Give me blood meow

Nervositet. Det gick inte att sitta stilla – min ena fot rörde sig hela tiden mot golvet, i otakt dessutom. Det kändes viktigt av någon anledning. Min blick flög över allt utanför fönstret, in igen och över personerna som satt i samma ruta av blåa säten som jag gjorde. Hög musik brukade lugna ner mig, men inte den här gången. Jag var på tok för nervös för att något alls skulle hjälpa ens lite.

Mina ben kändes som gelé när jag senare klev av tåget och letade mig fram på stationen. Handen höll krampaktigt om mobilen, ville bara ha något att hålla i. Tanken på att jag skulle kunna tappa bort mig fick mig att vilja stanna och gråta redan då (för det var så jag gjorde när jag hade panik, vilket jag fick av att vara vilse). Jag var stolt över mig själv när jag inte lät det hända, utan fortsatte gå.

I värsta fall får jag ta tunnelbaneutgången och sedan gå typ tusen år för att komma till stationen, men det gör inte så mycket. Tror jag. Jag kommer ju fram någon gång, och det är nog det som spelar roll.

Lyckligtvis hittade jag till mitt slutmål, även om jag blivit runtknuffad och blivit alldeles snurrig. Jag visste att allt skulle stämma, bara sluta, om en stund. Jag behövde bara hitta rätt. Jag tog mobilen och slängde iväg ett ”vart är du?”, väntade.

”Precis här.”
Rösten fick mig att vända mig om, och där stod en kille i samma ålder som mig. Han var ungefär lika lång som jag, lite längre kanske, och han hade världens största leende på läpparna. Jag log så mycket att jag antagligen såg ut som ett psykfall när jag kramade honom hårt, tryckte ansiktet mot hans axel. Han doftade gott, kändes trygg, och allt var helt enkelt bra. Jag var ingen halvtrasig liten leksak som höll på att gå sönder totalt längre. Nej, jag hade fått min silvertejp till slut.

Vi stod där ett tag och bara kramades, och jag var ganska säker på att vi båda grät. Jag gjorde det i alla fall, och han hade varnat för att han kanske också skulle göra det. Det gjorde inget, inget alls.

”Hej älskling”, mumlade han. Man kunde höra att han fortfarande log.

”Hej”, mumlade jag ner i hans jacka, förvånad över att jag ens fick fram något vettigt ord alls.

Vi släppte varandra och jag försökte så diskret jag nu kunde när han såg på mig torka tårarna. Han gav ifrån sig ett aaaaaw-ljud och kramade mig igen, vilket fick mig att fnissa till.

”Såååå, vad ska vi göra nu? Stanna kvar här ett tag eller gå ut?”
”Usch, inte ut.” Jag skakade på huvudet. ”Det är kallt som... något jävligt kallt. Typ.”

”Yeah okej. Men snö...”
”Sen, okej? Bara du inte kastar snö på mig.”
Han flinade. ”Lovar.”

”...jag litar inte på dig.”
”Näkej, gör inte det då. Blir inte alls sårad, nejnej.” Han snyftade till innan han började le igen, kunde inte vara seriös så länge.

Allting var som sockervadd. Det var så mysigt och fluffigt och det kändes som om hela mitt huvud var fullt av det. Nej, hela jag. Jag var sockervadd. Allt var det.

Den fluffiga känslan gjorde att jag inte kunde koncentrera mig så mycket mer än att jag visste att jag faktiskt var där med honom, Noah, och att allt var bra. Noah var också sockervadd, men inte rosa. Nej, han ville inte vara rosa – han var grön. Grön sockervadd. Det fungerade bra det med.

Jag var så förvirrad och yr av den glada känslan att allt bara flöt förbi. Vi satt på en bänk och pratade och skrattade och var jätteskumma, bytte julklappar och kramades en massa. Jag fick se hans teckningar och han fick kika i mina skrivhäften som jag alltid bar med mig. Jag berömde hans bilder och vi kom ihåg delar ur mina noveller. Trots att det inte verkade sådär jättespeciellt – två kompisar som träffades och hängde med varandra – så betydde det mycket för mig. Sådär glad hade jag inte varit på evigheter, och jag kunde inte komma ihåg senaste gången jag varit sådär hel.

När vi bestämde oss för att lämna vår älskade bänk för att hitta utomhus (vilket verkade vara svårare än att hitta till landet Ingenstans) och rest oss upp så ramlade vi ihop. Vi satt på golvet och skrattade åt det i en halv evighet utan att bry sig om att folk såg konstigt på oss. Som om de inte gjort det innan – flickan med kaninmössan och pojken med den konstiga mössan som man inte riktigt visste vad den föreställde. Ett monster, kanske. Ett gulligt rosa monster.

Jag höll hårt i hans hand när vi väl lyckats resa oss upp, var rädd för att tappa bort honom. Det fick absolut inte hända. Han gav mig lugnande blickar och små leenden medan vi letade oss fram mellan alla personer och lyckades hitta ut. Jag släppte inte hans hand för det, utan fortsatte hålla den. Det var ju så mysigt.

”Vänta, vart ska vi?”

”Upp dit... Faith. Hallå? Hej. Ditåt.”

”Jaaa...”
Han skrattade till och lade en arm om mina axlar när vi gick uppför en trappa. ”Förvirrad?”
”Like hell yeah. Skyller på dig.”
”Hur... hur kan du göra något sådant!? Skylla på mig sådär, va! Vad fan!?”
”Förlåt”, fnissade jag och försökte att inte snubbla på varken mina egna eller hans fötter. Precis så nära gick vi, och jag tyckte väldigt mycket om det. Nu var jag verkligen där med Noah, behövde inte sakna honom, behövde inte gråta mig till sömns för att vi var så långt ifrån varandra.

Bästa känslan i världen.

Vi hittade en liten mataffär och kom ihåg att han var skyldig mig kakor, så vi gick in. Han hittade en femkrona i en av byxfickorna och tog en vagn, flinade åt mig. ”Hoppa i.”
Jag log när jag hoppade i vagnen, satt med sidan mot honom med benen i skräddare. Jag var för lång för att få plats på annat sätt, men det var okej. Han började köra mig genom butiken.

”Du har fortfarande inte berättat vilka kakor du tycker om.”
”Jag vet, men... ja.”
”Wanna tell me now?”
”Nah. Vi kan hitta kakorna och så väljer jag någon där.”
Till min stora förvåning så lyckades vi faktiskt hitta till kak- och kexavdelningen. Jag sträckte lite på mig för att kunna se allt ordentligt när han skjutsade mig fram och tillbaka i den lilla gången. ”Dom!”, nästan skrek jag och for ut med armen, pekade på ett färgglatt paket. ”Dom!”
”...Faith, det där är kex.”
”Ja, salt och peppar-kex. Vet du hur jävla sjukt goda de är eller? Det är typ foodporn. I'm not fucking joking.”

Han började skratta och gav ett paket till mig. ”Kakor också eller?”

”Det räcker med kexen.”
”Men kom igen, jag var skyldig dig kakor.”
”And I don't wanna steal your money so no.”
Han fnös till och fortsatte skjutsa mig fram och tillbaka. ”Kakor.”

När vi äntligen kom ut ur butiken hade jag skrattat så mycket att jag fått ont i magen, och så hade det hunnit bli mörkt ute. Det blev ju mörkt väldigt tidigt under vintern, men det skrämde mig ändå.

Noah lade armarna om mig och satte hakan mot min axel. ”Jag låter inget ta dig. Jag slår ihjäl alla jävla monster, okej?”
”Men... du är ju ett monster. Din mössa, alltså. Ett jävligt gulligt monster.”
”Mm, det gulliga monstret som bor under din säng.”

Vi fortsatte irra runt på gatorna – eller ja; jag halkade omkring och han skrattade åt mig, that bastard – tills han var tvungen att ta tåget hem igen. Jag följde med honom till stationen och försökte komma på minst tusen olika sätt att få honom att stanna kvar på, för jag visste inte hur man skulle säga hejdå. Jag kunde inte säga hejdå, visste inte hur man gjorde. Hur gör man det på ett vettigt sätt? Det går ju inte. Inte när man vet att man kommer sakna någon så sjukt mycket att det gör ont.

”Om hur många dagar är det nyårsafton?”
”Ett par. Du måste komma hit igen innan dess också. Lova. Det är typ fem dagar dit och jag kommer sakna dig massor.”

Noah sa aaaaaaw för minst tusende gången den dagen och lade armarna om mig. ”Ja, jag kommer tillbaks. Imorgon kanske.”
”Det låter bra.”
”Tomorrow it is, then.” Han log, vilket fick mig att le. Vi stod där och bara kramades ett tag igen innan han verkligen var tvungen att gå, och jag var tvungen att låta honom göra det. ”Vi ses imorgon, okej sötnos?”
”Yeah.”

Han började gå och vände sig om efter ett par meter, flinade. ”Älskar dig, förresten.”

Jag rodnade av någon sjuk anledning och log lika psykstört som jag gjort när vi äntligen såg varandra. Det var inte mitt fel – jag var inte van vid så gulliga personer. ”Älskar dig med.”

Jättemycket, mest i hela världen. Och vad var det jag sa – I'm just completely happy right now. As I told you I would be.

Hah.