Give me blood meow

LUCKA 3: You still have all my heart

”You fucking bastard!”

Jag duckade för skon som kom flygande mot mig när jag knöt av mig skorna, såg chockat på personen som kastat den. ”Lydia, vad fan?”

Tårarna strömmade ner för hennes kinder och hon snyftade till innan hon letade efter något mer att kasta. ”Far åt helvete Simon, far åt helvete!”

Hade jag inte varit så chockad och förvirrad hade jag fått henne att sluta på något sätt, men istället höjde jag bara händerna för att i alla fall skydda ansiktet när hon kastade en sko och ett skohorn på mig. ”Lugna dig, snälla! Vad har hänt, vad har jag gjort? Lydia, lägg av!” Chocken släppte och jag gick över den allmänna röran av saker på golvet, tog tag i hennes handleder. Hon försökte vrida sig loss, grät fortfarande, men jag fortsatte hålla i henne, såg på henne med en orolig blick. ”Vad har jag gjort?”

Lydia vände ner blicken mot sina fötter och var tyst. Det kändes inte riktigt som om hon skulle svara, och ärligt talat var jag livrädd. Hon hade inte varit sådär på flera månader nu, så vad hade jag gjort som varit så illa?

”Har du tagit dina tabletter?”
Hon skakade på huvudet. Äntligen något slags tecken på att hon lyssnade på mig.

Jag släppte taget om hennes handleder för att ta hennes hand i min istället, började gå mot badrummet. ”Det är okej, Lydia, allt är bra... allt fixar sig...” Jag öppnade skåpet bakom spegeln och försökte hitta vad jag letade efter på tredje hyllan. Fingrarna slöt sig om den lilla burken och jag tog fram ett glas. ”Här...”
Hon stirrade på glaset innan hon slog ifrån sig glaset som träffade min fot och rullade iväg. Jag kved till av smärtan och hon knuffade undan mig, sprang ut ur rummet. Lyckligtvis hördes det att hon sprang uppför trappan, för det skulle vara ett helvete att få tag på henne om hon sprang ut. Trots att hon var så liten på något sätt, trots att vi var jämngamla, var hon mycket snabbare än mig. Jag hatade när hon sprang ut utan att jag visste när, var eller hur – jag blev jämt så orolig för henne. Det var bara så det var.

”Lydia! Vill du prata om det?”
”Far åt helvete!”
Jag gick mot trappan och upp för den. Handen som låg på räcket skakade, kanske var det för att jag var rädd. Jag var inte van vid hennes utbrott längre, för hon hade blivit bättre ju. Allt hade varit okej ett tag nu.

Man kunde nog tänka på vårat hus som en lägenhet, trots att det fanns två våningar. Den nedersta var bottenvåningen, och där fanns huvudingången. Där fanns också ett mysrum och ett litet gym som ingen någonsin använde, och ett litet badrum. Själva huvudvåningen hade kök, badrum och sovrum. Jag höll mest till på övervåningen och Lydia där nere – jag visste inte riktigt hur det blivit så, det bara var så – så att hon var där uppe kändes konstigt.

Hon stod i köket och slängde tallrikar i golvet. Av någon anledning kändes det bättre att inte göra något alls, så jag stod lutad mot väggen och såg henne förstöra i princip allt som gick att kasta i golvet. När hon var klar med skåpen gav hon sig på det lilla julpyntet vi hunnit få upp i köket. Efteråt, när allt låg i spillror runt henne, sjönk hon ner bland skärvorna och grät så hjärtskärande att det gjorde fysiskt ont. Jag gick fram till henne utan att bry sig om de vassa skärvorna, hur de skar in i mina fötter, och satte mig brevid henne. ”Lydia? Får jag krama dig?”
”Jag vet inte”, viskade hon med hes röst. Det långa mörka håret hängde över hennes ansikte, och tillsammans med det vita nattlinnet fick det mig att tänka på någon skräckfilm. Jag rös till, men satt kvar ändå. ”Får du krama mig?”
”Det tycker jag att jag får.” Försiktigt lade jag armarna om henne, och hon lutade huvudet mot min axel, fortsatte gråta. Vi satt där mitt i allt kaos i evigheter och jag höll om henne. Trots allt som hänt, trots att jag varit så rädd för henne, så tänkte jag inte släppa taget. Nej, jag älskade den totalt förstörda flickan i mina armar, älskade henne mer än allt annat i hela världen. Trots att hon var läskig.

”Jag behöver medicinen”, viskade hon efter ett tag. ”Nu.”
Jag nickade och reste mig upp på stela ben, skyndade ner för att hämta tabletten och glaset jag lämnat, passade på att fylla glaset med vatten också. ”Här”, sa jag när jag sjönk ner på huk brevid henne.

Hon tog emot glaset och medicinen, tog den utan att göra någon stor affär av det. ”Dina fötter blöder”, konstaterade hon.

”Jag vet.”
”Förlåt.”
”Det är okej. Det gör inte ont.”
Hon reste sig upp och drog mig med sig, ledde mig in till badrummet. Jag satt ner på toalettstolen och bet mig hårt i läppen när hon började plåstra om mig, tog ut porslins- och glasskärvorna och satte på plåster. Det gjorde ont, det var jag tvungen att medge. Det var uthärdligt dock, och det var jag glad för.

”Vad var det som hände förresten?”, frågade jag med en tyst röst.

Hon såg på ett av de färgglada plåsterna på min högra fot, skrattade dystert. ”Jag såg dig med den där Emelie”, mumlade hon. ”Blev avundsjuk.”
Och du glömde din medicin.

Jag satte mig ner på golvet framför henne och kramade henne hårt igen. Gömde ansiktet mot hennes hår. ”Jag och Emelie är kompisar”, viskade jag. ”Älskar dig mest i hela världen ju.”
”Jag vet. Förlåt, jag kunde inte tänka. Älskar dig med.”

Jag log och såg på henne, tryckte läpparna lätt mot hennes nästipp. ”Du har hela mitt hjärta, okej? Varenda liten bit av det. Jag är bara din, älskling.”
Hon log det där lilla söta leendet som fick mig att komma ihåg hur allt var förut, hur mycket jag älskade henne. Påminde mig om så mycket. ”Jag vet.”