvåning så lyckades vi faktiskt hitta till kak- och kexavdelningen. Jag sträckte lite på mig för att kunna se allt ordentligt när han skjutsade mig fram och tillbaka i den lilla gången. ”Dom!”, nästan skrek jag och for ut med armen, pekade på ett färgglatt paket. ”Dom!”
”...Faith, det där är kex.”
”Ja, salt och peppar-kex. Vet du hur jävla sjukt goda de är eller? Det är typ foodporn. I'm not fucking joking.”

Han började skratta och gav ett paket till mig. ”Kakor också eller?”

”Det räcker med kexen.”
”Men kom igen, jag var skyldig dig kakor.”
”And I don't wanna steal your money so no.”
Han fnös till och fortsatte skjutsa mig fram och tillbaka. ”Kakor.”

När vi äntligen kom ut ur butiken hade jag skrattat så mycket att jag fått ont i magen, och så hade det hunnit bli mörkt ute. Det blev ju mörkt väldigt tidigt under vintern, men det skrämde mig ändå.

Noah lade armarna om mig och satte hakan mot min axel. ”Jag låter inget ta dig. Jag slår ihjäl alla jävla monster, okej?”
”Men... du är ju ett monster. Din mössa, alltså. Ett jävligt gulligt monster.”
”Mm, det gulliga monstret som bor under din säng.”

Vi fortsatte irra runt på gatorna – eller ja; jag halkade omkring och han skrattade åt mig, that bastard – tills han var tvungen att ta tåget hem igen. Jag följde med honom till stationen och försökte komma på minst tusen olika sätt att få honom att stanna kvar på, för jag visste inte hur man skulle säga hejdå. Jag kunde inte säga hejdå, visste inte hur man gjorde. Hur gör man det på ett vettigt sätt? Det går ju inte. Inte när man vet att man kommer sakna någon så sjukt mycket att det gör ont.

”Om hur många dagar är det nyårsafton?”
”Ett par. Du måste komma hit igen innan dess också. Lova. Det är typ fem dagar dit och jag kommer sakna dig massor.”

Noah sa aaaaaaw för minst tusende gången den dagen och lade armarna om mig. ”Ja, jag kommer tillbaks. Imorgon kanske.”
”Det låter bra.”
”Tomorrow it is, then.” Han log, vilket fick mig att le. Vi stod där och bara kramades ett tag igen innan han verkligen var tvungen att gå, och jag var tvungen att låta honom göra det. ”Vi ses imorgon, okej sötnos?”
”Yeah.”

Han började gå och vände sig om efter ett par meter, flinade. ”Älskar dig, förresten.”

Jag rodnade av någon sjuk anledning och log lika psykstört som jag gjort när vi äntligen såg varandra. Det var inte mitt fel – jag var inte van vid så gulliga personer. ”Älskar dig med.”

Jättemycket, mest i hela världen. Och vad var det jag sa – I'm just completely happy right now. As I told you I would be.

Hah.

“Geraaaaaard~!” Ropet ekade i det tomma trapphuset. Förut hade det bott fler familjer i huset, men nu var det bara två personer kvar. Det var länge sedan någon flyttat in, det hade varit för mycket bråk de senaste åren för att någon skulle vilja det. Nu var det visserligen lugnt igen, men huset hade fortfarande kvar sitt rykte, sin historia, och så bodde ju två av bråkmakarna kvar.

Dean sprang uppför trapporna, undrade för tusende gången varför de aldrig hade flyttat ner från översta våningen. Han tänkte att han kanske skulle ta och göra det, lite leva så tätt inpå sin äldre bror. Lite avstånd skulle vara trevligt, även om han inte kunde lämna sin bror helt. Det gick bara inte. Han kunde inte ens tänka på vad som skulle kunna hända med Gerard om han stack.

Som väntat satt Gerard i ett dåligt upplyst rum, insvept i ett täcke. Han satt i soffan och stirrade tomt framför sig, in i väggen. Dean stannade upp och såg på honom en kort stund innan ilskan blommade i honom. Han var trött på att alltid behöva ta hand om sin bror. Inget han gjorde verkade hjälpa heller, vilket fick honom att känna sig totalt värdelös och allmänt sämst. Han om någon borde väl kunna få Gerard att bli bättre, hjälpa honom, eller?

Han gick bestämt fram till den andra mannen och slet tag i täcket. ”Kliv upp nu. Gör någonting.”

Gerard morrade och grep snabbt tag i sitt täckte. Dean lyckades vinna såpass stor del av täcket att han kunde se att Gerard måste ha varit uppe och vandrat runt lite, för han hade inte samma kläder som han haft tidigare. ”Vi vill inte!”

”Jo, snälla! Jag vill ju visa en sak för dig.”

Gerard höll fortfarande hårt i den lilla delen av täcket han lyckats behålla, och Dean hann se den där lilla nyfikna glimten i hans ögon innan den försvann lika snabbt som den kommit. Äntligen hade det gått att se någon slags känsla, en reaktion, hos honom. ”Vadå?”

”Du får se om du kliver upp.”

Dean for baklänges och svor till när han slog i golvet. Gerard hade släppt täcket utan förvarning och rest sig upp. Han rättade till kläderna och såg på sin yngre bror. ”Visa oss då.”

Han blängde nästan mordiskt på Gerard när han kom upp på fötter, styrde stegen mot dörren igen. Han gick mot nödutgången och följde den smala trappan uppåt, mot taket. Snön knarrade under hans slitna skosulor när han gick ut på taket. Luften började röra sig i rökslingor runtom dem båda. Trots att klockan inte kunde vara mer än fem på eftermiddagen så var det mörkt ute – det enda ljuset kom från gatlyktorna och från ljusrutorna som var fönster i de närliggande husen.

Han tog upp ett cigarettpaket och en tändare ur bröstfickan på skinnjackan, räckte fram dem till sin bror. ”God jul.”

Gerard sken upp och tog emot dem, pillade vant upp plasten runt förpackningen. ”Åh, cancerpinnar. Tack så mycket.” Genast öppnade han paketet och tog upp en cigg. ”Våra tog slut idag.”

”Misstänkte det.”

”Du vet hur man gör oss glada.”

”Det märks inte.”

Gerard såg på honom med vad som kunde vara förvåning i blicken. ”Hur menar du?”

”Well, jag får aldrig något tillbaks. Det märks aldrig att du är glad, inte när du i princip bara har suttit i lägenheten de senaste veckorna. Är du glad, Gerard? Är du verkligen det?”

Han var tyst en stund och bara såg på sin bror innan han ryckte på axlarna, drog ett djupt bloss. ”Jag vet inte.”

”Hur mår du då?”
”Vet inte.”
”Vad vet du då?”

Tystnad.

”Gerard, jag bryr mig om dig. Du vet det.” Dean kämpade tillbaks de plötsliga tårarna. Han förstod dem inte, men de fanns där ändå. ”Men vad ska jag göra? Jag vet inte hur jag ska få dig att må bra, få dig att vara glad. Jag är ingen psykolog. Jag kan precis ingenting. Det är så jävla svårt när du inte pratar alls heller, när jag inte vet. Så berätta för mig, Gee, berätta vad jag ska göra. Jag gör det. Du vet det.”

Trots att han verkligen hatade att visa sig svag lät Dean tårarna falla. Gerard kunde kände inte förstå dem, så det gjorde inget. Han visste att Gerard inte förstod känslor – det hade han aldrig gjort.

”Dean...” Gerard sträckte tafatt ut handen mot sin bror, men ändrade sig halvvägs och lät armen falla till sidan igen. ”Vad känner du... just nu?”

”Jag är arg. Trött. Irriterad. Tusen andra känslor.”
”...vi förstår inte.”

”Förstår det.”

Sedan gjorde Gerard något helt oväntat. Han gick fram till Dean och lade armarna om honom. Kramen var oerhört tafatt och halv, då han fortfarande höll i sin cigarett. Det märktes att han var obekväm med att göra så, men ändå stod han kvar. Dean själv kom av sig i gråten och stod fastfrusen som en staty, insåg att han aldrig någonsin varit så nära sin bror som han var precis just då. Han doftade rök och något tryggt, något som betydde hemma.

Hur mycket han än kunde hata att allt var som det var kunde han inte hata Gerard. Gerard var hemma för honom.

Något osäkert lade Dean armarna om honom och lutade huvudet mot hans axel, blundade. De stod så en stund innan det verkade bli för awkward för Gerard. Han drog ett sista bloss på ciggen innan han släppte den på marken, trampade på den med spetsen på skon. Han stoppade händerna i fickorna och såg osäkert på Dean under luggen som började bli för lång. Tanken om att kanske försöka klippa honom igen for genom Deans huvud.

”Förlåt”, mumlade Gerard. ”Vi försöker, men det är svårt. Vi... jag...” Det hördes hur svårt det var för honom att säga jag om sig själv. ”Jag, försöker. Det är svårt. Men vi...” Han suckade och skakade lätt på huvudet, såg ner på sina fötter. ”Det är svårt.”

”Jag vet. Gerard... förlåt.”
”Be inte om ursäkt – du tar ju hand om oss, eller hur?” Han log svagt och tog Deans båda händer i sina. ”Så gott du kan. Det är vi som ska tacka.” Återigen chockerade han sin bror genom att kyssa honom lätt på kinden. ”Tack.”
”Äsch...”
Han log och backade undan från Dean. ”Men du. Du kan inte laga oss, inte helt. Ingen av oss.” Han vände sig om och gick mot dörren, och Dean kunde höra honom nynna ”För psykopater är vi allihopa, allihopa, allihopa...”

Dean stod kvar på taket och såg efter Gerard en lång stund, stod kvar fastän snön började falla i stora flingor och gjorde honom alldeles genomfrusen. Han suckade och skakade på huvudet, följde sedan efter sin bror in i värmen igen.

”Psykopater är vi allihopa, allihopa, allihopa...”